Den danske botanisten Hans 011gaard är vår ledande expert på nordiska maskrosor. I denna artikel ger han en översikt av de nordliga mas krossektionerna norrlandsmaskrosor (sektion Boreigend), hornmaskrosor (sektion Borealid) och fjällmaskrosor (sektion Taraxacum), deras kännetecken och växtplatser.
TEXT & ILLUSTRATIONER: HANS 0LLGAARD
ÖVERSÄTTNING: HÅKAN WITTZELL
M
askrosorna kan betraktas som en flora i floran. Här finns både allmänt före kommande ogräsarter och kräsna rariteter, både praktfulla arter och mer oansenliga, både oceaniska arter och kontinentala. Den som
ger sig in i maskrosstudier riskerar att bli så biten att fyndet av en ovanlig maskros kommer att smälla högre än fyndet av en sällsynt orkidé.
Normalt är det överflödigt att upplysa en flo- rainventerare om att det är viktigt att kunna väx ternas namn - man vet att inrapporteringen är värdelös utan korrekta namn. Vissa växtsläkten, som till exempel maskrosorna, anses av förståeli ga skäl för besvärliga för genomsnittsinventera- ren. Litteratur över släktet är svår att fa tag på, oöverskådlig och tidskrävande att använda. Där för behövs ofta ”en liten knuff” för att inventera- ren ska komma över tröskeln till maskrosornas värld.
För florainventeraren är det värdefullt att kunna skilja mellan olika maskrosarter och sek tioner eftersom de har olika utbredning och växtmiljö. Om en maskrosart oftast växer i ex klusiva växtsamhällen men sällan uppträder utanför dessa, kan den användas som indikator art, och får då en högre status än andra maskros arter. Några sådana arter finns med i den svenska
Rödlistan (Gärdenfors 2000) och är på så sätt väsentliga i naturvårdsarbetet.
Man ska inte heller glömma att all genetisk forskning inom maskrossläktet är meningslös om grundmaterialet inte är korrekt bestämt. Om det studerade materialet har klassificerats som ”Taraxacum-art” är resultaten till ingen nytta.
Kollektivarter
Kollektivarter kan vara mer eller mindre omfat tande. Om man i en floralista anför ”maskros” är upplysningen så gott som utan innehåll. Man kan jämföra det med värdet av att i en skog notera ”här växer det träd”. Det är däremot för svarligt att använda kollektivarter i inventeringar, om man med detta menar maskrossektioner. Inte heller detta är utan problem, eftersom vissa arter är svåra att föra till en bestämd sektion.
För att förstå en sektion behöver man känna till dess centrala del, som utgörs av de oproble matiska och typiska arterna. Lär man sig ett par av de centrala arterna i en sektion, har man en bra utgångspunkt för att förstå dess helhet.
Sek-Kollektivart Sammanfattande begrepp som
omfattar ett antal ”småarter” eller andra lägre enheter, som kan vara svåra att skilja från varandra utan expertkunskap eller utanför en kort del av växtsäsongen, som därför av tradition sammanfattas under ett kollektivt namn vid översiktliga invente ringar.
Typifiera Välja ut ett bestämt element (oftast ett
herbarieark), som för framtiden är permanent knu tet till namnet i fråga, och som kan undersökas om osäkerhet om namnets tillämpning skulle uppstå (t.ex. om framtida forskning skulle visa att vad vi idag uppfattar som en art i själva verket är flera).
0LLGAARD
Figur I.
Taraxacum scotodes (en norrlandsmaskros), vid
en vägkant i Funäsdalen, Härjedalen. 20/6 1994. A: ytterblad, B: mellanblad, C: innerblad. Skalstrecket motsvarar 5 cm i verkligheten.
tionerna har dock också en periferi med osäkra arter som mer eller mindre närmar sig andra sek tioner.
I de nuvarande sektionerna är det utseendet som binder samman arterna. Deras genetiska släktskap vet man inte mycket om, och det man vet är inte alltid till hjälp för den som försöker skaffa sig en överblick över de många arterna i släktet.
ten är det dock den enskilda arten som är den viktigaste enheten, inte minst för att sektions- gränserna fortlöpande revideras i takt med ökad förståelse av släktet. Alla maskrosarterna i de nordiska och baltiska länderna har nyligen tvpifierats så att eventuell osäkerhet om de respektive arternas identitet kan elimineras (Lundevall & 011gaard 1999). Typerna för de svenska maskrosarterna finns på de stora bota
0LLGAARD
“I "9 'I
inti
Figur 3.Typiska hornmaskrosor (sektion Borealia) har imponerande horn på holk fjällen. Här en blomknopp av Taraxacum
cornutum, en norsk art som skulle kunna
påträffas i västra Härjedalen eller Jämtland (den är funnen bara 10 km från gränsen till Härjedalen).
Figur 2. Blommande korg av Taraxacum chrysostylum, (en norrlandsmaskros). Lägg märke till de svaga kantblommestrimmorna som gör korgen lysande gul, samt de stora, lite oregelbundna ytterholkfjäl len. Hammerdal, Jämtland. 20/6. 1999.
I Jämtland och Härjedalen
Som ”sydlänning” har jag naturligtvis en begrän sad kunskap om de olika arternas förekomst och frekvens i de nordliga områdena av Sverige, Norge och Finland. Medan jag i min danska hemtrakt blir glad när jag hittar en maskrosart som jag med säkerhet inte tidigare har sett, så var förhållandet det motsatta när jag första gång en kom till nordliga breddgrader. Det kan jäm föras med att höra sitt eget språk talas under ett uppehåll i ett land vars språk man inte alls för står. Men när man i utlandet märker att folk ändå förstår varandra när de talar sitt språk, så inser man att det trots allt måste finnas en logik i det. På samma sätt är det med maskrosorna i ett nytt område - det gäller bara att lära sig ”språket”.
0LLGAARD
cum, tidigare Crocea). Nordmaskrosorna utgjor des delvis av okända arter och var individmässigt överrepresenterade jämfört med deras andel av antalet arter (21 %). Norrlandsmaskrosorna var fåtaliga och lokala. De bägge arterna av fjällmas krosor var talrika, men morfologiskt på gränsen till atlantmaskrosorna. Ogräsmaskrosorna växte tätt på några korta sträckningar, men var mer fåtaliga där de andra sektionerna uppträdde.
På en igenväxande, störd äng nära Lillån vid Funäsdalen: 10 arter av ogräsmaskrosor, 5 norr- landsmaskrosor, 4 nordmaskrosor och en fjäll maskros. Här var det totalt sett få plantor som lät sig artbestämmas, och dessa stod i områden med lägre gräsväxt. Där fanns relativt många exemplar av norrlandsmaskrosor, medan ogräs Figur 4. Fjällmaskros Taraxacum croceum (coll.) (t.v.)
och Ostenfelds maskros I ostenfeldii (t.h.).AIIa skill nader hos maskrosarterna är små, och oftast lätta re att se i naturen än i herbariet. Notera att kor gen hos fjällmaskrosen är mörkare gul.
Jag har min kunskap om maskrosfloran i norra Sverige från ett par vistelser i Tännäs i Härjedalen och Hammerdal i Jämtland, och de följande raderna kommer naturligtvis att bära prägel av detta. Därtill har jag gjort vardera två insamlingsresor i norska fjällen och i allra nordli gaste Finland, något som gett mig en bredare er farenhet av de nordliga maskrossektionerna. Det finns emellertid fortfarande enorma arealer i norra Sverige, där maskrosorna inte blivit under sökta.
I delvis skyddade vägkanter genom Funäs- dalens samhälle, längs huvudväg 84, påträffades 28/6 1994 totalt 29 arter, varav 18 ogräsmaskro sor (sektion Ruderalia), 6 nordmaskrosor (sek tion Borea), 3 norrlandsmaskrosor (sektion Bo-
0LLGAARD
I Hammerdals samhälle, ungefär mitt i byn, påträffades 19/6 1999 på öppen, starkt ruderat- betonad jord nära en upplagringsplats 29 arter av ogräsmaskrosor, 2 norrlandsmaskrosor och en nordmaskros. I andra delar av byn var ogräsmaskrosorna samlade i större eller mindre klungor med många individ. De flesta plantorna var i full blomning oavsett sektion. I norra utkanten av samhället, på en fullt exponerad väg kant nära en slåtteräng fanns det samma dag bara få plantor av ogräsmaskrosor (5 arter) och norrlandsmaskrosor (6 arter). Här hade blom ningen precis börjat.
Norr om Hammerdal går vägen mot Gåxsjö genom skog. Här stod tre individ av Taraxacum rhodoneuron på en sydvänd vägkant mellan klippta unga buskträd av vide, björk och gran (Salix, Betula och Picea) 20/6 1999. Denna art intar en mellanställning mellan norrlandsmask- rosorna och fläckmaskrosorna. På grund av den kraftigt färgade, finstrimmiga mittnerven och den starka behåringen är den bäst placerad bland fläckmaskrosorna, men den saknar bladfläckar. Plantorna, som var de enda på en kilometerlång sträckning, stod i ett område inom räckhåll för solens värmande strålar. Alla tre exemplaren stod i full blom i ett fint växtsamhälle med örter.
Blomningstid
Alla maskrossektioner varierar från år till år vad gäller blomningstiden, eftersom vårtemperaturen är viktigare än ljuset för blommornas utveckling. Det kan därför vara svårt att planera nästa års maskrosexkursioner, så att man besöker lokalerna under den bästa tiden för maskrosstudier. I ett så långsträckt land som Sverige kan det vara stora temperaturskillnader mellan söder och norr. Det händer ofta att en period med kraftig värme påskyndar maskrosornas utveckling så mycket i norr att de första knopparna och blommande korgarna ödeläggs om värmen efterföljs av för årstiden mer normal temperatur och nattfrost.
Generellt är det så att arter som är knutna till fuktiga ängar blommar senare än traktens övriga maskrosarter. Det bästa sättet att studera de olika sektionernas blomningstid är under likartade för
hållanden, till exempel i kultur. I min egen träd gård, där många arter odlas, börjar blomningen senare för norrlandsmaskrosorna och atlantmask- rosorna, oavsett art, och den sträcker sig också över en längre tidsperiod. Hos övriga sektioner är det stor variation från art till art. De nordliga arterna som jag har i odling utvecklar sig dock så pass annorlunda jämfört med på naturliga växt- platser att det vore fel att dra slutsatser om blom ningstiden enbart på grundval av detta.
Vad är normalt för maskrosor?
När det i det följande talas om stora, små och spensliga plantor, eller breda, smala och håriga blad, eller liknande relativa karaktärer, så är det alltid i jämförelse med en genomsnittsart bland ogräsmaskrosorna. Det är dessvärre problema tiskt att ange absoluta tal för en del av karaktä rerna, eftersom varje maskrosart varierar beroen de på växtplats, men behåller sina egenskaper i förhållande till de omgivande arterna. En små- vuxen art kan således variera starkt i höjd och omfång, men är normalt alltid tydligt mindre än de andra arterna på platsen. För artbestämningen är det därför av betydelse att man tänker på dessa relativa karaktärer redan i fält.
Nedan anges hur man känner igen typiska medlemmar av tre av de i norra Sverige förekom mande sektionerna, nämligen norrlandsmask rosorna (sektion Boreigena), hornmaskrosorna (sektion Borealid) och fjällmaskrosorna (sektion Taraxacum), och på vilken typ av lokaler som man kan förvänta sig att finna dem. Dessa sek tioner förekommer även i våra grannländer Norge och Finland. Det måste dock påpekas att kännedomen om de enskilda arterna är mycket bristfällig, särskilt för fjällmaskrosorna.
Norrlandsmaskrosor
(Taraxacum sect. Boreigena)
Som ett led i sitt arbete med att beskriva och karaktärisera biologiskt och morfologiskt olika enheter författade Hugo Dahlstedt på sin tid ett illustrerat manuskript där han urskiljde två nya, nordligt förekommande sektioner från den då alltför brett uppfattade sektionen Vulgaria (nu
0LLGAARD
mera Ruderalid). Detta manuskript hann inte publiceras före Dahlstedts död, men Carl- Fredrik Lundevall, Lidingö, har renskrivit det och vänligt ställt en kopia till mitt förfogande. I manuskriptet beskriver Dahlstedt bland annat sektion Boreigena. Senare har G.E. Haglund beskrivit sektionen under samma namn i en arti kel, som han publicerade tillsammans med C.G. Lillieroth (1941) .
Kännetecken. Bredbladiga arter, som med breda vingar på bladskaften och utbredda, mer eller mindre till marken pressade blad ofta är lätta att få ögonen på i den omgivande vegetationen. Ofta är några blad bara svagt loberade och fram träder därför som stora, i kanten tandade blad skivor, oftast mer eller mindre gråaktigt håriga (figur 1).
En annan iögonfallande karaktär är de stora korgarna, vars lysande gula färg bland annat beror på att den färgade strimman på kantblom mornas undersida är svagt utvecklad eller ibland saknas helt. Norrlandsmaskrosorna kan därför rentav med fördel eftersökas i regnväder, när de stängda blomkorgarnas undersida lyser upp på ett påfallande sätt. Hos de mest framträdande arterna i sektionen (till exempel Taraxacum chry- sostylum, T. scotodes och T. vestrobottnicum) är dessutom de yttre holkfjällen karakteristiska genom att vara mycket långa (ofta mer än 20 mm), oregelbundet bucldiga eller vågiga, ofta vridna, med krokböjda spetsar som ofta har märkbara förtjockningar nära spetsen (figur 2). På levande plantor kan man tydligt känna för- tjockningen mellan fingrarna.
Frukterna påminner i storlek och färg om ogräsmaskrosornas. Blomningstiden startar något senare än till exempel för ogräsmaskrosorna i norra Sverige. Först i juni står de i blom.
Växtplats & utbredning. Norrlandsmaskrosorna är i Sverige bara kända i de nordliga landskapen från Dalsland och norrut. Rikligast är de i Härjedalen och Jämtland. Arterna är bundna till mer eller mindre kulturpåverkade lokaler, till
ängar, där ljusmängden är tillräckligt stor och växtsamhället inte är av alltför hög ålder.
Norrlandsmaskrosorna har på träffats i följan de floraprovinser: Dis, Vrm, Dir, Hls, Mpd, Ång, Hrj, Jmt, Vb, Nb, ÅsL, LyL, PL, LL, TL.
Hornmaskrosor
(Taraxacum sect. Borealia)
Denna sektion uppträder i äldre litteratur som Ceratophora. Sektionen har behandlats utförligt av Dahlstedt (1928). De tre arter som bäst ka rakteriserar sektionen och som därför utgör grunden för nedanstående beskrivning är prakt maskros Taraxacum hjeltii, T. norvegicum och T. cornutum. Av dessa är praktmaskros 77 hjeltii väl känd som förekommande i norra Norrbotten och i Karesuando socken (nordöstra TL).
77 norvegicum är nordlig och ännu ej funnen i Sverige men finns i nordligaste Norge och i norra Finland, medan 77 cornutum är sydligt uni- centrisk och bara förekommer i Sydnorges fjäll. Det borde dock vara möjligt att finna åtminsto ne någon lokal för hornmaskrosen i Härjedalen och Jämtland, då den i Norge förekommer rätt nära den svenska gränsen.
Dessutom förs den i nordliga Sverige lokalt allmänna lapplandsmaskros 77 tornense hit. Ro settmaskros, 77 simulum, anges av Erik Ljung strand, Göteborg, att ha flest publicerade sven ska lokaler av de svenske hornmaskrosarterna. Dessa hör de de mindre typiska i sektionen.
Kännetecken. Det svenska namnet kommer av sektionens huvudkaraktär, de imponerande hornutskotten nära spetsen av de ganska långa yttre och inre holkfjällen. Hornen är mycket iögonfallande, 2-4 mm långa och mycket krafti ga. De är därmed mycket större och tjockare än motsvarande förtjockningar och knölar hos andra sektioner (figur 3).
Bladen påminner något om norrlandsmask rosorna till formen, men är ljusare i färgen och nästan kala. Bladflikarna visar tendens till att bli triangulära, det vill säga med mer eller mindre uppåt- till utåtriktad underkant, så att flikarna
0LLGAARD r^§É: 0££Éäg: sf? ft$9^ vswstft _ ..'.: -■'■§§^£*3 «» . ~.':j?.. .- ■: ’ •/ -'.; j
||§®tif
i --.X.
:^r.,^z^•-w^-b'-* &Éip^ ',^#»^74.^1 >-^'^ ■;'Ti.J;’'vVv W;«Sr ^•'y'- ;^ .- :rj. >T»w -v ••. • *v PWBTe >;;kr v: ...,,...
•’* ..-„.-ar ■ . J i» ■■■ *; » VV"'“' r -;*i,;'-Ä-' • , Wä. -. §j»n^illl
*1 .7 iSfe&äjr *2^ RggSa IS ^, ■ i sss iffiS mmi Figur 5. Exempel på lokal för fjällmaskrosor (Härjedalen, Svanåkläppen 1994).Fjällmaskrosorna föredrar lite instabilitet på sina växtplatser, här till exempel längs bäcken (vid björkarna) och under klippväggen i vittringsgrus. Sistnämnda plats stod de bland annat i sällskap med taggbräken Polystichum lonchitis och fjällviol Viola biflora.
det hos Taraxacum norvegicum och i mindre grad hos praktmaskros T. hjeltii. Sistnämnda art finns utmärkt avbildad av Bo Mossberg (Stenberg m.fl. 1991, Mossbergm.fi. 1992).
I naturen lever praktmaskrosen upp till sitt namn: stora ljusgula korgar, som skiljer sig från de flesta andra genom att helt eller nästan helt sakna strimman på kantblommornas undersida. Därtill kommer de vackert ljusgröna bladen med egenartad lobering och lysande röda bladstjälkar. Den vanligaste svenska arten av hornmaskrosor, lapplandsmaskros 77 tornense, som jag själv dess värre ännu inte har haft tillfälle att se i naturen, hör till de mer anonyma i sektionen. Den har
korta ytterholkfjäll (ca 10 mm) med små knölar (< 1 mm), som man endast ser med lupp. Bladen har röda, ovingade eller smalvingade stjälkar var igenom tyngdpunkten kommer att ligga i övre halvan. Bra kontrollkaraktärer är avsaknaden av pollen och de gula märkena och blomtänderna. Rosettmaskros 77 simulum skiljs från lapplands maskros genom sina mörka (inte gula) märken.
Växtplats & utbredning. Som sagt lyser de typis ka hornmaskrosorna, bortsett från praktmaskros
77 hjeltii ännu så länge med sin frånvaro i Sve rige. Exempel på följeväxter för 77 norvegicum i Norge, Kautokeino, artrik rasbrant (Dahl 1934,
0LLGAARD
s. 103): svarthö Bartsia alpina, isstarr Carex gla- cialis, klippstarr C. rupestris, fjälldraba Draba daurica, isdraba D. nivalis, fjällsippa Dryas octo- petala, Gymnadenia straminea, klynnetåg Juncus
trifidus, enaxig sävstarr Kobresia myosuroides, axfryle Luzula spicata, Potentilla nivea, smalviva Primula stricta, blekvide Salix hastata, nätvide S. reticulata och gullbräcka Saxifraga aizoides.
T. cornutum är sedd öster om den norska sjön Aursunden, Brekken, på en gårdsplan tillsam mans med röllika Achillea millefolium, daggkåpa Alchemilla sp., ormrot Bistorta vivipara, tuvtåtel Deschampsia cespitosa, fjällgröe Poa alpina och smörblomma Ranunculus acris. Denna lokal lig ger blott 10 km från gränsen till Sverige.
Hornmaskrosorna har påträffats i följande floraprovinser: Hrj, Jmt, Nb, LyL, PL, LL och TL.
Praktmaskrosen växer mest i slåtterängar, men ses också på instabila vägkanter tillsammans med den karakteristiska nordliga vägkantsfloran. Det första fyndet av lapplandsmaskros T. tornense gjordes på en fjälläng 1 000 m över havet, men den påträffas också på ljusöppna vägkanter i bebodda områden.
Praktmaskros T. hjelti är rödlistad (NT), liksom två andra arter i sektionen: den tidigare omtalade lapplandsmaskrosen samt rosettmask ros T. simulum, där hotsituationen är oklar (DD). Arterna och deras status beskrivs i Röd- listade kärlväxter i Sverige (Aronsson 1999).
Fjällmaskrosor
(Taraxacum sect. Taraxacum)
Hugo Dahlstedt och Gustaf Haglund ansåg att fjällmaskrosorna utgjorde en del av sektionen atlantmaskrosor {Spectabilia). Senare blev fjäll maskrosorna beskrivna som en självständig sek tion (Crocea), som emellertid nu ska heta sektion
Taraxacum. I många tidigare publicerade floror har fjällmaskrosorna oftast gått under beteck ningen T. croceum eller T. croceum coll., av vilka den senare beteckningen är den korrekta efter som T. croceum Dahlst. bara är en av många dåligt kända arter.
Dahlstedt (1930) slutsatsen att de av honom beskrivna arterna i T. croceum-gruppen måste uppfattas som mer eller mindre kollektiva, samt att ett omfattande studium av gruppen, inklusi ve odlingsförsök, är nödvändigt för att få till räcklig kunskap om den.
Dessa undersökningar har ännu inte genom förts. Emellertid har en del arter fått namn och beskrivits, men kunskapen om huvuddelen av dem är långt ifrån tillräcklig. Därtill behövs kän nedom om de aktuella arternas variation beroen de på växtplatsen, och den kunskapen uppnås bäst - och kanske uteslutande - genom odlings försök. Dessa odlingar skulle ge det bästa resulta tet om de genomfördes långt norrut, där förhål landena påminner så mycket som möjligt om sektionens naturliga växtplatser, bland annat med hänsyn till dagslängden och medeltempera turen.
Jag har själv försökt genomföra odlingsförsök i Danmark, men med otillfredsställande resultat eftersom plantorna här bara klarar ett par år på friland innan de slutar att blomma och tynar bort. Under den bästa perioden av odlingen är plantorna dessutom ganska små och inte särskilt instruktiva. Däremot har odlingar i Helsingfors lyckats väl.
Kännetecken. Medelstora till tämligen småvuxna arter med förhållandevis tunna, oftast ljusgröna, kala blad med vitgröna oftast bredvingade blad skaft och ganska markanta bladflikar åtskilda av mer eller mindre vingade flikmellanrum (se Mossberg m.fl. 1992, s. 490). Blomkorgarna är oftast ca 40 mm i diameter, ofta tämligen fa blommiga, mörkgula till svagt orangefärgade (figur 4 & 5). Korgskaften är oftast nästan helt kala och med en kontrasterande brunviolett färg, som tilltar i intensitet till strax under korgen. Ytterholkfjällen är vanligen mer eller mindre ut stående, korta och tämligen tunna, ofta nästan halvgenomskinliga eller med hinnkant.
Holkfjällens färg, glans och riktning kan hos några arter ändras märkbart under loppet av några dagar så att ett exemplar med upprätta till
0LLGAARD
holkfjäll efter ett par dagar kan ha nedåtböjda, svartaktiga, halvmatta, flata till lätt konkava holkfjäll med en otydlig hinnkant. Detta väl att märka utan att det har varit nattfrost på platsen. Inte desto mindre är det stora flertalet arter i denna sektion utomordentligt harmoniska och vackra plantor, som talar till det bästa hos växtäl- skaren.
Växtplats & utbredning. Som de ofta tunna bla den och den ringa behåringen antyder, påträffas fjällmaskrosorna på platser med rätt hög luftfuk tighet. Fjällmaskrosorna är vanliga i fjällen, både i öppningar i skogen nära övre skogsgränsen, längs fjällbäckarna över skogsgränsen och ända upp till snölegorna på högfjället (figur 5). I låg