I detta avsnitt gör jag en sammanfattning av undersökningens resultat, utifrån de tre metodologiska verktyg som analysen utgått ifrån. I kapitel 8 för jag sedan en avslutande diskussion utifrån de åtta modellväljarnas föreställningar om det svenska samhället.
7.2.1 Nyckelord
Detta analysverktyg är främst kopplat till de två första frågeställningarna om vilka värderingar och sakfrågor som är centrala för modellväljaren, och sammanfattningsvis visar undersökningen att nyckelorden har en starkare koppling till värderingar än till enskilda sakfrågor.
Flera av dessa nyckelord delas av mer än ett parti, men de signalerar som regel olika saker. ”Frihet” hos Liberalerna respektive Vänsterpartiet är kanske det mest uppenbara exemplet, men även ”trygghet” (hos Centerpartiet, Kristdemokraterna och
Socialdemokraterna) har olika symbolvärde. Hos Centerpartiet och Kristdemokraterna syftar ordet främst på trygghet i form av säkerhet, exempelvis i form av
brottsbekämpning. Hos Socialdemokraterna handlar det om samhället som helhet, och även om partiet självt som garant för ett liv i trygghet. Hos Socialdemokraterna och till viss del Kristdemokraterna samspelar detta nyckelord också med ”välfärd”, men hos Kristdemokraterna finns här även en stark koppling till nyckelordet ”prioriteringar”.
Hos Moderaterna är det ”prioriteringar” och ”krav” som definierats som nyckelord, istället för ”välfärd”.
Nyckelord som kopplas till värderingar hos modellväljaren har ofta också en koppling till det andra kriteriet som jag ställde upp för nyckelorden i metodkapitlet (avsnitt 5.1);
de visar på presuppositioner som modellväljaren förväntas dela. Här kan nämnas
”solidaritet” hos Miljöpartiet, vilket implicit förutsätter personliga uppoffringar hos modellväljaren för samhällets bästa på lång sikt. Även ”identitet” hos
Sverigedemokraterna används på ett sätt som förutsätter att modellväljaren redan är bekant med begreppet och dess innebörd i sammanhanget.
De nyckelord som betecknar sakfrågor, som ”klimathot” hos Miljöpartiet eller ”skatter”
hos Moderaterna, är framför allt kopplade till det tredje kriteriet för nyckelorden, det vill säga ord som driver resonemanget framåt och som återkommer med viss frekvens. I princip hela inledningstexten hos Miljöpartiet är fokuserad på olika aspekter av
klimatfrågan, och den är på så sätt drivande. ”Skatter” hos Moderaterna är inte återkommande i inledningstexten som helhet, men utgör avstamp för nyckelorden
”staten”, ”prioriteringar” i välfärden och ”krav” på nya medborgare.
7.2.2 Visuella nyckelelement
Partiernas visuella nyckelelement är av olika slag, och dessa inslag har bäring på alla mina tre forskningsfrågor. De samspelar med nyckelorden i analysen av modellväljarnas värderingar och sakfrågor, och de har också en koppling till den tredje frågan om hur valmanifesten söker övertyga modellväljarna. På samma sätt som retoriska stilfigurer används för att uppnå en viss effekt i texten används de visuella nyckelelementen som förstärkning av partiernas budskap och spelar på modellväljarnas emotionella gensvar på texten.
Hos Moderaterna och Socialdemokraterna är de visuella elementen mest framträdande, i form av fotografier på helsida. Dessa två element förmedlar dock två helt olika budskap;
hos Moderaterna förstärker fotografiet textens aktiva ton i ett foto av partiledaren Ulf Kristersson i rörelse framåt, och hos Socialdemokraterna förstärker bilden budskapet av trygghet, att som väljare vila i det man redan har. Även Liberalernas visuella
nyckelelement består av ett fotografi, föreställande en hand som längtansfullt sträcks upp mot solen, ljuset. Detta visuella nyckelelement kan närmast betecknas som en visuell metafor för textens centrala nyckelord – ”frihet”. De visuella nyckelelementen hos dessa tre partier har funktionen av att förstärka textens budskap och samspela med denna.
Två av partierna, Centerpartiet och Kristdemokraterna, använder sig av visuella
nyckelelement som består av grafisk formgivning designad för att fånga läsarens blick.
Hos Centerpartiet syftar den inramade textrutan i inledningen av texten till att etablera partiets kärnmeningar och centrala budskap. Textrutans två meningar innehåller också samtliga av de fyra nyckelord som definierats som centrala för inledningstexten. Hos Kristdemokraterna dras läsarens öga först till ett formgivet citat, vars andemening är att
alla inte kan få allt. Trots de inledande styckenas fokus på människovärde och välfärd medför det visuella elementet att textens fokus som helhet förflyttas till prioriteringar i denna välfärd. Här ger det visuella elementet alltså en ledtråd till vad modellväljaren bör uppfatta som viktigast.
Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet uppvisar i sina texter en avsaknad av visuella element. Miljöpartiet framstår närmast som ett enfrågeparti med fokus på klimatfrågor och idéer om omställning av hela samhället, och Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet representerar i riksdagen politikens ytterkanter. Sverigedemokraternas text innehåller skarpa formuleringar om ett kluvet Sverige som saknar en gemensam identitet, och Vänsterpartiet för ett närmast hätskt resonemang riktat mot ”de rika” och
”eliten”. Gemensamt för de tre partierna är att man trots ett textuellt sett skarpt formulerat budskap har valt att inte förstärka, eller mjuka upp, denna retorik med visuella element.
7.2.3 Retoriska stilfigurer
I analysen av framträdande mönster i partiernas användning av retoriska stilfigurer, relaterat till den tredje frågeställningen, kan konstateras att det finns ett fåtal retoriska grepp som dominerar i texterna. Dessa stilfigurer är också gemensamma för majoriteten av valmanifesten.
Den stilfigur som används mest frekvent är anaforen, upprepning av samma ord i början av flera meningar som följer på varandra. Detta stilgrepp används av samtliga partier, men av vissa mycket frekvent. Vänsterpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna och Kristdemokraterna förlitar sig uppenbarligen på anaforernas effekt i konsten att övertyga. Framför allt Vänsterpartiet använder också gärna en anafor en eller två meningar för mycket, vilket egentligen gör att stilgreppet förlorar sin retoriska effekt och bara blir upprepande.
Den andra stilfiguren som används av flertalet partier är metaforen. Detta är inte
förvånande i en text vars syfte är att övertyga, men det är något förvånande att partierna till stor del använder sig av metaforer som inte visar på någon särskild kreativitet. Ord som ”återvändsgränd” och ”vägval” känns inte direkt retoriskt nyskapande. Det enda som skiljer ut sig här är möjligtvis Liberalerna, där den övervägande andelen metaforer
har militärisk anknytning, som att ”ta strid”, omtala meningsmotståndare som ”fiender”
och vinna ”segrar”.
Fler stilfigurer förekommer i texterna, men ingen av dessa bildar ett framträdande mönster. Det anmärkningsvärda här är snarast att stilfigurerna inte är fler och mer varierade, vilket innebär att texternas modellväljare låter sig övertygas med relativt enkla språkliga stilgrepp. I inledningstexten till ett politiskt manifest hade man nog förväntat sig fler, och mer strategiska, retoriska försök att övertyga väljare. Just
frånvaron av ett rikt och varierat språkbruk är dock ett resultat i sig, i en kontext där ett kreativt och kanske oväntat sätt att tilltala väljarna skulle ha förutsättningar att påkalla deras uppmärksamhet och kanske vinna deras röst.