Resultatdiskussion

7.1.1 Liknande resonemang kring arbetssätt och känsla av meningsfullhet

Genom vår studie har vi fått ta del av socialsekreterares resonemang samt erfarenheter i arbetet med barn som blivit utsatta eller bevittnat våld i hemmet. Resultatet av denna studie visar på att de arbetssätt våra informanter redogjorde för efterliknar det som presenterats i tidigare forskning. Bourassa et al. (2008) beskriver i sin forskning hur omplacering av barn till ett nytt hem ska ses som en sista utväg. Åtgärden ska enbart brukas om det inte finns något annat sätt att hålla barnet tryggt. Detta efterliknar hur våra intervjupersoner framställde sitt resonemang kring omplacering av barn. Vidare beskrev intervjupersonerna hur de arbetade efter ett risk- och skyddstänk. Om det fanns en möjlighet att finna en lösning på hemmaplan valde dem den främst. Detta då det visat sig vara mest gynnsamt för barnet. Bourassa et al. (2008) lyfter hur socialarbetare i deras studie strävar efter att träffa både barn och föräldrar vid ärenden, vilket liknar hur våra intervjupersoner beskriver sitt arbete med familjen. De arbetade med föräldrarna på ett sätt som syftar till att hjälpa dem bli bättre föräldrar och lära dem att se sitt barns behov. Främst strävade de efter att arbeta utifrån ett barnfokus där barnets behov ska komma i första hand. Vidare beskrev våra intervjupersoner hur

meningsfullt de upplevde sitt arbete och även detta stämmer överens med vad vi läst om i forskning från Schelbe et al. (2017) och Kulkarni et al. (2013). I deras undersökningar skildrade socialarbetare hur de tyckte sitt arbete var roligt likväl intressant då de kunde följa barnen och dess familjs utvecklingsprocess. Samtliga av våra intervjupersoner berättade om hur de kände just detta, att deras insatser var meningsfulla och detta i sin tur hjälpte dem att fortsätta sitt arbete. Bella lyfte hur hon kände att hennes arbete gjorde skillnad och att hennes bidrag i yrket kan hjälpa barn att växa upp i en säker och kärleksfull miljö. Hennes arbetsplats höll i något som kallades för “veckans guldkorn” där hela arbetsgruppen fick ta del av

ärenden där deras insatser hade gjort skillnad. Cecilia stämde in med liknande tankar och kände att hennes insatser hade mening genom att de bröt den onda cirkeln av våld i hemmet.

Hon kunde se den positiva förändring i de familjer som hon hjälpte. Diana förde liknande resonemang som Bella och Cecilia gällande hur hon kände meningsfullhet i sitt arbete då hon på sikt kunde se hur hennes insatser hjälpt de barn och ungdomar som hon hade varit i kontakt med. Likt vad Schelbe et al. (2017) och Kulkarni et al. (2013) skrev i sin undersökning

uttryckte samtliga av våra intervjupersoner en känsla av meningsfullhet. Att kunna göra skillnad i en annan människas liv upplevdes som väldigt stärkande gällande att fortsätta inom samma yrkesområde.

Utifrån vårt resultat har det framkommit många likheter till den tidigare forskning som finns inom detta område, vilket skulle kunna kopplas till just känslan av meningsfullhet som uttrycks i stycket ovan. Människan blir till i möte med andra människor och bildar sin uppfattning angående omvärlden och sig själv i dessa möten (Cederlund & Berglund 2017). Trots att socialsekreterarnas arbete är till för att hjälpa andra är fortfarande även de människor och själva i behov av att finna mening i det som de gör. Att få känna att ens arbete är av vikt och att även få det bekräftat av människor runt omkring tolkar vi är en nödvändighet för att socialsekreterare ska ha förmågan att vara kvar i arbetet med samhällets utsatta grupper.

7.1.2 Stöttande kollegor och chef är viktigt

Vi upptäckte flera likheter mellan den forskning vi läst och våra intervjupersoners

resonemang om vikten av stöttande kollegor i arbetet. He et al. (2018) och Hamama (2012) beskriver hur stöttande kollegor kan hjälpa socialsekreteraren att inte känna sig isolerad och ensam i sitt arbete. Bella och Cecilias resonemang efterliknade detta genom deras beskrivning av hur de upplevde att de alltid kunde ta hjälp av kollegor om arbetsuppgifterna var för

många. Allison beskrev sig ha en liknande uppfattning, då hon nämnde att hon aldrig behövde känna sig ensam i arbetet. Hon uttryckte även att hon hade kollegor att vända sig till vid behov av stöd. Stödet av kollegor fanns där om hon behövde prata om ett tufft ärende som hade väckt mycket känslor. Kollegor kunde hjälpa en att härbärgera sina egna känslor och det ses som en motståndskraft mot utbrändhet (He et al. 2018; Hamama 2012). Allison menade på att kollegor arbetar inom samma område och därför kan förstå vad hon pratar om då de

antingen kan uppleva/har upplevt en liknande situation. Detta stämmer även med tidigare forskning som visar att en god relation till kollegor kan hjälpa socialarbetaren att hantera negativa känslor som kan uppkomma ur ett ärende. Genom detta stöd kan kollegan även ge råd om arbetsinsatser utefter sin personliga kompetens, vilket i sin tur kan stärka

socialarbetarens självkänsla och självförtroende (Ben-Poart 2017). Övriga intervjupersoner höll med om kollegornas betydelse för dem och hur viktigt det var att känna sig trygg med dem. Vidare uttryckte intervjupersonerna vikten av en förstående och bra chef. De menar att det är viktigt att ens chef förstår att en som socialsekreterare är mänsklig och att arbetet kan vara tuff och känslosamt. Allison beskriver chefen som en stöttepelare för arbetarna vilket även är en ordagrann beskrivning som vi läst i tidigare forskning av He et al. (2018), Hamama (2012) och Weiss-Dagan et al (2018).

Gällande hur kollegors stöttning påverkar socialsekreteraren i en positiv riktning kan vi bland annat koppla till känslan av att vara en del av en gemenskap. Delaktigheten i en gemenskap kan vara till stor hjälp för en person då det kan få dem att känna mening i sin tillvaro. Alla människor vill på ett eller annat sätt känna sig delaktiga i en gemenskap då detta hjälper individen att känna sig inkluderad i något och med det kan denna även uppleva att den får ett värde för någon annan än den själv. Vidare kunde vi se hur socialsekreterarnas gemenskap även hjälpte dem och stöttade dem i deras arbetskompetens, vilket i sin tur stärker tilltron till

deras egen kvalifikation och duglighet i arbetet (Cederlund & Berglund 2017). Det kunde vi i sin tur koppla till vad vi läst av Storø (2013) att socialarbetare är sitt eget verktyg i sitt arbete. Även detta var en kommentar från vår intervjuperson Allison. För att höja sin

arbetskompetens behöver den professionella se efter sig själv och finna en egen väg till utveckling. Att kunna prata med sina kollegor och få handledning av chef vid behov är något som kan hjälpa till att utveckla arbetskompetensen (Storø 2013).

7.1.3 Arbetsbelastning är inte ett omfattande problem

I tidigare forskning framkom det hur arbetet som socialsekreterare med våldsutsatta barn kan vara utmanande till följd av de många arbetsrelaterade krav som finns samt att

arbetsbelastning och tidspress omnämns som ett problem (He et al. 2018; Weiss-Dagan et al. 2015; Radey & Stanley 2018; Schelbe et al. 2017). Vidare beskrivs det hur dessa krav kan leda till stress och utbrändhet (He et al. 2018; Hamama 2012). Våra informanter förklarade att arbetsbelastningen skiftar kontinuerligt därav är det ett pressat schema i perioder. Dock gick de inte in i detalj och förklarade på vilket sätt arbetsbelastningen tar sig uttryck utan det berördes rent allmänt. Eftersom många olika forskare har lyft att arbetskrav och

arbetsbelastning är ett problem som många gånger upplevs av socialsekreterare som jobbar med familjevåld var vårt antagande att ämnet skulle utgöra en större del av våra intervjuer. Dock var vår uppfattning att de inte bedömde det som ett omfattande problem, vilket kan ses som förvånande. En förklaring till detta ligger förmodligen i de uttalanden från Allison, Bella och Cecilia som handlade om hur de har stöttande kollegor som kan täcka upp vid behov. Detta kan återigen kopplas till KASAM:s Hanterbarhet då hjälpsamma kollegor kan ses som en resurs till att kunna hantera det som sker i arbetet. Vidare förklarade Cecilia hur hon och hennes kollegor ofta samarbetade, vilket möjliggjordes tack vare att de alla var insatta i varandras arbetsuppgifter. Hon var yrkesverksam vid socialtjänsten i en liten kommun där det menades vara vanligt att ha jobbat inom flera olika sektioner inom verksamheten. Till följd av att alla våra intervjupersoner var yrkesverksamma i mindre kommuner kan det uppfattas vara en potentiell förklaring till varför vårt resultat skiljde sig från tidigare forskning på den här punkten. Utifrån vårt resultat tolkar vi det som att mindre kommuner ger bättre förutsättningar till ett närmare samarbete med kollegor. En mindre enhet kräver inte lika många anställda och ju färre individer som krävs desto mer samlat går det att hålla personalstyrkan, vilket i sin tur troligtvis gör att de kan skapa mer nära relationer till varandra. Dessutom har mindre

kommuner inte lika stor befolkningsmängd som de större kommunerna har och därav minskar förmodligen trycket på inkommande fall. Dock är storleken på de orter forskningsartiklarna har inkluderat okända därav blir det inte möjligt att garantera att skillnaden beror på att vi undersökt små kommuner eller inte, men det kan vara ett tänkbart alternativ.

7.1.4 Arbetet påverkar privatlivet, men inte i särskilt stor utsträckning

Med tanke på yrkets karaktär där det förekommer mycket samtal och möten med folk i utsatta positioner föreställde vi oss hur det skulle vara en utbredd föreställning att arbetet har en negativ påverkan på privatlivet. Detta på grund av vad forskarna lyfte gällande övertidsarbete och dess effekt på umgängestiden med familjemedlemmar (Schelbe et al. 2017; Griffiths et al. 2018) samt det som nämns angående svårhanterade känslor som uppstår i samband med arbetet och som kan påverka de inom den privata sfären (Ben-Poart 2017; Griffiths et al. 2018; Goldblatt et al. 2009; Radey & Stanley 2018). Samtliga intervjupersoner menade att de ibland arbetar väldigt intensivt med vissa fall och att det då händer oftare att de “tar med

jobbet hem” i form av att de tänker på barnen de arbetar med när de kommer hem. Dock bedömde de påverkan på sina privatliv som inte speciellt avsevärd, vilket förvånade oss. Alla nämnde hur kollegor var en resurs de nyttjade i syfte att klara av och hantera de utmaningar som de kan möta i arbetet. Dessutom lyfte bland annat Allison och Cecilia hur de

kontinuerligt var aktiva i tanken att hålla yrkesliv och privatliv åtskilda eftersom risken annars finns att de inte skulle orka fortsätta inom området med barn som lever med våld i hemmet. Dianas strategi var att acceptera att tankar om arbetet kan uppkomma i privatlivet. Hon menar att oavsett när tankarna uppstår måste hon tillåta sig själv att tänka och reflektera för annars blir det ett stressmoment i sig att försöka tvinga undan dem. Det kan tolkas som att våra informanter har hittat fungerande strategier som hjälper dem att hantera utmaningar i yrket. Vi tänker att det kan ta tid att hitta funktionella metoder och strategier att bruka sig av i arbetet. Oftast får en testa sig fram och ibland kan flera olika strategier behöva prövas innan en hittar något som fungerar för en själv. Våra informanter har alla jobbat förhållandevis länge som socialsekreterare inom socialtjänsten. Cecilia hade jobbat i 5 år, Diana i nästan 7 år, Allison i 13 år och sedan till slut Bella som varit socialsekreterare i nästan 30 år. Då de alla har en relativt lång arbetslivserfarenhet har de förmodligen hittat metoder som de kan bruka sig av för att lättare kunna sätta en skiljelinje mellan arbete och privatliv. Något som de nyanställda i forskningsartiklarna (Schelbe et al. 2017; Radey & Stanley 2018; Weiss-Dagan et al. 2015) troligtvis inte har hunnit hitta därav en starkare upplevd svårighet att hålla privatliv och arbetsliv separerade. Detta argument styrker delvis Hamama (2012) genom att uttrycka hur utbrändhet är mer vanligt förekommande bland nyanställda. Ett uttalande från resultatet som styrker vår reflektion kring nyanställdas brist på fungerande strategier är uttalandet från Diana. Hon nämnde hur hon som nyanställd försökte låta bli att tänka på arbetet hemma, men efter tag märkte hon hur det inte fungerade för henne, vilket ledde till att hon senare bytte taktik.

Däremot fanns det de artiklar (Ben-Porat 2017; Goldblatt et al. 2008; Stokes & Schmidt 2012) varav majoriteten av studiedeltagarna hade en lång arbetslivserfarenhet alternativt framgick inte antalet yrkesverksamma år inom socialt arbete tydligt. I studien skapad av Goldblatt et al. (2008) förekom 14 semistrukturerade intervjuer med personal som arbetade med våld i

hemmet. Åldersspannet gällande erfarenhet inom området sträckte sig från 5 år upp till 23 år. Många negativa aspekter gällande påverkan på socialarbetarnas privatliv lyftes och vidare fastslog studien att det inte är realistiskt att hålla yrkesliv helt separerat från privatliv (Goldblatt et al. 2008). Det vi vill komma fram till är att det inte enbart är nyanställda som tycks kunna ha dessa svårigheter, utan även de med flera års erfarenhet kan ha liknande problem, vilket stöds av vissa forskare. Detta gör att vi kan konstatera att alla som arbetar med våldsdrabbade barn troligtvis upplever någon form av influens på privatlivet i mer eller mindre grad. Det vår studie visar är nämligen att arbetet alltid har någon sorts påverkan på privatlivet, men det är inte alla som tycker att påverkan är speciellt märkbar. Påverkan är individuell, helt enkelt.

7.1.5 Inget fokus på stress

Flertalet forskningsartiklar påpekar hur stressigt det sociala arbetet med våldsutsatta familjer kan vara. Grunden till stress och negativa upplevelser av arbetet utgjordes av bland annat arbetsbelastning, krav, för stor inverkan på privatlivet, tidsbrist, otydlighet och dåligt stöd från arbetskollegor (He et al. 2018; Weiss-Dagan et al. 2015; Radey & Stanley 2018; Schelbe et al. 2017; Griffiths et al. 2018; Ben-Poart 2017; Goldblatt et al. 2008). Våra intervjupersoner pratade inte direkt om stress utan vi tolkade vissa av deras uttalanden som att det var

underförstått. Exempelvis nämnde Bella att en utmaning kunde vara bristande med tid att hinna få tag i alla nödvändiga parter, men det kändes inte som att informanterna upplevde stress som ett överhängande problem då det inte direkt kom på tal i intervjuerna. Å ena sidan är det förvånande då stress ofta verkar vara ett centralt ämne i forskning som undersöker socialarbetares perspektiv på sitt arbete, å andra sidan är det inte förvånande då våra intervjufrågor inte specifikt eftersökte svar gällande stress. En fråga som ställdes var “Hur känner du att du påverkas av ditt arbete med barn som upplever våld i hemmet?”, vilket hade kunnat inkludera ett svar om stress. Dock är frågan väldigt bred och erbjuder flera möjliga sätt att besvara den, vilket var önskvärt enligt oss då vi inte ville påverka våra intervjupersoner till att svara på ett särskilt sätt. Det är möjligt att annorlunda intervjufrågor hade lett till ett annat resultat i fråga om upplevd stress.

Vidare är det ändå möjligt att spekulera i vad som kan ha bidragit till att forskning lyfter problem som våra informanter inte tycks ha upplevt i särskilt hög grad. Några

forskningsartiklar (Radey & Stanley 2018; Schelbe et al. 2017; Weiss-Dagan et al. 2015) hade ett urval som präglades av endast nyanställda eller en hyfsat stor andel anställda med få års erfarenhet som socialarbetare inom området familjevåld. Som nyanställd är det troligen många nya intryck att bearbeta och nya arbetsuppgifter att lära sig, vilket kan bli en del för individen att hantera på en och samma gång. Det är inte omöjligt att de svårigheter som redovisades är en följd av att socialarbetarna känner sig överrumplade med allt nytt som de förväntas kunna. För mycket nykomna krav på kort tid leder troligtvis till en mer omfattande förnimmelse av stress därav blir det mer fokus på negativa upplevelser i studier som

undersöker nyanställda. Detta är dock bara en reflektion som vi gjort, det innebär inte att det nödvändigtvis ligger någon sanning (eller osanning) i det då det samtidigt finns forskning (ex. Goldblatt et al. 2008; Stokes & Schmidt 2012) som motbevisar denna tanke.

In document Konsten att hantera utmaningar (Page 41-45)