Mot en postvälfärdsstat

4.4.3.1 Införandet av personlig assistans och assistansersättning

Efter 1990-talet minskar betydelsen av Gemeinschaft, medan Gesellschaft blir allt mer framträdande. LSS och LASS (numera 51 kap. SFB) trädde ikraft år 1994, och den stora nyheten var personlig assistans. Innan införandet av LSS och LASS diskuterades inte föräldraansvaret på något ingående eller detaljerat sätt. Enligt min uppfattning var det således i samband med införandet av insatsen personlig assistans som diskussionen om normalt föräldraansvar tog fart.

Införandet av personlig assistans och det utökade antalet insatser i samband med tillkomsten av LSS bör, enligt mig, ses som ett uttryck för välfärdsstaten och den Gemeinschaft som fungerade som värdegrund under denna period. LSS är, som nämndes i avsnitt 1.1, en viktig del av svensk välfärdspolitik. Lagen ger uttryck för ett vidgat kollektivt och samhälleligt ansvarstagande i samhället och det offentliga påtar sig ett större ansvar för funktionshindrade (barn) än tidigare.

1990-talet kan alltså inte sägas vara något exakt årtal för paradigmskiftet från välfärdsstat till postvälfärdsstat, åtminstone inte vad gäller det handikappolitiska området. Epokerna avlöser inte varandra på något harmoniskt sätt vid en viss tidpunkt. Gemeinschaft kan därför i viss utsträckning leva kvar i postvälfärdsstaten, som till stora delar präglas av Gesellschaft. Gemeinschaft och Gesellschaft lever kvar sida vid sida om varandra.

Trots att införandet av insatsen personlig assistans generellt kan ses som ett uttryck för Gemeinschaft och den välfärdsstatliga värdegrunden, anser jag att insatsens betydelse för barn är präglad av en tanke om Gesellschaft och postvälfärdsstatens värdegrund.

I samband med införandet av personlig assistans uttalade lagstiftaren att personlig assistans kan vara av grundläggande betydelse för barn som har ett omfattande vårdbehov under hela

eller stora delar av dygnet (min kursivering). Dessutom betonades att det föreligger ett visst

föräldraansvar avseende funktionshindrade barn. Detta innebär, enligt mig, att vårdbehovet måste vara omfattande för att personlig assistans ska kunna beredas barn. Föräldrarna åläggs därmed ett stort omvårdnadsansvar för funktionshindrade barn som inte har ett så omfattande vårdbehov som föreskrivs i förarbetena. Det är svårt att utläsa huruvida föräldraansvaret görs mer omfattande enligt denna skrivelse än vad som gällt tidigare. Det faktum att föräldra-ansvaret betonades innebär emellertid, enligt mig, att föräldraföräldra-ansvaret anses viktigare än tidigare, oavsett om det ökar i omfattning eller ej.

Den ökade betoningen av föräldraansvaret innebär att individen hålls allt mer ansvarig för sitt eget liv. Samhället är inte i lika stor uträckning ansvarig för den enskildes utveckling och den enskildes möjlighet till lika livsvillkor som andra. Det ligger istället inom den egna familjesfären att skapa livsvillkor som är jämlika med andra. Det kollektiva ansvarstagandet tunnas, enligt mig, ut och istället strävar var och en efter att tillgodose sina egna intressen. Gesellschaft kan således sägas framträda i den nya lagstiftningen avseende barns rätt till personlig assistans. Varje familj svarar för sina egna intressen och är, i större utsträckning än tidigare, ansvariga för sitt barns utveckling.

4.4.3.2 Besparingsåtgärder

Postvälfärdsstaten och Gesellschaft präglas av marknadens rationalitet samt av målet om ekonomisk tillväxt. År 1991, 1995, 2016 och 2018 lämnades förslag om att införa en 16 års gräns för personlig assistans. Det lämnades i form av besparingsalternativ och kan därför, enligt mig, betraktas som uttryck för en vilja att skapa ekonomisk tillväxt.

Det innebär att Gesellschaft och postvälfärdsstatens värdegrund har fått inflytande i den politiska debatten avseende personlig assistans till barn. Lagstiftaren konstaterade att övriga samhälleliga insatser, genom exempelvis skola och barnomsorg, inte alltid räcker till för att ge barnet det stöd han eller hon behöver, jfr. avsnitt 2.3.3. Ett införande av en 16 års gräns skulle i dessa fall, enligt mig, innebära att föräldrarna åläggs ett betydligt större ansvar för funktions-hindrade barn än vad som gäller idag.

En utvidgning av föräldraansvaret kan, enligt mig, i sig själv ses som ett uttryck för Gesellschaft och postvälfärdsstatens värdegrund eftersom den enskilde individen hålls ansvarig för sitt eget liv och eftersom egenintressen betonas framför kollektiva intressen. När utvidgningen av föräldraansvaret dessutom har sin grund i ekonomiska incitament kan åtgärden sägas vara än mer präglad av Gesellschaft och postvälfärdsstatens värdegrund.

Trots att Gesellschaft och postvälfärdsstatens värdegrund har präglat den politiska debatten avseende normalt föräldraansvar har de inte fått någon större inverkan på dagens rättsliga reglering, eftersom lagstiftaren hittills inte har genomfört dessa förslag. Jag menar att förslagen ändå påverkar vår förståelse av ett normalt föräldraansvar, eftersom de kan få genomslag i rätten vid ett senare skede. Den politiska debatten torde också påverka hur dagens befintliga reglering tolkas och tillämpas av domstolar och andra rättstillämpande organ, eftersom det inte någonstans regleras hur bedömningen av normalt föräldraansvar ska

göras. Den politiska debatten kan därmed påverka vilka rättsliga värderingar som läggs till grund för förståelsen av normalt föräldraansvar.

Att förslagen om ett införande av en 16 års gräns inte har införts i lagstiftningen är, enligt mig, ett uttryck för att lagstiftaren än idag präglas av Gemeinschaft. Lagstiftaren synes fortfarande vara av uppfattningen att det bör finnas ett kollektivt ansvarstagande för barn i behov av personlig assistans, och att detta ansvarstagande inte ska vara beroende av ekonomisk tillväxt. Det innebär att Gemeinschaft och Gesellschaft lever kvar sida vid sida av varandra under postvälfärdsstaten, trots att Gesellschaft får en mer framträdande roll än vad det hade i välfärdsstaten.

År 2011 betonades föräldraansvaret i lagtext och inte bara, som tidigare, i lagstiftningens förarbeten och i rättspraxis. Genom att föräldraansvarsnormen kodifierades i 51 kap. 6 § SFB blev det, enligt mig, tydligt att lagstiftaren präglas av postvälfärdsstatens värdegrund. Föräldraansvaret måste öka för att samhällets kostnader ska kunna minska. För att minska de samhälleliga kostnaderna ska alltså det individuella ansvarstagandet öka. Individen blir mer frånkopplad den samhälleliga gemenskapen och större ansvar åläggs den egna familjesfären.

Den senaste utvecklingen kännetecknas av att solidariteten inom LSS och SFB inte längre kan trumfa de ekonomiska incitamenten. I välfärdsstaten där Gemeinschaft dominerade var solidaritet var det överordnade värdet och ekonomiska incitament skulle inte påverka den solidariska tanken om att möjliggöra jämlika levnadsvillkor. Under postvälfärdsstaten är ekonomisk tillväxt istället det överordnade värdet och därmed kan ekonomiska incitament trumfa solidariteten. Det innebär att samhällets ansvar kommer att minska i postvälfärdsstaten för att bidra till en gynnsam kostnadsutveckling. Ekonomiska tillväxt är viktigare än att upprätthålla en kollektiv solidaritet i samhället. Föräldrarna åläggs därför ett större ansvar för sina funktionshindrade barn.

4.5 Sammanfattande slutsats

Den samhälleliga utvecklingen och samhälleliga tankemönster påverkar förståelsen av normalt föräldraansvar. Samhälleliga förändringar i synen på funktionshinder och på vårdnadshavares ansvar över sina barn innebär att den rättsliga förståelsen av normalt föräldraansvar skiftar över tid.

När samhället präglas av Gemeinschaft tenderar samhällets ansvar för barn med funktions-hinder att öka, medan föräldraansvaret tenderar att minska. När Gemeinschaft istället minskar, och Gesellschaft ökar, åläggs familjen och föräldrarna ett större ansvar för dessa barn. En slags familjär Gemeinschaft framträder emellertid när föräldraansvaret ökar.

Under 1800-talet, det vill säga under rättsstatsepoken och den tidiga handikappolitiken, dominerade tanken om Gesellschaft. Det innebar bland annat att egenintressen var viktigare än kollektiva intressen. Föräldrar hade därför ett omfattande vårdnadsansvar för sina funktionshindrade barn.

Välfärdsstaten har en hög grad av samhällelig Gemeinschaft. Kollektiva intressen är viktigare än egenintressen. Kollektiv moralkänsla och det gemensamma ansvarstagandet som präglade välfärdsstaten resulterade i en förändrad förståelse av normalt föräldraansvar för funktionshindrade barn. Föräldraansvaret ansågs inte längre vara lika omfattande som tidigare utan en del av ansvaret ålades samhället. Samhället övertog därmed en del av det ansvar som tidigare legat inom föräldraansvaret.

Postvälfärdsstaten präglas allt mer av Gesellschaft. Egenintressen och ekonomiska besparingsåtgärder i samhället blir viktigare. Betydelsen av gemensamma angelägenheter försvinner successivt, vilket påverkar förståelsen av normalt föräldraansvar. Samhällets ansvar för funktionshindrade barn minskar. Normalt föräldraansvar förstås som något mer omfattande under postvälfärdsstaten än under välfärdsstaten.

5 Sammanfattande analyser och slutsatser

5.1 Inledning

I detta kapitel knyts mina tidigare delanalyser samman. De olika utvecklingslinjerna som har analyserats ovan påverkar förståelsen av normalt föräldraansvar avseende funktionshindrade barn. I detta kapitel analyseras om, och i sådana fall hur, dessa utvecklingstendenser tillsammans påverkar förståelsen av normalt föräldraansvar.