6. Motpartsperspektiv på polisers ingripanden
6.3 Polisingripande mot medlemmar i en gruppering
Det går givetvis att ställa frågan om de två berättelser som redovisas nedan är uppdiktade för att svartmåla polisen. I Tyskland används experter i samband med rättegångar för att bedöma trovärdigheten i olika utsagor. Vanligtvis handlar det om vad barn sagt i förhör. För att göra dessa analyser används vissa tekniker (se t.ex. Köhnken, 2004). Dessa tekniker går också att använda på yttranden som vuxna har gjort, men det finns en risk att den som blir förhörd kan ha kunskap om de bedömningsinstrument som används. Detta måste man vara medveten om, liksom att bedömningskriterierna riktar in sig på att värdera om personen försöker säga sanningen, inte om det är sanningen eftersom en person kan ha tolkat eller minnas något på ett felaktigt sätt (Köhnken, Manzanero och Scott, 2015).
Utifrån ovan nämnda bedömningsinstrument finns det flera faktorer som talar för att de två intervjuerna som återges nedan inte är uppdiktade, utan att personerna försökt återge vad de uppfattat har hänt. Om de hade haft ett intresse av att svartmåla polisen hade det för det första varit troligt att de varit mer intresserade av att berätta om händelsen. Det var rapportförfattaren som sökte upp personerna och rapportförfattaren fick lägga ned mycket energi för att kunna genomföra intervjuerna. Att övertyga en av intervjupersonerna om vikten av att berätta om händelsen tog längre tid än själva intervjuerna. Tidigare hade en medverkan i en polisutredning avböjts.
För det andra återgavs händelsen inte på ett ensidigt sätt där enbart polisernas skuld i det som inträffade redovisades, utan även egna felbeteenden beskrevs. För det tredje hoppade beskrivningen av händelsen tidsmässigt lite fram och tillbaka och gav inte intrycket av att vara en inövad berättelse. De intervjuade kom ibland på detaljer eller kortare sekvenser som de glömt att berätta. Under intervjuerna skedde också spontana korrigeringar av vissa detaljer och de intervjuade tydliggjorde när de var osäkra på vissa förhållanden, både beträffande vad som hänt och att de kunde minnas fel. Vid en intervju nämndes också positiva ageranden från den polis som blev föremål för mest kritik. Slutligen styrkte de två intervjuerna varandra och innehöll vissa skillnader som var av sådan art att det kunde tala för att de två personerna inte pratat sig samman och kommit överens om vad de skulle berätta.
Person D2 berättade inledningsvis att han tidigare hade funderat på att bli polis och förstått att de enskilda poliserna har en svår arbetssituation. Han hade en mycket positiv bild av polisen, men den har raserats och han kände numera ett obehag när han såg en polisbil. Person D2 förklarade att den organisation han tillhör ”gjort en del grejer som varit stökiga”, där man räknade med att polisen skulle ta i med hårdhandskarna och att man aldrig hade gnällt ur den synvinkeln. Person D2 har dock uppfattningen att polisen ändrat sitt förhållningssätt. Tidigare agerade polisen på ett otrevligt, men korrekt sätt. Numera uppfattar Person D2 att poliserna är mer aggressiva och tar till mer våld än som behövs. Person D2 uttryckte under intervjun en sympati för enskilda polismän som blir pressade och
70
inte riktigt vet hur de ska agera beroende på de signaler som högre chefer skickat om vikten av att polisen agerar på ett hårt sätt.
Person D2 berättade att det som föranledde ingripandet som redovisas nedan var att han och den grupp han tillhör hade deltagit i en demonstration som spårat ur lite. Situationen var dock överspelad och de var på väg hem och skulle ned i tunnelbanan. De möttes då av ett 25-tal poliser med dragna batonger. Läget var lugnt och den som ledde aktionen pratade med polisen som sade att de skulle ta namnen och sedan köra bort dem. Person D2 uppgav att han och de andra ställde sig på den plats som polisen hade anvisat. Plötsligt stormade alla poliser mot person D2 och den grupp han tillhör. I och med att det var lugnt var person D2 och de andra inte beredde på detta så man tappade mobiltelefoner, glasögon och annat på marken. De fick sedan sitta runt ett träd och bevakades av poliserna. En glasflaska kastades mot dem när de satt ned och två individer från en motsatt gruppering lyckades enligt person D2 komma fram till dem och påbörjade ett fysiskt angrepp. Person D2 reste sig därför upp, men blev knäad i bakhuvudet av en polis så att han slog pannan i kullerstenen. Polismannen satte sig sedan med knät på person D2:s huvud och tryckte hårt. Person D2 berättade vidare att han låg ned och inte gjorde något motstånd, men ifrågasatte verbalt vad polismannen gjorde.
Därefter satte polisen handfängsel på person D2 som berättade att han på grund av behandlingen var ”jävligt grinig”. Han sade något olämpligt i stil med ”jävla idiot vad håller du på med?”. Person D2 uppgav att poliserna av någon anledning först släpade honom på marken och sedan ställde honom upp och sade ”nu går vi mot bilen”. Person D2 fick först gå upprätt, men när det var tio meter kvar till bilen tryckte de ned hans huvud så att han fick gå som ”en sax” resterande meter trots att han inte gjorde något motstånd. Person D2 berättade att han blev insatt bak i en polisbuss. Det såg ut som ett litet hissutrymme. Han hade mycket kläder på sig och när han hade suttit där en lång stund, som i efterhand visade sig ha varit två timmar, kändes det som han skulle svimma av värmeslag. Han hade handfängsel på sig och kunde inte korrigera klädseln. Person D2 påkallade polisernas uppmärksamhet och berättade att han höll på att få värmeslag och frågade en polis om denne inte kunde öppna dragkedjan på hans jacka ”lite i alla fall”. Polisen sade nej och slog igen dörren.
Två kamrater till person D2 sattes också in bak i polisbussen och polisen körde iväg med dem. De släpptes av en och en i skogen cirka två mil från Stockholms city. Person D2 trodde att han släpptes av sist, men efteråt fick han reda på att det hade suttit en kamrat till honom på golvet i den del av bussen där polispersonalen satt. Person D2 berättade att när han hade tagits ur bussen och stod i skogen med poliserna var polisen som tidigare ”knäat” honom i bakhuvudet skadeglad och sade ”det blir ju bra om man bara lyssnar”. Han borstade sedan person D2 överdrivet hårt på jackan och tryckte ned person D2:s keps över ögonen. En kvinnlig polis sade med ironisk ton: ”Du ser ut att vara lite varm! Har du inte öppnat jackan?” Person D2 berättade att han normalt sett inte skulle ha brytt sig om detta, men att han var ”lite grinig” beroende på den behandling han fått. Polisen som knäat honom i huvudet sade ”bussen har slutat gå” samtidigt som han flinade, berättade person D2.
Person D2 ifrågasatte om polisens ingripande var korrekt, och den manliga polisen svarade att person D2 inte ”skriver lagarna” och inte har koll på dessa och avslutade meningen med ”din pajas”. Person D2 berättade att han själv nu sade något som var ganska dumt. Han sade att: ”vi får väl se hur det blir med det i framtiden vem som skriver lagarna.”. Person D2 uppgav att det var korkat att säga så samtidigt som det var ett ganska gott tecken på hans förtroende för polisen eftersom han stod där ensam med polisen i skogen och slängde ur sig detta. Person D2 berättade att han hade ett slags grundläggande förtroende för poliskåren fram till det här ögonblicket.
Polisen som knäat honom i huvudet sade ”Va faan sa du?” och tog tag kring nacken om person D2. Den kvinnliga polisen höll person D2:s arm bakom hans rygg. De slog sedan person D2:s huvud i bakdörren på piketbussen och person D2 ramlade omkull på marken. Polisen som knäat honom tog
71
sedan någon form av armlås och drog person D2:s arm uppåt. Person D2 berättade att denna typ av grepp är förbjudna inom brottning eftersom det är så farligt på grund av skaderisken. Polisen som knäat honom bände sedan person D2:s arm bakåt så att armen fick en onaturlig vinkel och skrek: ”Va faan sa du? Våga säga det igen! Det är vi som bestämmer!”. Han upprepade dessa ord.
I det här ögonblicket öppnades dörren till polisbussen. Person D2 berättade att han tänkte ”gud hjälp mig” och att han var glad för att det kom en polis till. Han trodde att den tredje polisen skulle avstyra det hela och tänkte ”två poliser kan vara galna, men tre poliser är inte galna”. Den polis som kom ut från polisbussen sade dock ”Hur var det här då?” och skrattade. Person D2 låg ihopkrupen med benen på ett konstigt sätt. Polismannen som kommit ut från polisbussen drog ut benen och ställde sig på Person D2:s vader i 10-20 sekunder. Person D2 kan inte säga exakt hur länge det var för att det gjorde så fruktansvärt ont. Polisen som kom ut från polisbussen var stor och tung och person D2 skrek av smärta när denne stod på vaderna. Det svartnade för ögonen, berättade Person D2.
Poliserna släppte sedan person D2 samtidigt. Person D2 var chockad och låg kvar på marken. En av poliserna sade att person D2 skulle ligga kvar tills de åkte annars skulle de ta in person D2 i häktet och ”då jävlar ska du få se”. Polisen som tidigare knäat D2 i huvudet sade: ”Ja just det. Du bor i X42” och
denne polisman sade sedan något i stil med ”att det kan vara bra att veta”, berättade person D2. Person D2 antog att polismannen sade så för att person D2 inte skulle anmäla poliserna. Det var en reflektion person D2 gjorde senare. När polisbussen åkte därifrån kravlade person D2 sig upp. Person D2 berättade att polismannen som knäade honom i huvudet, genom sitt sätt att prata, sin kroppshållning och i sin blick visade att han verkligen hatade person D2 och den grupp person D2 tillhör. Person D2 resonerar att polismannen kanske beter sig illa mot andra också men den tolkning han gjorde var att polismannens handlingar var politiskt motiverade och person D2 känner att det är det som gör det extra obehagligt. Särskilt allvarligt blir det, menade D2, när rikspolischefen Dan Eliasson gjort politiska uttalanden43. Ingen gruppering, oavsett om de är på höger eller vänstersidan,
ska behöva ”åka på stryk av polisen”. Person D2 menade att ovanstående omständigheter bidrar till att öka polariseringen i samhället, vilket är en farlig utveckling.
Person D3 satt i samma polisbuss som person D2, men såg inte person D2 eftersom de satt i olika delar av bussen. Person D3 berättade att hen innan de blev insatta i bussen hade observerat att en polis satt med knät hårt i nacken på person D2. Det såg obehagligt ut. När person D3 satt i polisbussen frågade hen poliserna om de kunde släppa av hen där hen ställt sin cykel eftersom hen inte hade något SL-kort och inte kunde åka kollektivt. Poliserna småskrattade åt detta. En av poliserna sade något i stil med att person D3 kunde prostituera sig om hen inte ville gå hem. De andra poliserna skrattade. Polisen släppte ut dem en och en i skogen och när det var person D2:s tur gick en manlig och kvinnlig polis ut. Den först nämnda var den som tidigare tryckt ned person D2:s huvud med knät. Person D3 satt kvar i bussen. Person D3 hörde inte ”jättemycket vad som hände”, mer än att hen hörde ett dunk. Strax därefter gick den polis som satt bredvid person D3 i polisbussen ut. När polismannen gick ut tittade han på person D3, hånlog och sade: ”Nu ska du få se på sadism”. Person D3 upplevde yttrandet som väldigt märkligt. När polismannen gått ut såg inte person D3 vad som hände, men hen hörde ett gallskrik bakom polisbussen. Person D3 har i efterhand fått berättat att polismannen hade ställt sig på person D2:s vader.
Person D3 berättade att det fanns någon slags spegel i polisbussen, vilket gjorde att hen i detta läge kunde se att person D2 låg på marken. När poliserna kom in i bussen frågade person D3: ”Va faan har ni gjort?”. En av dem sade: ”Nej, det är konfidentiellt” och sedan så småskrattade poliserna. De körde
42 Nämner rätt område där D2 bor.
72
iväg och sedan blev det person D3:s tur att släppas av. Person D3 berättade att polisen som använt övervåld mot person D2 vid tunnelbanan kastade ut person D3:s keps, nycklar och plånbok på marken. Sedan ställde han sig bara tio cm från person D3:s ansikte. Polismannen stod så i flera minuter. Sedan sade han ”Var det nåt du ville säga förut?”. Polismannen sade det gång på gång. Person D3 berättade att hen var livrädd och hade det poliserna gjort mot person D2 i åtanke. Person D3 svarade därför ”ingenting”, men polismannen fortsatte stå framför person D3:s ansikte någon minut. Poliserna gick sedan in i polisbilen och körde iväg. Person D3 ringde på dörren till ett hus och fick sedan hjälp att ta sig hem.