Resultatet i föregående avsnitt tyder på att numeruskongruens behärskas av fler än genuskongruens vid PT-nivå 4. För att se om detta kan förklara varför fler testtagare behärskar morfologin än syntaxen, gör jag i det följande en jämförelse mellan testtagarnas resultat för morfologin och syntaxen på PT-nivå 4 analyserat utifrån kriteriet 80 % behärskning av alla obligatoriska kontexter (hämtat från tabell 13 resp. tabell 16 i kapitel 4). Jämförelsen presenteras i tabell 30. Observera att tabellen i detta fall inte är avsedd att påvisa något implikationellt förhållande, utan enbart att redovisa vilka test-tagare som tycks behärska morfologin men inte syntaxen, och huruvida det i dessa fall samtidigt förhåller sig så att de behärskar numerus- men inte genus-kongruens.
Av tabell 30 framgår att det i den underkända gruppen finns 7 testtagare som uppnått PT-nivå 4 för morfologin, utan att ha gjort detsamma för syntaxen. Ytterligare en underkänd testtagare (U14) visar liknande ten-denser, men här handlar det om få kontexter, varför resultatet måste tas med en nypa salt. Endast 2 av de underkända har uppnått PT-nivå 4 för syntaxen.
Av dessa har den ena (U6) inte uppnått nivån för morfologin enligt 80-procentskriteriet, medan den andra (U2) har uppnått nivån för såväl syntaxen som morfologin.
Tabell 30. Testtagarnas behärskning av numerus- och genuskongruens i predikativ jämfört med deras resultat för PT-nivå 4 för morfologi resp. syntax
Underkända testtagare
Numerus Genus Morfologi Syntax
Godkända testtagare
Numerus Genus Morfologi Syntax
U9 – – – – G5 – – – –
parentes = få eller osäkra kontexter
Bland de godkända testtagarna har 3 uppnått nivå 4 för morfologin men inte för syntaxen (G8, G10 och G25). Lika många testtagare har uppnått nivån för syntaxen men inte för morfologin (G2, G15, och G19). Som grupp visar
25 av de godkända tecken på att ha erövrat nivå 4 för morfologin medan 26 gjort det för syntaxen. Den godkända gruppen lämnar således ingen egentlig vittnesbörd om huruvida morfologin tillägnas före syntaxen, vilket kan bero på att de redan passerat detta stadium.
Det kan te sig underligt att U19 och G19 behärskar såväl numerus- som genuskongruens, men inte morfologi. Förklaringen är dock följande: När det gäller U19 är behärskningsfrekvensen för morfologin 8/11, det vill säga 75 %, vilket alltså inte når upp till 80-procentsgränsen. När det gäller genus-kongruens är frekvensen 6/7, det vill säga 86 %. För numerusgenus-kongruens är frekvensen 9/11, det vill säga 82 %, vilket beror på att belägg i singular som har fel genus fortfarande betraktas som ”korrekta” i ett numerusperspektiv.
Samma sak gäller G19 för vilken motsvarande behärskningsfrekvenser är 24/32 för morfologin (dvs. 75 %), för genuskongruens 20/23 (dvs. 87 %), medan den för numeruskongruens är 27/32 (dvs. 84 %).
För tydlighetens skull har de underkända testtagare som klarat morfologin men inte syntaxen på PT-nivå 4 lyfts ut i en egen tabell (tabell 31). Jag har också angivit den procentuella andelen belägg av obligatoriska kontexter för morfologin resp. syntaxen för att det ska gå att bilda sig en uppfattning om hur stor skillnaden är. Som synes är skillnaden i de flesta fall betydande, utom möjligtvis när det gäller testtagare U28, hos vilken behärskningsgraden är 91 % för morfologin och 67 % för syntaxen.
Tabell 31. Underkända testtagare som uppnått PT-nivå 4 för morfologin men inte för syntaxen (enligt 80-procentskriteriet), samt deras behärskning av numerus och genus
Morfologi Syntax Testtagare Numerus Genus
Nivå 4 % Nivå 4 %
U1 + + + 90 – 20
U7 + + + 96 – 28
U10 + + + 100 – 8
U14 / (+) (+) (80) – 7
U20 + – + 85 – 8
U22 + + + 90 – 0
U28 + (+) + 91 – 67
U33 (+) + + 88 – 26
+ uppnådd nivå – ej uppnådd nivå / inga kontexter
parentes = få eller osäkra kontexter
Som framgår av tabell 31 är det endast en av testtagarna i urvalet som be-härskar numerus men inte genus, nämligen U20. Min hypotes om att de testtagare som klarar morfologin men inte syntaxen skulle utgöras av samma testtagare som behärskar numeruskongruens men inte genuskongruens, be-kräftas därmed inte eftersom den bara gäller i detta enda fall. Övriga tycks behärska såväl numerus som genus (4 st.), eller också har de inga eller för få
belägg (3 st.) för att man säkert ska kunna avgöra detta. De belägg som finns talar dock för att också de behärskar såväl numerus- som genuskongruens.
Av de övriga underkända testtagare som förefaller behärska numerus men inte genus (se tabell 30) har ingen uppnått nivå 4 vare sig för morfologin eller för syntaxen, förutom U6 som uppnått nivån för syntaxen men inte för morfologin.
Slutsatsen blir att det inte finns något entydigt mönster eller samband här.
Förhållandet att fler testtagare tycks behärska PT-nivå 4 för morfologin än för syntaxen verkar inte bero på att de tillägnar sig numeruskongruens tidi-gare än genuskongruens. Fler testtatidi-gare behärskar visserligen numerus än genus (jfr tabell 30), men det tycks inte vara det som kan förklara varför 8 av de underkända testtagarna förefaller behärska nivå 4 för morfologin men inte för syntaxen.
6.5 Sammanfattande diskussion
Denna delstudie har haft två syften: dels att se huruvida mina resultat be-kräftar tidigare studier (Hammarberg 1996, Glahn m.fl. 2001) enligt vilka numeruskongruens tillägnas tidigare än genuskongruens, dels att utröna om detta i så fall skulle kunna förklara varför fler testtagare i min studie behärs-kar morfologin än syntaxen på PT-nivå 4.
När det gäller det första delsyftet tycks min studie bekräfta tidigare resul-tat. Bland de underkända testtagarna behärskar betydligt fler numerus än genuskongruens i predikativ ställning. Dessutom tycks det råda en implika-tionell ordning mellan numerus och genus, såtillvida att behärskning av genus-kongruens tycks förutsätta behärskning av numerusgenus-kongruens, men inte det omvända: klarar man numeruskongruens innebär inte det nödvändigtvis att man behärskar genuskongruens. Eftersom denna tendens återfinns i såväl material bestående av spontant tal (Hammarberg 1996 samt föreliggande studie) som material av experimentell karaktär (Glahn m.fl. 2001), liksom i såväl longitudinella studier som tvärsnittsstudier, kan man förmoda att det verkligen finns en skillnad i inlärningsordning mellan dessa båda kongruens-kategorier. Här förefaller det rimligt att ansluta sig till tidigare förklarings-modeller: Numerus har en högre semantisk vikt, dess funktion har en be-tydelse för yttrandets innehåll och väljs aktivt av talaren, medan genus i stort sett är en lexikal, inneboende egenskap som inte har samma semantiska inne-börd. Att tillskriva ett ord fel genus får inte samma konsekvenser för yttrandets betydelse som att använda fel numerus. Kanske uppfattas därför inte genus som lika kommunikativt värdefullt av inlärarna, vilket medför att inlärningen tar längre tid.
Det är framförallt underkända testtagare som behärskar numerus-kongruens i högre grad än genusnumerus-kongruens, medan de godkända behärskar båda. Detta kan emellertid inte förklara att flera av de underkända klarar
morfologin men inte syntaxen. De testtagare som har klarat morfologin men inte syntaxen behärskar nämligen som regel både numerus- och kongruens, medan de som klarar numeruskongruens men inte genus-kongruens oftast inte har uppnått nivå 4 vare sig för syntaxen eller för morfo-login. Det finns således inget tydligt samband eller mönster i detta avseende som skulle kunna förklara skillnaden i behärskning av morfologi och syntax på den aktuella nivån.
Det är möjligt att förklaringen istället ligger i svårigheten att analysera morfologin, som Pienemann (1998b) också lyfter fram. Att analysera syntaxen för PT-nivå 4 är tämligen oproblematiskt eftersom huvudsatser med initialt icke-subjekt antingen har omvänd eller rak ordföljd. Det innebär därför inga svårigheter att avgöra om en testtagare behärskar inversion eller ej. Dessutom finns det gott om kontexter hos samtliga testtagare. Vid analy-sen av morfologin har jag däremot ställts inför svårigheter av flera slag:
Antingen har kontexterna varit för få eller också har ingen helt tydligt genomförd systematik gått att urskilja, med kontexter för såväl numerus som genus. I några få fall har också testtagarens uttal gjort det svårt att säkert avgöra vilket genus som verkligen avses. Ett exempel på detta är inlärare som i sitt förstaspråk har så kallad utljudsskärpning (se Garlén 2003:88), där distinktionen mellan /t/ och /d/ neutraliseras i final ställning. Det gör det svårt att säkert veta om en testtagare som säger *hon va engagerat eller
*den va utrotat verkligen avser neutrumändelsen -t eller om det är fråga om uttalstransfer från förstaspråket.
Svårigheter av det här slaget gäller visserligen endast ett fåtal kontexter i mitt material, och jag har i osäkra fall bortsett från dessa. Sammantaget är dock osäkerhetsfaktorerna fler när det gäller att analysera morfologin, vilket kan ha lett till att analysen är mer osäker än den av syntaxen. Dock förefaller det som om analysen blir lättare att genomföra ju högre behärskningsgraden är. Hos de godkända testtagarna finns inte samma tydliga skillnad. Hos dem är det ungefär lika många som behärskar nivå 4 för morfologin (25 st.63) som för syntaxen (26 st.). Detsamma gäller skillnaden i behärskning av numerus- resp. genuskongruens, där lika många, 27 testtagare,64 behärskar numerus medan 24 behärskar genus, och ytterligare 3 visar tendenser därtill.
Förmodligen beror detta på att behärskningsgraden i stort är högre i den godkända gruppen. Finns en inlärningsgång så har de godkända i stort sett redan passerat detta stadium.
Svårigheten i analysen av morfologin kanske också har att göra med att svenskan har ett mycket komplext system för kongruensböjning (Källström 1993). Det borde emellertid snarare få till följd att inlärningen av predikativ kongruens försenas och inte som i mitt fall tycks ske tidigare, vilket
63 22 testtagare har uppnått nivån för morfologin medan ytterligare 3 visar tendenser till att göra det.
64 När det gäller genus har 24 uppnått nivån och ytterligare 3 visar tendenser därtill.
mann (1998b:161) också föreslår: ”[…] the full paradigm can be expected to develop much later because of the complex form-function relationships in-volved in the morphological marking of gender on adjectives.” Möjligen är det så att predikativ kongruens visserligen är svårt att lära sig, men så är även fallet med inversion, som ju är en kraftigt markerad struktur som många inlärare har svårt att tillägna sig, kanske t.o.m. i ännu högre grad än predikativ kongruens. Det kan också vara så att Rahkonen & Håkansson (2008) har rätt i att predikativ kongruens och inversion i grunden är så pass olika fenomen att de kanske inte kan hänföras till samma nivå i PT-hierarkin.
Deras studie resulterade emellertid i motsatt tendens, nämligen att informan-terna föreföll behärska inversion tidigare än predikativ kongruens. Studien är dock inte helt jämförbar med min, eftersom den utfördes på skriftlig produk-tion, och utgick från the emergence criterion.
Det är också möjligt att de olika osäkerhetsfaktorerna lett till att analysen av morfologin blivit alltför ”generös”. Vid analysen av syntaxen bortsåg jag från eventuella oanalyserade helfraser. Kanske borde jag ha gjort detsamma när det gäller morfologin. Jag syftar då på frekvent förekommande fraser av typen det är säkert, det är svårt etc. Det är inte otänkbart att sådana frek-venta fraser kan finnas lagrade hos inlärare som oanalyserade helheter, och då i vissa fall kanske felaktigt givit intrycket av en produktiv, systematisk kongruens när det gäller predikativen.
Sammanfattningsvis bekräftar delstudien tidigare fynd som tyder på att numeruskongruens tillägnas före genuskongruens, men det kan inte vara förklaringen till att de underkända testtagarna i min studie behärskar morfo-login i högre grad än syntaxen. Denna fråga förblir därför tillsvidare obe-svarad.
7 Sammanfattning och diskussion
I den här avhandlingen har en grammatisk teori för andraspråksinlärning, den så kallade processbarhetsteorin (PT, Pienemann 1998b), tillämpats på ett muntligt språktest, Tisus (Test i svenska för universitets- och högskole-studier). Det övergripande syftet har varit att se om PT kan vara till nytta vid testbedömning, samtidigt som teorin prövas på spontandata som inte samlats in just för att pröva densamma. Till skillnad från studier med experimentell metodik har man vid sådana studier inte kontroll över antalet belägg.
PT utgår från inlärarens växande förmåga att processa och producera morfologiska och syntaktiska strukturer. Detta sker enligt PT i en hierarkisk ordning som tar sin utgångspunkt i storleken på den syntaktiska domän där den grammatiska processen äger rum. På så sätt kan inläraren överföra grammatisk information inom allt större syntaktiska domäner: fras, sats och hel mening. Processerna inordnas i en hierarki som består av fem nivåer (se avsnitt 2.5.4).
Syftet med huvudstudien (kapitel 4) har varit att utröna huruvida de god-kända testtagarna skiljer sig från de undergod-kända när det gäller deras förmåga att processa grammatiska strukturer. Hypotesen var att de godkända test-tagarna skulle befinna sig på en högre nivå i PT-hierarkin än de underkända, och alltså vara bättre på att processa och producera grammatiska strukturer, men att det också skulle finnas testtagare som avvek från detta mönster. Jag har också undersökt vilka faktorer som kan ha påverkat bedömningen av de testtagare som avviker från resultatmönstret i huvudstudien (uppföljnings-studie 1, kapitel 5). Slutligen har jag problematiserat tillämpningen av PT på morfologi och syntax (uppföljningsstudie 2, kapitel 6). Jag har alltså försökt att tillämpa en teoretisk modell samtidigt som själva modellen prövats. En utgångspunkt har varit en önskan att förena två forskningsfält som av tradi-tion inte haft så mycket utbyte: andraspråksinlärning och testforskning. I det följande sammanfattas och diskuteras de viktigaste resultaten.