4. Hantering av upplevda felbeteenden
5.3 Några exempel på händelser och deras efterspel
Dialogpoliser förstod i efterhand att en chef medvetet hade undvikit att ringa ut dem till en händelse på Medborgarplatsen en helg i januari 2016. Dialogpoliser berättade att när de kom till arbetet på måndagen efter händelsen möttes de av jublande och glada poliser från den enhet som enligt tidigare indikationer agerat på ett olämpligt sätt. Poliser på den aktuella enheten sade: ”Ja, var vi inte duktiga vi grep 30 stycken?” och: ”Det var en riktig jävla holmgång med Nazzarna på medis”. På ett möte där chefen för denna enhet var med ställde en dialogpolis frågan ”Hur är det möjligt att det blev en sådan konfrontation? Det fanns ju inte några motdemonstranter där? Hur kunde det här inträffa?” När dialogpolisen ställde dessa frågor uppfattade de dialogpoliser som var med på mötet att det blev något av en chock i rummet. Dialogpoliserna upplevde att deras frågeställning definitivt inte uppskattades. Den 12 november 2016 inträffade en liknande situation med samma enhet när de skulle hantera samma gruppering. Dialogpolisen förde efter händelsen även denna gång fram sin oro om enhetens sätt att agera till enhetens chefer. Återigen hänvisade dock dessa chefer till att det inte låg på deras bord utan menade att det som händer under en kommendering (särskild händelse där SPT- organisationen sätts på fötter) ska hanteras av de ansvariga för kommenderingen. Problemet är dock att när en särskild händelse är över existerar inte längre kommenderingsorganisationen. Personalen som ingått i kommenderingen har då återgått till sina ordinarie arbetsuppgifter. Dialogpoliserna kände att de enda som de i praktiken kunde vända sig till var till den aktuella enhetens linjechefer, men dessa chefers synsätt innebar att ansvaret för att ta tag i polisernas beteende ramlade mellan två stolar. Dialogpolisen fick fler signaler på att enheten inte agerade på ett önskvärt sätt. Under sommaren 2017 tog en aktivist kontakt med en dialogpolis. Aktivisten var så rädd för polisen att han inte vågade komma till polisstationen, utan dialogpolisen fick träffa honom på annan plats. Utifrån vad aktivisten framförde insåg dialogpolisen att de hade en skyldighet att agera. De tog därför kontakt med Avdelningen för särskilda utredningar som gav råd. I detta ingick att informera chefen för enheten. En dialogpolis hade möte med de båda cheferna på enheten och redovisade signalement på polis och vad som påståtts ha hänt. Dialogpolisen uppgav under intervju att en av cheferna hade sagt: ”Vad modig du är!” som vågar berätta detta. Dialogpolisen upplyste chefen om att det inte handlade om att vara modig utan att han som polis har en skyldighet att agera. Hen fick under mötet dock ingen känsla av att cheferna hade någon ambition att ta tag i den problematik som fördes fram. Dialogpolisen berättade:
”Och jag pallade inte vara kvar i rummet när chefen sade: ”Men, ja nu kom jag på en idé. Det här kan vi använda oss av inför julfesten. Om vi kan ta en halvdag innan eller under julfesten så kan ni komma och berätta hur ni jobbar och eran metodik för att inblandade grupper ska få större förståelse för ert arbete”. Mötet avslutades. Det här handlade ju inte om deras inställning till oss utan om att personal på enheten beter sig på ett olämpligt sätt.” (polis C1, september 2017)
Det som hände följde tidigare mönster. Det var den som framförde kritik som uppfattades som problemet.
Någon vecka senare var det dags igen. I samband med en fotbollsmatch gjorde personal från enheten ett ingripande som fick uppmärksamhet på sociala medier. Delar av ingripandet filmades av en
59
privatperson som lade ut filmen på nätet34. När filmsekvensen började hade tre personer handfängsel
på sig. En person blödde från huvudet. Polispersonal på den aktuella enheten hävdade att ingripandet föranletts av att dessa tre personer hade ”heilat”. De gripna fördes till en polisbuss. När de stod utanför polisbussen gjorde polispersonal bensvep på två av de gripna så att de föll bakåt och landade på ryggen. De gripna bar handfängsel och utifrån vad som framkommer av filmen är det svårt att förstå motivet till denna våldsanvändning.
Dialogpoliserna berättade under intervjun att i samband med ett möte där chefen och ställföreträdande chefen för enheten var med framförde en polis som arbetar inriktat med fotboll att det var oerhört mycket våld från enhetens sida i samband med detta ingripande. Den ställföreträdande chefen blev irriterad och sade att: ”vi får inte glömma bort att vi är ett team. Vi får inte spekulera. Vi har ingen aning vad som föregick innan den här sekvensen spelades in.”. En hänvisning gjordes till att det hade upprättats en anmälan som fick visa om något fel var begånget. Dialogpolisen fick känslan av att cheferna på enheten upprättade en anmälan för att få ryggen fri. Inställningen från chefernas sida verkade enligt dialogpolisen vara att bara man hade gjort en anmälan var allt som det skulle och det fanns inga andra åtgärder som behövde vidtas.
Senare fick dialogpolisen en bild från en gruppering på högersidan där det stod: ”här är bilden på kollegan”. Dialogpolisen förstod att bilden associerade till händelsen då en aktivist tagit kontakt med dem med anledning av att denne kände att han blivit utsatt för ett övergrepp. De som skickade bilden skrev att de tänkte lägga ut bilden på gruppens Facebook sida. Dialogpolisen bedömde att skälet till att gruppen skulle lägga ut bilden på polis inte var för att agera mot polisen, utan för att dessa individer, med tanke på vad deras tidigare anmälningar resulterat i, inte litade på rättsapparaten. Dialogpolisen menade att de uppfattade att det var det enda sättet som de kunde göra sin röst hörd på.
Dialogpolisen såg framför sig hur agerandet skulle bli från Polismyndighetens sida om de informerade chefen för enheten. Det skulle enbart hanteras som ett hot mot den aktuella polisen och ingen reflektion skulle ske över vad som var grunden till att situationen uppstått. Trots detta faktum kände dialogpolisen att det fanns ett behov att informera chefen för den aktuella enheten. Reaktionen blev den förväntade. Chefen sa att informationen skulle hanteras som ett hot och att ”vi måste tänka på vad som kan ske med kollegan”. Dialogpolisen svarade chefen att: ”vi absolut måste göra detta”, men att chefen i sin bedömning av hur hen ska hantera den uppkomna situationen också borde väga in att den utpekade polisen ska ha sagt till en målsägande som de begått övergrepp mot att ”vi vet var du bor”. Dialogpolisen förklarade för chefen att det här har resulterat i ett ställningskrig mellan en politisk organisation och en anställd inom polismyndigheten. Beträffande polisens beteende menade chefen att man fick avvakta den pågående utredningen. Dialogpolisen pekade på att den inte skulle komma leda någon vart eftersom de inblandade inte vågade medverka. Dialogpolisen berättade att chefen svarade: ”Ja, ja vi måste också tänka på att vi är inom samma X35”.
Intervju genomfördes med chef för aktuell enhet. När renskrivning av frågor och svar hade skickats till chefen skrev hen att: ”Jag förstår inte varför du har två/tre olika frågeställningar gällande klagomål när det kan komprimeras” (mejl, 2017-12-01). Chefen ville göra om det hela till ett kort stycke. Eftersom innehållet i intervjuer inte publiceras utan samtycke från de som intervjuats redovisas inte något annat än vad chefen gett sitt samtycke till. Nedanstående text är således en återgivning av de delar av intervjun som chefen gett sitt medgivande till att redovisa i forskningsrapport. Denne chef uppgav att det inte fanns någon viss grupp på enheten eller problematiska individer som figurerat i fler klagomål än andra. Hen hade kommit fram till att det fanns cementerade föreställningar om
34https://www.youtube.com/watch?v=dwvvMXcSeJM ”20170910 171418 – Råmaterial från då polis
attackerade folk från Motståndsrörelsen” [Hämtad 2017-11-23]
60
enheten och att hen arbetat för att ändra dessa både inom och utanför enheten. Chefen påtalade att SU (Avdelning för särskilda utredningar) hanterar klagomål mot anställda och uppgav att hen inte ”är och rör” i aktuella händelser som ett klagomål avser utan väntar på att SU ska bli klara med sin utredning. Utfallet av SU:s arbete avgör sedan hur ärendet hanteras (polis C11, november 2017). Avdelningen för Särskilda utredningar (SU) skickar en kopia på alla anmälningar mot polispersonal till GSD (Gruppen för skiljande och disciplinära ärenden) i respektive region. GSD samråder alltid med SU om en utredning pågår innan man vidtar någon åtgärd. När ett ärende är avslutat hos SU skickas alla handlingar till GSD. Där kan man då vidta de åtgärder som behövs utan att kontakta SU. Tanken är att GSD både ska agera mot individer och mot strukturella problem. Rikspolischefen kan bli informerad om uppmärksammade ärenden där Polismyndigheten riskerar kritik under de månadsmöten som chefen för Avdelningen för särskilda utredningar har med denne (polis C13, oktober 2018).
Dialogpoliserna kände en stor frustration över hur deras varningar hanterades. Det är möjligt att den berörda chefen på enheten pratat med någon eller några individer eller genomfört aktiviteter på enheten som hen inte redovisat för dialogpoliserna, men åtgärderna fick i sådana fall inte någon effekt berättade dialogpoliserna. Samma konstellation poliser på enheten utstrålade samma attityd och gav intryck av att bete sig på ett liknande sätt om och om igen. Dialogpoliserna kände också att de som kom med klagomålen snarare själva sågs som problemet - inte de förhållanden som de informerat om. Det mest allvarliga enligt dialogpoliserna var Polismyndighetens oförmåga att hantera klagomål på polispersonals uppträdande, vilket i förlängningen leder till ett hat mot olika samhällsinstitutioner och dess representanter. Polismyndigheten bidrar på detta sätt till att skapa ett mer polariserat samhälle.