9.1 Ett förändrat förhållningssätt
Detta kapitel bygger på intervjuer som genomförts i augusti till november år 2018 och som använts i kapitel sex och sju, intervjuer som genomförts i oktober 2017 samt fältanteckningar under år 2017. En person med mer än tio års erfarenhet att vara polis:
”Jag har de senaste tio åren noterat en förändring i samband med utbildningar när det gäller instruktörers inställning till våldsanvändning. Jag upplever inte att denna förändring beror på att klimatet hårdnat så mycket ute att denna inställning är motiverad, utan som jag uppfattar det handlar det helt enkelt om att man i utbildningssammanhang sänkt tröskeln för när det förväntas att man som polisman ska tillgripa våld. Det jag också reagerat på är att det allt oftare förekommit uttryck som ”ta bort”, ”oskadliggöra”, ”andra skottet i huvudet” etc. Detta i kombination med att det i normalfallet helt verkar saknas självreflektion om man själv som polis kunnat agera på något annat sätt i olika situationer, utan att man resonerar att den som blivit föremål för våldsanvändning ”får skylla sig själv” gör mig mycket bekymrad”. (polis F1, september 2018)
Intervju med en annan person som arbetar som polis sedan mer än tio år tillbaka:
”Som polis kan man ofta påverka mängden av våldsanvändning, till exempel genom att kliva åt sidan istället för att skjuta någon som kanske bär ett leksaksvapen. Det finns dock ett förhållningssätt bland poliser att frånsäga sig ansvaret för att en situation utvecklar sig på ett visst sätt genom att hävda att andra lägger ribban för graden av våldsanvändning. Att reflektera kring olika handlingsalternativ för att minska graden av våldsanvändning är helt främmande för de poliser som har anammat en macho-kultur. En vanligt förekommande retorik går ut på att man som polis aldrig ska ta risker och det ligger i linje med det som förmedlas på utbildningar att poliser ska agera så att de har kontroll över en situation. Med nyss nämnda synsätt försvaras våldsanvändning med uttryck som att handla för att ”komma hem efter passet”. I samband med att en person med Downs syndrom blev skjuten i Stockholm så framförde polispersonal detta argument och hävdade att de som sköt var hjältar och hoppades att alla poliser skulle ha agerat på samma sätt. (polis F2, september 2018)
Intervju med en polis som arbetat mer än 30 år:
”Sättet att använda vapen är annorlunda nu jämfört med tidigare. Under utbildningar så diskuterar man inte ens varningsskott och att skjuta i armar och ben. Man skjuter mitt i kroppen. Så är scenarierna uppbyggda. […] Man säger att det är ett hårdare klimat ute, men jag har inte upplevt det. Det jag har upplevt är att det är mer psykiskt sjuka människor. När jag har jobbat och haft denna typ av ärenden har jag och kollegan inte ’dundrat in’. Vi har därför inte hamnat i en forcerad våldsam situation. Jag tror att det beror på min erfarenhet. ” (polis F3, november 2018)
116
”Det är de senaste två åren som jag har uppfattat att ett helt annat offensivt förhållningssätt börjat tränga igenom i resonemang och agerande och det har gått fort på slutet. Chefer i operativt ledande positioner värdesätter ett repressivt agerande framför preventiva och brottsförebyggande åtgärder. Jag har goda belägg för att polisens agerande bidrar till en polarisering och att skapa extremism. Det gör att den potentiella risken för olika former av våldsattacker ökar. Dessa brister i polisens strategi har inte fått någon som helst uppmärksamhet, utan istället har politiker uppmuntrat polisen att agera på ett sätt som är kontraproduktivt.” (polis F4, september 2018).
9.2 Förmågan att kunna tempoväxla
En viktig egenskap som polis är att ha en förmåga att kunna ge tydliga direktiv och vara beredd att använda våld, men samtidigt ha en förmåga att vara mjuk och lyssna på en person (Holgersson, 2005). En polis måste kunna agera offensivt, men det är inte samma sak som att agera aggressivt. Rapportförfattaren har många gånger kunnat iaktta poliser som har en god kommunikativ förmåga och som kan växla tempo och anpassa sitt beteende efter situationens behov. Exempelvis intervjuade och följde rapportförfattaren den uniformerade polisens arbete på nära håll i samband med en demonstration. Utdrag ur fältanteckningar:
”Personal från enheten X64 står utspridda bland demonstranterna65. De står en och en.
Det skickar en annan signal än att stå och titta på samlingen i grupp från distans. […] Marschen påbörjas […]
Det uppstår tumult i främre delen av demonstrationståget, men personal från enheten X agerar väldigt bra. Genom både fysisk handling och muntlig kommunikation […] kan de hindra att det uppstår en konfrontation [med motdemonstranterna].
Personal från enheten som står framför demonstranterna tar av sig hjälmarna i syfte att försöka deskalera situationen […]. Det blir lugnare. Av det som har utspelat sig under demonstrationen är det tydligt att enheten har stor erfarenhet att arbeta med folksamlingar. De har en hög förmåga att kommunicera och kan snabbt växla tempo och både agera med kraft och att trappa ner. De är också bra på att kommunicera för att undvika eller minimera en konfrontation. De klarar också att kommunicera samtidigt som de agerar fysiskt och de kommunicerar efter att ha agerat fysiskt för att förklara sitt ingripande”.
Vid intervju på plats framgår att en ledare för demonstranterna sagt till chefen för enheten X att: ”Det är sorgligt att det blir en batalj med er som vi tycker bäst om”. En polis som brukar arbeta som polisinsatschef och såg enhetens arbete uppfattade att poliserna i enheten var fantastiskt duktiga och ”superproffsiga”. Hen uttryckte att: ”De kunde växla mellan att använda våld och sedan vara kommunikativa. Det är inte helt lätt att göra den växlingen” (polis F5, oktober 2017).
Ett befäl på den aktuella enheten berättade att de poliser som ingår i enheten har en förmåga att prata även i kritiska lägen (röda läget), vilket många poliser har svårt för på grund av att de inte kommer ner i puls efter ett stresspåslag. Befälet nämnde också att de inte bara ser det som viktigt att försöka kommunicera under ett ingripande utan även efter ingripandet för att förklara sitt handlande. Likaså ser de det som viktigt att inte bedöma personer slentrianmässigt efter deras utseende utan efter hur de agerar i en viss situation. Befälet menade också att det var viktigt för polispersonalen att inte se ut som om man fysiskt har laddat för kamp, utan istället sprida ett lugn. Vidare framförde befälet betydelsen av att utvärdera och lyfta fram det som faktiskt gick dåligt för att kunna utvecklas
64 Namnet på enheten anonymiseras. 65 Gruppering anonymiseras.
117
och poängterade vikten av att undvika att vara snabb med ”ryggdunk” och säga att insatsen gick bra. Befälet menade att:
”Jag tror mycket på vikten av våldsnedrustning. Om vi använder mindre våld så kommer motståndarna i sinom tid också att använda mindre våld. Men om vi trappar upp våldet så kommer motståndarna hela tiden hitta motmedel hur de ska bemöta det våldet och då kommer våldet att trappas upp.” (polis F6, oktober 2017).
Ett annat befäl på enheten som intervjuades menade att alla poliser på enheten är beredda att försöka ”använda mindre våld, men när det behövs används våld”. ”Egentligen handlar det om att följa polislagens 8§ och 10 §”. Hen menade att man i storstäderna ”kanske inte alltid har så jättebra bemötande”. Man kan göra lite som man vill där eftersom ”man alltid har resurser att kunna svara upp”. Befälet framförde att ett sådant beteende ”minskar respekten och förtroendet för polisen, vilket medför att det blir mer svårjobbat.”. Hen tryckte på att det är viktigt att ha gruppchefer som kan sprida ett budskap och visa vägen till hur man kan lösa en situation genom att kommunicera. Det är dock viktigt att ha en förmåga att kunna växla tempo: ”Att klara av detta är en utmaning där vi känner att vi nått en bit, men att vi kan utvecklas ännu mer” (polis F7, oktober 2017).
Det finns befattningshavare inom polisen som har en hög förmåga att hantera konflikter och att använda våld på ett försvarligt sätt. Det finns ett behov av att på ett helt annat sätt värna om och uppmuntra att denna förmåga sprids och utvecklas.
119