Närhet till kollegor

Kollegor upplevs av alla intervjupersoner som oerhört viktiga gällande att orka arbeta med våldsdrabbade barn. Allison förklarar att yrket kan vara tufft då en stor del av arbetet handlar om att härbärgera tuffa samtal och våga samt orka prata om allt med sina klienter. Då detta ställer stora krav på den professionellas yrkesroll beskrivs det vara viktigt för denna att i efterhand kunna prata med kollegor om det som kan ha ansetts vara utmanande eller påfrestande eftersom det annars blir svårt att gå vidare och kunna fortsätta sitt arbete. Hon menar att släpps inte känslorna fram på jobbet finns risken att de kommer att gå ut över de personer som är en del av ens privatliv. Att ventilera känslor med kollegor beskrivs som viktigt på grund av att de vet hur arbetet utförs och därmed har en god insikt i vad arbetet innefattar. De befinner sig i liknande sits som en själv.

Alltså när jag lämnar mitt jobb så lämnar jag mitt jobb. Kanske det låter lite kallt men man måste göra det för att kunna stå ut. Så att är det något som varit tufft så är det då man har sina kollegor, då kräker jag av mig till dem i en kvart och sen kan jag gå vidare. (Allison)

Bella och Cecilia nämner likaledes vikten av att känna en trygghet till att kunna prata med kollegor om jobbiga företeelser som kan ske på arbetet, exempelvis tuffa samtal med föräldrar eller barn. Vidare uttrycker de hur de på deras arbetsplatser regelbundet har handledning där de får chans att lyfta det som upplevs vara svårt. Cecilia förklarar att vissa ärenden kan vara påfrestande att behöva hantera och då är det viktigt att kunna prata om det.

Sen är det viktigt att man har bra kollegor… att man känner sig trygg med sina kollegor. Att man kan briefa lite efteråt och säga att det var pissjobbigt. (Cecilia)

Till följd av att intervjupersonerna och deras kollegor beskrivs vara insatta i varandras arbetsuppgifter skapas det möjligheter till ett gott internt samarbete. Enligt Allison och Bella varierar mängden arbetsuppgifter hela tiden, ibland finns det mer att göra och ibland mindre. Skulle det uppstå en period med tung arbetsbelastning beskriver Bella hur det alltid finns en kollega som kan ställa upp och hjälpa till att avlasta. De har alltid någon som de arbetar tillsammans med då de gör det två och två. Cecilia nämner liknande klimat på sin arbetsplats. Där präglas samarbetet inom enheten av ett nära samarbete mellan utredare, behandlare, barnsekreterare, familjehemssekreterare och familjerätt. Då Cecilia arbetar i en mindre kommun är det inte ovanligt att de flesta socialsekreterare inom den kommunens socialtjänst har jobbat både med utredningar och placeringar. Detta gör att kollegorna är väl medvetna om varandras arbetsuppgifter och kan på det sättet täcka upp för varandra vid behov. Allison framställer hur hon aldrig behöver känna sig ensam i sitt arbete då de oftast arbetar

tillsammans med någon. Hon menar att det alltid finns någon kollega som kan ställa upp och finnas där, oavsett om det gäller något roligt eller jobbigt.

[...] Man har alltid någon att vända sig till om det hänt något jobbigt eller kul, vad som helst. Du sitter inte själv när det är en fredag och det är ett LVU utan du vet att du har backup och hela gruppen. (Allison)

Informanterna delar med sig av vad de tror är orsaken till att samarbetet kollegor emellan fungerar bra. Bella förklarar att deras arbetsgrupp präglas av ett fritt samtalsklimat där det ska gå att tala om vad som helst. Dessutom kan de träffas utanför arbetet och hitta på saker

tillsammans, vilket gör att relationen till kollegorna utvecklas i en positiv riktning. I Allisons arbetsgrupp jobbas det aktivt med att förbättra gruppsammanhållningen eftersom en god arbetsgrupp ses som grunden till att kunna göra ett gott jobb.

Ytterligare något som Bella och Allison lyfter är stödet de får från chefen. Allison menar att chefen är stöttepelaren du lutar dig mot när du inte vet vad du ska göra. Det är likaledes av yttersta vikt att en chef kan respektera de känslor som kan uppstå i arbetet. Vid dåligt mående måste det vara tillåtet att ge uttryck för exempelvis ledsamhet eller ilska anser Allison för annars kommer det inte gå att fortsätta i arbetet på sikt.

Till följd av den känslomässiga betydelse som kollegor tycks ha för socialsekreterarna kan de tolkas utgöra en del av vad Bronfenbrenner (1979) förklarar som mikrosystemet.

Mikrosystemet är de relationer som individen i princip har ett direkt dagligt samspel med, samt att relationerna i detta system menas ha en stor känslomässig betydelse för individen (Bronfenbrenner 1979). Med anledning att kollegor kan tolkas utgöra en del av mikrosystemet har de en potential till större påverkan på individen, vilket uppfattas via informanternas svar där de tydliggör att kollegor kan vara väldigt avgörande för att de ska klara av arbetet med våldsutsatta barn. För övrigt kan kollegor ses som en yttre resurs som möjliggör att

socialsekreterarna kan fortsätta sitt arbete, vilket i sin tur kan ställas i relation till KASAM:s begrepp Hanterbarhet. Stödet från kollegor gör det möjligt att hantera de utmaningar som kan uppstå i samband med arbetet.

6.3.2 Distansering och förmåga att leva upp till den professionella rollen

Att kunna anamma en professionalitet i mötet med våldsdrabbade barn och kunna distansera sitt arbetsliv från privatlivet upplevs av intervjupersonerna som avgörande för att kunna klara av yrket. Cecilia förklarar att vissa fall är lättare att ta med sig hem från jobbet än andra. Dock arbetar hon aktivt med att motverka beteendet eftersom hon anser att det inte är hållbart att fortsätta med det. Medkännande är en känsla som alltid finns i arbetet med våldsdrabbade barn enligt Allison, samtidigt menar även hon att det är viktigt att lämna arbetet på arbetsplatsen. Relationen mellan socialsekreterarnas arbete och privatliv kan analyseras utifrån Bronfenbrenners (1979) benämning av mesosystemet. Mesosystemet är relationen mellan individens olika mikrosystem. Ett mikrosystem kan betraktas vara familjen och ett annat mikrosystem kan vara arbetsplatsen. Utifrån socialsekreterarnas perspektiv kan dessa komponenter påverka varandra genom att arbetet möjligen kan leda till känslomässigt påfrestande tankar och känslor som kan riskera att komma till uttryck för de närmaste i familjen, vilket i sin tur kan påverka relationerna som finns inom den. Vidare menar Allison att det måste gå att göra skillnad på det liv som finns på arbetet med det som finns i ens privatliv och Allisons strategier för att kunna lämna kvar jobbet på arbetsplatsen är att tala ut med kollegor, som nämnt i 6.3.1. För att kunna ha en distans mellan privatliv och arbete samt klara av uppdraget socialsekreterare har gällande barn som lever med våld i hemmet är det även angeläget med en god självinsikt och att veta sina gränser. Det är viktigt att känna till vad som kan trigga en i arbetet samt veta varför det triggar en, menar Diana. Røkenes och Hanssen (2016) omnämner relationskompetens och med det menas att den professionella känner sig själv väl och är medveten om dennes egna känslor i mötet med klienter samt vet hur relationen kan påverkas av vissa beslut som den professionella gör i sitt arbete. Detta kan kopplas till socialpedagogiken där det menas att klienten alltid ska vara i fokus eftersom principen om relationskompetens förutsätter att den professionella kan sätta sina egna känslor åt sidan och handla utefter klientens intressen. Innan en professionell börjar arbeta inom området måste denna ställa sig frågor som “Kommer jag orka sitta och lyssna och vara mottaglig för ett barn som beskriver de mest fasansfulla?”, “Kommer jag kunna bemöta detta på ett professionellt sätt?” förklarar Allison. Uppsägningar beskrivs oftast bero på specifikt dålig insikt i vad arbetet innebär.

Och det finns många här som har slutat för att de inte har pallat. Det är tufft, det är sjukt tufft. För att när man börjar så vet man inte vad det är man signar upp för, alla gånger. Man tänker att ‘Ja, men jag ska hjälpa barn och det är så gulligt och så här’. Men det är

inte så jäkla gulligt. (Allison)

Cecilia pratar likväl om att kunna agera professionellt och lägga sina egna känslor åt sidan i mötet med de utsatta barnen. Att visa sina egna känslor kring det barnet berättar hjälper inte arbetet utan snarare stjälper.

[...] Är det riktigt illa är det klart att man blir berörd, man blir ju berörd hela tiden. Men man får försöka att liksom sätta på sig någon form av professionalitet för att jag tänker att man kan inte sitta där och bli berörd under samtalet för det hjälper inte barnet. Man måste kunna ta emot det som personen säger, för att den ska kunna leverera vidare. För blir jag berörd eller tycker det är jobbigt säger dom ju inte heller mer. (Cecilia)

Diana bekräftar Cecilias uttalande genom att beskriva att som professionell kan barn berätta jobbiga saker, men då måste en distansera sig från sina egna känslor menar hon och visa att hon kan härbärgera och tåla att ta emot det som barnet säger. Förmågan att kunna distansera sig och axla den professionella rollen kan kopplas till begreppet Hanterbarhet ur KASAM-teorin (Antonovsky 2005). Det kan ses som en inre resurs att aktivt arbeta med att inte låta tankar om arbetet påverka en i ens privatliv. Genom att göra detta kan socialsekreterarna klara av att handskas med de utmaningar de möter i arbetet. Vidare kan ett samband till KASAM:s

Begriplighet urskiljas eftersom en god självkännedom hos socialsekreterarna gällande vad

som kan påverka dem känslomässigt underlättar förståelsen för deras egna reaktioner som kan uppstå i mötet med de barn och familjer de träffar. Genom att känna sig själva kan de begripa varför de reagerar eller inte reagerar på ett visst sätt i särskilda situationer.