Modellväljarna och deras föreställningar om det svenska samhället

8.1.1 Jämförelse mellan valmanifestens åtta modellväljare

I analysen av valmanifestens inledande texter kan jag konstatera att den konstruerade modellväljaren framträder i varierande grad av tydlighet hos de åtta partierna.

Modellväljarna uppvisar också både gemensamma drag, och drag som skiljer dem åt.

Sammanfattningsvis kan sägas att i princip alla modellväljare känner en stark oro över samhällsutvecklingen, men att orsakerna till denna oro skiljer sig åt. Modellväljarna är också i olika grad personligen berörda av denna utveckling.

Centerpartiets modellväljare är kanske den som framstår som mest otydlig. Det har att göra med att Centerpartiets inledande text fokuserar mer på att kritisera den sittande regeringen än att tydligt redovisa de reformer partiet själva vill genomföra. De punkter som räknas upp som reformer har ofta karaktären av målbild istället för konkret åtgärd.

Texten lägger också stor vikt vid att varna för konsekvenserna om Sverigedemokraterna får mer inflytande. Resultatet blir en modellväljare som vet vad den inte vill, men som är lite luddigare i kanterna gällande hur en förändring i rätt riktning ska åstadkommas.

Centerpartiets modellväljare är dock mycket säker i sin kritik av den sittande regeringen, och denna kritik är inte enbart politiskt motiverad utan grundar sig i formuleringar som mer eller mindre inkompetensförklarar regeringen.

Även Miljöpartiets modellväljare ger ett något otydligt intryck, men här är detta en konsekvens av att inledningstexten helt tillägnas klimatfrågan. Miljöpartiets

modellväljare sätter denna fråga högst på dagordningen, och den påverkar

modellväljarens uppfattningar i alla andra frågor. I texten finns dock en diskrepans mellan det visionära, långsiktiga miljöarbetet och konkreta sakfrågor som

höghastighetståg. Texten lyckas inte riktigt motivera kopplingen däremellan och detta nivåhopp signalerar en osäkerhet i texten. Modellväljaren har fokus på de långsiktiga frågorna, och vet att kopplingen finns där, men kan inte riktigt formulera hur

höghastighetståg och skatt på importerat kött ska ge ”våra barn” en bättre planet att leva på sett ur ett internationellt och globalt perspektiv.

I den motsatta änden är det Kristdemokraternas modellväljare som avtecknar sig med störst tydlighet. Syftet med undersökningen har varit att analysera modellväljarens åsikter snarare än dennes egenskaper kopplat till målgrupp, men i Kristdemokraternas fall är det tydligt att deras modellväljare antingen inte längre är yrkesarbetande eller närmar sig slutet av sitt yrkesliv. Slutsatsen att Kristdemokraternas modellväljare tillhör en äldre väljargrupp härrör från fokus på sakfrågor som sjukvård och äldrefrågor. Denne modellväljare är av åsikten att välfärden bör satsa mer på frågor som ligger nära denne själv, och känner en personlig oro för felprioriteringar och skattemedel som ”slösas bort” av den sittande regeringen.

Även Vänsterpartiets modellväljare konstrueras tydligt av texten. Denne definierar sig själv som socialist, feminist och antirasist, och som någon som står upp för jämlikhet och frihet i alla lägen. Vänsterpartiets modellväljare anser sig också vara mindre bemedlad än genomsnittet, och detta underdog-perspektiv är inbäddat i texten som en del av modellväljarens identitet. Vänsterpartiets modellväljare har en föreställning om att samhället är organiserat utifrån ”de rikas” intressen, och att denna utveckling går åt fel håll med allt djupare klassklyftor som följd.

Vänsterpartiets och Liberalernas texter är exempel på föreställningar som står i direkt konflikt med varandra. Liberalernas inledande text konstruerar en modellväljare som ser sin frihet begränsas av socialister, i princip i lika hög grad som av högerextremister.

Liberalernas föreställning är att det svenska samhället står vid ett ”vägval”. Begreppet vägval signalerar att det är nu som samhället måste välja riktning, och det är också

presupponerat att det val man gör är oåterkalleligt. För Liberalernas modellväljare står detta val mellan den förnuftiga, liberala vägen och det alternativ som innebär att

”extrema” partier får mer inflytande. ”Vägval” utgör ett nyckelord även i Centerpartiets text, och liknande tankegångar finns också hos Miljöpartiet. Rubriken för den inledande texter lyder ”Nu. Klimatet kan inte vänta” och partiet signalerar därmed samma typ av skyndsamhet, om än inte explicit i ordet vägval.

Moderaternas modellväljare ser ett samhälle där välfärden är alltför utbyggd och skatterna är så höga att de hotar samhällsbygget. Här finns snarare en önskan om att ta samhället ”framåt” än föreställningen om att något måste göras innan det är för sent.

Föreställningen om att samhället är i behov av förändring är närvarande även hos

Centerpartiets modellväljare, men Moderaternas modellväljare känner en större säkerhet kring vad som faktiskt behöver göras och det handlar om prioriteringar, krav och

begränsningar i statens uppgifter. Moderaternas modellväljare är kanske också den som håller mest distans till de samhällsproblem som tas upp i den inledande texten. Intrycket är att denne modellväljare inte blir påverkad personligen av exempelvis åtstramningar i välfärden.

I kontrast till de sex modellväljare som nämnts hittills, där fokus ligger på en ofta brådskande väg till aktiv förändring av samhället, finns Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas modellväljare. Socialdemokraternas modellväljare, i ljuset av att rösta på det regeringsbärande partiet, anser att det svenska samhället fungerar bra och förespråkar inga större förändringar. Denne modellväljare prioriterar tryggheten i en stark välfärd, och ser att Sverige redan har slagit in på rätt väg men att detta arbete måste fortsätta och förstärkas ytterligare.

Om Socialdemokraternas modellväljare uppskattar samhället i dess nuvarande form och gärna ser större satsningar i samma anda framöver, ägnar sig Sverigedemokraternas modellväljare åt att vilja återskapa en tidigare och mer enhetlig version av det svenska samhället. Modellväljaren när en föreställning om det svenska samhället som ”kluvet”, och det är presupponerat hos modellväljaren att detta kluvna Sverige är ett oundvikligt resultat av ett heterogent samhälle. Den implicita utgångspunkten är att människor med olika bakgrund inte kan ha en god sammanhållning, utan att en ”gemensam identitet”

måste byggas för att ett samhälle ska fungera. ”Klyvas” utgör ett nyckelord också hos

Centerpartiet, men som kontrast ser deras modellväljare snarare Sverigedemokraterna som en av de främsta orsakerna till denna problematik.

De åtta modellväljarnas föreställningar om det svenska samhället har en gemensam nämnare i att samtliga inledande texter formulerar någon slags hotbild. Centerpartiet och Liberalerna ser ett hot från extrema partier, både till vänster och höger. Framför allt Liberalerna klumpar ihop vänster- och högerextremister i sin retorik, och beskriver sig själva som det förnuftiga mittenalternativet. Miljöpartiet har fullt fokus på hotet från klimatförändringarna. Hos Socialdemokraterna kommer hotet från en turbulent omvärld, vilket inte är oväntat eftersom det gäller ett parti i regeringsställning som behöver hävda att allt som de själva kan påverka har blivit bättre sedan de tillträdde. I kontrast till detta ser Kristdemokraterna och Moderaterna ett hot mot ett välfungerande samhälle eftersom föreställningen att ”alla får allt” dominerar. Detta är anledningen till att de lyfter fram behovet av prioriteringar i välfärden. Vänsterpartiet ser också hotet mot

välfärdssamhället som centralt, men i deras bild av verkligheten kommer hotet från ”de rika” kopplad till en ökad ekonomisk ojämlikhet. I Sverigedemokraternas hotbild finns framför allt hotet mot det svenska folkets gemensamma identitet, delvis presupponerat och delvis explicit uttryckt i texten.

Flera av modellväljarna känner en mycket närvarande och påtaglig oro inför dessa hotbilder, även om det bara är i Liberalernas text som ”hot” utgör ett centralt nyckelord.

Hotbilderna kan sägas fylla en funktion i att mobilisera och samla anhängare, genom att beskriva hoten som något reellt i närtid. För att återkoppla till den sociala praktiken i Faircloughs modell (avsnitt 4.1.1) kan man se att partierna använder sig av

omständigheter i omvärlden på en övergripande nivå för att etablera sin

problemformulering. De problemformuleringar och föreställningar som finns i texterna hänger också starkt samman med partiernas respektive ideologiska utgångspunkter.

8.1.2 Diskussion kring valmanifestens ideologiska inslag

För att återkoppla till inledningens antagande om att ideologi under de senaste valrörelserna har tagit ett steg tillbaka till förmån för enskilda sakfrågor, så kan man säga att det i de inledande texterna kan anses stämma till viss del. Det finns dock två tydliga undantag bland partierna. Liberalernas och Vänsterpartiets modellväljare är de två som tydligast är grundade i partiernas ideologier, och de definierar sig själva explicit

som liberaler respektive socialister. Ideologierna är mycket närvarande i dessa två skrifter och de beskrivs i enbart positiva ordalag. Liberalerna kanske är mest

konsekventa i att alla sakfrågor som lyfts upp också motiveras som en förlängning av ideologin; det föreslagna vinstförbudet gör att valfriheten hotas och förändringar för en

”friare” bostadsmarknad blockeras.

När det gäller övriga sex partier kan ideologin sägas ligga precis under ytan, den nämns sällan eller aldrig explicit. De flesta inledande texter lyfter dock fram sakfrågor och värderingar, och en vision om samhällets utveckling, som ligger i linje med respektive ideologi. Kristdemokraternas traditionellt konservativa ingång är tydligt i formuleringar om ansvar och förvaltarskap, men begreppet ”konservativ” förekommer inte i texten.

Sverigedemokraterna ägnar en stor del av sin text åt att beskriva hur ”vårt Sverige”

skulle se ut med partiet vid makten, och betoningen på kulturell sammanhållning och en gemensam identitet gör att partiets nationalistiska rötter framstår tydligt. Centerpartiet benämner sin politik som ett ”liberalt alternativ” men är trots detta det enda parti som framstår som osäkra i sin ideologiska förankring.

Socialdemokraternas text är till stor del ideologiskt driven, med negativt formulerade referenser till marknadskrafter, skattesänkningar till ”landets rikaste” och utförsäljning av välfärden, men liksom Kristdemokraterna talar man hellre om värderingar än ideologi. Man kan nästan säga att flera av partierna använder ”värderingar” som en synonym till ”ideologi”. I partiernas förväntan på att modellväljarna antingen ska bortse från att sakfrågorna är ideologiskt motiverade, eller att denne ska ha förmåga att läsa mellan raderna och känna igen partiets bakomliggande ideologi, är presuppositioner ett framträdande drag.