4. Ansvar enligt LAIF
4.3 Närmare om ansvarsförutsättningar enligt 8 kap. 28 § LAIF
4.3.1 Strikt eller culpaansvar?
Det är inte helt okomplicerat att avgöra vilken typ av ansvar som avses i LAIF. Ordalydelsen i 8 kap. 28 § LAIF uppställer inte något krav på oaktsamhet. Förarbetena hänvisar till motsva-rande bestämmelse i LVF, enligt vilken ansvaret inträder oberoende av fel eller försummelse. Ett sådant uttryck brukar allmänt innebära ett rent strikt ansvar, det vill säga oberoende av den skadeståndsskyldiges vållande.160 Inom skadeståndsrätten är denna typ av ansvar sällsynt, men förekommer generellt när det handlar om farliga verksamheter av olika slag, såsom atomverksamhet, elverksamhet och järnvägstrafik.161 Av de exempel som finns att hitta i svensk rätt kan ytterligare ett särskiljande drag identifieras: det rent strikta ansvaret gäller huvudsakligen vid sak- och personskador.
LAIF ålägger det rent strikta ansvaret för ren förmögenhetsskada utan samband med sak- eller personskada, något som är ytterst ovanligt, för att inte säga unikt, i svensk rätt. Det kan för-visso ifrågasättas huruvida ett sådant långtgående ansvar kan anses motiverat med tanke på att förvaltare inte bedriver någon verksamhet av farlig art i dess egentliga mening, och att det inte handlar om sak- och personskador. Inom allmän skadeståndsrätt finns däremot flera orsaker till att använda den stränga ansvarsformen. En sådan lagstiftningslösning kan nämligen an-vändas av både rättspolitiska och rättstekniska skäl oavsett om den, vars skadeståndsskyldig-het avses att regleras, bedriver någon ”fysiskt” farlig verksamskadeståndsskyldig-het. Påtagliga skaderisker i verksamheten kan motivera en sträng aktsamhetsbedömning samtidigt som omständigheterna vid skadans inträffande kan vara väldigt invecklade. I sådana fall är det enklare att ålägga det
159 Korling, Finansrådgivning, s. 322.
160 Hellner & Radetzki, s. 162.
rent strikta ansvaret i syfte att undvika komplicerade och kostnadskrävande utredningar av samtliga omständigheter i samband med culpabedömningar.162 Det kan vidare förefalla bli slumpmässigt om skadeståndsskyldigheten beror på oaktsamhet i det enskilda fallet när risken för skada i sig själv är stor.163 Dessa skäl synes ha förmått lagstiftaren att välja det rent strikta ansvaret som ansvarsform för fondförvaltare. Även krav på ansvarsförsäkring eller extra kapitalmedel i 7 kap. 5 § LAIF, som dessutom har samband med skadeståndsbestämmelsen, indikerar särskilt påtagliga skaderisker i förvaltares verksamheten.164
Å andra sidan innehåller skadeståndsbestämmelsen i 8 kap. 28 § LAIF en precisering för det rent strikta ansvaret. Skadan ska ha nämligen tillfogats genom överträdelse av bestämmelser i LAIF, andra författningar som har sin grund i direktivet, fondbestämmelser eller bolagsord-ning. Ett sådant krav brukar inom skadeståndsrätten innebära en presumtion för oaktsamhet på skadevållarens sida.165 Här uppstår följaktligen en fråga. Varför uppställer lagstiftaren det rent strikta ansvaret när det samtidigt finns ett rekvisit som presumerar culpa? Svaret kan förmodligen kopplas till principen om vilka skador som ersätts vid det rent strikta ansvaret. Ersättningsskyldighet gäller generellt för alla för en verksamhet typiska skador, eller – an-norlunda uttryckt – alla skador som står i samband med den för verksamheten typiska fa-ran.166 Investeringsförlust utgör uppenbarligen en för fondverksamheten typisk skada, vilket i sin tur innebär att förvaltaren skulle riskera att behöva ersätta alla förlustbringande investe-ringar. I detta sammanhang tål det att upprepas att ett erbjudande att investera i en fond inte betyder några vinstgarantier.167 Normöverträdelse som precisering i den aktuella ansvarsfor-men innebär därför en avgränsning från alla i fondverksamheten typiska skador. De uttalan-den i förarbeten om att skadeståndsskyldighet inte inträder bara på grund av dåliga affärer stödjer resonemanget.168 Därutöver kan det framhållas att en sådan detaljerad och ingripande reglering som LAIF, som dessutom avser att reglera risker i verksamheten, rimligen ska ge viss garanti mot skadeståndsanspråk för den som följer dess bestämmelser.
4.3.2 Motsvarande begränsning av skadeståndsansvar vid indirekt skada som i ABL?
När det kommer till externt ansvar i aktiebolag har aktieägare mycket begränsade möjligheter att få ersättning för skador av indirekt karaktär. Därvid framförs ett antal argument som för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för- för-
162 Hellner & Radetzki, s. 164; NJA 1991 s. 720.
163 A.a., s. 164.
164 Hanqvist, s. 537.
165 Se exempelvis SOU 1995:44 s. 243 f.; Hovrätten för Västra Sverige, målnr T 4207-10, s. 83
166 Hellner & Radetzki, s. 163.
167 Se avsnitt 4.2 och vidare Korling, Finansrådgivning, s. 322.
klaring till varför så är fallet. Man kan därför diskutera huruvida samma argument kan använ-das i fråga om förvaltarens ersättningsskyldighet i aktiebolagsrättsliga fonder för att bedöma om en liknande begränsning existerar i LAIF.
Ett av argumenten som brukar framföras är att begränsningen syftar till att bestämma kretsen skadelidande då den annars kan bli för omfattande i bolag med ett spritt aktieägande.169 Be-träffande fonder i form av aktiebolag är argumentet ohållbart. Detta eftersom sådana fonder i princip är skräddarsydda för ett begränsat antal investerare, oftast inte mer än tio stycken.170 Som en annan förklaring anförs att aktieägares rätt att delta i bolagstämma och därigenom påverka bolagets förvaltning, motiverar begränsningen av deras rätt till skadestånd enligt ABL. Inte heller det argument håller i fråga om förvaltarens skadeståndsansvar mot bakgrund av att andelsägarna uppenbarligen saknar inflytande i dennes verksamhet. Någon möjlighet att vägra ansvarsfrihet och driva talan gentemot förvaltaren för bolagets räkning existerar inte i LAIF.171
Ett argument som skulle tala för en inskränkning av ersättningsmöjligheter för indirekta ska-dor är att förvaltaren kan – på samma sätt som ledningsorgan i ett aktiebolag – ses som utom-stående gentemot andelsägarna. Möjligen skulle det kunna hävdas att det inte finns någon lojalitetsplikt till skillnad mot hur det förhåller sig i kontraktuella fonder där förvaltare agerar direkt för investerarnas räkning. LAIF gör dock ingen åtskillnad i fråga – fondförvaltaren måste agera för investerarnas bästa intresse oavsett fondens legala struktur, 8 kap. 1 § LAIF. Indirekt skada i associationsrättsliga fonder skulle vidare motsvara en direkt skada i kontrak-tuella fonder. Det skulle följaktligen vara oskäligt att begränsa investerarnas rätt till ersättning endast av den anledningen att de har valt ”fel” fond. Även uttalandet i förarbetena ligger i linje med detta resonemang. Regeringen betonar att investerarna i bolagsrättsliga fonder i själva verket är aktieägare och att deras förhållande gentemot förvaltare inte är detsamma som i kontraktsrättsliga fonder. På grund av direktivets krav anser regeringen att skadestånd-sansvar bör föreskrivas oberoende av om det föreligger något kontraktsförhållande.172 Inve-sterarskyddsskäl, som fondlagstiftningen avser att skapa, skulle således strida mot en liknande inskränkning av rätten till ersättning för indirekta skador som finns i ABL.
169 Dotevall, (2008) s. 241.
170 Nyman m.fl., s. 34.
171 Jfr ABL 29 kap. 7 §.