6. Motpartsperspektiv på polisers ingripanden
6.5 Reflektion kring polisens agerande
Fysiska angrepp på polisen kan bero på att polisen genomfört lyckade åtgärder och förstört eller försvårat kriminell verksamhet. Det kan också bero på att polispersonal har agerat på ett dåligt sätt, upplevts ha agerat dåligt eller på missuppfattningar; till exempel att en viss polis har uppfattats ligga bakom ett ingripande trots att polisen i fråga bara av en slump på ledig tid befunnit sig där vid den tidpunkten. När polisen har utsatts för angrepp hävdar ofta Polismyndigheten att det beror på ett lyckat polisarbete (se t.ex. Thunberg, F, 2012; Zimmerman och Nilsson Malmström, 2017; Westin och Micic, 2018). Den tolkning som förts ut från Polismyndighetens sida är att angreppet är ett kvitto på att polisen har ”tryck på rätt personer och grupperingar”, där angreppet gör att det finns anledning att öka trycket ytterligare (se t.ex. Zimmerman och Nilsson Malmström, 2017). Ansvariga politiker, som till exempel statsministern har uttryckt att angreppen är ”ett bevis på att vi måste vara mycket tuffare” (TT, 2018e).
En polis uttryckte vid intervju att hen får känslan att politiker vill att poliser ska lösa problem genom hårt agerande:
”Det känns konstigt när man som polis får en känsla att vi ska ta i hårdare och kanske bryta armen på en person bara för att denna ska vara borta och inte vara ett problem. Jag har aldrig känt så förut, men det är tankar som kommit och det beror på att förväntningar som skickas inte överensstämmer med den verktygslåda vi har och det som händer när vi gör ett ingripande.” (polis D7, november 2018).
Att ensidigt tolka angreppen som ett bevis på ett lyckat polisarbete är problematiskt om det helt eller delvis är andra orsaker som ligger bakom angreppen. Att poliserna blir ”tuffare” kan få en motsatt effekt. Forskning har visat att tryck och anklagelser kan göra att personer och grupper blir mer extrema (Bjørgo, 2015). Likaså har det i forskningsstudier framkommit att de som upplever att poliserna själva bryter mot lagen, diskriminerar, använder makt på ett felaktigt sätt eller på annat sätt uppträder oetiskt påverkas i sin egen vilja att följa lagar och regler. En sådan upplevelse gällande polisen inverkar negativt inte bara på synen på polisen, utan också på andra samhällsinstitutioner (Tyler, 2006). Har polisen för avsikt att genom kraftfullt repressivt agerande stävja olika former av beteende finns dessutom en risk att personer som från början inte haft något emot polisen får en negativ hållning till polisen. Om de själva blir kontrollerade på ett sätt att de upplever polisens agerande som trakasserier kan de dras med i en strid mot polisen. Forskning har visat att polisens repressiva åtgärder kan stärka gängidentiteten i löst sammansatta gäng (Klein, 1999; Klein och Maxson, 2006). Just risken att polisens agerande kan medverka till att skapa en social identitet med en anti-polishållning hos en samling individer är välkänt. Polisers beteende kan därmed bidra till att en konflikt eskalerar (se Reicher, 1996; Stott och Reicher, 1998; Drury och Reicher, 1999). Forskare har från andra länder gett flera exempel på att situationer urartat på grund av ett hårdfört agerande från polisens sida (se t.ex. Waddington, 1994; Bessel och Emsley, 2000).
79
Som tidigare nämnts förekommer det att befattningshavare inom polisen hävdar att forskning har visat att det inte får någon effekt av att besöka fritidsgårdar, skolor och andra platser där ungdomar uppehåller sig och att det är ett skäl att inte lägga resurstid på denna typ av kommunikativa aktiveteter. En sådan uppfattning utgår från en smal syn på vilken forskning som är tillämpbar. Det är ingen tvekan om att det finns ett starkt forskningsstöd för att polisen bör besöka fritidsgårdar och skolor och andra miljöer där ungdomar befinner sig. Det gäller dock inte den typ av aktiviteter där poliser deltagit i undervisning i skolor i syfte att exempelvis minska droganvändning. Effekten av sådana projekt är högst tveksam (se t.ex. Flynn, Falco och Hocini, 2015). Nej, det som avses är de argument som tidigare lyfts fram i detta kapitel av operativ polispersonal som förespråkar sådana besök. I föregående stycke nämndes exempelvis en del forskning som är relevant i sammanhanget. POLKONS utbildningsmaterial tydliggör vikten av kommunikation. Det refereras till begrepp som social identitet, processer inom och mellan grupper (vi och dom), flexibilitet och kollektiva minnen (hänvisning sker bl.a. till Tajfel och Turner, 1979).
Förutom inom ovanstående forskningsfält går det att hitta stöd i andra teorier för den typ av interaktion som förespråkas vid besök på bland annat fritidsgårdar. Det gäller till exempel forskning om konflikter. Sådan forskning berörs i polisens utbildningsmaterial för bastaktiken. Där hänvisas till forskning som poängterar hur tolkningar, attityder, beteenden, sakfrågor och känslor hänger ihop i en konfliktsituation (t.ex. Galtung, 1969; Friberg, 1990). Det har i sin tur beröringspunkter med ett annat forskningsfält där forskare har studerat kommunikation. Inom kommunikationsforskningen har man funnit att en utvecklad gemensam grund har stor betydelse för kommunikationen (Clark, 1996), där informell kommunikation är viktig för att få en förståelse för en lokal kontext och för att skapa tillit som är avgörande för att få till stånd en fungerande kommunikation och samarbete (Damian och Wozghi, 2003). Det finns också polisforskning där forskare dragit liknande slutsatser. Informella möten mellan polis och allmänhet har visat sig ha större betydelse för uppfattningen om polisen än de formella kontakterna i typiska tjänsteärenden (Ashcroft m.fl., 2003). Det finns också annan polisforskning som är relevant i sammanhanget: när poliser går ur polisbilarna och istället rör sig till fots i ett område kan det påverka den upplevda tryggheten och inställningen till polisen i positiv riktning (Knutsson och Partanen, 1986). Allt detta kan underlätta för polisen att hantera en konfliktsituation.
Ett antal svenska polischefer och utvalda befattningshavare har löpande skickats till England för att genomgå en utbildning i evidensbaserat polisarbete. Detta kan ha påverkat synen på vad polisen bör ägna sig åt för aktiviteter. Den typ av evidensbaserad polisforskning som svensk polis valt att ansluta sig till har dock en ensidig syn på forskningsdesign. Det finns således inom denna skola en förenklad idealiserad syn på naturvetenskapliga metoder där man genom att genomföra kontrollerade experiment försöker få fram kunskap om effekter av olika åtgärder. Lite förenklat innebär det att en grupp eller ett område får en viss typ av åtgärd och en annan likadan grupp eller område inte får det (kontrollgrupp). Därefter jämförs det man vill påverka. För det första är det mycket krävande att genomföra denna typ av uppläggning bland annat beroende på svårigheten att hitta helt jämförbara situationer/ kontrollområden. För det andra är det många polisaktiviteter som inte kan undersökas med sådana metoder. Följaktligen har denna typ av evidensbaserad forskning blivit hårt kritiserad av andra forskare (se t.ex. Knutsson och Tompson, 2017).
Med stöd av mer än 10 000 timmars deltagande observation och åtskilliga tusen intervjuer drar rapportförfattaren slutsatsen att det krävs en annan form av forskningsupplägg än den som är bruklig inom vissa inriktningar av den evidensbaserade polisforskningen. Det finns annars begränsade möjligheter att på ett adekvat sätt kunna analysera innebörden av de argument som de poliser framför som förordar kommunikativa aktiviteter vilket bland annat innefattar besök på fritidsgårdar. Många kvalitativa aspekter blir inte synliga i brottsstatistik (se t.ex. Holgersson, 2015). Den interaktion med ungdomar som förespråkas innebär till exempel att brott som aldrig skulle ha registrerats anmäls och att ungdomar lagförs för brott som annars inte skulle lösas. Rent statistiskt kan därmed effekten av
80
polisens interaktion bli negativ – fler brott blir registrerade – både vad gäller brott på individnivå och brottslighet på en viss plats. Både observationer och intervjuer behövs för att kunna dra slutsatser om effekten av polisers interaktion med ungdomar, till exempel hur förmågan att lugna ned en konflikt på en plats påverkas av en tidigare positiv interaktion och uppbyggt förtroende. Rapportförfattarens slutsats utifrån sådana forskningsdata stödjer på ett tydligt sätt de effekter som uppgivits uppstå när poliser ägnar sig åt kommunikativa aktiviteter i anslutning till fritidsgårdar, skolor och platser där ungdomar uppehåller sig.
Att som polis kunna agera på ett önskvärt sätt kan vara en särskild utmaning om polisen är mycket illa omtyckt i vissa kretsar och då vissa individer generellt sett har en otrevlig attityd mot poliser. Det motsatta förhållandet förekommer, att poliser har förutfattade meningar om de personer de ska göra ingripanden emot – vilket kan påverka deras beteende. Skillnaden är dock att polisen ägnar sig åt myndighetsutövning där det ingår att uppträda på ett professionellt sätt. Som påpekats i det andra kapitlet kan en kategorisering bli självförstärkande (Lipsky, 1980; Holmberg, 1999) och leda till att en ond cirkel uppstår där våld mellan polis och vissa grupperingar eller individer ökar. Det blir därför viktigt med kritisk reflektion och att beakta olika förhållanden ur motpartens perspektiv. Med tanke på vad som framkommer i denna rapport och den forskning som presenteras i kapitel 1 kan konstateras att förutsättningarna för att polisens agerande under nuvarande förhållanden utvecklas i önskvärd riktning är små. Det krävs helt enkelt ett annat förhållningssätt inom polisen.
Vidare visar en genomgång av olika yttranden från Polismyndighetens sida att polisen ofta framställer sig själv som ett offer för ett visst fenomen eller en belägenhet. Avsaknaden av en kritisk reflektion om att polisen faktiskt kan ha varit en medaktör till en uppkommen problematik är tydlig i många fall. Ett exempel är hur polisledningen under många år ignorerat polispersonals varningar om den pågående utvecklingen i socioekonomiskt utsatta områden. Poliser pekade på att det var nödvändigt för polisledningen att agera, annars kunde det få en mycket olycklig utveckling som skulle ta stora polisiära resurser i anspråk för att få bukt med. Ett annat är polispersonalens varningar om hur förändringen av polisens arbete mot narkotikabrott skulle kunna leda till att konflikter mellan grupperingar eskalerade med grova våldsbrott som följd. Istället för att vidta åtgärder som skapade förutsättningar att minska omfattningen av eller undvika att problem uppstod har polisen istället riktat in sig på att måla upp en tilltalande bild av polisens verksamhet. En strävan att se bra ut har påverkat möjligheten att vara bra (Holgersson och Wieslander, 2017).
Av denna rapport framgår att ansvariga inom Polismyndigheten på liknande sätt som beskrivs ovan har ignorerat och fortsätter att ignorera varningar om ett framväxande olyckligt förhållningssätt bland polispersonal, där vikten av ett repressivt agerande och hårda tag fått ett stort utrymme i Polismyndighetens styrning. Det riskerar att leda till ett ökat hat mot polisen och andra statliga institutioner, samt även en ökad polarisering av både individer och grupper47. Precis som tidigare är
det inte osannolikt att polisen senare framgångsrikt lyckas förmedla att polisen är offer för en utveckling som kräver en ökad resurstilldelning.
81