Musiken i relation till kroppsliga och vokala representationer

Elevernas musicerande och den klingande musiken samt texten samspelar på olika sätt med deltagarnas rörelser, ansiktsuttryck och vokala uttryck. Ut-gångspunkten för detta skiljer sig i Fångad av en elstol från de andra redo-visningarna på tre väsentliga punkter; Pojkarna framför sången a cappella, rörelserna är en del av deras förberedda framförande och delar av texten illustreras av en dramatisering.

Fabian, Filip och Laban pressar sina röster i ett högt läge, vilket avspeglas särskilt i Labans ansikte. Han fullkomligt ger sig hän i sitt uttryck. De sjung-er utantill vilket innebär att inget pappsjung-er ellsjung-er texttittande hindrar dem från såväl ögonkontakt med publiken som rörelser. Pojkarnas överdrivna stereo-typa rörelser, vilka även fortsätter under den korta scenen med stolen, för-medlar att vi befinner oss i schlagerns obekymrade glittriga värld här perso-nifierad av artisten Carola. Samtidigt som pojkarna genom sitt uttryck paro-dierar genren, gör de detsamma över sin egen sång. Fabian utnyttjar hela sitt register av målbrottstuppar för att gestalta artisten Carolas wailningar. Ingen kan undgå hur roligt de själva har vilket inte minst påverkas av klasskamra-ternas jubel och skratt. Sångens rytm i högre grad än melodi och text funge-rar som utgångspunkt för pojkarnas agerande men rörelserna har en viktig textuell funktion i redovisningen. När Fabian skrattande har svårt att sjunga fortsätter Laban och Filip med rörelserna, vilket håller schlagerstämningen vid liv. I slutet räddar dessutom Laban hela redovisningen från att enbart sluta med skrattsalvor genom att härma Carolas klassiska avslutningsgest, uppsträckta armar i takt med att han sjunger sluttonerna.

Jonas och Leo använder sig också av originalets uttryck. De ser visserli-gen något allvarliga ut men deras sträckta ryggar och öppna ansiktsuttryck leder ändå tanken till Skansen och Lasse Berghagen. Det vokala uttrycket har dock inte Berghagens luftiga och kanske något högtidliga karaktär. När kamrater åsyftas i texten blir rösterna lite skarpare och då särskilt på symbo-liska ord. Trots det faktum att pojkarna håller ögonen på noterna och mindre på publiken ges intrycket att de har god ögonkontakt med publiken. Upple-velsen av den nära publikkontakten beror delvis på att de i början av varje fras riktar sig mot varandra eller publiken för att i slutet återvända till noter-na och då förbereda nästa fras. Något som inte är helt ovanligt vid innoter-nantil- innantil-läsning av text eller noter inför publik. Det händer också att någon av dem

söker den andres blick men att den andre är riktad mot publiken, varvid de snabbt anpassar sig efter varandra (figur 11).

Figur 11. Notexemplet visualiserar hur Leo och Jonas blickrikningar förhåller sig till musiken. De lodräta pilarna visar när Jonas (lila) och Leo (blå) börjar rikta blicken mot publiken eller varandra. De vågräta linjerna visar hur länge blicken hålls kvar, förkortningen no innebär att de tittar på noterna.

Leo och Jonas håller i sina instrument varför de av naturliga skäl inte gesti-kulerar men helt stilla är de inte, de rör sig knappt märkbart med musiken.

Överkropparna och deras huvuden reser sig mjukt i en knappt märkbar båg-lik form när toner hålls ut. Pojkarnas kroppar är med sina små mjuka rörelser en del av musiken. I inledningen tittar båda ner i noterna och rörelserna hjäl-per de dem att hitta en gemensam timing. Leo gör en liten gungande rörelse med överkroppen när han med gitarren försöker markera valskänsla (figur 12).

Figur 12. I notexemplet visualiseras pojkarnas kroppsliga rörelser i form av bågar som har samma riktning som deras rörelser. Pilarna visar från vilka toner rörelserna börjar. Leo håller blicken på noterna och Jonas likaså men han tittar även på Leo vid frassluten.

Religionsredovisningen innehåller inte heller några stora gester men liksom i exemplet ovan går det att följa särskilt Franz knappt märkbara rörelser och då framförallt när han inte pratar själv. Under det att Svante har ordet rör sig Franz överkropp stilla åt sidan fram och tillbaka i jämn takt gentemot gitar-rens frasering. Han ler ofta och ibland rycker leendet till samtidigt som Svante betonar och rytmiskt accentuerar något ord. Svante som sitter i skräddarställning använder särskilt sin blick, minspel och röstklang i gestalt-ningen av texten men förhåller detta till musiken. Vid sin första insats spelar Olle ett luftigt tretaktstema och Svante riktar sig mot himlen med ett litet leende vars ironiska innebörd stryks under av det tillika ironiska men lätta tonfallet. När Olle spelar det jämna temat med sextondelar i tvåtakt med accenter på första, fjärde och sjunde sextondelen blir Svantes språkmelodi,

dynamik och rytmik allt mer växlande och intensiv. Trots att han mest tittar på sin text och sitter stilla avspeglas intensiteten i hans ansiktsuttryck som sedan slätas ut i slutrepliken.

När Svante och Franz under redovisningens gång går ifrån den förberedda texten för att kommentera varandra, som i bytet av talare eller vid redovis-ningens sluttoner, använder de ett helt annat uttryck. De talar då svagare och snabbt i ett lågt register. När Svante kommenterar Franz inledning, gör han det samtidigt som han tar texten från Franz. Han tittar under tiden ner och väntar ut gitarrens pågående tema. När Olle sätter an nästa tema, börjar Svante sin berättelse och riktar sig då utåt. Liksom Svante tycks använda den dramaturgi som erbjuds av Olles musikaliska teman, förfaller det vara det-samma med Franz.

Franz börjar tala efter Olles inledande fyra takter och Franz har då ett ne-utralt och lugnt tonfall. Hans frasering och fallande språkmelodi fungerar som en presentation. När berättelsen börjar, direkt efter att Olle spelat första tonen i första temats repris, talar Franz i ett högre register något starkare och mer tydlig diktion (figur 13).

Figur 13. Notbilden visar Franz språkmelodi och frasering i förhållande till text och musik i religionsredovisningens inledning.