De existerande mätinstrumenten som har utvecklats sen slutet av 1970- talet har förändrats lika mycket som själva fenomenet träningsberoende har utvecklats, med olika aspekter och faktorer som tros vara bakomliggande orsaker. Från en början var både forskningen och instrumenten designade mot löpare, därefter inriktade mot positivt respektive negativt beroende innan det slutligen
utvecklades till mer multidimensionell form och inte specificerade sig mot någon idrottstyp eller träningsform. Dock är det genomgående för majoriteten av mätinstrument att de är ute efter att kategorisera grader av träningsberoende hos individer enligt relativt begränsade riktlinjer. Carmack och Martens (1979) var bland de första att utveckla och genom en studie på löpare
validera sitt mätinstrument Commitment to Running (CR). Forskningen av träningsberoende var vid denna tidpunkten inriktad mot formerna av positivt beroende och negativt beroende, Carmack och Martens instrument utvecklades för att mäta positivt beroende samt relaterade attityder och
sinnestillstånd hos löpare. Själva instrumentet består utav tolv frågor/påståenden om känslor och beteende kring löpning, med svarsalternativ i graderna 1-5 som motsvarar hur väl individen håller med frågorna/påståendena. Ju högre sammanlagd poäng desto större grad av Commitment to Running.
I samband med utvecklingen av CR genomförde forskarna en kvantitativ studie för att validera samt undersöka de främsta bakomliggande faktorerna till att en löpare utvecklar CR. Resultaten visade att individens subjektiva uppfattning om sitt beroende, känsla av psykologiskt välbehag relaterat till löpning samt längden/tiden på löprundan var de främsta faktorerna. Primärt var psykologiskt välbehag en faktor som relaterades till upplevd fördel och/eller resultat av löpningen. Längden/tiden som spenderades på en löprunda var avgörande för att uppleva endorfinutsöndring och känsla av ”runner´s high”.I studien visade resultaten, föga förvånande, att löpare som i genomsnitt sprang mer än 40 minuter per löprunda hade högre grad av CR än de löpare som sprang under 40 minuter.
Eftersom forskningen om träningsberoende under denna tidpunkten var inriktat mot
träningsberoende som en positiv form så uppges inga riktlinjer för träningsmängd eller negativa effekter. Istället anses det enligt resultaten som att ju längre träningspasset pågår desto större grad av positiva effekter genom ”runner´s high” kan uppnås. Inom denna studien ligger även fokuset mot det psykologiska välbehaget som träning skapar istället för de negativa psykologiska och
emotionella effekterna som övriga studier fokuserar mot. Under denna tiden kan normen för träningsmängd tolkas som att högre träningsmängd är att föredra, eftersom träningsberoendet i sig skapar högre välbefinnande både psykologiskt och fysiologiskt. Själva normen relaterad till
överdriven eller för hög träningsmängd hade ännu inte utformats även om den normen är mer framträdande i senare studier.
Några år senare utvecklade Hailey och Bailey (1982) ett instrument för att mäta negativt beroende hos löpare, Negative Addiction Scale. Även detta instrumentet är designat för att mäta känslor kring löpning och beteende, men även negativa konsekvenser så som minskning av andra sociala
aktiviteter och problem med familj/sociala relationer på grund av löpningen.
Hailey och Bailey (1982) riktade kritik mot att majoriteten av studierna under den tiden endast var inriktade mot positivt beroende och ignorerade eventuellt skadliga effekter av löpning.
Författarna genomförde även en egen studie för att undersöka eventuell relation mellan
erfarenhet/år som aktiv motionär och negativt beroende. 60 stycken manliga löpare delades in i tre grupper baserat på erfarenhet (< 1 år, 1-4 år, > 4 år), resultaten visade också att den gruppen som hade längst erfarenhet (> 4 år ) fick högre grad av negativt beroende än de andra två grupperna. Gruppen med kortast erfarenhet (< 1 år) hade lägst grad av negativt beroende.
Här är det intressant att se förändringen i hur träningsberoende uppfattades inom forskningen. Vändningen från positivt beroende till negativt beroende skedde väldigt fort och numera ansågs träningsmängd och tiden som aktiv motionär vara till en nackdel. En högre riskfaktor för att
utveckla ett negativt beroende. Normen för normalt och avvikande inom forskningsfältet genomgick en förändring eller utveckling när träningsberoende sammankopplades med substansberoende och negativt beroende. Forskningen om träningsberoende fick en ny syn på träningsmängd som en avgörande riskfaktor och detta reflekterades även genom samhällets norm kring träning, den individ som nu tränade mycket var inom riskgruppen för att utveckla ett beroende av träning (Foucault, 1983).
När begreppet sedermera utvecklades till att benämnas som exercise dependence behövdes även nya mätinstrument som inte var enbart inriktade mot löpning. Mätinstrument som undersökte både beteendemässiga, psykologiska, fysiologiska och sociala konsekvenser av träningsberoende och därmed strävade efter att vara multidimensionella. Ogden,Veale och Summers (1997) utvecklade Exercise Dependence Questionnaire (EDQ) genom två studier. Själva utformningen av instrumentet påminner om Carmack och Martens (1979) CR skala med frågor/påståenden och en gradering mellan 1- 5 i svarsalternativ. EDQ mäter främst till vilken grad träningen inverkar på individens liv, abstinenssymptom, positiv belöning från träning, hälsomässiga aspekter och stereotypiskt
beteendemönster. Det intressanta med hur utvecklingen och valideringen av instrumentet var urvalskriterierna som författarna uppgav, det primära vara att deltagarna skulle träna minst fyra timmar per vecka. Den angivna orsaken bakom detta kravet på träningsmängd var att det behöves för att ange ett standardvärde men det går att spekulera i huruvida författarna har påverkats av tidigare studier där resultaten har visat att ju högre träningsmängd desto större risk att utveckla ett träningsberoende, därav sökte de efter deltagare som hade störst chans att utveckla och/eller vara beroende av träning.
Inom denna studien kan en gräns mellan normal träningsmängd och avvikande träningsmängd tydas, även om andra studier skriver om daglig träning som för hög träningsmängd så drar ändå Ogden, Veale och Summers (1997) gränsen vid minst fyra timmars träning per vecka. Det kan likställas med att träna cirka fyra pass per vecka och skulle den gränsen överskridas så uppstår högre risk att utveckla träningsberoende.
Slutligen bland de senast utvecklade mätinstrumenten finns Hausenblas och Symons Downs (2002) Exercise Dependence Scale- 21 (EDS-21). Ett multidimensionellt och teoretiskt baserat instrument som är designat för att mäta symptom för träningsberoende och särskilja mellan individer i risk- zonen, individer som uppvisar några symptom eller individer som är symptomfria.
EDS- 21 är baserat på att identifiera de sju dimensionerna av träningsberoende som även används i författarnas diagnostiska modell, toleransnivå, abstinenssymptom, oavsiktliga effekter vid träning, brist på kontroll, träningen blir tidskrävande, reducering av andra aktiviteter samt varaktighet av beteendet trots att individen är medveten om beroendet och/eller skadad. Instrumentet är
välrepresenterat och använt i forskningen sedan början av 2000- talet, trots detta riktas det väldigt lite kritik mot både utformningen och valideringsprocessen av instrumentet. Hausenblas och Symons Downs får genom att deras instrument och modell ett högt inflytande på forskningens inriktning. Speciellt eftersom endast Bamber at el., (2003) är en utav få som öppet kritiserar bristerna men detta har inte begränsat användningen eller lett till flera antagonistiska försök och kamper mot instrumentets makt (Baudrillard, 2010., Foucault, 1982). Eftersom instrumentet är såpass välrepresenterat i forskningen så ger detta instrumentet makt över hur träningsberoende skall tolkas och framförallt mätas hos individer.