6. Resultat och analys
6.2 Utmaningar i arbetet
Intervjupersonerna var väldigt eniga om vilka sorters utmaningar som de upplever i arbetet med barn som lever med våld i hemmet. Huruvida det var barnet som blev utsatt för våld eller om denna var vittne till våld hade ingen inverkan på vilka utmaningar i arbetet som kunde upplevas.
6.2.1 Utmaningar i mötet med barnen & deras föräldrar
I utredning av våld kring eller mot barn upplever intervjupersonerna vissa utmaningar i sin yrkesroll. Intervjupersonerna beskrev en gemensam tänkbar utmaning inom exosystemet, nämligen hur förnekelsen hos föräldrar kan försvåra arbetet och vara komplicerad att handskas med. Exosystemet innefattar de relationer som inte ligger i socialsekreterarens närmiljö men som ändå kan påverka henne/honom genom att det påverkar barnet som denna utreder (Bronfenbrenner 1979). Med förnekelse menar intervjupersonerna att föräldrar kan vägra erkänna att de varit våldsamma eller gjort något orätt mot barnet eller övriga i familjen.
Det beskrivs hur föräldrar många gånger kan försköna sitt familjeliv och framställa det på ett sätt som inte är i överensstämmelse med hur övriga omgivningen uppfattar det. En förälder i förnekelse försvårar arbetet i och med att förnekelsen hindrar samarbetet mot en positiv förändring i hemmet. Ett exempel som nämns av Bella och Diana är att förnekelsen kan försvåra arbetet eftersom det i sin tur gör det svårare att kunna återplacera barnet till sin ursprungsfamilj. Detta gäller fall där barnen av säkerhetsskäl har blivit omplacerade till ett familjehem. Föräldrars förnekelse och vägran till acceptans är även någonting som indirekt påverkar barnet då det inte får komma hem till sin ursprungliga familj.
Har det förekommit våld i familjen så försöker man ju arbeta med det, men då är det ju viktigt också att det är någonting som föräldrarna erkänner så att de kan prata om det, att det har hänt, för det är ju inte alls alltid så … utan att det är någonting man förnekar och då blir det väldigt svårt. Då blir det också väldigt svårt att jobba på det här att barnet ska få komma tillbaka hem som är vårt uppdrag i första hand. (Bella)
Ytterligare utmaningar som samtliga intervjupersoner uttrycker är hur barn kan vägra prata och med det hämma arbetsprocessen. Anledningen till att barn vägrar prata kan bero på olika saker, menar intervjupersonerna. Det kan handla om att föräldrarna har hotat med mer våld om barnet inte förblir tyst eller att föräldrarna hotar med att socialtjänsten ska komma och ta barnet hemifrån om de säger något. Diana nämner även att i vissa fall kan barns tystnad komma ifrån att de har varit i våldet för länge eller att det helt enkelt kan vara att barnen har en introvert personlighet. Att bygga upp tillit i relationen mellan socialsekreterare och barn är något som tar tid. När socialtjänsten träffar mindre barn kan mycket av mötestiden gå till att leka tillsammans med dem och i dessa tillfällen finns en chans att barnet kan börja berätta om sin situation. Däremot är det inte alltid som det inträffar och då menar Bella att det bara är något att acceptera eftersom det aldrig går att tvinga barn att prata med socialtjänsten. De kan oftast inte börja öppna upp sig och diskutera kring sin situation förrän de känner sig trygga, vilket ofta kommer först när de inser att de inte behöver åka tillbaka hem och uppleva våldet igen. Bella menar att barn för det mesta är lojala mot sina föräldrar, men i vissa fall, på grund av den behandling som de har mottagit från sina föräldrar, kan det göra att de tar avstånd från dem samtidigt som barnen blir mer villiga att prata och berätta om sin situation för
socialtjänsten. Vid frågan om våra intervjupersoner känner att de har tid att bygga tillitsfulla relationer till barnen svarar de att tiden oftast finns och att de känner att de når fram till en allians som underlättar för barnet att prata. Detta var dock väldigt individuellt som nämnt innan och det är inte alla barn som pratar med socialtjänsten oavsett hur många möten de får.
Tillitsfull på så sätt att de vågar prata. Vissa barn är ju så att de behöver fler tillfällen, andra barn behöver färre tillfällen. Det är så knutet till vilket barn det är, alltså det är ju så att vi har en familj nu som vi pratat med i 3 år och barnen är ju som musslor fortfarande och då har vi träffats väldigt mycket. Det är jätteolika. (Allison)
Cecilia berättar hur en utmaning i arbetet kan vara att bibehålla barnfokus och inte fokusera för mycket på de vuxnas perspektiv och behov. Hon berättar hur de arbetar för att göra barnen mer delaktiga i utredningen då de annars lätt glöms bort i diskussioner kring de vuxna.
Hennes tankar om varför barnen lätt hamnar ur fokus handlar dels om hur det är i början att vara nyanställd. Som ny i arbetet blir det lätt att fokus flyttas till föräldrarnas diskussioner och sedan finns det professionella som tycker att barnsamtal är obekväma att hålla i. Barnsamtal sker under andra omständigheter än de samtal som sker med vuxna eller ungdomar. Cecilia
berättar hur det kanske byggs med lego eller liknande under tiden som barnet får prata. Det ges sällan eller inte alls någon form av undervisning i barnsamtal på grundutbildningar på universitet/högskola enligt Cecilia och det menar hon kanske är en anledning till att professionella kan uppfatta denna form av samtal som obekvämt. Sedan även att sättet att samtala och bemöta barn sker på ett annat sätt än det som de professionella kanske är vana vid. Väldigt små barn kan inte uttrycka sig på samma sätt som äldre människor och då måste andra strategier användas och en större kvalifikation behövs för att kunna förstå barnets perspektiv för att sedan kunna bemöta det.
Vi jobbar hela tiden med det att vi ska få ökat barnfokus, barnets delaktighet. Det är liksom ett pågående jobb, för det är jättelätt att tappa dem och fokusera på föräldrarna. [...] Mer barnfokus är ett ständigt arbete. (Cecilia)
6.2.2 Samarbetet med externa aktörer
Gällande samarbetet mellan socialtjänst och aktörer utanför enheten instämmer
intervjupersonerna att det fungerar bra till en större del och att det är ett väldigt roligt arbete när det är väl fungerande. Det finns dock utrymme till förbättring. Samarbetet med skolan fungerar bra när det kommer till deras förmåga att våga rådfråga och kontakta socialtjänsten när tvivel uppstår. Dock upplever många intervjupersoner att skolans anmälningar kan vara väldigt vaga då personen som gjort anmälan kan ha varit bristfällig i att ställa följdfrågor till barnet då misstankar om våld har formats. Detta kan leda till att en utredning påbörjas för en familj där det egentligen kanske inte är nödvändigt. Det blir onödigt arbete för socialtjänsten samt en onödig påfrestning för familjen som blir anmälda på grund av ett missförstånd.
Nä men skolan ibland, nu ska jag inte dra alla över en kam men vi kan få in en mening bara där det står att: Kalle säger att pappa har slagit. Alltså den säger mig ingenting. Alltså vilket sammanhang? Hur många gånger? Nä, alltså ställ lite följdfrågor det skadar liksom inte. [...] För sen när du träffar barnet så kan han säga: “Ja men han slog mig i schack igår.” (Allison)
Bellas tankar kring skolans vaga anmälningar handlar om att det kan vara ett resultat av att lärare inte vill göra sig ovänner med föräldrarna. Här kan vi se en koppling till ett exosystem vars handling inte gynnar socialsekreterarnas arbete. Lärare som yrkesroll arbetar mycket med föräldrar för att barnen ska nå framgång i skolan och med det kan lärarna uppfattas vara en aning konflikträdda, vilket kan leda till att de inte vill ställa frågor som kan uppröra
föräldrarna. Det är något utanför socialsekreterarens direkta miljö som påverkar dennes arbete i ett indirekt samspel(Bronfenbrenner 1979). Det är inte enbart rädslan för konflikter med föräldrar som kunde vara ett hinder för lärarna på skolan eller förskolan utan även
föreställningen om att fysiska bevis i form av, till exempel blåmärken på barnet är ett krav för att kunna göra en orosanmälan bidrog till att samarbetet kunde bli bristfälligt. Dock menar Bella att det inte finns något krav på fysiska bevis utan det räcker med att en misstanke finns om våld för att en anmälan ska kunna göras. Finns det en misstanke ska det anmälas till socialtjänsten. Huruvida det finns någon sanning i misstanken eller inte är socialtjänstens jobb att utreda, däremot menar Bella att det inte är alla yrkesutövande inom andra organisationer som tänker på det sättet.
[...] Har man en misstanke så behöver man liksom inte ha fakta till 100 procent och lägga fram bevis och så, utan den utredningen gör ju vi. Men ibland så kan man få
uppfattningen att skola och förskola tycker att det är för vagt eller för lite att gå på och så. Och då så väljer man hellre att vänta lite tills man liksom får mer bevis i form av
blåmärken eller vad det nu handlar om. Det är olyckligt. (Bella)
Vidare beskrivs det att det kan vara svårt att få till önskade insatser för ett barn på grund av ekonomiska skäl från skolans sida. Detta kan tolkas som en utmaning för
socialsekreterarna inom deras exosystem eftersom skolan är en medverkande part som i detta exempel indirekt påverkar socialsekreterarnas arbete och deras möjlighet att erbjuda nödvändiga insatser till barnen (Bronfenbrenner 1979). Utöver skolan
kommenterar Bella att tidsbrist kan vara ett bekymmer ibland. Vissa enheter kan vara svåra att få tag i, vilket kan försvåra ärendets framgång och dra ut på tiden. Att komma i kontakt med enheter som exempelvis BUP kan vara utmanande i omgångar.
Tidsbrist är det ju mycket. Dels att det är svårt att få tag på, till exempel BUP då. Att det är svårt att få till en utredning, att man inte har samma syn på vad som behöver göras. Vi kan bedöma att det behövs en barnterapi eller en utredning och de är inte riktigt på samma plan så. Det är ju en svårighet. Det är nog oftast där som det är svårt oftast om jag ska vara riktigt ärlig. (Bella)
6.2.3 Personlig påverkan
En utmaning vad gäller att låta bli att ta med sig jobbet hem nämns av samtliga
intervjupersoner, då vissa fall kan påverka en mer personligt än andra och leda till tankar om barnen som uppkommer efter arbetstid, menar Bella. Dock förmedlar alla intervjupersoner att de oftast inte betraktar det som ett stort avgörande problem eftersom de medvetet arbetar med att inte låta arbetet ha en alltför stor influens på deras privata liv. Som professionell beskriver Allison hur hon blir berörd i vissa fall då hon jobbar med svåra familjehemligheter, ett ämne som bara kollegor fullt ut kan förstå påverkan av. Bella berättar att en känslomässig
påfrestning för henne kan vara när hon arbetar med placerade barns umgängestider med sina föräldrar. Det kan kännas extra betungande när barnen inte vill träffa sina föräldrar medan föräldrarna inte vill något hellre än att träffa barnet. Barnens bästa är alltid centralt i
socialtjänstens arbete, dock tycker Bella att det kan bli berörande att som professionell behöva bevittna situationer där barnets och föräldrarnas önskan inte överensstämmer.
Barn har ju rätt att träffa sina föräldrar och inte tvärtom egentligen, som vi säger. [...] Där kan det bli tufft tycker jag många gånger att man märker att barnet kanske inte vill och föräldrarna vill mer och då blir man mer känslomässigt berörd. (Bella)
Diana förklarar hur hon till en början blev väldigt påverkad av att inte få tänka på arbetet hemma. Hon menar att hon behövde tillåta tankarna hemma i sin vardag för att inte bli stressad av dem, vilket fick bli hennes strategi för att inte bli påverkad negativt av sitt arbete.
[...] När jag började som socionom och man fick ta del av alla livsöden och så tänkte jag att jag ska inte ta med mig jobbet hem ... där nånstans så blev det mer ett tvång att jag får
inte tänka. [...] än att liksom: Ja, jag är människa jag tänker dygnet runt. Så att kommer de här tankarna till mig nu så får jag tänka dem färdigt, jag jobbar inte förrän på måndag när jag kommer tillbaka liksom. (Diana)
Att prata om våld med barn är inget som intervjupersonerna tycker är särskilt jobbigt eller påfrestande. Allison, Cecilia och Diana berättar mer om vikten av att inte göra en stor grej av vad barn berättar då risken med att göra det kan vara att barnet inte vågar säga mer om vad som har hänt dem. Diana understryker vikten av att hon måste visa barn att hon kan tåla att höra deras berättelser oavsett vad det handlar om. Detta tillvägagångssätt är för att kunna stärka alliansen mellan henne och barnet.
Man får härbärgera lite, kommer det jobbigt och de tycker det är jobbigt så får man ändå så visa att jag tål att höra din berättelse. Jag orkar det [...] jag finns kvar här ändå. Jag orkar bära det, det är inte jobbigt för mig att höra det, utan du ska kunna lägga det hos mig. (Diana)
Allison berättar om liknande tankar och menar att svårigheten att prata om våld många gånger ligger hos de vuxna. Hon tycker att samtal om sexuella övergrepp med barn kan vara tufft men att även detta obehag oftast ligger hos de vuxna då barnet redan varit med om det. Samtalet är inget nytt för barnet då det är barnets liv de pratar om.
Att prata om våld i sig, det kan ju vara att jag är gammal och varit med så länge, men att prata om våld är inget svårt för mig. För jag tänker vad vi än säger så har barnet upplevt det. Så det är ju inte så att man väcker Pandoras ask utan den har ju faktiskt varit öppen på vid gavel under hela livet kanske. Så jag tror att det är något man måste jobba mycket med sig själv, att svårigheten sitter inte hos barnet utan hos oss vuxna. (Allison)