Enligt Skolverket (2001) måste barnens vårdnadshavare godkänna om barnen ska bli mottagna i särskolan eller inte och det är viktigt att de är delaktiga genom hela inskrivningsförfarandet. Idag får vårdnadshavarna vara med och bestämma om deras barn ska vara integrerade i grundskolan eller gå i en särskoleklass (Skolverket, 2001), men kanske anser vi att de även borde ha möjlighet att få välja var deras barn ska gå i en särskoleklass, lokalt eller centralt. Då de fyra kommunerna idag har egna organisationer, börjar eleverna automatiskt i en särskoleklass i hemkommunen. Man ser inte längre den centrala särskolan som ett valbart alternativ, vilket den kanske borde vara. Med tanke på att det inte går så många grundsärskoleelever i varje kranskommun kan det vara svårt för eleverna att hitta
kompisar på hemskolan, vilket även respondenterna påpekar. En av intentionerna med kommunaliseringen, var att öka möjligheten till samarbete, möte och kontakter mellan särskolans och grundskolans elever (Blom, 2003:3). Var detta anledningen till att varje kommun i undersökningen idag själva vill organisera sina grundsärskoleelevers skolgång, eller är det kanske för att det är ekonomiskt fördelaktigt att ha sina elever i hemkommunen, som flera respondenter påpekar? Skolverket (2006) skriver att elever med olika svårigheter inte sällan ses som en ekonomisk belastning. Är det så att de extra kostnader som dessa elever medför för hemkommunen/hemskolan, ändå blir mindre än de kostnader det blir om de ska få undervisning i annan kommun/skola, bland annat genom långa taxiresor vilka hemkommunen enligt skollagen (Regeringen, 2000) är skyldiga att anordna?
6.5 Kompetens
Flera respondenter pratar om vikten av kompetent personal i arbetet med grundsärskoleelever. De uttrycker att de inte har rätt kompetens för att kunna bemöta varje elev på bästa sätt i olika situationer. Enligt några rektorer finns en målsättning med att personalen ska få tillräckliga kunskaper genom fortbildning och handledning, men att detta tar tid att genomföra med alla. Enligt skollagen (Regeringen, 2000) har kommuner och landsting en skyldighet att använda pedagoger som har en utbildning vilken motsvarar de krav som ställs på verksamheten, men man får gå ifrån denna skyldighet vid två tillfällen. Den ena är när man inte hittar utbildade pedagoger och den andra är om man måste ta särskild hänsyn till elevers behov. I denna undersökning har vi sett att man vid något tillfälle gått ifrån denna skyldighet, man har prioriterat pedagogernas lämplighet före den formella behörigheten. Att gå ifrån skyldigheten, vet vi kan skapa svårigheter för personalen, men kan gynna eleverna. Om någon har rätt utbildning, men en annan är bättre lämpad – vilken pedagog väljer man?
Pedagoger som arbetar med integrerade elever i grundskolan, är de som främst påtalar att de saknar kompetens för sitt arbete. Vi anser att dessa pedagoger har en svårare arbetssituation, då de ska kunna bedriva undervisning efter två kursplaner samtidigt. De är även mer ensamma i arbetet, eftersom det oftast finns få integrerade på varje skola och att de därför inte har någon att samverka med som är i samma situation. Pedagogerna som arbetar med särskoleklasser, anser vi med tanke på det, har en stor fördel. Alla arbetar enbart med grundsärskoleelever och har alltid någon i sin närhet som är insatt i elevernas problematik. Kanske ska man även ta hänsyn till att elevernas behov inte alltid är av pedagogisk karaktär och att det därför behövs personal med en annan utbildning, vilket vi vet vikten av. Enligt Skolverket (1999-06-30) finns det, till skillnad för pedagoger, inga särskilda anvisningar om vilken utbildning assistenter ska ha. Ordet assistenter tolkar vi som alla andra yrkeskategorier, förutom pedagoger, som jobbar med grundsärskoleelever och vi anser att de fyller en ytterst viktig funktion när det gäller att få det praktiska arbetet att fungera. Som respondenter har påpekat, är det däremot pedagogers ansvar och uppdrag att planera och organisera grundsärskoleelevernas undervisning, det ansvaret ska inte ligga på en assistent. Gällande den här biten, är det därför viktigt att se till behörigheten och de olika yrkeskategoriernas arbetsbeskrivning, anser vi. I vår uppsats redovisar vi, med hjälp av statistik från Skolverket (070908 och 071011) och respondenternas svar, uppgifter på hur många elever som har varit mottagna i grundsärskolan och vilken utbildning personalen har, mellan läsåren 96/97 till detta läsår 07/08. När vi jämför de uppgifterna, ser vi att det har funnits grundsärskoleelever under de flesta läsår, men att det under samma tid inte finns några uppgifter på att personal med högskoleexamen eller specialpedagogexamen har arbetat i kommunerna. Vi undrar hur detta är möjligt och vilken utbildning personalen som arbetat med eleverna har haft. Är det
bara ett fel i statistiken, eller är det så att kommunerna har prioriterat personlig lämplighet före utbildning? Vi har också funnit att de skolor som har mest specialpedagogiskt utbildad personal är de som har grundsärskoleelever integrerade i grundskolan på något sätt, vilket är tvärtemot det Skolverkets rapport 216 (2002) visar. Den säger att de grundsärskoleelever som får sin undervisning i en särskoleklass har mer specialpedagogiskt utbildad personal. Hur kan det då komma sig att det är personalen inom grundskolan som anser sig behöva mera kunskaper när det gäller undervisning av grundsärskoleelever?
6.6 Undervisning
Enligt Blom (2003:3) utvecklades redan i början av 1900-talet vid Slagsta skola en särskild pedagogik för att undervisa barn med utvecklingsstörning. Den pedagogiken innehöll fyra principer; tid, individualiserad undervisning, undervisning i praktiska ämnen då de ansågs lika viktiga som teoretiska samt uppmuntran och beröm. Blom har i sin rapport gjort en undersökning bland lärare vad de 2003 ansåg kännetecknade särskolepedagogiken. Hon kom fram till att man ska lägga upp elevernas undervisning individuellt, man ska ge eleverna den tid de behöver till varje moment, vara noga med tydlighet och struktur och använda anpassat och konkret material. I vår undersökning 2008 ser vi att man ute på skolorna fortfarande efter bästa förmåga tillämpar dessa principer, för att grundsärskoleeleverna ska få en undervisning som är anpassad efter deras förutsättningar och behov. Vi ser att det som gällde och var viktigt för 100 år sedan, är lika viktigt idag. Respondenterna i vår undersökning påpekar att man i det arbetet också måste vara flexibel, med tanke på att elevernas dagsform medför att man ibland måste kunna tänka om och gå ifrån det man har planerat. Vi, precis som respondenterna, anser dock att det är viktigt att använda sig av scheman av olika slag i arbetet, för att öka tydligheten och strukturera upp skoldagarna för eleverna. Som vi skrivit tidigare gällande organisationen är det allas ambition att kunna tillgodose alla elevers olika behov och det gäller även för undervisningen. Skolverkets rapport 216 (2002) tar upp att alla skolor ska kunna undervisa alla elever och bedriva en skola för alla, men att det är svårt att få det att fungera i praktiken, precis som respondenterna menar. Är det kanske så att särskolepedagogik + grundskolepedagogik = en skola för alla? Något som vi tycker är förvånande, är att ingen respondent nämner att man använder sig av sociala berättelser eller seriesamtal i arbetet med eleverna. Vi anser att de är bra hjälpmedel för många elever, när man ska förbereda nya moment och träna olika sociala situationer.