En del av de frågor vi ställde under våra intervjuer avsåg att undersöka om det fanns någon form av motstånd i unga kvinnors vardagsliv. Vårt antagande inför intervjuerna var att ungdomar, i förhållande till vuxna, generellt har en mer upprorisk och
ifrågasättande attityd. Detta gör att de, åtminstone oftare än vuxna, väljer att inte
acceptera eller ta mediernas budskap för givet. Vi funderade på om detta i så fall uttrycks genom att ungdomarna tar ställning mot den formen av budskap och att de, istället för att bara avstå från något de inte sympatiserade med, aktivt gör motstånd. Johan Fornäs definierar det vi menar med uttrycket motstånd så här:
Resistance can be defined as all forms of actions that challenge some established force of power structure and is thus potentially transformative rather than just reproductive of dominating positions or structures. Young (1990) shows that resistance has to oppose five different forms of oppression: exploitation, marginalization, powerlessness, cultural imperialism and violence. And while such a fight for freedom or emancipation must always also strive for equality, it must also acknowledge, respect and affirm differences. (Fornäs 1995:126).
Tidigare deltog ungdomar i partipolitiska och fackliga aktiviteter samt i olika
enhetsfronter, bland annat solidariserade de sig med folken i tredje världen. Idag tycks organisationer av typen Reclaim the streets och Djurens rätt ha större dragningskraft. Oavsett inom vilket område man valt att engagera sig ville vi försöka identifiera det eventuella motståndet hos våra respondenter. Vi intresserade oss också för om motståndet var av typen trots eller medveten handling. Då medierna ofta ses som representanter för de styrande och för den rådande ordningen ville vi ta reda på om tjejerna, med Youngs terminologi, känner sig exploaterade, inte minst i reklamsammanhang. Hur ser de på förmedlingen av budskap och trender? Anser de att det finns en eller ett fåtal accepterade ståndpunkter och att andra åsikter marginaliseras? Känner de sig i så fall maktlösa inför detta eller bryr de sig inte?
Det visade sig att de vi intervjuade generellt sett inte tänkte i sådana banor. De flesta menade att de inte alls försökte ta avstånd från reklam och budskap som sprids i medierna. De kunde ofta identifiera sådana företeelser som kvinnoförnedrande, föraktfulla, överreklamerade, falska eller dåliga men de menade att de inte tog avstånd från dessa varor eller ideologiska budskap på annat sätt än att de avstod från köp eller slutade läsa eller titta på artikeln/inslaget. På frågan om de brukar diskutera händelser eller budskap de reagerat mot svarade en av tjejerna:
Nej men jag tror inte det. Det… det brukar inte vara så där dagligt att vi brukar prata om det precis… (BP2)
En annan av tjejerna beskriver det så här:
Alltså jag kan ju känna det, att jag och mina tjejkompisar vi tar ju inte en tidning och lägger upp framför oss och säger: ”Nu ska vi analysera det här” så att vi går till angrepp mot det här förlaget eller någonting. Alltså riktigt så är det ju inte men alltså vi kan ju… jag kan ju känna det att jag… jag själv som person kan ju bli riktigt irriterad på vissa grejor ibland […] Då kan jag säga det, eller å andra sidan om det var väldigt negativt, då kan jag gå lite ut [ta upp till diskussion] och så, kan jag känna. Fast det är inte ofta. Man bryr sig inte så mycket, man är så van vid det idag. (BP1)
Men om det istället för företeelser och budskap gäller produkter som mediereklamen försöker få dem att köpa, och som de upplever är dåliga, diskuterar de oftare med varandra:
Men om de gör reklam för en maskara och jag vet att den inte är bra om sen bara, de säger att den är jättebra, det klart att jag inte går och köper den. […] Men det klart att jag hade sagt till mina kompisar; asså köp inte den för att den är jättedålig asså det är klart man gör det… (BJ3)
Men det verkar som att det de räknar till ”dåliga produkter” är sådana produkter som är för dyra, är verkningslösa eller helt enkelt inte håller vad de lovar. De flesta håller sig inte informerade om vilka som tillverkar vad och de skiljer inte på bra eller dåliga tillverkare. En av tjejerna berättar att hon har kamrater som håller reda på vilka varor man bör avstå från och vilka man bör köpa…
Jag vet ju en del som känner så typ med vissa skomärken att det är liksom barn som sitter och gör dem och då blir det liksom inga såna, boots till exempel. (BP2)
…dock berättar hon att hon själv inte är särskilt medveten när hon själv handlar.
Två av de unga kvinnorna sticker ut från de övriga intervjuade. Den ena av dem tänker mycket på vad som är bra och dåligt både när det gäller produkter och de idéer som medierna erbjuder. Hon är också den enda av tjejerna som lyfter miljöfrågan, en fråga vi trodde skulle finnas på agendan hos flertalet.
Om det är nån som, eller nått man vet är väldigt dåligt mot miljön blir jag väldigt arg, för det är ju inte, om det är mot klimathot eller så kan jag bli riktigt sur. (VJ1)
Men hon blir inte bara sur, hon agerar också. Till exempel har hon bojkottat McDonald’s i många år. Detta har hon utvecklat till att inte äta kött och inte använda skinn och päls. Hon menar att det går att köpa imitationer som är lika bra och billigare, dessutom anser hon att skinn är lite äckligt. Den här unga kvinnan motsvarade alltså de förväntningar vi från början hade på den engagerade och medvetna kvinnan som står för en åsikt och som gör motstånd mot en företeelse hon inte delar eller respekterar.
Vi antog att en ung kvinna som är engagerad, och som inte nöjer sig med att passivt tycka illa om något, skulle vilja dela detta engagemang med till exempel andra unga människor, eller kanske andra kvinnor, i en sorts gemenskap och i mer organiserad form, låt oss kalla det en motståndsficka. Men återigen visade det sig att våra förväntningar var lite förhastade:
Eee nej, asså typ, eller, jag har ju kompisar som äter kött och som är vegetarianer sen har jag kompisar som är veganer och kompisar som aldrig skulle kunna sluta äta kött
överhuvudtaget och sånt. Så det är helt olika, det är väldigt mycket blandade människor jag umgås med. (VJ1)
Motstånd behöver givetvis inte vara organiserat. Fornäs behandlar både enskilda och organiserade former när han diskuterar motstånd. Han talar om olika sorters agents och påpekar att motstånd kan bedrivas både enskilt och i grupp. (Fornäs 1995) Grupperna kan vara sammansatta enbart utifrån ett gemensamt intresse att agera mot en viss
företeelse, det vill säga en enhetsfront, men i andra fall kan gruppens medlemmar ha mer gemensamt än så. De kan vara organiserade i en grupp där sammansättningen förklaras utifrån klass, etnicitet eller geografisk närhet. Gruppen där motståndet bedrivs kan också vara en subkultur.
Vi konstaterar att denna tjej representerar den grupp som utövar motstånd i form av medveten handling. Hon studerar en företeelse, kommer fram till att hon ogillar den och agerar sedan utifrån sitt ställningstagande genom att aktivt sträva mot förändring. Jag tycker inte man ska följa trender och sånt…
I motsats till hennes målmedvetna attityd kan vi hos nästa unga kvinna se en annan sorts ställningstagande. Vi diskuterar mode och modereklam när hon säger:
Typ om de säger ja, nu är silvrigt inne och blablabla och sen så, då tar jag på mig något annat, kanske tänker jag på morgonen, nu ska jag ha detta på mig så att de inte ska få som de vill. (VJ3)
Den här kvinnan väljer alltså kläder utifrån sin uppfattning att andra inte ska få påverka henne. Hon väljer i exemplet bort ”silvrigt”, inte för att hon inte tycker det är snyggt utan för att ”de inte ska få som de vill”. Hon gör på sitt sätt också motstånd men på ett sätt som vi valt att kalla trots. Det kännetecknas inte av genomtänkta skäl, ansvar eller omsorg utan mer av hänsyn till habitus och sin livsstil. Det är i sig inte ett
ställningstagande för eller emot någon företeelse utan är istället en attityd med individens integritet i centrum. Vi tycker att integritet är en viktig och bra egenskap men inte när den står i vägen för möjligheten att göra medvetna val utifrån kvalitéer som till exempel rätt och fel, bra och dåligt eller praktiskt och opraktiskt. Det är ju inte heller så att hon tar principiell ställning mot företeelsen mode. Istället handlar det om att inte vilja se ut och vara som andra, ett ställningstagande för individualismen:
Nej men, men alla ska,… det finns ju inget mode för så fort det är i tidningen så är det redan ute och då köper ju alla det och alla har det på sig och då är det inte inne. Åhh jag tycker inte man ska följa trender och sånt. […]jag har ju ändå trendiga kläder på mig, det kan jag ju inte säga att ja inte har men… Ja det är väl viktigt att ha på sig det man vill. (VJ3)
Hon kritiserar egentligen inte trender i allmänhet utan de trender som förmedlas av medierna och därför riskerar att bli populärkultur. Den här unga kvinnan klär sig på mycket effektfullt och utmärkande, men i våra ögon stilfullt sätt. Hon bär en liten sjal eller duk ovanpå sin omfångsrika frisyr. Vidare är hon klädd i tights och en stor mönstrad, mycket kvinnlig skjorta som matchar sjalen. Hon säger att många tittar på henne när hon är ute på stan och att hon finner detta störande. Men om vi mötte henne skulle vi också vända oss om och titta för hon sticker ut, hon har stil och hon är vacker, hon syns. Sannolikt trivs hon med att väcka den här uppmärksamheten. Det är inte realistiskt att tro att hon gör sig så stort besvär bara för att själv känna sig komfortabel i sin stil och sedan förstör denna trygghet genom att utsätta sig för andras
uppmärksamhet. Om hon verkligen tycker detta känns obehagligt är vi övertygade om att hon skulle klä sig lite mer diskret. Men hon trivs med att sticka ut och i samma ögonblick som andra tar efter hennes stil kommer hon att skapa en annan stil och fortsätta sticka ut.
Kvinnan i exemplet står alltså för den variant av motstånd som vi kallar trots. Enligt våra resultat är inte motstånd i form av medveten handling särskilt vanligt förekommande på unga kvinnors agenda idag. Vi funderar på vad detta beror på och tror oss förstå att det här är ett fenomen som ligger i tiden. Den attityd som idag förmedlas, inte minst av medierna, är att man skall satsa på sig själv. Den individualism som hyllas av den kvinna som vi nyss diskuterade är ett exempel på det. Idag är det fint att sticka ut, att våga gå sin egen väg, att satsa på sig själv och sitt yrke, sin karriär och sin framtid. Den legitimerade individualismen får till följd att den tidigare viljan att gå mot strömmen, men ändå ha trygghet i att göra det tillsammans i en grupp eller subkultur, inte längre är lika påtaglig.
Motstånd kan visserligen bedrivas individuellt men det är i regel betydligt svårare och resultatet av den sortens motstånd klingar ofta tystare. Tryggheten i att tillsammans med likasinnade få arbeta för de värden man finner viktiga är inte lika självklar idag som det var tidigare. En av anledningarna tog vi nyss tog upp; trenden att gå sin egen väg och sätta sig själv och de egna behoven i centrum vilket medför att solidaritetskänslan och förändringsviljan idag minskar. En annan anledning till att färre idag organiserar sitt motstånd tillsammans menar vi beror på att man avstår från att ens försöka diskutera
med, och engagera, andra. Man tror att alla andra är likgiltiga och bara tänker på sig själva därför att samhällsidealet är sådant idag. Det uppstår en tystnadsspiral som bidrar till att färre motståndsvilliga individer försöker gå samman. Genom att samhällsklimatet gynnar individualismen och genom att denna livsstil allt oftare beskrivs på ett idealiserat sätt i medierna blir den en självuppfyllande profetia med budskapet; sköt dig själv och skit i andra. Begrepp som solidaritet eller miljövänlig handel verkar inte ha någon större plats i de unga kvinnornas tankar. När vi diskuterar frågan om barnarbete och hur man ställer sig till detta problem säger en av tjejerna:
Nej, man har ingen aning, alltså. Det är inget som jag går runt och tänker på. Det känns som det finns viktigare saker att tänka på. Eller jag vet inte, det… det är inget … det är precis som det är, det har liksom tystats ned så mycket. Så att man tänker inte på det i alla fall inte jag. (BP1)
Det citatet låter säkert värre än det är menat och kvinnan nyanserar det efterhand men andemeningen är ändå klar; man tänker inte på det.
Ett annat exempel på idealiserandet av individualismen är att vi såg ett mönster i de förebilder som respondenterna räknade upp för oss, många hade förebilder med egenskaper som självständighet och styrka. Detta var något som var eftersträvansvärt menade tjejerna. Någon hade sin mamma som förebild just för att hon var stark och alltid klarade sig själv en annan tog upp sin mormor som även hon klarade allt själv, någon tog upp Linda Skugge med motiveringen att hon vågade skriva vad hon ville och så vidare.
Nej men jag tycker att min mamma är väldigt häftig, att hon gör allting själv och ja, jobbar och sliter och ja, hon har gjort allting själv sen, mina föräldrar är skildes, hon har tatt hand om massa djur och arbetar i skogen själv och så där, är en väldigt stark kvinna. (VG1)
Vår slutsats är att modernitetens brist på trygghet i form av tradition och en given kultur ökar pressen på individen. Hon måste göra en massa val under identitetsskapandet, val som tidigare framstod som självklara och som snarare styrdes av tvång än av möjligheten att välja. Denna process förstärker medvetenheten om självet och detta i sin tur leder
tidigare och därför tappar den också sin status bland många. Denna process påverkas och förstärks av den tystnadsspiral vi tidigare talade om.
Genom att anta att andra låtit sig påverkas av den idealiserade bilden av individualismen, och därför inte har samma vilja att gå samman och påverka och göra motstånd som vi själva har, förstärker vi tendenserna till isolering. Denna tredjepersonseffekt, det vill säga dessa antaganden om vad andra individer anser, påverkar vårt agerande. Det gör att vi blir mer benägna att avstå från att handla och påverka, alternativt försöka göra detta på egen hand. Vi kommer i nästa avsnitt att behandla tredjepersonseffekten närmare.