Konsten att hantera utmaningar

Konsten att hantera

utmaningar

En kvalitativ studie om socialsekreterares

upplevelser i arbetet med våldsutsatta barn

Författare: Nox Larsson & Annie Wallin Handledare: Disa Bergnehr

Examinator: Lars Fonseca

Abstrakt

Syftet med studien är att undersöka på vilket sätt socialsekreterare resonerar kring sitt arbete med våldsutsatta barn samt få en ökad förståelse för vad det innebär att arbeta med barn som lever med våld i hemmet. Den

metodologiska utgångspunkten grundar sig i en kvalitativ ansats där semistrukturerade intervjuer har nyttjats. Kunskapssynen präglas av den hermeneutiska ansatsen. Resultatanalysen utgår ifrån begrepp som är centrala inom Bronfenbrenners ekologiska utvecklingsteori, teorin enligt KASAM samt socialpedagogiken. Studiens resultat visar vilka arbetssätt och rutiner som socialsekreterare kan använda sig av i arbetet med barn som lever med våld i hemmet. Diverse utmaningar gällande externa samarbetspartners, mötet med barnen och deras familjer samt en viss personlig påverkan kunde identifieras. Stöd från kollegor, interna färdigheter samt en känsla av

meningsfullhet är avgörande för att socialsekreterarna ska vilja fortsätta att arbeta inom sitt område. Slutsatsen av denna studie visar att

socialsekreterarna har specifika arbetssätt och fasta rutiner att följa. Det finns många likheter i arbetssätt men även skillnader. De utmaningar som

socialsekreterarna omnämner tycks inte ha en övervägande negativ påverkan på dem då de anses bli hanterbara tack vare stödjande komponenter som finns hos dem själva och i deras omgivning.

Nyckelord

Innehållsförteckning

1. Inledning

1.1 Syfte och frågeställningar ... 3

2. Bakgrund

2.1 Begreppsdefinition ... 3

2.2 Historiskt perspektiv på våld i hemmet och samhällets ansvar för barn ... 4

2.2.1 Våld i hemmet ... 4

2.2.2 Barnaga ... 5

2.2.3 Sveriges första barnavårdslagar och vägen till Socialtjänstlagen (SoL) ... 6

2.3 Nuvarande lagstiftning och Socialstyrelsens riktlinjer och allmänna råd gällande våld ... 7

2.4 BBIC (Barns Behov I Centrum) ... 8

3. Tidigare forskning

3.1 Arbetet med våldsdrabbade barn ... 9

3.2 Utmaningar som kan bidra till en negativ upplevelse av arbetet som socialsekreterare ... 10

3.2.1 Arbetsrelaterade krav och arbetsbelastning ... 10

3.2.2 Arbetets påverkan på socialsekreterarnas privatliv ... 10

3.2.3 Otydlighet och brist på stöd från chef och kollegor ... 11

3.3 Omständigheter som gör det möjligt att hantera arbetet som socialsekreterare ... 12

3.3.1 Stödet från kollegor och chef ... 12

3.3.2 Känslan av meningsfullhet i arbetet ... 13

4.1 Bronfenbrenners ekologiska utvecklingsteori ... 14

4.2 KASAM ... 15

5. Metod

5.1 Metodologiska utgångspunkter ... 16

5.1.1 Hermeneutik ... 16

5.1.2 Kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer ... 16

5.2 Planering och genomförande ... 17

5.2.1 Urval ... 17

5.2.2 Förberedelser och genomförande ... 18

5.2.3 Bearbetning och analys ... 18

5.3 Kvalitetskriterier ... 19

5.4 De forskningsetiska principerna ... 20

6. Resultat och analys

6.1 Socialsekreterarnas arbete och rutiner ... 21

6.1.1 De olika socialsekreterarna och deras rutiner i arbetet ... 22

6.1.2 Socialtjänstens stöd och insatser till våldsutsatta familjer ... 23

6.2 Utmaningar i arbetet med våldsutsatta barn ... 25

6.2.1 Utmaningar i mötet med barnen och deras föräldrar ... 25

6.2.2 Samarbetet med externa aktörer ... 27

6.2.3 Personlig påverkan ... 28

6.3 Strategier för att kunna fortsätta i arbetet med våldsutsatta barn ... 29

6.3.2 Distansering och förmåga

att leva upp till den professionella rollen ... 31

6.3.3 Känslan att ens arbetsinsats spelar roll ... 32

6.4 Sammanfattning av resultaten ... 33

7. Diskussion

7.1 Resultatdiskussion ... 34

7.1.1 Liknande resonemang kring arbetssätt och känsla av meningsfullhet ... 34

7.1.2 Stöttande kollegor och chef är viktigt ... 35

7.1.3 Arbetsbelastning är inte ett omfattande problem ... 36

7.1.4 Arbetet påverkar privatlivet, men inte i särskilt stor utsträckning ... 36

7.1.5 Inget fokus på stress ... 37

7.2 Metoddiskussion ... 38

7.3 Socialpedagogiska implikationer och förslag till framtida forskning ... 40

8. Referenser .

Bilagor

Bilaga 1: Förfrågan om att

Tack!

1. Inledning

Socialsekreterare är en yrkesgrupp som arbetar med utsatta grupper i samhället för att hjälpa dem till en bättre livskvalité. Ett socialt arbete är ett arbete som alltid sker i samspel med andra människor och det sätter många krav på att den professionella ska upprätthålla en yrkesskicklig hållning samtidigt ska denna kunna knyta band för att hjälpa en person till en förändringsprocess. En av dessa utsatta grupper som socialsekreterare arbetar med är barn som lever med våld i hemmet (Cederlund & Berglund 2017). I Sverige beräknas det finnas cirka 150 000 barn som lever med våld i hemmet där de antingen får bevittna våldet eller bli direkt utsatta för det. Statistiken har sin utgångspunkt i omfattningen av partnervåld då det många gånger ha visat sig ha ett starkt samband med barnmisshandel. Barn som offer för våld i hemmet kan betyda flera saker: Det kan vara att barnet blir utsatt fysiskt, vilket innefattar kroppsligt våld, men det kan också vara psykiskt våld och här inkluderas att bevittna våld eller hot om våld mellan närstående. Nedvärderande behandling som görs i syfte att såra barnets känslor utgör likaledes en del av psykiskt våld. Sexuella övergrepp mot barn är likväl en våldshandling vars betydelse innefattar att tvinga barn till sexuella handlingar. Det kan exempelvis vara övergrepp, att blotta sig för barnet, att tillsammans med barnet titta på film med pornografiskt innehåll, att som vuxen göra sexuella närmanden eller att muntligt anspela på sexuella handlingar mot ett barn (Socialstyrelsen 2016).

En uppväxtmiljö som präglas av våld kan leda till flertalet konsekvenser i utveckling och mående hos ett barn. Barn påverkas mycket av att bevittna våld mellan närstående såväl som att bli utsatta för det själva. Konsekvenser av våld kan visa sig hos barnet i form av sociala svårigheter i umgänget med andra människor, kognitiva problem, depression, aggressivitet, ångest, ätstörningar, sömnstörningar, kronisk stress och ökad benägenhet att skada sig själv. Det är även vanligt med en känsla av att ständigt behöva vara i beredskap för att något hemskt ska hända (Socialstyrelsen 2016; Eriksson & Christianson 2017). Utan rätt hjälp kan våldets påverkan riskera att forma beteenden som kan ge konsekvenser i det framtida vuxenlivet genom att individen kan utsätta sin framtida familj och barn för samma behandling som denna själv mottog som barn (Lo et al. 2017). Att bli utsatt för våld, men även hot om våld där chanserna att fly från situationen är små kan leda till ett trauma hos en individ (Cajvert 2018). En stor andel av de barn som lever med våld i hemmet uppfyller kriterier för att utveckla Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och denna påverkan har visat sig vara densamma hos barn som själva blivit slagna som för de barn som varit åskådare till våldsutövning mellan närstående (Eriksson & Christianson 2017). De känslor som uppstår i en traumatisk situation är oftast väldigt överväldigande och svåra att hantera. Detta kan i sin tur leda till en

upplevelse av hopplöshet då individen kan känna att denna har förlorat kontrollen över sig själv och situationen. Trauman har oftast en förmåga att leda till bestående konsekvenser som påverkar individens känsloliv, förmåga att interagera med omgivningen, förmåga att minnas och sätt att uppfatta andra människor och situationer (Cajvert 2018).

Nationerna (FN) år 1989 (Unicef u.å:a). År 1990 ratificerades Barnkonventionen i Sverige och år 2020 lagstadgades den, vilket innebär att dess ställning i samhället har stärkts (Unicef 2020). I enlighet med barnkonventionens 19 artikel har samhället ett ansvar att agera för att skydda barn mot alla sorters våld, utnyttjande, skada och övergrepp (Unicef u.å:b).

Bergmark et al. (2008) visar att samhällssynen på barn avgörs av välfärdsstatens utformning. Olika länder har olika sätt att hantera ärenden gällande barn som är utsatta för våld (Bergmark et al. 2008). I Sverige ansvarar främst Socialnämnden för barns välmående och utveckling när vårdnadshavare brister i sitt uppdrag. Socialnämnden har skilda sektioner inom socialtjänsten som ansvarar för olika områden och ett av dem fokuserar specifikt på arbetet med barn och deras familjer (Socialstyrelsen 2016). Inom den kommunala socialtjänsten arbetar

socialsekreterare vars uppdrag handlar om att utreda människors behov av hjälp och stöd. Socialsekreterare kan arbeta med diverse målgrupper, men ett exempel kan vara

våldsdrabbade familjer där uppdraget blir att hjälpa familjen att finna en väg ut ur deras problem (Saco u.å.). Socialtjänsten har lagar som de arbetar utifrån och den lag som är grundläggande för verksamheten är Socialtjänstlagen, (SoL 2001:453) som uttrycker att när socialsekreterare planerar stödinsatser ska barnets bästa alltid beaktas (SoL 2001:453). Till följd av att Sverige har anslutit sig till barnkonventionen inverkar det bland annat på paragraferna i Socialtjänstlagen eftersom Socialtjänstlagen bör överensstämma med barnkonventionens uppmaningar (Socialstyrelsen 2020).

Socialsekreterare beskrivs av Arbetsmiljöverket (2016) som en utsatt yrkesgrupp med för högt ställda krav, otillräckligt med resurser, mycket uppsägningar och dålig beredskap att hantera specifika situationer som de får uppleva i arbetet. Arbetet som socialsekreterare beskrivs vara psykiskt betungande då de ansvarar för samhällets utsatta gruppers välbefinnande:

Den obalans vi ser mellan krav och resurser för yrkeskåren är allvarlig. Det krävs mer stöd för att kompensera för den tunga psykiska belastning det innebär att hjälpa de mest utsatta i samhället. Obalansen förklarar antalet sjukskrivna och att så många går till andra arbetsplatser. (Eva Karsten, se Arbetsmiljöverket 2016)

Socialsekreterare på barn- och familjeenheten tycks kunna utsättas för mycket utmaningar i sitt arbete där de får möta barn med komplicerade bakgrunder och erfarenheter. Dessa barn riskerar att utveckla bestående problem som kan komma att påverka dem i framtiden. Till följd av en icke tillfredsställande uppväxtmiljö blir det socialtjänstens, och därmed

socialsekreterarnas ansvar att beakta barnets mående och utveckling. Denna information har lett till tankar kring socialsekreterarnas arbetssituation. Med tanke på hur stort samhällsansvar denna yrkesgrupp tycks ha och vilka klienter de möter är vi intresserade av att undersöka hur socialsekreterare resonerar kring sitt arbete samt att vi vill få en ökad förståelse för vad det innebär att arbeta med barn som lever med våld i hemmet.

dras till en socialsekreterares uppdrag. Mötet mellan människor är ett centralt tema inom socialpedagogiken. Genom goda möten kan den professionella skapa förutsättningar till en positiv förändringsprocess hos en annan individ (Cederlund & Berglund 2017).

Socialsekreterare arbetar med våldsutsatta barn och deras familjer. Fokus ska ligga på vad deras klienter, i första hand barnen, kan behöva för stöd från dem. Likaledes ansvarar

socialsekreterarna för att kunna hjälpa föräldrar, som utsätter sina barn för våld, till en positiv förändringsprocess som resulterar i att andra strategier än våld kan hittas och brukas. De ska se till varje enskilt fall och tillsammans med vederbörande bestämma vad för sorts insatser som kan bli aktuella. Deras arbete går med andra ord ut på att, likt det socialpedagogiken beskriver, hjälpa människor i syfte att förbättra deras tillvaro. Enligt socialpedagogiken som teori blir människan till i mötet med andra och dennes uppfattning om sig själv är delvis en återspegling av hur andra uppfattar denna. Genom ett samspel med andra formar individen en “självbild” (Cederlund & Berglund 2017). Som tidigare nämnt blir det därför intressant att undersöka socialsekreterares resonemang kring sitt arbete.

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med studien är att undersöka på vilket sätt socialsekreterare resonerar kring sitt arbete med våldsutsatta barn samt få en ökad förståelse för vad det innebär att arbeta med barn som lever med våld i hemmet.

1. Vilka rutiner och konkreta arbetssätt i sitt arbete med våldsdrabbade barn redogör socialsekreterare för?

2. Hur resonerar socialsekreterare kring svårigheter och utmaningar gällande arbetet med våldsutsatta barn?

3. Hur beskriver socialsekreterare sina strategier för att kunna klara av arbetet med våldsutsatta barn?

2. Bakgrund

Detta avsnitt inleds med en begreppsdefinition där relevanta begrepp för studien kommer att förklaras samt att vi kommer delge vår uppfattning av dem. Sedan lyfts ett historiskt

perspektiv på våld i hemmet, barnaga och de första barnavårdslagarna i Sverige. Nuvarande lagstiftning, nationella riktlinjer och BBIC (barns behov i centrum) berörs likaså.

2.1 Begreppsdefinition

Barn – I överensstämmelse med Barnkonventionens första artikel räknas alla människor

Våld i hemmet – Våld är ett begrepp med många betydelser. Det finns olika definitioner av

vad våld i hemmet i samband med barn innebär. Det kan handla om att barn får bevittna våld mellan familjemedlemmar, att barnet blir utsatt för fysiskt våld av familjemedlemmar i form av exempelvis slag eller sexuella övergrepp, men även psykiskt våld inkluderas där barnet kan få utstå nedbrytande och nedvärderande behandling (Socialstyrelsen 2016). Vår uppfattning av våld i hemmet överensstämmer med Socialstyrelsens (2016) definition. Ett barn som lever med våld i hemmet kan vara ett barn som blir direkt utsatt men det kan likväl vara ett som får bevittna våld mellan närstående.

Socialsekreterare – En kommunal tjänsteman som oftast har erhållit en socionomutbildning.

Dennes uppdrag ligger i att handlägga ärenden som förekommer inom socialtjänstens verksamhet (NE u.å:a)

Socialarbetare – En person som arbetar inom kommunal socialtjänst (NE u.å:b). Ordet

socialarbetare använder vi i denna uppsats som en synonym till socialsekreterare mycket på grund av att tidigare forskning brukar sig av termen “social worker” som direktöversatt blir socialarbetare.

2.2 Historiskt perspektiv på våld i hemmet och samhällets ansvar för

barn

I detta stycke ges en historisk bakgrund till den samhälleliga syn som tidigare har varit rådande i samband med våld i hemmet och barnaga. Likväl ges en redogörelse för vilka lagar som tidigare har reglerat och även i nuläget reglerar instanser med vårdnad och hantering av barn. Ett historiskt perspektiv framhävs för att läsaren ska få en chans att förstå vad det var som gjorde att våld i hemmet började uppfattas som ett samhälleligt problem. Utvecklingen av lagstiftningen kan vara relevant att redogöra för eftersom det förklarar varför

socialtjänsten, där socialsekreterarna jobbar, skapades och varför just de har det yttersta ansvaret att beakta våldsutsatta barn.

2.2.1 Våld i hemmet

Fram till mitten av 1900-talet ansåg inte rättsväsendet att barnmisshandel och våld mot partner var essentiella frågor att betrakta, med undantag för de mest extrema fallen.

Dåvarande polis betraktade våldet som skedde i hemmet som en privat angelägenhet och det är inte förrän de senare årtiondena som våld i hemmet har lyfts som ett socialt problem inom politiken (Bala 2008; Wendt Höjer 2002). Vid partnervåld är/har det oftast varit mannen som utfört våldet mot en kvinna. Under 1900-talets första hälft ansågs det vara berättigat och likaledes nödvändigt för en man att bestraffa sin hustru om hon upplevdes vara olydig. När sexuella övergrepp anmäldes och fallet togs vidare till domstol präglades rättegången ofta av en dömande attityd i form av ifrågasättanden och utfrågning av offret. Dessutom ansågs barns vittnesmål inte som giltiga till följd av att barn på den tiden beskrevs som opålitliga och uppslukade av sina egna fantasier. Rättsväsendets bemötande gentemot fall av våld i hemmet gjorde med hög sannolikhet att många människor valde att inte anmäla då det fanns en risk att bli misstrodd och detta i sin tur skapade en illusion av att problemet inte var vanligt

förekommande och därför behövdes tid och resurser ej läggas ned på det (Bala 2008).

mycket politisk debatt eftersom det fanns väldigt delade åsikter. En sida av rättsväsendet önskade att kriminalisera våldet i hemmet då det ansågs påverka den allmänna folkhälsan negativt. Den andra sidan menade att människors privatliv måste respekteras därav ska

samhället inte lägga sig i när våld i hemmet förekommer. Ett offentligt ingripande i privatlivet ansågs vara en integritetskränkning av rättsväsendet samt att det menades kunna leda till ytterligare problem som skulle kunna undvikas om de involverade parterna fick lösa sina problem själva. Däremot ansågs det, även innan Brottsbalkens uppkomst, att ett ingripande vid våld var nödvändigt om det störde samhällsordningen (Wendt Höjer 2002). Längre fram i tiden, närmare bestämt år 1998, tillkom en ny bestämmelse i Brottsbalken (1962:700) vars syfte skulle vara att markera och skärpa straffet för systematiskt våld som kunde ske i form av hemfridsbrott, misshandel, sexuellt tvång, hot om våld samt ofredanden av olika slag. I

bestämmelsen inkluderas grov fridskränkning som är systematiskt våld mot anhöriga och även grov kvinnofridskränkning där fokus speciellt riktas mot mäns upprepade

våldshandlingar mot kvinnor i deras närhet. Grov fridskränkning och grov

kvinnofridskränkning är samma typ av brott där enda skillnaden utgörs av vem som är offret. Genom Brottsbalkens nya bestämmelse gällande grov kvinnofridskränkning (BrB 4 kap. 4a §) kan flera mindre brott riktade mot en och samma kvinna numera leda till att det blir rubricerat som ett enda grovt brott (BRÅ 2000; Sveriges riksdag 2021; NCK u.å.).

2.2.2 Barnaga

Acceptansen för barnaga sträcker sig långt tillbaka i tiden. Stegvis har attitydförändringar uppstått delvis till följd av diverse förbud som uppkommit. De första förbuden mot kroppslig bestraffning av barn och unga i Sverige uppkom inom skolans värld. På högre folkskolor och kommunala högre skolor förbjöds det år 1918. På läroverken trädde förbudet i kraft år 1928 (SOU 2001:18). Med andra ord gällde de första förbuden mot aga äldre barn och ungdomar. Detta förbud började likväl gälla yngre barn först efter att den nya brottsbalken trädde i kraft. Den nya brottsbalken stipulerade att aga, som utdelades av vårdnadshavare, skulle fortsätta vara accepterat, dock skulle våld mot barn som genomfördes av andra som inte var

vårdnadshavare jämställas med misshandel. Barnaga i hemmen fortsatte att uppfattas som godtagbart då brottsbalken uttryckligen inte nekade vårdnadshavare deras rätt att utföra aga i uppfostringssyfte. Debatten kring huruvida barnaga i hemmet var lämpligt eller inte inleddes på 1950-talet i samband med att de skador som aga kunde leda till uppmärksammades i medicinska sammanhang. Amerikanska barnläkare och röntgenologer började granska de skallskador, skelettskador, skador på hjärnan och mjukdelssvullnader som hittades på barn och det konstaterades att skadorna hade uppkommit till följd av misshandel från närstående. Att det fanns föräldrar som agade sina barn var ingen hemlighet men det som chockade många läkare var hur brutalt våldet många gånger var. Svenska rapporter började även

(Unicef 2018).

2.2.3 Sveriges första barnavårdslagar och vägen till Socialtjänstlagen (SoL)

barnavårdslagarna som främst riktade sig till barn under 7 års ålder. Det var tre olika kommunala myndigheter som svarade för att dessa lagar följdes – Hälsovårdsnämnden, fattigvården och skolrådet. Den första lagen kallades Lag angående minderåriga förbrytare och uttryckte hur barn mellan åldrarna 15–18 år som begick brott inte skulle sättas i fängelse, utan istället skulle de erhålla tvångsuppfostran på anstalt. Lag om uppfostran åt vanartade och

i sedligt avseende försummade barn ämnade sig till barn som ansågs ha uppförandeproblem

och lagen gjorde det möjligt att placera dessa barn på institution eller fosterhem i syfte att erbjuda dem en “korrekt” uppfostran. Det förekom en överdödlighet hos barn som var

placerade på fosterhem, vilket ledde till att Lag om fosterbarns vård skapades med anledning att öka kraven på fosterföräldrar (SOU 2009:99).

År 1924 skedde förändringar som ledde till att varje kommun var skyldiga att ha en

barnavårdsnämnd med ansvar för all barnavård. Dessa krav reglerades av en nytillkommen lag kallad Lag (1924:361) om samhällets barnavård. Barnavårdsnämnden var de med befogenhet att omhänderta barn på grund av skilda anledningar. Det var skillnad på att genomföra ett omhändertagande till följd av skyddsuppfostran jämfört med samhällsvård. Omhändertagande som gjordes för skyddsuppfostran utfördes med tvång till de barn som utstod misshandel eller beskrevs vara vanartade. Däremot var omhändertagande för

samhällsvård något som hade bestämts i samförstånd med vårdnadshavare. Detta kunde ske vid sjukdom eller om familjen var väldigt fattig. Lagen varade ända fram till 1960, dock tillkom några justeringar under tidens gång. År 1937 tillsattes en socialvårdskommitté och det var på deras initiativ som 1924 års lag ändrades. Ändringarna innebar uppkomsten av

barnbidrag, barnavårdscentraler och moderskapsunderstöd. Som följd fick

barnavårdsnämnden fler ansvarsområden och med anledning att mindre kommuner oftast har sämre resurser blev det svårare för dem att leva upp till kraven som lagändringarna medförde. Diskussioner kring synen på barn uppkom mer frekvent efter andra världskriget där det resonerades kring inte bara barnets fysiska hälsa, men även psykiska. Det lyftes hur relevant det var att låta barn få stanna i sin hemmiljö i den mån det gick (SOU 2009:99).

Lag (1960:97) om samhällets vård av barn och ungdom uppstod 1960 och den kom att ersätta

den lag som trätt i kraft 1924. Principerna gällande omhändertagande på grund av

skyddsuppfostran eller samhällsvård försvann för att ersättas med frivillig samhällsvård eller tvångsvård. Samhällets ansvar gentemot barn och unga togs på större allvar och utökade mandat gjorde det möjligt för samhället att nyttja sig av fler förebyggande åtgärder. Exempel på förebyggande åtgärder som kom på tal var boende för ungdomar, fritidsverksamheter och rådgivningsbyråer där både föräldrar och unga kunde få stöd. I tidigare lagstiftningar hade föräldramakten varit mer påtaglig. Dock började fokus successivt att förändras och ett barnfokus intogs allt mer. Detta visade sig bland annat genom att barn över 15 år fick rättigheter att yttra sina åsikter kring den samhällsvård de mottog. Dessutom kunde

Socialtjänstlagen (1980:620) började att gälla år 1982. Förut hade olika nämnder ansvarat för

olika sorters socialt arbete, men socialtjänstlagen samlade allt socialt arbete under en enda nämnd, nämligen socialnämnden. Varje kommun skulle ha en egen socialnämnd och det är denna nämnd som ansvarar för socialtjänstens arbete (SOU 2009:99). Socialtjänstlagen blev en ramlag, vilket innebär att detaljerade paragrafformuleringar i lagen medvetet undviks med avsikt att ge kommunerna en hyfsat stor handlingsfrihet att utforma deras socialtjänst utefter kommunens egna förutsättningar. Den nya lagen tydliggjorde hur människors

självbestämmande och integritet skulle beaktas, vilket skiljer sig från formuleringar i tidigare lagstiftning. Lagen har människans fria vilja i fokus och alla insatser ska ges i samförstånd med den berörda (Fahlberg & Magnusson 2012). Då tvångsvård omöjligt kunde genomföras med stöd av socialtjänstlagen skapades även två lagar som reglerade detta – Lagen om vård

av missbrukare i vissa fall (LVM) och Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga

(LVU) (SOU 2009:99). År 2002 ersattes den gamla socialtjänstlagen med en ny

socialtjänstlag (2001:453), även kallad SoL, och det är den som är rådande för tillfället (Sveriges riksdag 2020a).

2.3 Nuvarande lagstiftning och Socialstyrelsens riktlinjer och

allmänna råd gällande våld

Avsikten med att beröra lagstiftning och Socialstyrelsens riktlinjer är för att läsaren ska få en insyn i vad socialsekreterare måste rätta sig efter i sitt arbete med barn som lever med våld i hemmet. En central lagstiftning som socialsekreterare arbetar efter är SoL (2001:453). Lagen enligt SoL (2001:453) vilar på en demokratisk och solidarisk grund och implicerar

socialtjänstens ansvar att värna för människors jämlika levnadsvillkor, ekonomiska och sociala trygghet samt möjlighet till deltagande i samhället. Människors rätt att bestämma över sig själva utgör en viktig del av de principer som ska respekteras inom ramen av SoL

(2001:453). I ärenden där barn inkluderas är det alltid barnets bästa som ska vara i fokus och lagen uttrycker att alla under 18 år räknas som barn. Alla kommuner har ett självständigt ansvar att se till att deras socialtjänst hjälper och erbjuder stöd till de grupper i samhället som är i behov av det. I fall där tvångsåtgärder kan bli aktuella ska dessa genomföras enligt Lagen

om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) (1988:870) och Lagen med särskilda

bestämmelser om vård av unga (LVU) (1990:52) (Sveriges riksdag 2020a). LVU (1990:52)

kan bli angeläget för barn när nödvändig vård inte kan erbjudas i samtycke med barnets eller vårdnadshavarnas vilja. Insatser enligt denna lag är lämpliga att överväga om samtycke saknas samt om det finns en stor risk att barnet tar skada till följd av misshandel, bristande hemförhållanden eller om barnet riskerar att skada sig själv eller andra (Sveriges riksdag 2020b).

Socialstyrelsen har utfärdat nationella riktlinjer och allmänna råd. De är ämnade till yrkesverksamma inom vård och omsorg som exempelvis kan vara socialsekreterare.

Socialtjänsten och därmed socialsekreterarna har en skyldighet att omedelbart påbörja en utredning när de får in ett fall om ett barn som lever med våld i hemmet. Utredningen ska granska vilket behov av stöd som barnet kan tyckas ha då socialtjänsten är förpliktigade att ge stöd, skydd och behandling i dessa situationer om det anses nödvändigt. Hur hjälpåtgärder sedan utarbetas avgörs av det resultat som kommer fram i utredningen. På vilket sätt socialtjänstens insatser kan utformas beror delvis på de resurser som rådande kommuns socialnämnd har, men SOSFS (2014:4) uttrycker hur det bör finnas hjälp i form av

stödsamtal, föräldrastöd, hjälp med kontakt till myndigheter, information och råd och hjälp att ordna ett boende.

2.4 BBIC (Barns Behov I Centrum)

BBIC (Barns Behov I Centrum) är ett verktyg ämnat för socialsekreterarnas arbete med barn och unga. Med utgångspunkt ur barnkonventionen och SoL (2001:453) avser BBIC att erbjuda riktlinjer som ska redogöra för på vilket sätt ärenden angående barn och unga ska utredas, behandlas och uppföljas. Anledningen till att verktyget har utformats är dels för att stärka barnperspektivet och öka barn och ungas möjlighet till delaktighet. Ett annat skäl är att säkerställa kvalitén i arbetet och erbjuda ett nationellt likartat verktyg som kan nyttjas av alla socialtjänstkontor i hela Sverige. För att kunna bedöma ett barns behov kan socialsekreterare utgå från den så kallade BBIC-triangeln. Detta är en modell bestående av en triangel där varje sida redogör för diverse psykologiska, medicinska, pedagogiska och sociala faktorer att ta i beaktning vid en bedömning av ett barns eller en ungdoms behov. Den ena sidan ser till barnets personliga utveckling, den andra sidan granskar föräldrarnas förmåga att vara just föräldrar och den tredje sidan undersöker familjen i sin helhet. I syfte att kunna få en tydlig bild av ett barns hjälpbehov är det viktigt att se till helheten genom att granska inte bara barnet själv utan även omgivande komponenter (Socialstyrelsen 2018).

På grund av upphovsrättsliga skäl saknas bilder i den elektroniska utgåvan

3. Tidigare forskning

Det finns mycket forskning som har behandlat socialt arbete i samband med familjevåld både i Sverige och i övriga världen. Vissa forskare tenderar i sina studier att fokusera på barnen medan andra inriktar sig på att undersöka de professionellas perspektiv. I denna studie har vi socialsekreterarnas perspektiv i fokus därav behandlar tidigare forskning information som har sin utgångspunkt i reflektioner och tankar förmedlade av socialarbetare som arbetar med barn som lever med våld i hemmet över hela världen. Många likheter mellan svenska och

utländska socialarbetare kan påträffas då de delar många liknande resonemang kring arbetet med varandra.

Inledningsvis förmedlas allmän information om socialt arbete med våldsdrabbade barn. Sedan redogörs det för vilka utmaningar som kan leda till socialsekreterares negativa upplevelse av arbetet på sikt. Avslutningsvis lyfts vilka omständigheter i arbetet som medverkar till

socialsekreterares positiva upplevelse och som i sin tur kan bidra till att de stannar i arbetet.

3.1 Arbetet med våldsdrabbade barn

Tidigare svensk såväl som internationell forskning visar att socialsekreterares arbete med barn som far illa i hemmet kan vara svårt och utmanande. Yrkesverksamma inom området delar med sig av tankar som inkluderar stress, hantering av utmanande klienter samt erfarenheter av känslosamma upplevelser då socialsekreterarna får lyssna till utsatta människors berättelser (Kulkarni et al. 2013). Socialarbetare som arbetar med våldsutsatta barn är mer i riskzon för att bli drabbade av sekundär traumatisering jämfört med de socialarbetare som inte är

verksamma inom området (Weiss-Dagan et al. 2015). Sekundär traumatisering är ett begrepp för när den professionella har påverkats av sin klients trauma och själv känner de negativa effekterna av det likt på det sätt klienten gör. Det beskrivs oftast efterlikna symptom likt PTSD (Ben-Poart 2017).

I Sverige bär Socialtjänsten det yttersta ansvaret att beakta våldsutsatta barns behov och ge dem det stöd de behöver för att kunna utvecklas gynnsamt. Organisationer och myndigheter som kan komma i kontakt med barn i sitt arbete, exempelvis skola, hälso- och sjukvård samt polis, har en skyldighet att anmäla till socialtjänsten ifall en misstanke om missförhållande i barnets miljö uppstår (Eriksson & Christianson 2017; Linell 2015). Anmälningar kan till följd av anmälningsplikten inkomma från olika sorters organisationer och det finns även möjlighet för privatpersoner att anmäla. Mottar socialtjänsten en anmälan som är relaterad till barn som lever med våld i hemmet, är de skyldiga enligt SoL (2001:453) att utreda ärendet och, om nödvändigt, erbjuda stöd och skydd (Linell 2015). Socialarbetare, från en kanadensisk studie gjord av Bourassa et al. (2008), förklarar att när en anmälan kommit in vill de träffa både barn och föräldrar i syfte att kunna erhålla mer värdefull information som ska fungera som

underlag till när en bedömning angående eventuella insatser ska göras. Det beskrivs vara önskvärt att träffa parterna var för sig, då det finns en risk att exempelvis barnet inte vågar prata om föräldern är närvarande (Bourassa et al. 2008). Liknande tas upp i svensk forskning där det sägs att om föräldern är förövaren är det nämligen inte ovanligt att barnet nekar att misshandeln har ägt rum då han/hon kan vara rädd för de konsekvenser som kan uppstå om någon får veta vad som har hänt (Linell 2015). Om våldet sker mellan föräldrarna bör socialtjänsten även träffa dem separat eftersom det kan bli svårare för offret att uttala sig när förövaren är i närheten (Bourassa et al. 2008). Det beskrivs finnas mycket risker vid

3.2 Utmaningar som kan bidra till en negativ upplevelse av arbetet

som socialsekreterare

3.2.1 Arbetsrelaterade krav och arbetsbelastning

Inom arbetet med våldsutsatta barn är det många krav som ställs på den professionella. De professionella förväntas inte enbart säkerställa att de utsatta barnen får beskydd utan de förväntas även navigera mellan olika organisationer, dokumentera allt som händer, ta omfattande beslut, komma fram till en handlingsplan och även upprätthålla organisationens policys och regler. Ett väldigt strukturerat arbete som sker inom en liten tidsram och med bristfälliga resurser, vilket är ett problem som skildras över olika delar av världen (He et al. 2018; Weiss-Dagan et al. 2015; Radey & Stanley 2018). Utöver de krav som socialarbetare möter i sitt arbete med våldsutsatta barn omnämns även en hård arbetsbelastning som beskrivs vara ett resultat av personalbrist. Det är inte ovanligt att nya fall inkommer och behöver utredas innan socialarbetarna har hunnit färdigställa de utredningar som de redan har. Ett konstant flöde med nya fall gör det svårt för de professionella att hinna engagera sig

tillräckligt i sitt arbete, vilket i sin tur kan göra att familjerna som utreds blir lidande (Schelbe et al. 2017). Många krav på en person, tidspress samt att människovårdande yrken där

empatisk förståelse är en nödvändig egenskap hos den professionella ökar risken för att en person ska bli utbränd av sitt arbete. Vidare beskrivs utbrändhet vara en efterföljning av att en person slitits ut av stressrelaterade faktorer i arbetet. Det är en kronisk känslomässig

utmattning (He et al. 2018; Hamama 2012).

3.2.2 Arbetets påverkan på socialsekreterarnas privatliv

Till följd av arbetsbelastning och specifik utformning av arbetet med våldsdrabbade barn blir det oundvikligt att hålla arbetsliv och privatliv helt separerade från varandra. Socialarbetare från en amerikansk studie gjord av Schelbe et al. (2017) förklarar hur de ofta får jobba övertid då oväntade fall kan komma in med kort varsel där deras omedelbara assistans kan krävas. Dessa situationer skapar en ovisshet hos socialarbetarna gällande när deras arbetspass kan ta slut och de vet inte alltid när de kan få åka hem för dagen (Schelbe et al. 2017). Liknande uttalanden kom från deltagare i en annan amerikansk studie skapad av Griffiths et als. (2018) studie. På grund av mycket övertidsarbete påverkas privatlivet negativt på det sättet att socialarbetarna känner att tid för den egna familjen knappt finns. Vissa socialarbetare

uttrycker hur de spenderar mer tid på jobbet med sina klienter än vad de spenderar tid hemma med deras familjer (Griffiths et al. 2018).

Genom sitt arbete med utsatta grupper likt barn som lever med våld i hemmet får

socialsekreterarna lyssna till de erfarenheter dessa barn fått uppleva och med det ta del av barnets berättelser samt livsöden. Detta kan i sin tur påverka den professionella på det sättet att gränsen mellan yrkesliv och privatliv successivt blir mindre tydlig. Tankar om vad barnen går igenom kan följa socialsekreteraren hem och ta upp dennes energi även utanför arbetstid (Ben-Poart 2017; Schelbe et al. 2017). Den stress som kan uppstå i arbetet med våldsdrabbade barn kan leda till besvärliga känslor som kan komma till uttryck i privatlivet. Socialarbetare i undersökningen gjord av Griffiths et al. (2018) vittnar om hur det inte är ovanligt att den frustration som uppkommit på jobbet först framträder när arbetspasset är avslutat och

sätta tydliga gränser mellan sig själv som professionell och klienten, vilket är i syfte att skydda den professionella. Gränsen mellan dessa två är ändock inte alltid lika tydlig. Det har förekommit i undersökningar att personalen kan ha en förmåga att ta med sig problemet från klienterna hem. I en israelisk undersökning gjord av Goldblatt et al. (2008) beskrivs hur personal som arbetar med personer som levt i våldsamma relationer påverkas av sitt arbete med denna sorts utsatta grupp. Arbetet uttrycks ha en enorm inverkan på personalens privatliv och likväl har arbetet lett till att diverse reflektioner hos personalen har påbörjats.

Reflektioner som tidigare inte fanns. I studien uttrycker några i personalen att denna

reflektion varit positiv för dem då det hade hjälpt dem att utvecklas. Dock fanns det de som förmedlade motsatsen. En av studiedeltagarna beskriver hur hon inte klarar av att möta sin man efter en dags arbete med de våldsutsatta klienterna utan att hon måste sitta ute i bilen en stund och samla sig innan hon kan gå in för att möta honom. Vidare visar det sig att många ur denna personalgrupp vid ett senare tillfälle ha skiljt sig från sin partner efter att de jobbat en tid med människor som lever i våldsamma relationer. Arbetet beskrevs av de professionella fungera som en varningssignal för vad som potentiellt skulle kunna hända dem själva i deras eget förhållande, vilket senare skulle leda till att de går igenom en identitetsförändring.Denna förändring kan stärka relationen enligt studien om personen har en stöttande partner som lyssnar och skapar en förståelse för identitetsförändringen. Om partnern dock inte är stöttande utan istället blir motstridig kan det leda till att paret går skilda vägar. Studiens slutsats är att det inte är realistiskt att förvänta sig kunna separera en persons privatliv totalt från det professionella livet (Goldblatt et al. 2008).

3.2.3 Otydlighet och brist på stöd från chef och kollegor

Några amerikanska socialarbetare från Radey och Stanleys (2018) studie menar att bristande stöd från chef och kollegor kan leda till otydligheter i arbetet som i sin tur kan skapa en känsla av stress. En frånvarande chef kan leda till att arbetarna känner sig ensamma och utsatta i sitt arbete. Högt ställda krav från chefernas håll kan leda till att socialsekreterarna känner sig inkompetenta eftersom de inte kan bemöta dem på egen hand. En känsla som förmodligen inte hade behövt uppstå om cheferna hade varit mer närvarande och stöttande. Beslut som i vanliga fall ska tas i samråd med chef kan ibland behöva fattas av socialarbetarna på egen hand trots att de inte känner sig helt bekväma med situationen. Detta eftersom chefen kan ha för mycket att göra och därav inte är tillgänglig att bistå med hjälp. När det finns mer än en chef på arbetsplatsen kan det dessutom skapa förvirring hos socialarbetarna när chefernas åsikter gällande insatser skiljer sig från varandra. En chefs bedömning kan bli ”felaktig” om dennes delaktighet och engagemang i fallet tidigare har varit bristande, vilket kan bli riskabelt för de familjer som besluten gäller. En socialarbetare i studien förklarade hur hennes ena chef uttryckte att ett fall kunde läggas ner då ytterligare utredning ej skulle vara nödvändigt medan en annan chef istället tyckte det var uppenbart att en mer omfattande utredning i familjen krävdes (Radley & Stanley 2018). Vidare kan en chefs frånvaro även bidra till att

socialarbetarnas arbete blir ineffektivt. För att de ska kunna slutföra pågående fall måste chefen först granska utredningen och godkänna den. Gör denna inte det blir den

framåtskridande arbetsprocessen stillastående, vilket skapar en stress hos socialsekreterarna som är ansvariga för fallet och likväl måste fortsätta sitt arbete med övriga fall. Cheferna kan ställa krav på att fallen måste avslutas, men de kan glömma bort hur viktig deras egen

3.3 Omständigheter som gör det möjligt att hantera arbetet som

socialsekreterare

3.3.1 Stödet från kollegor och chef

Stöttning i arbetet ses som en avgörande komponent för att kunna förhindra stress och utbrändhet hos socialsekreterare som arbetar med barn som lever med våld i hemmet. Yttre ting som menas kunna förhindra utbrändhet är delvis ett samarbete med externa aktörer utanför den egna organisationen. Det hjälper den professionella att inte känna sig isolerad och ensam i sitt arbete. Även en kapabel och tillförlitlig chef anses kunna minska risken för utbrändhet, vilket bland annat stöds av amerikanska och israeliska studier (He et al. 2018; Hamama 2012). Det finns till och med studier vars resultat visar att en chef kan vara helt avgörande för huruvida socialsekreterarna stannar i arbetet eller inte (Barth et al. 2008). En chef kan förse sina arbetare med goda kunskaper och tydliga riktlinjer som de kan använda som verktyg i arbetet när utmaningar uppstår. Chefen ska även kunna bemöta sina anställdas känslor, tankar och åsikter. Chefen ska fungera som en stöttepelare som den professionella kan använda sig utav om svårigheter uppstår (He et al. 2018; Hamama 2012; Weiss-Dagan et al. 2018). På grund av oförutsägbarheten i arbetet menar socialarbetare från Radey och Stanleys (2018) undersökning att det är tryggt att ha en närvarande chef som kan besvara frågor och funderingar när de som helst uppkommer. Det betraktas som viktigt att chefen är insatt i de fall som socialsekreterarna arbetar med då det kan skapa en bättre förståelse för vad för sorts svårigheter de kan behöva handskas med. Det skapar en trygghet hos

socialsekreterarna om de vet att chefen är engagerad och tillgänglig när stöttning behövs (Radey & Stanley 2018). Stödet från chefen är viktigt då det kan öka arbetarnas känsla av kompetens i arbetet. En ökad tilltro till sin yrkesroll och problemlösningsförmåga kan i sin tur vara en skyddande faktor mot negativ påverkan av arbetet. Arbetskompetens beskrivs som en känsla av att kunna hantera arbetet. Det innefattar personens kunskaper, färdigheter samt förmåga att kunna influera arbetet. Arbetskompetensen upplevs kunna samspela med miljön den professionella befinner sig i samt de egenskaper som han/hon själv innehar. Egenskaper som den professionella kan besitta för att öka sin arbetskompetens kan vara god

reflektionsförmåga över sitt eget beteende, god självkänsla samt självförtroende (Ben-Poart 2017). Dessa egenskaper kan uppkomma efter en tid i arbetet, vilket gör att nyanställda kan uppleva arbetet som mer svårhanterat till en början. Detta berör Hamama (2012) genom att beskriva hur utbrändhet är mer utbrett bland nyanställda jämfört med de som har en längre yrkeserfarenhet (Hamama 2012).

Kollegors stöd menas likaledes kunna minska risken för att bli utbränd i sitt arbete som socialsekreterare för våldsutsatta barn, enligt vissa israeliska samt amerikanska forskare (Hamama 2012; Radey & Stanley 2018). Vanligt förekommande är att socialsekreterarna ställs inför svåra utmaningar och val, men även känslor som kan vara svårhanterade på egen hand. Genom att ha goda relationer till kollegor kan risken för utbrändhet minska då kollegor beskrivs kunna ge emotionellt stöd när svårigheter i arbetet uppstår. Kollegor arbetar på likartade villkor som individen själv och kan därför bättre förstå dennes tankar och känslor kring jobbet då dessa har vistats i samma arbetsmiljö. De kan dela med sig av råd utifrån sin egen yrkeserfarenhet samt att de kan hjälpa individen att stärka dennes självkänsla och självförtroende (Hamama 2012; Griffiths & Royse 2017). Arbetsklimatet som

(Radey & Stanley 2018). Det finns bland annat några andra amerikanska forskare (He et al. 2018; Schelbe et al. 2017) som i sina studier redovisar en osäkerhet gällande stöd av kollegor och huruvida det förhindrar utbrändhet för den professionella eller inte. Det menas oftast vara vid bristningsgränsen som den professionella pratar med sina kollegor för att få stöd och det är inte lika effektivt för förhindrande av utbrändhet då gränsen oftast redan är nådd (He et al. 2018). Schelbe et al. (2017) utesluter inte i sin studie att stöd från kollegor kan vara viktigt, men de menar snarare att kollegor istället kan vara en bidragande faktor till stress och utbrändhet, som tidigare nämnt (Schelbe et al. 2017).

3.3.2 Känslan av meningsfullhet i arbetet

Många människor tillbringar en stor del av sitt liv på ett arbete. Detta gör att arbetsplatsen utgör en central punkt med stor potential till att kunna påverka och forma individens identitet och meningsskapande. En turkisk samt brittisk studie vittnar om att för att människor ska vilja, men även orka fortsätta inom ett område är det viktigt att de upplever sitt arbete som positivt samt att de känner att de är villiga att investera energi på arbetsplatsen. (Keleş & Fındıklı 2016). Arbetet med våldsdrabbade familjer kan påverka olika socialarbetare på skilda sätt trots att de har samma eller likartade ansvarsområden. Som ovan nämnt, tycks vissa utmaningar inom arbetsområdet vara mer förekommande än andra. En brittisk studie gjord av Collins (2015) menar att upplevelsen av arbetet dock inte enbart är beroende av arbetsplatsens utformning utan även den enskilda individen och dennes inställning har en inverkan på

huruvida denna kan uppleva meningsfullhet eller inte (Collins 2015). Något som kan bidra positivt till socialarbetarnas upplevelse av arbetet med våldsutsatta barn är känslan av att de gör skillnad för någon annan. De kan finna en glädje i att uppleva att just deras insats kan bli avgörande för ett barn och dennes familjs liv. Det beskrivs vara roligt men även intressant att som socialarbetare följa processen i de olika fallen och se hur utvecklingen kan bli till något positivt i slutändan (Schelbe et al. 2017; Kulkarni et al. 2013). Socialarbetarnas upplevelse av meningsfullhet hör i sin tur ihop med ett gott arbetsklimat där det återigen blir tal om stöd från kollegor och chef. En avsaknad av goda relationer till de på arbetsplatsen skulle försvåra möjligheten till att kunna känna sig meningsfull i sin roll som socialarbetare. Detta lyfts i en amerikansk/taiwanesisk undersökning (Li et al. 2020). I en studie gjord av Griffiths och Royse (2017) gav socialarbetare en förklaring till varför de sade upp sig från sitt arbete med våldsutsatta barn. De menade att de sällan fick tillräckligt med uppskattning för deras

arbetsinsatser. Trots deras många gånger lyckade arbete med barnen och deras familjer var det sällan som arbetsplatsen lyfte detta utan fokus låg snarare på det som inte fungerade i

verksamheten. Detta i sin tur försvårade socialarbetarnas möjlighet till att erfara en känsla av meningsfullhet eftersom det inte blev tydligt på vilket sätt de var betydelsefulla för

arbetsplatsen (Griffiths & Royse 2017).

4. Teoretiska perspektiv

utveckling och hjälpa till att forma individen till den han/hon är (Cederlund & Berglund 2017; Storø 2013). Bronfenbrenner uttrycker vikten av att förstå påverkan från den omgivande miljön för att förstå en individs utvecklingsprocess (Bronfenbrenner 1979). Dessa likheter mellan socialpedagogiken och Bronfenbrenner bidrog till valet av hans teori. Vidare har även teorin enligt KASAM brukats och den hjälper till att förklara hur socialsekreterare finner mening och sammanhang i yrket där utmaningar kan ha en stark påverkan.

4.1 Bronfenbrenners ekologiska utvecklingsteori

Urie Bronfenbrenners ekologiska utvecklingsteori härstammar ur tanken att en persons utveckling sker i samspel med den omgivande miljön. Miljön går enligt denna teori att dela upp och varje del påverkar i sin tur individens utveckling samt mentala hälsa (Bronfenbrenner 1979; Johansson 2012). Enligt teorin påverkar miljön samt samspelet med andra människor hur individen väljer att agera i olika sammanhang, hur individen mår samt tänker och

resonerar. Den ekologiska utvecklingsteorin redovisar olika samhällsnivåer som kan bidra till att öka förståelsen till varför arbetsplatsen, kollegor eller arbetet med våldsutsatta barn

påverkar socialsekreterarna på det sättet det gör. Dessa samhällsnivåer benämns som mikro,

meso, exo och makro och dessa kan på olika vis påverka en individ (Bronfenbrenner 1979).

Genom att bryta ner konceptet av miljön till dessa nivåer blir det lättare att se vad som kan vara orsak till att en individ resonerar och tänker på ett särskilt sätt i förhållande till bland annat utmaningar och strategier i arbetslivet. Nedan finns en kort genomgång av

Bronfenbrenners indelning av samhällsnivåer och hur de kan kopplas till frågor som rör socialsekreterarnas arbete med våldsutsatta barn.

Mikrosystemet innefattar individen själv och dess direkta samspel med sin närmaste

omgivning. Den närmaste omgivningen kan inkludera en persons familj, dess arbete, kollegor, vänner eller fritidsaktiviteter och dessa relationer tenderar att ha en större känslomässig betydelse för individen. Med andra ord kännetecknas mikrosystemet av närmiljöer som individen i princip kommer i kontakt med dagligen (Bronfenbrenner 1979).

Mesosystemet beskrivs som ett eget system innehållande relationer mellan olika mikrosystem

som den enskilde individen utgör en del av. Detta system symboliserar mikrosystemens relation till varandra (Bronfenbrenner 1979; Johansson 2012). Ett exempel i relation till vår undersökning skulle kunna vara ett mikrosystem som innefattar socialsekreterarens samarbete mellan kollegor och chef. Beroende på relation till parterna är det möjligt att tolka det som att kollegor utgör en del av ett mikrosystem för individen, medan chefen bildar ett annat

mikrosystem. Relationen mellan kollegor och chef skapar då mesosystemet. Är relationen god kan detta gynna arbetsmiljön som individen befinner sig i och detta kan i sin tur ha en positiv påverkan. En negativ påverkan på individen kan uppstå om dennes kollegor och chef ej kommer överens.

Exosystemet innefattar aktiviteter som inte kräver individens direkta deltagande, dock kan

Makrosystemet innefattar samhällets normer, landets kultur, landets lagar och liknande.

Normer framställs olika beroende på vilket land som är i blickfånget. Detta i sin tur påverkar individen och dennes relation till de övriga systemen (Bronfenbrenner 1979). Makrosystemets inverkan på socialsekreterarnas arbete kan visa sig i form av den statliga lagstiftning och föreskrifter som styr deras arbete. Exempel på lagar är SoL (2001:453) och LVU (1990:52), vidare är SOSFS (2014:4) statliga riktlinjer som socialtjänsten måste förhålla sig till.

På grund av upphovsrättsliga skäl saknas bilder i den elektroniska utgåvan

4.2 KASAM

För att kunna försöka förklara hur socialsekreterarna i vår studie hanterar de utmaningar de kan ställas inför i sitt arbete samt utreda vad det är som gör att de fortsätter arbeta inom sitt område bedöms teorin enligt KASAM som behjälplig då den redogör för relevanta begrepp i samband till våra frågeställningar. KASAM står för “Känsla av sammanhang” och är en teori utvecklad av Aaron Antonovsky. En känsla av sammanhang menar Antonovsky är avgörande i fråga för individen att bibehålla en god mental hälsa. Att ha en stark känsla av sammanhang kan bidra till att de utmaningar som en individ möter blir möjliga att handskas med utan att hälsan blir påverkad negativt (Antonovsky 2005).

KASAM bygger sin grund på tre centrala begrepp vilka är Begriplighet, Hanterbarhet och

Meningsfullhet. Begriplighet handlar om huruvida individen uppfattar omgivningen och dess

intryck som begripliga och sammanhängande. En hög nivå av begriplighet leder till att individen känner att det finns en struktur och ordning på miljön runt omkring. Individen förstår vad som förväntas av den och vet hur den ska göra för att leva upp till kraven. Nästa begrepp kallas Hanterbarhet och det inkluderar de resurser individen anser sig ha för att kunna tackla utmaningar. Resurser kan existera hos individen själv i form av förmågor och färdigheter, likväl kan resurser innefatta signifikanta andra i individens omgivning. Det kan exempelvis vara en partner, föräldrar, vänner och kollegor – Något/någon som har en känslomässig betydelse för individen. Den sista komponenten i teorin benämns som

Meningsfullhet och den kopplas till motivation. För att kunna uppleva en känsla av

sammanhang måste individen känna att saker den gör i sitt liv har en känslomässig betydelse. Det måste kännas meningsfullt om den ska kunna fortsätta med det den gör. Fruktan för utmaningar anses inte bli lika stor om individen upplever att de kan vara värda att investera energi i. Utmaningar kan dessutom ses som något positivt om individen uppfattar att denna kan lära sig något utav det och känna att det bidrar till en personlig utveckling (Antonovsky 2005).

5. Metod

5.1 Metodologiska utgångspunkter

5.1.1 Hermeneutik

Den hermeneutiska kunskapstraditionen har brukats för denna studie. Hermeneutik är en kunskapsfilosofi med mycket fokus på tolkning av andra människors åsikter, känslor och uttalanden. Förståelsen för andra människor grundar sig i ett empatiskt förhållningssätt. Det menas att människor kan skapa en förståelse för varandra just på grund av att de är

människor. Genom att utgå från sig själv och sin egen förförståelse kan en insikt för andra människors känslor och tankesätt lättare uppnås. Att studera andra människor utifrån sina egna uppfattningar ses inte som negativt då erfarenheter kan göra att dessa förändras (Thurén 2019). Likaledes anser Hermeneutiken att det är viktigt att förstå att enskilda delar har en påverkan genom att de tillsammans bildar en helhet, men det bör inte glömmas bort att helheten är avgörande för att delarna ska kunna förstås (Eriksson 2018; Smith 2007). För vår studie innebär det att det enbart inte går att betrakta socialsekreterarna tagna ur sitt

sammanhang utan vi måste se till deras arbete samt de olika situationer som de utgör en del av för att kunna förstå deras handlingar och perspektiv.

Vi kommer aldrig fullt ut att kunna förstå hur andra människor upplever diverse saker och ting, men genom att utgå från oss själva kan vi åtminstone försöka skapa en empatisk förståelse för det som våra informanter delar med sig av till oss. En förförståelse kan, enligt Hermeneutiken, vara en förutsättning vid genomförandet av studien (Thurén 2019) och genom att undersöka det som redan är känt inom området kan vi skapa en egen förförståelse. En förförståelse gör det möjligt att formulera relevanta intervjufrågor samtidigt som det kan underlätta förståelsen av det som intervjupersonerna berättar (Bryman 2018). Att en viss förförståelse i denna studie finns framhävs tidigt i exempelvis “Inledning” där vi, via den information som lyfts, förmedlar en uppfattning om socialsekreterarnas arbetssituation. Via andra källor har vi fått en slags förförståelse för området, vilket även lett till de

frågeställningar som finns.

5.1.2 Kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer

Då studien delvis syftar till att undersöka på vilket sätt socialsekreterare resonerar kring sitt arbete med våldsutsatta barn är det lämpligt att bruka en kvalitativ metod. Kvalitativa metoder syftar till att försöka förstå deltagarnas egen sociala verklighet och deras uppfattning samt tankar kring denna. Med andra ord ämnar metoden inte att generalisera kunskap över på en speciell grupp utan det är utvalda individers perspektiv som är intressant att undersöka (Bryman 2018; Kvale & Brinkmann 2014). Kvalitativa intervjuer tillåter informanter att besvara frågor på ett relativt fritt sätt. Det är inte standardiserat genom att ett specifikt svar måste väljas. Inget svar kan betraktas vare sig som rätt eller fel då metoden efterfrågar informanter att dela med sig av ”sin egen sanning” på det sätt som de upplever det (Patel & Davidson 2011). Vårt mål är inte att beskriva hur alla socialsekreterare arbetar, resonerar kring utmaningar och strategier utan vi är intresserade av vad våra intervjupersoner beskriver kring sitt arbete. Därför kommer inte studien sträva efter att generalisera kunskap på gruppen socialsekreterare som arbetar med våldsutsatta barn i allmänhet.

snarare som en vägledare till vad vi ville få ut av intervjun. Hade intervjupersonen gett ett fylligt svar på en fråga som vi inte hade hunnit ställa kunde vi hoppa över den ifall vi kände att svaret var tillräckligt utvecklat. Vi tillät ”sidospår” som kunde uppstå när intervjupersonen valde att ta en ny riktning vid besvarandet av våra frågor. Istället för att signalera att det inte var den form av svar vi ville ha ställde vi följdfrågor då det kunde hjälpa personen att utveckla sitt resonemang. Vid dessa tillfällen kunde vi få ta del av nya perspektiv som vi tidigare inte hade reflekterat över samt att svaren kunde lämpa sig bra även till övriga frågor som vi inte hade hunnit ställa (Bryman 2018). Semistrukturerade intervjuer beskrivs vara krävande att jobba med å ena sidan för att de kräver mycket förberedelser, å andra sidan för att metoden ofta resulterar i stora mängder material som ska bearbetas (Adams 2015). Trots att semistrukturerade intervjuer beskrivs som ett arbetskrävande tillvägagångssätt kände vi att möjligheten till att bruka metoden var god då vår studie endast har baserats på material från fyra intervjuer. Det låga antalet intervjuer är en följd av den tidsram vi hade att förhålla oss till. Dock kan semistrukturerade intervjuer vara lämpliga när forskaren önskar få en inblick i varje enskild individs sätt att tänka likaledes när många öppna frågor ska användas eftersom det oftast kräver en möjlighet för forskaren att ställa följdfrågor (Adams 2015).

5.2 Planering och genomförande

5.2.1 Urval

Urvalet i denna studie baseras på ett målstyrt urval. Vid ett målstyrt urval är studiens syfte och frågeställningar avgörande när informanter väljs ut (Bryman 2018). Då vår studie inriktar sig på socialsekreterares arbete med barn som lever med våld i hemmet kontaktade vi

socialtjänsten i olika kommuner inom tre olika län. Vi hade inga specifika inklusionskriterier då vår tanke var att rådande pandemi skulle försvåra möjligheten att få tag i intervjupersoner. De enda krav vi hade var att informanterna skulle vara socialsekreterare som arbetar med våldsutsatta barn. Ett första mejl (se bilaga 1) skickades till individ/barn- och familjeenheten då personalen inom denna enhet är den målgrupp vi ämnar att undersöka. Om mailadress till specifik avdelning saknades på kommunens hemsida skickades ett mail till kommunens socialnämnd. Vissa av enheterna ringde vi vid ett senare tillfälle upp då svar hade uteblivit. När vi ringde var det enhetschefen som vi kom i kontakt med och denna förde vidare vår förfrågan om intervju till socialsekreterarna på avdelningen. I ett fall kom vi i kontakt med en intervjuperson via en annan intervjuperson, vilket liknar ett snöbollsurval. Det innebär att vi via våra intervjupersoner fick förslag på andra potentiella deltagare som kunde vara passande för studiens målgrupp (Bryman 2018). Fyra socialsekreterare från tre skilda kommuner av mindre storlek i tre olika län tackade ”ja” till ett deltagande i studien. Två av informanterna arbetade inom samma enhet, men av konfidentiella skäl kommer vi inte nämna vilka. Alla var yrkesverksamma som socialsekreterare vars huvudsakliga fokus var arbetet med

5.2.2 Förberedelser och genomförande

En intervjuguide förbereddes innan intervjuerna tog sin start. Guiden formulerar en struktur för samtalet som kan vara mer eller mindre strikt beroende på hur frågorna har framställts (Kvale & Brinkmann 2014). Vi skapade ett övergripande syfte med studien vilket var att undersöka hur socialsekreterare har upplevt att arbeta med fall som inkluderat barn som lever med våld i hemmet. Sedan formulerades diverse intervjufrågor, dels sådana som fokuserade på bakgrundsinformation om informanten (Bryman 2018). Sedan fanns även intervjufrågor som efterfrågade arbetssätt och rutiner, vilket utgick från en utav studiens frågeställningar. Vi omarbetade vår intervjuguide upprepade gånger med hjälp av handledare som gav oss förslag på vilka sorts frågor som kunde vara relevanta för vårt övergripande syfte med studien. Majoriteten av våra intervjufrågor formulerades som öppna frågor då vi inte ville begränsa våra informanter till att svara på ett specifikt sätt och det var också anledningen till att vi nyttjade metoden med semistrukturerade intervjuer. Själva intervjuerna ägde sedan rum med hjälp av digitala medel. Med anledning av covid-19 pandemin genomfördes våra intervjuer med socialsekreterarna digitalt via antingen Teams eller Zoom i form av videosamtal. Vi bad om lov att få spela in intervjun och alla informanter gav sitt medgivande till detta. Ljudet spelades in på två olika enheter i syfte att ha en reserv om den ena inspelningen senare inte skulle fungera. Anledningen till att intervjuerna spelades in var för att vi ville känna oss närvarande i stunden och få samtalet att flyta på så naturligt som möjligt. Dessutom hade det varit lätt att missa detaljer i form av ordagranna uttalanden om enbart anteckningar hade förts, vilket hade ökat risken för att vi skulle gå miste om potentiella citat till vår resultatdel (Kvale & Brinkmann 2014). En inspelning av intervjun tillät oss att vara mer närvarande och aktiva i samtalet, vilket kan ses som riskfyllt på det sättet att intervjuaren då kan styra samtalet till att fokusera för mycket på syfte och frågeställningar (Kvale & Brinkmann 2014). Innan studien påbörjades skapade vi, som tidigare nämnt, ett övergripande syfte som handlade om att undersöka hur socialsekreterare har upplevt att arbeta med fall som inkluderat barn som lever med våld i hemmet. Vi började brett, vilket senare ledde till att vi, via intervjuerna, fick mycket information att tillgå. Därefter sorterades all information och vi noterade vilka

områden som ofta kom på tal av samtliga eller de flesta intervjupersoner. Mer om detta går att läsa om under 5.2.3. På detta sätt formades våra frågeställningar utifrån intervjuernas

underlag. Eftersom våra konkreta frågeställningar skapades ur det material som

intervjuresultaten har gett oss, anser vi att risken för att vårt aktiva deltagande ska ha inverkat för mycket på våra intervjupersoners uttalanden är minimal.

5.2.3 Bearbetning och analys

Till följd av att alla intervjupersoner godkände inspelning av intervjun blev det möjligt att efter intervjuerna utföra en transkribering. Transkribering gjordes för att i efterhand lättare kunna identifiera mönster och få en klar överblick över intervjuns innehåll (Kvale &

Brinkmann 2014). Transkribering påbörjades direkt efter att intervjuerna hade slutförts och vi transkriberade två intervjuer var för att effektivisera vårt arbete. En ordagrann återgivning gjordes där pauser mitt i en mening markerades med tre punkter.

material att utgå ifrån. Vid flertalet tillfällen i de senare intervjuerna framförde informanterna liknande tankar och perspektiv, vilket gjorde att vi, med den information vi fått från tidigare intervju/intervjuer, kunde ställa följdfrågor för att få ett mer utvecklat svar. Vi kunde nämna att en tidigare intervjuperson hade berört liknande tankegångar som de gjorde just då, vilket gjorde att vi kort kunde dela med oss av vad för information vi tidigare hade fått ta del av. Detta i syfte att ställa intervjupersonerna mot varandra och se huruvida deras resonemang skiljde sig markant eller inte. Fortsättningsvis att dela upp innehållet från intervjuerna utefter teman kallas för att bruka en tematisk analysmetod (Bryman 2018). Varje

intervjutranskribering lästes en gång från början till slut för att vi skulle kunna komma ihåg innehållet. Sedan lästes det om på nytt i syfte att leta efter mönster som många/alla våra intervjupersoner berörde. När vi letade efter gemensamma mönster utgick vi till viss del från liknande delar som tidigare forskning hade lyft. Tidigare forskning bidrog med en

förförståelse för området, vilket gjorde att när vi analyserade vårt material försökte vi finna likheter såväl som skillnader från det vi läst innan. Vi ville hitta sådant som både bekräftade men även tillbakavisade vår förförståelse. Likt det Thurén (2019) skildrar ses det ej som negativt enligt hermeneutiken att utgå från sin personliga förförståelse då den kan förändras efterhand, vilket den även gjorde hos oss. Vi uppfattar att våra informanter bidrog med nya perspektiv som hjälpte oss att få en annan typ av förståelse för vad deras arbete med

våldsutsatta barn innefattar. När vi identifierade gemensamma mönster noterade vi detta med stora bokstäver i ett anteckningsblock med transkriberingens sidnummer för att vi senare skulle kunna hitta tillbaka. Vi gick igenom våra anteckningar och kunde se att specifikt tre mönster stack ut och förekom mer frekvent än andra. Vår empiri lade grunden för tre huvudteman som skapades. Första temat handlade om arbetssätt och rutiner. Upplevda utmaningar i arbetet utgjorde andra temat och tredje temat fokuserade på strategier som brukades för att kunna fortsätta sitt arbete som socialsekreterare. När huvudteman hade formats granskades transkriberingarna ännu en gång där underkategorier för varje tema hittades och markerades med olika färg. Underkategorier som kunde lämpa sig under huvudtemat arbetssätt och rutiner markerades med grön färg. Det innehåll som behandlade utmaningar i arbetet markerades med en annan färg, och vidare fortlöpte processen på liknande sätt för resterande huvudtema (Braun & Clarke 2006). Våra huvudteman ledde till framställandet av våra frågeställningar och resultatets utformning baseras på de huvudteman som identifierats (Kvale & Brinkmann 2014).

Bronfenbrenners teori valdes ut i ett tidigt skede eftersom den kunde hjälpa till att bredda vårt perspektiv och förståelse för de reflektioner och erfarenheter som socialsekreterarna

redogjorde för. Då teorin redogör för olika samhällssystem kopplade vi dessa till resultatet när vi, enligt oss själva, kunde finna en koppling. Under tiden som resultatet skrevs upptäckte vi att mycket av informationen behandlade innehåll som hade många likheter med begrepp från KASAM-teorin därav valde vi att inkludera den teorin också.

5.3 Kvalitetskriterier

för att underlätta för oss själva men likväl för att skapa en trovärdig studie. Vid intervjuernas slut frågade vi intervjupersonerna om vi kunde kontakta dem på nytt via mail ifall oklarheter kring resultatet skulle uppstå, vilket alla deltagare gav samtycke till. Detta gjordes i syfte att minimera risken för missförstånd och felaktiga resultat.

Ett annat kriterium, Överförbarhet handlar i kvalitativa studier om att konstruera fylliga texter med detaljer som är specifika för miljön inom området. Fylliga beskrivningar bidrar till att bedöma om den undersökta miljön går att överföra till en annan liknande (Bryman 2018). Våra intervjuer bestod av frågor som delvis fokuserade på hur socialtjänstens arbete med våldsutsatta barn kan gå till i praktiken och genom att beskriva rutiner samt arbetsmoment ingående går det att jämföra med hur de gör på socialtjänstkontor i andra kommuner. Även om alla intervjupersoner beskrev liknande stödinsatser fanns det några mindre skillnader. Genom att ge tydliga beskrivningar av de olika orternas arbetsmoment bidrar det till en mer fyllig information och då kan läsaren få en chans att bedöma om miljön är överförbar till en annan eller inte. Dock baseras studien på intervjuer med enbart fyra socialsekreterare från tre olika kommuner i Sverige. På grund av för få intervjupersoner går det inte att generalisera studiens resultat till att gälla alla socialsekreterare som jobbar med våldsutsatta barn. Däremot får vi ta i beaktning att det inte heller är syftet med studien eller den kvalitativa ansatsen att kunna dra generaliserbara slutsatser utan vi vill snarare förstå våra intervjupersoners resonemang och erfarenheter.

Pålitlighet innefattar att forskaren öppet redovisar hur studien har gjorts. Alla metodval

motiveras och ingående förklaringar ges för att utomstående ska kunna ta ställning till om studien är korrekt genomförd och av god kvalité (Bryman 2018). Denna uppsats metoddel förklarar bland annat varför vi valt de intervjupersoner vi har gjort, hur vi gjorde när vi tog kontakt med dem, hur intervjuerna genomfördes, varför vi anser att vi arbetar efter ett hermeneutiskt synsätt, och så vidare. Innan vi påbörjade vårt skrivande av metodavsnittet skaffade vi relevant kunskap genom att studera tidigare litteratur vi använt oss av i

programmet. För att vara säkra på att studien genomfördes på “rätt” sätt tog vi hjälp, inte bara av litteratur, utan likväl handledning.

5.4 De forskningsetiska principerna

Det finns forskningsetiska krav som är aktuella inom svensk forskning. Informationskravet och samtyckeskravet är några av de första kraven och det förstnämnda handlar om att studiens deltagare ska få information om syftet med undersökningen och vad för slags innehåll som ska ingå vid genomförandet av studien. Samtyckeskravet fokuserar på att låta människor bestämma om de vill delta i studien eller ej (Bryman 2018). Information om frivilligt

deltagande ska framgå och vill studiedeltagaren senare avstå från att medverka utan att uppge särskild orsak är det dennes rätt. Vid en första kontakt, i samband med att studiens syfte ska klargöras, bör det bland annat framgå vem som kommer att få eller inte få ta del av materialet senare och att konfidentialitet kommer att erbjudas. Författarna ska också tydliggöra att det är relevant, både ur forskaren och deltagarens perspektiv, att erhålla ett skriftligt godkännande för studien (Kvale & Brinkmann 2014). I ett första informationsbrev (bilaga 1) fick de