Svensk Botanisk Tidskrift: Volym 95: Häfte 2, 2001

(1)

fr«*5?

C&;1.

Svensk Botanisk

-■ -a • g** Volym 95 • Häfte 2 • 2001

.•««a

(2)

Svenska Botaniska Föreningen

Kansli Svenska Botaniska Föreningen, c/o Fytoteket, Uppsala universitet,

Norbyvägen 16, SE-752 36 Uppsala.

Intendent Linda Svensson. Telefon: 018- 471 28 91, 0705-56 57 53.

Fax: 018-471 27 94. E-post:

Linda.Svensson@evolmuseum.uu.se Hemsida http://www.sbfx.se

Medlemskap (inklusive tidskriften) 275 kr inom Sverige, 360 kr inom Norden, 430 kr i övriga Europa och 495 kr i resten av världen. Ungdomsmedlemskap 120 kr första året. Gäller upp till 25 år inom Sverige under 2001.

Styrelse

Ordförande: Margareta Edqvist, Syrengatan 19, SE-571 39 Nässjö.

Tel: 0380-106 29. E-post:

margareta.edqvist@swipnet.se Vice ordförande: Göran Mattiasson, Lund. Tel: 046-12 99 35.

Sekreterare: Evastina Blomgren, Dalgatan 7—9, SE-456 32 Kungshamn. Tel: 0523-320 22.

E-post: evastma.blomgren@

swipnet.se Kassör: Göran Lundeberg, Lidingö.

Övriga:

Anders Bohlin.

Trollhättan; Helena Gralén, Borås; Thomas Karlsson, Enskede; Mats Karström, Vuollerim; Kjell-Arne Olsson, Kristianstad; Ida Schönfeldt, Luleå; Staffan Åström, Krokom.

Svensk Botanisk Tidskrift

Svensk Botanisk Tidskrift publicerar origi

nalarbeten och översiktsartiklar om botanik på svenska. I första hand trycks kortare arti

klar av nationellt och nordiskt intresse.

Tidskriften utkommer sex gånger om året och omfattar totalt cirka 360 sidor.

Ägare Svenska Botaniska Föreningen.

kelförfattare och fotograf har upphovsrät

terna. Publicerade fotografier kan komma att återanvändas i tidskriften.

Ansvarig utgivare Ordförande i Svenska Botaniska Föreningen, Margareta Edqvist, se Svenska Botaniska Föreningen.

Redaktör Agneta Bergström, c/o Fytoteket, Uppsala universitet, Norbyvägen 16, SE-752 36 Uppsala. Tel: 018-471 28 91, 0709-58 10 90 onsdag-torsdag.

Fax: 018-471 27 94. E-post: sbt@sbfc.se Instruktioner till författare finns på förening

ens hemsida och på bakpärmens insida i för

sta numret av varje årgång. Kan även fas från redaktören.

Priser Prenumeration på tidskriften ingår för privatpersoner i medlemsav

giften. Prenumerationspris för institu

tioner och företag är detsamma som medlemsavgiften för privatpersoner.

Se vidare under medlemskap. Enstaka häften 50 kr, äldre volymer 155 kr.

Vid köp av fler än 25 häften är priset 30 kr styck, vid köp av fler än

50 är priset 25 kr styck.

Generalregister för 1967—1986 (218 sidor) 62:50 kr. Porto till

kommer. Index för 1967-2000 finns på föreningens hemsida.

Beställningar av prenumerationer och tidskrifter görs från föreningskansliet.

Postgiro 48 79 11-0.

Formgivning Lena Eliasson, Grafiska Språnget, Stockholm.

Tryck och distribution BTJ Tryck AB, Lund.

(3)

ORDFÖRANDEN HAR ORDET

Följ med på maskrosjakt!

D

etta nummer av tidskriften är tillägnat maskro

sorna. För många människor är maskrosor bara ett ™ ogräs. Stora ansträngningar görs varje sommar för att rensa bort dem från trädgårdar och planteringar.

Men vad vore landskapet utan denna så vackert gula blomma? När jag är ute och åker under försommaren på den småländska landsbygden och avverkar kilometer efter kilometer i mörk granskog, så öppnar sig landskapet plötsligt med ett fält lysande i gult. Visst är det ett vackert färgscenario!

Det är ett spännande släkte, bara att lära sig se skillnad på ett par arter ger stor tillfredsställelse. Själv har jag under två somrar varit ute med maskroskännaren Tommy Nilsson. Första året var vi i hans hem

trakter kring Virserum, där han visade mig hur jag skulle skilja på mask

rosor, som tillhör olika sektioner. Detta var till en början som ett även

tyr i en okänd djungel, men när jag under vintern läste på lite i äldre litteratur fick jag en karta till hjälp att ta mig fram. Andra året botani

serade vi i mina hemtrakter och plötsligt hade jag lärt mig se detaljer, så att jag kunde skilja de olika sektionerna från varandra. Men visst, jag misslyckades fortfarande ibland, och kanske är det dessa svårigheter som sporrat mig att i år försöka slå ett slag för maskrosbotaniken.

Intresset för maskrosor bland botanister har ökat med tiden, men det kan bli ännu större. Sedan H. Dahlstedts och G. E. Haglunds tid har fa artiklar skrivits om släktet. Med detta temanummer vill vi råda bot på detta och inspirera till fler maskrosartiklar. Jag vill här passa på att tacka alla som bidragit till detta häfte med material eller granskning, och då särskilt Håkan Wittzell som förutom att skriva, översätta och granska är den som tillsammans med mig planerade innehållet.

Följ med på maskrosjakt i Bohuslän, bekanta er med den mycket speciella jämtlandsmaskrosen. Träng djupare in i en av maskrossektio

nerna med hjälp av Göran Wendts rikt illustrerade guide till sand

maskrosorna. Skaffa dig en överblick av maskrossläktet genom att läsa Håkan Wittzells och Hans 011gaards översiktliga artiklar. De beskriver på ett bra och instruktivt sätt hur sektionerna skiljs åt. Naturligtvis har Mats Rydén också något att berätta om maskrosornas namn.

Anmäl dig sedan till någon av Svenska Botaniska Föreningens mask

rosexkursioner. Under våren arrangerar vi tre endagarsexkursioner i Småland, Västergötland och Södermanland. Följ med och lär dig mer om maskrosor av våra kunniga ledare.

'S)

<>5 s*

C) 53

>3

<5:

5

<a! Si

Välkommen!

(4)

Foto:Hans0llgaard

Maskrosor i södra Sverige

- en introduktion

Få svenska växter är så misskända som mask

rosorna. Folk i allmänhet tror att det bara finns en enda art. Mer botaniskt intresserade känner till att det finns maskrosor som avviker genom den röda fruktfärgen, och att fältflororna näm

ner ännu fler grupper. Men maskrosor är ju så svåra växter att det inte lönar sig att titta när

mare på dem. Eller?

Här ges en introduktion till maskrosorna med tonvikt på förhållandena i södra Sverige.

En bestämningsnyckel till samtliga svenska sek

tioner presenteras också.

TEXT: HÅKAN WITTZELL & HANS 0LLGAARD

D

et finns mer än 950 maskrosarter i Norden och Baltikum (Lundevall &

011gaard 1999). På en maskrosrik men i övrigt ordinär gräsmark i Danmark kan det växa drygt 60 arter sida vid sida (011gaard 1983a),

och enligt vår erfarenhet tycks det samma gälla i södra Sverige.

Anledningen till att det finns så många arter är det speciella fortplantningssättet. Precis som hos björnbär och fibblor bildas nämligen frukter

na utan att äggcellerna befruktas av pollen i en process som kallas apomixis. Hela avkomman från en viss planta kommer därför att vara gene

tiskt identisk både sinsemellan och med moder

plantan. Hade fortplantningen i stället varit sex

uell, så hade skillnaderna mellan arterna succes

sivt försvunnit genom korsningar. Den mycket goda spridningsförmågan bidrar också till att så många arter kan påträffas inom ett litet område.

Det säger sig själv att det krävs mycket trä

ning för att känna igen och hålla reda på alla dessa maskrosarter. Huvuddelen av dem tillhör emellertid den grupp som har fatt namnet ogräs

maskrosor (Taraxacum sektion Ruderalia, tidigare Vulgarid), vilket är den grupp som är av minst intresse vid botaniska inventeringar. Ogräsmask

rosorna är inte bara den artrikaste sektionen i släktet, utan i och omkring samhällen utgör de i regel mer än 99 % av alla maskrosplantor (figur 1).

När marken inte är alltför torr eller hårdpack- ad blir ogräsmaskrosornas blad ofta 30 cm eller längre, men under sämre växtbetingelser och i välklippta gräsmattor stannar längden vid 8-10 cm. Oavsett storleken skiljer sig de flesta ogräs

maskrosorna från andra maskrosor i södra Sverige genom de mer eller mindre nedåtböjda eller någon gång vågrätt utstående ytterholkfjäl

len (figur 2).

När man försöker lära sig att känna igen de övriga sektionerna är första steget alltså att kunna sortera bort ogräsmaskrosorna. Man bör börja på någon gammal, helst ogödslad betes

mark, där sannolikheten att inte bara finna ogräsmaskrosor är som störst. Vad man kan hitta beror givetvis på trakten, eftersom vissa grupper till exempel är vanligast längs kusten.

78 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2001:95:2

(5)

WITTZELL & 0LLGAARD

Figur I .Typisk ogräs

maskros (sektion Ruderalia) med stor

vuxna blad, stora blomkorgar och ned- åtböjda ytterholkfjäll.

Denna ännu så länge obeskrivna art (T. lundense H. 011g.

&Wittzell ined.) upptäcktes i Lund, men har liksom många andra ogräsmaskrosor visat sig ha ett vitt utbredningsområde.

Foto: Håkan Wittzell

/ V

■ v-w*.

Figur 2.Ytterholkfjällen är normalt mer eller mindre nedåtriktade hos ogräsmaskrosorna (sektion Ruderalia), som i det här fallet Taraxacum procerum på sin typlokal i Killeberg, Skåne. Några arter av ogräsmaskrosor har i stället vågrätt utstående ytterholkfjäll, men de är i regel aldrig upprätta eller tryckta till holken utom möjligen i knoppstadiet.

Åtminstone i Götaland och delar av Svealand är förutsättningarna ändå goda för att man på naturbetesmarkerna finner någon representant för ängsmasltrosorna, fläckmaskrosorna eller kärrmaskrosorna (sektionerna Hamata, Naevosa eller Celtica). Strandmaskrosor (sektion Palust-

numera nästan enbart förekommer på havsstran

dängar. Däremot är de ganska vanliga i kalkkärr och alvarvätar på Öland och Gotland.

Sandmaskrosor och dvärgmaskrosor (sektio

nerna Erythrosperma och Obliqua) är särskilt vanliga längs kusten, men åtminstone sandmask

(6)

WITTZELL & 0LLGAARD

det. Till skillnad från de övriga sektionerna, som föredrar friska eller något fuktiga växtplatser, så växer sand- och dvärgmaskrosorna framför allt på torra, sandiga marker. De flesta av de uppräk

nade grupperna är sparsamma eller saknas helt i stora delar av Norrland. Speciellt i fjällen och de fjällnära områdena tillkommer i stället flera nordliga maskrosgrupper. Dessa behandlas när

mare i en artikel på sidan 120 i detta häfte (011gaard 2001).

Särskilda kännetecken

Vad ska man då titta efter när man letar efter annat än ogräsmaskrosor? Följande karaktärer kan vara värda att lägga på minnet:

• rödaktiga frukter

• knöl på holkfjällen

• upprätta ytterholkfjäll

• violetta bladfläckar

• röda och gröna strimmor på mittnerven

• avsaknad av pollen.

Rödaktig fruktfärg är den mest kända karaktären som inte finns hos ogräsmaskrosorna. I stället visar den att man har att göra med en sandmask

ros eller någon av de två arter av strandmask

rosor som också har röda frukter.

De flesta sandmaskrosorna utmärks dessutom av en liten knöl nära spetsen på holkfjällen.

Knölar på holkfjällen kan man också hitta hos några andra sektioner, men nästan aldrig eller bara som en antydning hos ogräsmaskrosorna.

Den karaktär som är lättast att kontrollera är ytterholkfjällens riktning. Hos många av de intressantaste arterna är ytterholkfjällen hos en nyutslagen blomkorg upprätta eller mer eller mindre tryckta till holken i hela sin längd (figur 3). Hos några ogräsmaskrosor är ytterholkfjällen vågrätt utstående under blomningen, men de är praktiskt taget aldrig upprätta utom möjligen i knoppstadiet.

Fläckmaskrosornas spridda, violetta bladfläck

ar är en utmärkt karaktär. De påminner framför allt om bladfläckarna hos vissa hagfibblor (Hie- racium sect. Vulgata) och är bara synliga på ovan

sidan av bladet. Ibland kan man se brunaktiga

bladskador, som ger ett liknande mönster av fläckar. Det brukar gå att skilja dem från riktiga bladfläckar genom att de döda partierna är synli

ga även på undersidan av bladet.

Det mönster av korta, sammanvävda, röda och gröna strimmor som finns på bladskaftens och mittnervens ovansida hos sektionen ängs- maskrosor och några besläktade arter är ett dis

tinkt kännetecken när man väl har sett hur det ser ut (figur 4). Hos flertalet maskrosarter är nämligen bladskaften enfärgade med på sin höjd enstaka prickar i annan färg.

Bara några fa ogräsmaskrosor saknar pollen.

Däremot är avsaknad av pollen ganska vanligt i flera av de andra sektionerna, till exempel bland sandmaskrosorna och strandmaskrosorna. Det gäller också många nordmaskrosor (sektion Bo

red). Nordmaskrosorna är närbesläktade med ogräsmaskrosorna och ganska svåra att skilja från dessa. Förmodligen är nordmaskrosorna dock tämligen sparsamt förekommande i södra Sveri

ge. Normalt är det ganska enkelt att se om en blomkorg innehåller pollen, men insekter sprider ofta enstaka pollenkorn till maskrosblommor som saknar eget pollen. Omvänt kan blomkorgar som bildar rikligt med pollen verka pollenlösa efter ett ihållande regn. Därför är det lämpligt att titta efter pollen i nyutslagna blomkorgar.

Bestämningsnyckel till sektionerna Har man funnit någon iögonfallande maskros, så återstår det att mer exakt försöka ta reda på vil

ken grupp den tillhör. Här kommer tyvärr de vanligaste fältflororna till korta. Till deras försvar ska sägas att det är svårt att konstruera en hel

täckande bestämningsnyckel för maskrosor, efter

som det inte är möjligt att bara använda en ka

raktär för att skilja ut en grupp, utan det krävs att flera karaktärer stämmer samtidigt. Varia

tionen inom sektionerna gör också att man ofta kan finna undantag från vad som gäller för hu

vuddelen av arterna. Följaktligen är selctionstill- hörigheten osäker för några arter.

Bestämningsnyckeln på sidan 90-91 försöker visa vad som är typiskt för sektionerna, men det är omöjligt att täcka in alla arterna. Nyckeln

(7)

WITTZELL & 0LLGAARD

upptar för fullständighetens skull även de sektio

ner som bara förekommer i norra Sverige. Obs

ervera att maskrosorna måste studeras under sin huvudsakliga blomningstid, som i södra Sverige sträcker sig till slutet av maj eller någon vecka in i juni. Under sommaren och hösten är de flesta maskrosorna otypiska och kan inte bestämmas med säkerhet.

Sektionsindelningen

Under de två senaste decennierna har uppfatt

ningen om släktskapen mellan olika grupper ändrats på flera punkter. Ängsmaskrosorna, kärr

maskrosorna och nordmaskrosorna är nybeskriv- na sektioner som inte finns med i äldre litteratur (Ollgaard 1983b, Richards 1985). Fläckmask

rosorna och fjällmaskrosorna urskildes redan tidigare som egna sektioner (Christiansen 1942), men det är först nu som dessa sektioner har fatt genomslag. I gengäld uppfattas atlantmaskrosor- na, och i viss mån ogräsmaskrosorna, idag som snävare grupper än i äldre litteratur.

Ny forskning med hjälp av DNA-teknik har visat att släktskapsförhållandena mellan sektio

nerna är komplicerade (Wittzell 1999). Hybri- disering mellan sektionerna måste ha ägt rum i områden där det förekommer sexuell fortplant

ning. Det förklarar varför en del karaktärer som utmärker en viss grupp, till exempel rödaktig fruktfärg, också kan påträffas i en del andra sek

tioner, och varför flertalet sektioner är svåra att avgränsa. Tyvärr är processen att åstadkomma en mer entydig gruppindelning inte avslutad, och vi kommer nog att fa se en del ytterligare föränd

ringar de närmaste åren.

I det följande ska vi försöka ge en kort över

sikt över sektionerna så som de för närvarande uppfattas. De nordliga sektionerna hornmaskro

sor, norrlandsmaskrosor och fjällmaskrosor (Bo- realia, Boreigena och Taraxacum) tas inte upp här, eftersom de behandlas i Hans 011gaards artikel på sidan 120 i detta häfte.

Strandmaskrosor (sektion Palustria) Strandmaskrosorna är en ganska enhetlig grupp

i kalkkärr. De har försvunnit på många håll, sär

skilt i inlandet, och har som grupp betraktat högt skyddsvärde. Gruppen har elva typiska arter i Sverige:

T. austrinum

T. balticum östersjömaskros T. crocinum

T. crocodes jämtlandsmaskror (figur 5) T. decolorans

T. egregium T. limnanthes T. lissocarpum T. pseudosuecicum T. suecicum (figur 5) T. vestrogothicum.

Med undantag för jämtlandsmaskrosen kan de påträffas norrut till Gästrikland. Jämtlandsmask

rosen (figur 5) är påträffad i flera norrländska landskap (Hultén 1971) och är också mycket skyddsvärd (Bäckström m.fl. 2001, i detta häfte).

Två strandmaskrosor avviker genom röda frukter och spensligare växtsätt. De fördes därför tidigare till sandmaskrosorna. De växer emeller

tid på samma typ av fuktiga lokaler som övriga strandmaskrosor och är inte ovanliga på Oland och Gotland. På fastlandet kan man finna dem på havsstrandängar i åtminstone Blekinge och Småland. Det gäller:

T. intercedens T. langeanum.

Förra året påträffades ytterligare en strandmask

ros i Sverige. Liksom en del andra centraleuro

peiska arter har den breda blad och bladflikar.

Den hamnar därför fel i nyckeln. Fyndet gjordes av Margareta Edqvist på en fuktig betesmark vid en sjö i Barkeryd socken i nordvästra Småland, och gäller

T. subalpinum.

De svenska strandmaskrosorna finns utförligt beskrivna i en nyutkommen monografi över hela sektionen (Kirschner & Stepånek 1998).

(8)

WITTZELL & 0LLGAARD

ii- !

Figur 3. Blomkorg hos Taraxacum nordstedtii, en kärrmaskros (sektion Celtica).Ytterholkfjällen är löst tryckta till holken. Upprätta eller tilltryckta ytterholkfjäll är en karaktär, som man nästan bara finner hos de mest intressanta sektionerna.

Sandmaskrosor (sektion Erythrosperma) Alla sandmaskrosorna har en förkärlek för torra och sandiga växtplatser. Förutom på sandmarker längs kusten brukar det vara lättast att finna dem på örtrika torrbackar. De kan även uppträda på torra gräsmattor. Några arter föredrar störd sand

mark och kan därför också växa på sandig rude- ratmark. En art, Taraxacum disseminatum, har kommit in i parker med gräsfrö (Haglund 1947). Sandmaskrosorna förefaller att vara spar

samma eller helt saknas i nordvästra Svealand och större delen av Norrland (Hultén 1971).

Åtminstone 37 arter är påträffade i Sverige.

Figur 4. Alla ängsmaskrosor (sektion Hamata) har ett karakteristiskt mönster av sammanvävda gröna och röda strimmor på mittnervens ovansida.

Samma mönster finns också hos några arter i när

stående sektioner.

Bild: Göran Wendt

De som har rödaktiga frukter är:

T. brachyglossum T. canulum

T. commixtum (syn. commutatum auct.) T. decipiens

T. discretum (syn. laetiforme auct.) T. disseminatum

T. falcatum (syn. brachycranum) T. fidvum

T. glaucinum T. gotlandicum T. isopbyllum T. isthmicola

(9)

WITTZELL & 0LLGAARD

K. KVKKKKA VBTBS8ICAP8AKAI>KlIIKXß llAXDUXOAR. Rand I). Ko S.

ms

Figur 5. Strandmaskrosorna (sek

tion Palustha) har smala blad som i regel bara är tandade längs kanten.

Lägg märke till att jämtlandsmask- rosen Taraxacum encodes (t.v.) till skillnad från T. suecicum (t.h.) har blomkorgar som aldrig öppnar sig helt. Litografi från Dahlstedts (1928) monografi.

Figur 6. Taraxacum lacistophyllum är en typisk sandmaskros (sek

tion Erythrosperma) med smala bladflikar och spenslig växt. En del arter av sandmaskrosor har bredare bladflikar och det kan då krävas rödaktiga frukter eller små knölar nära holkfjällens spets för att utesluta att det rör sig om dvärgexemplar av andra sektioner.

Skalstrecket motsvarar 5 cm i verkligheten.

(10)

WITTZELL & 0LLGAARD

77 lacistophyllum (figur 6) 77 laetum

77 limbatum (syn. abietifolium, obscurans) 77 linguatifrons

77 marginatum

77 parnassicum (syn. silesiacum) 77 plumbeum

77 polyschistum 77 proximum 77 psammophilum 77 retroversum (=decipiens?) 77 ruberulum

77 rubicundum 77 saphycraspedum 77 scanicum 77 taeniatum 77 tenellisquameum 77 tenuilobum 77 xerophilum

Följande arter har i stället brungrå frukter:

T. dentosum 77 dissimile

77 lacistophylloides (syn. pseudolacistophyllum) 77 microlobum

77 stellare 77 tortilobum

Sandmaskrosorna presenteras närmare i ”En guide till sandmaskrosor och dvärgmaskrosor”

på sidan 94 i detta häfte (Wendt 2001).

Dvärgmaskrosor (sektion Obliqua) Dvärgmaskrosorna växer också på torr och san

dig mark, men är inskränkta till Götaland. De skiljer sig från flertalet sandmaskrosor genom brungrå fruktfärg. Den mest iögonfallande skill

naden är blomfärgen, som hos dvärgmaskrosorna är svagt orange. Blomkorgarna ser dessutom lite spretiga ut genom att åtminstone de inre blom

morna är rörlikt hoprullade. Hit räknas bara två arter:

77 obliquum

77 platyglossum (figur 7).

Atlantmaskrosor (sektion Spectabilia) I äldre litteratur omfattar denna sektion även fläckmaskrosorna, fjällmaskrosorna och delar av

kärrmaskrosorna. De återstående atlantmaskro- sorna växer framför allt längs fjällkedjan. Av- gränsningen mot fjällmaskrosorna är fortfarande inte helt entydig och någon listning av arterna görs därför inte här. En atlantmaskros, Taraxa

cum spectabile, når på naturbetesmarker ner till Dalsland, Bohuslän och Västergötland.

Kärrmaskrosor (sektion Celtica)

Det svenska namnet för denna sektion är olyck

ligt, eftersom arterna inte alls växer i kärr utan på friska eller något fuktiga naturbetesmarker.

Hagmaskrosor vore ett bättre namn, men en namnändring får vänta, eftersom det är oklart vilka arter som egentligen bör räknas hit. Totalt rör det sig som mest om fyra till sex arter i Sverige:

77 bracteatum 77 duplidentifrons ? 77 gelertii ? 77 litorale 77 nordstedtii

77 polium gotlandsmaskros.

Taraxacum nordstedtii är den mest kända repre

sentanten för kärrmaskrosorna med sin grovt till

huggna bladform, sina löst tilltryckta ytterholk

fjäll (figur 3) och pollenlösa blommor, medan 77 bracteatum påminner mer om en ängsmaskros och har pollen. Den sistnämnda arten har fått sitt namn av att den ofta har ett litet finflikigt blad (brakté) på blomskaftet strax under korgen (figur 8).

Till kärrmaskrosorna bör nog också räknas gotlandsmaskrosen som är känd från norra Got

land och Fårö. Den har inte påträffats sedan bör

jan av 1960-talet och förtjänar att särskilt efter- forskas. Mer svårplacerad är den lilla 77 litorale (figur 9), som huvudsakligen påträffas på havs

strandängar. Ekologiskt påminner den om strandmaskrosorna, men morfologiskt är den ganska särpräglad och placeras bland kärrmaskro

sorna i brist på bättre alternativ.

Taraxacum gelertii och 77 dicplidentifrons (syn.

77 raunkiaerii) har också förts till kärrmaskrosor

na, men kanske är de närmare släkt med fläck

maskrosorna (se nedan). Överhuvudtaget är det

(11)

WITTZELL & 0LLGAARD

lättare att lära sig att känna igen de enskilda arterna i denna sektion, eftersom de är så få och karakteristiska, än att lära sig kärrmaskrosorna som kollektiv grupp.

Fläckmaskrosor (sektion Naevosa) De typiska fläckmaskrosorna är omisskännliga genom de violetta bladfläckarna. Det gäller föl

jande fem svenska arter:

T. euryphyllum

T larssonii dalslandsmaskros T. maculigerum

T. naevosiforme T. naevosum.

Taraxacum maculigerum är den mest spridda ar

ten i södra Sverige. Den är ganska variabel och inkluderar ett par ännu obeskrivna arter. Ge

mensamt för denna formkrets är de smalvingade bladskaften, medan T. euryphyllum och dals- landsmaskrosen har bredare blad och bredvinga- de bladskaft. T. naevosum och T. naevosiforme förekommer inte söder om Dalarna - Hälsing

land. Alla arterna är bundna till ängsmarker.

En till tre arter som avviker genom att sakna bladfläckar kan med större eller mindre säkerhet också räknas till fläckmaskrosorna. Dessa är

T. duplidentifivns ? T. gelertii ? T. praestans.

De flesta fläckmaskrosorna har karakteristiskt bågböjt utstående eller något nedåtböjda ytter

holkfjäll med blekt gulgrön insida (se Mossberg m.fl. 1992, s. 490). Det har också Taraxacum praestans, som därför passar in ganska bra bland

fläckmaskrosorna trots att den saknar bladfläck

ar. Språkligt blir det lite konstigt om en art som kallas fläckmaskros saknar bladfläckar, men på Island där denna sektion är vanlig finns det fler sådana arter (Christiansen 1942).

Taraxacum gelertii påminner om T. euryphyl

lum i bladformen. De iögonfallande holkfjällen är emellertid upprätta, svartaktiga och har en tydlig vit kant som framgår av illustrationen hos Mossberg m.fl. (1992). Varken denna art eller

T. duplidentifrons passar därför riktigt in bland fläckmaskrosorna.

Angsmaskrosor (sektion Hamata) Angsmaskrosorna är en ganska enhetlig grupp, som tidigare fördes till ogräsmaskrosorna. För

utom de strimmiga bladskaften kännetecknas de av svartaktiga, vågrätt utstående eller något ned

åtböjda holkfjäll. De kloböjda bladflilcarna är mest typiska hos Taraxacum hamatum (figur 10), som är den mest spridda arten och förekommer norrut till Ångermanland. I Skåne är T. hama

tum ganska vanlig på friska och fuktiga betes

marker tillsammans med T. gelertii. Angsmaskro

sorna avtar förmodligen i frekvens norrut, men de är kanske fortfarande förbisedda i vissa trak

ter. I varje fåll en art, T. hamatiforme, förekom

mer regelbundet på vägkanter och i samhällen.

Den påminner mycket om T. hamatum, men har rakare bladflikar, vilket även gäller T. subhama- tum (figur 10). Till denna sektion räknas totalt tolv svenska arter:

T. atactum T. hoekmanii

T. hamatiforme (figur 10) T. hamatum (figur 10) T. hamiferum T. lamprophyllum T. marklundii T. pruinatum T. pseudohamatum T. quadrans T. spiculatum

T. subhamatum (figur 10).

Ogräsmaskrosor och nordmaskrosor (sektionerna Ruderalia och Borea) Avgränsningen mellan dessa bägge sektioner är

fortfarande oklar. Det gäller inte minst de nord

maskrosor som når ner till södra Sverige och som endast med tvekan kan bestämmas korrekt i nyckeln. Lundevall och 011gaard (1999) anger vilka arter som för närvarande räknas till respek

tive sektion. Nordmaskrosorna är i allmänhet mindre till växten än ogräsmaskrosorna och har spensligare blad (figur 11). Övriga skillnader

(12)

WITTZELL & 0LLGAARD

h

Figur 7. Dvärgmaskrosorna (sektion Obliqua) har rikligare, mer tättsittande bladflikar än sandmask

rosorna. Bilden visar Taraxacum platyglossum. Den andra arten av dvärgmaskrosor, T. obliquum, har rundade flikspetsar.

Bild: Göran Wendt

mellan typiska ogräsmaskrosor och nordmaskro

sor framgår av bestämningsnyckeln. Observera att ogräsmaskrosorna är samma sektion som tidi

gare kallades Vulgaria.

Rekommenderad läsning

En av anledningarna till att maskrosorna har varit så misskända är säkert avsaknaden av tillför

litlig översiktslitteratur. Vi kan därför varmt re

kommendera Den nordiska floran (Mossberg m.fl. 1992), som innehåller utmärkta illustratio

ner av alla grupperna samt typiska arter som Taraxacum gelertii, T. hamatum och T. nordstedtii.

Hugo Dahlstedt påbörjade ett stort verk över Sveriges maskrosor (1921—30), men hann inte till ogräsmaskrosorna och besläktade sektioner före sin bortgången. De tre publicerade delarna behandlar bland annat sandmaskrosorna, strand-

(13)

WITTZELL & 0LLGAARD

fflmm

mm

wwm

Figur 8. Blomstänglar av Taraxacum bracteatum, en kärrmaskros (sektion Ce/t/co) som brukar få ett litet finflikigt blad (brakté) på korgskaftet. Det kan man ibland även hitta hos andra maskrosor, men aldrig så ofta som hos T. bracteatum.

Foto: Hans 0llgaard

Figur 9. Taraxacum litorale brukar föras till kärr

maskrosorna (sektion Celtica). Det är en små- vuxen art (5-10 cm) som framför allt före

kommer på havsstrand

ängar. Den har löst till

tryckta ytterholkfjäll och saknar pollen. De karak

teristiska bladen har stor ändflik och bara ett eller två par små sidoflikar.

Bild: Arie Hagendijk

(14)

WITTZELL & 0LLGAARD

Taraxacum subhamatum

Figur 10. Bladform hos de tre vanligaste arterna av ängsmaskrosor

(sektion Hamata).

Teckning: Hans 0llgaard

Taraxacum hamatiforme

SVENSK BOTANISK TI DSKRI FT 2001:95:2

(15)

WITTZELL &0LLGAARD

maskrosorna och i dåtidens vidare mening at- lantmaskrosorna. Dahlstedts verk är svårt att få tag i, men väl värt att försöka låna. Visserligen har många arter nybeskrivits sedan 1930-talet, sektionsindelningen ändrats och många utbred- ningsuppgifter tillkommit, men texten och de många illustrationerna är fortfarande av stort värde. För den som vill lära sig mer finns det också översikter över maskrosorna i Danmark och på Brittiska öarna att tillgå (011gaard 1983b, Dudman & Richards 1997).

Inventeringar av maskrosor

Den viktigaste anledningen att bekanta sig med de olika maskrosgrupperna är att de är intressan

ta ur ett växtgeografiskt perspektiv. Till skillnad från de olika arterna av ogräsmaskrosor, som man kan förvänta sig att finna lite överallt, så har de andra grupperna mer bestämda krav vad gäl

ler markens fuktighet eller kalkhalt och vegeta

tionens slutenhet. Många arter är knutna till gamla naturbetesmarker och hävdade ängsmar

ker. De är därför på tillbakagång i takt med att betestrycket minskar eller hävden upphör.

De senaste sammanställningarna av maskros- floran i enskilda landskap är från Värmland (Haglund 1952), Göteborg och Bohuslän (Borgvall & Haglund 1957, Borgvall 1959) och Öland (Saarsoo & Haglund 1962). Mycket har hänt vad gäller artuppfattningen och sektionsin

delningen sedan dess, men ännu mer vad gäller förekomsten av naturbetesmarker.

De senast utgivna landskapsflororna nämner i regel bara enstaka fynd av de intressanta grup

perna. I vissa fall kan man misstänka att det be

ror på en reell tillbakagång. Som framgår av en specialinventering i trakten av Virserum i Små

land, så finns kärrmaskrosorna och fläckmaskros

orna emellertid fortfarande kvar på många ställen (Nilsson 1992). Samma inventering visade att avsaknaden av ängsmaskrosor var en illusion, som bara berodde på bristande efterforskning. På samma sätt har letandet på naturbetesmarker i Bohuslän gett flera nya fynd av 77 spectabile och dalslandsmaskros (Blomgren 2001, i detta häfte).

Det senare är en fläckmaskros som inte hade

setts i Sverige på nästan 50 år.

Aven i ett tidigare någorlunda välundersökt landskap som Skåne går det att göra många roli

ga maskrosfynd. Som exempel kan nämnas att Taraxacum nordstedtii tidigare bara var känd från 4 lokaler, men under de senaste tio åren har extensiva efterforskningar lett till att det idag finns 17 aktuella lokaler och utbredningsområdet har ökat väsentligt. Ökningen är säkert bara skenbar och man kan utgå från att arten totalt sett är på viss tillbakagång. Däremot visar resul

tatet hur försummade maskrosorna har varit.

Flera av lokalerna är välkända naturreservat som Risen och Oxhagen i södra Skåne, där ingen tidigare har lagt märke till arten. Välbesökta områden som Benestads backar, Örupskärret och Stora Harrie mosse visade sig vid en närmare undersökning hysa tidigare okända inlandsföre- komster av östersjömaskros. Så sent som 1987 påträffades en annan strandmaskros, 77 austri- num, som ny för Sverige på en östskånsk stran

däng.

När man i maj tittar ut över en sydsvensk naturbetesmark med lysande gula maskrossolar, så lönar det sig alltså att komma ihåg att alla maskrosor inte är ogräs. Den som tar sig tid att böja sig ned och titta efter kan vänta sig en ny och spännande botanisk upplevelse.

• Tack till Arie Hagendijk och Göran Wendt som ställde scannade bilder till vårt förfogande.

Citerad litteratur

Blomgren, E. 2001: Maskrosjakt i Bohuslän.

Svensk Bot. Tidskr. 95: 129-134.

Borgvall, T. 1959: The Taraxacum flora of Bohuslän. Acta Horti Gotoburgensis 23:

1-40.

Borgvall, T. & Haglund, G. E. 1957: The Taraxacum flora of the Gothenburg region.

Acta Horti Gotoburgensis 21: 1-42.

Bäckström, L.-Å., Pettersson, B. & Åström, S.

2001: Jämtlandsmaskros Taraxacum encodes - anonym och hotad. Svensk Bot. Tidskr.

95: 115-118.

(16)

Bestämningsnyckel till sektionerna

WITTZELL & 0LLGAARD

1. Ytterholkfjäll brett ovala - äggrunda, ibland med hjärtlik bas, även i spetsen ± tryckta till holken.

Blad kala, linjära till smalt lansettlika, ofta med bara tandad bladkant eller linjära till svagt utvecklade bladflikar (figur 5). Strandängar (särskilt vid havet), kalkfuktängar

eller alvarvätar. ...Strandmaskrosor (sektion Palustria) - Ytterholkfjäll inte brett ovala eller inte tilltryckta, eller blad med välutvecklade flikar. ... 2 2. Frukter brungrå eller rödaktiga. Småväxta plantor, vanligen spensliga med djupt kluvna,

mångflikiga blad. Fullt utslagna blomkorgar oftast <40 mm i diameter. Holkfjäll ofta med en

knöl nära spetsen.Torra och sandiga växtplatser, särskilt längs kusten... 3 - Frukter brungrå. Plantan ej påtagligt småväxt eller blomkorgar >40 mm...4 3. Frukter brungrå. Blad vanligen med 6-10 ofta mycket tättsittande flikpar (figur 7).

Blommor svagt oranga, åtminstone de inre rörformigt hoprullade i spetsen, de yttre med röd strimma på undersidan.Ytterholkfjäll utan

eller med svagt antydda knölar. ... Dvärgmaskrosor (sektion Obliqua) - Frukter ibland brungrå, men vanligen rödaktiga, violettbruna eller gulröda. Bladflikar

vanligen färre än 6 par, sällan mycket tättsittande (figur 6). Blommor rent gula, samtliga vanligen flata i spetsen, de yttre med röd, mörkviolett eller gråaktig strimma.

Holkfjäll med tydliga knölar (saknas ibland)... Sandmaskrosor (sektion Erythrosperma) 4. Ytterholkfjäll långa, upprätta till utstående, med ett 2—4 mm långt horn nära spetsen,

eller 10-1 I mm långa, utstående till något nedåtriktade, med en liten knöl.

Fjällnära växtplatser. ...Hornmaskrosor (sektion Borealia) - Ytterholkfjäll på sin höjd med en svagt antydd knöl, men ibland ± förtjockade i spetsen...5 5. Blad tunna, kala, oftast ljusgröna med vitgröna, bredvingade bladskaft. Blomkorgar ca

40 mm i diameter, ofta glesa, mörkgula till svagt oranga.Ytterholkfjäll 10-1 I mm långa, upprätta till utstående, ofta tunna (± genomskinliga). Fjällnära, vanligen fuktiga

växtplatser. ...Fjällmaskrosor (sektion Taraxacum) - Blad ± robusta, ofta håriga. Bladskaft gröna till purpurfärgade, ovingade till bredvingade.

Blomkorgar vanligen 45 70 mm...6 6. Bladskaftens översida med längsgående, sammanvävda, röda och gröna strimmor (figur 4).

Ytterholkfjäll raka i spetsen. Flikmellanrum sällan tjärfärgade eller tydligt krusiga...7 - Bladskaftens översida enfärgad.Ytterholkfjäll med rak eller ± uppåtböjd spets.

Flikmellanrum ibland tjärfärgade, ofta krusiga... 9 7. Ytterholkfjäll även i spetsen ± tryckta till holken. Blad vanligen med ovingade, lysande

purpurfärgade skaft, vanligen med tyngdpunkten i övre halvdelen. Mittnerven kraftig långt upp i bladet, oftast purpurfärgad ända till spetsen. Unga knoppar ofta nickande.

Blomskaften oftast starkt färgade, men med en kontrasterande gulgrön ring precis under korgen. Kantblommorna oftast med vackert röd strimma på undersidan.

Frukter stora (ofta >5 mm), med kort, ofta konisk näbb. I norr på odlade gräsmarker,

söderut sällsynt på naturbetesmarker...Atlantmaskrosor (sektion Spectabilia)

(17)

WITTZELL & 0LLGAARD

- Ytterholkfjäll upprätta till nedåtböjda. Blad med eller utan vingar på skaften, vanligen med tyngdpunkten nära mitten, med ordinär mittnerv av varierande färg. Unga knoppar upprätta.

Blomskaften sällan med kontrasterande ring. Kantblommorna med röd- eller gråaktig

strimma. Mest ängsmarker, men några arter även på ostabil kulturmark...8 8. Blomknoppar ± svart- eller blåaktigt gröna, ± blådaggiga (pruinösa).Ytterholkfjäll utstående

till båglikt nedåtböjda, ofta med smal hinnkant. Blad vanligen något blanka och kala, aldrig med spridda violetta fläckar på ovansidan. Bladflikar hos flertalet arter ± böjda (figur 10).

Bladskaft utan eller med bara smala vingar.Tämligen allmänna i södra Sverige och där

även på kulturmark, sparsammare norrut...Angsmaskrosor (sektion Hamata) - Blomknoppar ± gråaktigt gröna, i regel ej eller bara svagt blådaggiga.Ytterholkfjäll utstående

till bågböjt nedåtböjda, sällan med hinnkant, eller upprätta med tydlig hinnkant. Blad hos flertalet arter matta, håriga, ofta med spridda bladfläckar. Bladflikar aldrig klolikt böjda.

Bladskaft ovingade till brett vingade. På betesmarker.

Fläckmaskrosor (sektion Naevosa), inkl. T. duplidentifrons, T. gelertii och T. praestans 9. Ytterholkfjäll upprätta till löst tryckta till holken, lansettlika (figur 3). Blad kala.

På naturbetesmarker i södra Sverige...Kärrmaskrosor (sektion Celtica) - Ytterholkfjäll vågrätt utstående eller + nedåtböjda, sällan upprätta och då brett lansettlika.

Blad kala eller ± hariga.Alia typer av öppen mark...10 10. Blad stora och breda, de inre ± håriga och ofta utan tydliga flikar. Bladskaft ± bredvingade.

Blomkorgar ofta ca 60 mm i diameter, kantblommorna utan eller med svagt färgad strimma på undersidan.Ytterholkfjäll vanligen nedåtriktade, långa, ± oregelbundna och med en förtjockning nära spetsen, men hos vissa arter kortare, mer utstående och regelbundna. På kulturmark i Norrland

och angränsande landskap...Norrlandsmaskrosor (sektion Boreigena) - Blad av varierande storlek och utseende, alla vanligen med tydliga flikar.

Blomkorg 30-60 mm, kantblommorna med ± tydlig strimma.Ytterholkfjäll

sällan förtjockade nära spetsen. Hela landet...I I I I. Korgdiameter 30—45 mm. Korg tät, ofta utan pollen.Ytterholkfjäll relativt små,

spetsiga, regelbundet bågböjda, med rak spets. Bladen oftast nästan kala, bladflikarna ganska likformiga, ofta vasst syltandade och med

mycket skarp spets (figur I I)... Nordmaskrosor (sektion Borea) - Korgdiameter normalt 45-55 mm. Korg oftast medeltät, hos de flesta arter med pollen.

Ytterholkfjäll av varierande utseende, oftast med uppåtböjd spets. Blad kala till håriga, ofta med ± olikartade bladflikar från blad till blad. Flikarna mycket spetsiga till trubbiga.

Mycket allmän på kulturmark i södra Sverige,

mindre allmän norrut...Ogräsmaskrosor (sektion Ruderalia)

(18)

WITTZELL &0LLGAARD

Figur I I. Bladform hos två representativa arter av nordmaskrosor (sektion Boreo), Taraxacum boreum (ovan) och T. oxylobium (syn. T. campylum) (t.h.). Lägg märke till de spetsiga bladflikarna, sylvassa tänderna och stora ändloberna i innerbladen.

A: ytterblad, B: mellanblad, C: innerblad.

Teckning: Hans 0llgaard

92 SVENSK BOTANISKTIDSKRIFT 2001:95:2

(19)

WITTZELL & 0LLGAARD

Christansen, M. P. 1942: The Taraxacum-Rota. of Iceland. The Botany of Iceland 3: 231—343.

Dahlstedt, H. 1921: De svenska arterna av släk

tet Taraxacum. I. Erythrosperma. II. Obliqua.

Acta Florae Sueciae 1: 1-160.

tet Taraxacum. III. Dissimilia. IV. Palustria. V.

Ceratophora. VI. Arctica. VII. Glabra. Kungl.

Sv. Vetenskapsakad. Handl., Ser. 3, 6(3):

1-66.

tet Taraxacum. VIII. Spectabilia. Kungl. Sv.

Vetenskapsakad. Handl., Ser. 3, 9(2): 1—99.

Dudman, A. A. & Richards, A. J. 1997:

Dandelions of Great Britain and Ireland.

Botanical Society of the British Isles, Handbook 9.

Haglund, G. E. 1947: Über die Taraxacum-Tlori der Insel Rügen. Svensk Bot. Tidskr. 41:

81-103.

Haglund, G. E. 1952: Taraxacum. I: F. Hård av Segerstad, Den värmländska kärlväxtflorans geografi: 362-375. Göteborg.

Hultén, E. 1971: Atlas över växternas utbredning i Norden. 2:a uppl. Stockholm.

Kirschner, J. & Stépanek, J. 1998: A monograph of Taraxacum sect. Palustria. Institute of Botany, Prühonice.

Lundevall, C.-F. & 011gaard, H. 1999: The genus Taraxacum in the Nordic and Baltic countries: Types of all specific, subspecific and varietal taxa, including type locations and sec

tional belonging. Preslia (Prag) 71: 43-171.

Mossberg, B, Stenberg, L & Ericsson, S. 1992:

Den nordiska Horan. Stockholm.

Nilsson, T. 1992: Mulens maskrosor. Projekt

arbete i biologi, Lunds universitet, vt. 1991.

Richards, A. J. 1985: Sectional nomenclature in Taraxacum (Asteraceae). Taxon 34: 633—644.

Saarsoo, B. & Haglund, G. E. 1962: Ölands Taraxacum-flora. Arkiv för Botanik, Ser. 2, 4:

515-560.

Wendt, G. 2001: En guide till sand- och dvärg

maskrosorna (sektionerna Erythrosperma och Obliqua). Svensk Bot. Tidskr. 95: 94-114.

Wittzell, H. 1999: Chloroplast DNA variation and reticulate evolution in sexual and apomic- tic sections of dandelions. Mol. Ecol. 8:

2023-2035.

Öllgaard, H. 1981: Mselkebotte, Taraxacum. I:

K. Hansen, Dansk feltflora: 536—578.

Köpenhamn.

öllgaard, H. 1983a: Om mtelkebotter. Urt 1983: 50-55.

Öllgaard, H. 1983b: Hamata, a new section of Taraxacum (Asteraceae). PI. Syst. Evol. 141:

199-217.

Öllgaard, H. 2001: Några nordliga sektioner av maskrosor i Sverige. Svensk Bot. Tidskr.

95: 120-128.

ABSTRACT

Wittzell, H. Maskrosor i södra Sverige - en introduktion (Dandelions in southern Sweden - an introduction). Svensk Bot.Tidskr. 95: 78-93.

Uppsala. ISNN 0039-646X.

An introduction is given to the twelve presently recognised sections of dandelions (Taraxacum) in Sweden.This genus has usually been neglected during botanical inventories for lack of relevant literature.The differences between the sections mainly occurring on unfertilised meadows and pastures vs. more weedy species are described with special reference to the conditions in sout

hern Sweden. All Swedish species of the sections Celtica, Erythrosperma, Hamata, Naevosa, Obliqua and Palustria are listed.

Håkan Wittzell är docent i eko

logi och studerar bland annat den genetiska variationen hos fåglarnas immunförsvar. Han är också botaniskt intresserad och har med DNA-teknik under

sökt släktskapet mellan flertalet maskrossektioner i Europa, Asien och Nordamerika.

Adress: CNRS FRE 2376, 19 rue Guy Moquet, BP 8, F-94801 Villejuif Cedex, Frankrike, E-post: wittzell@vjf.cnrs.fr

(20)

stiS*

CMS!

En guide till

sandmaskrosor och

dvärgmaskrosor

En botanist som blivit riktigt maskrosbiten är Göran Wendt. I denna artikel presenterar han ett tjugotal sandmaskrosor samt våra två arter av dvärgmaskrosor (sektionerna Erythrosperma och Obliqtm) med korta artbeskrivningar och bilder. Dessutom har han konstruerat en nyckel till sandmaskrosorna.

TEXT & BILD: GÖRAN WENDT

M

itt intresse för sandmaskrosorna börja

de för några år sedan, när jag invente

rade några rutor nära kusten i Skåne.

Det fanns fina naturbetesmarker och sandiga strandängar och här växte flera olika sand- och

dvärgmaskrosor. Jag började studera dem närma

re och fortsatte följande år med att leta på lämp

liga lokaler i andra delar av Skåne. På så sätt skaffade jag mig en liten samling maskrosor. De var mycket svåra att bestämma, varför jag vände mig till Hans 011gaard i Danmark för att fa hjälp. Han har sporrat mig att fördjupa mig ytterligare i sandmaskrosornas värld.

I beskrivningarna har jag inte alltid gett uttryck för den stora variation, som existerar inom maskrosarterna. Ofta har jag dock skrivit

”mer eller mindre”, ”vanligen”, eller i övrigt varit något svävande. Man skulle nästan behöva skriva

”mer eller mindre” före varje adjektiv.

I den pågående Skåneinventeringen har vi samlat en hel del sand- och dvärgmaskrosor.

Tillsammans med uppgifterna i Weimarcks Skånes Flora från 1963 kan man fa en ganska bra bild över förekomsten i Skåne. I övriga Sverige är kunskapen mer fragmentariskt och uppgifterna bygger huvudsakligen på äldre fynd.

Bilderna

Urvalet av arter har gjorts i samråd med Håkan Wittzell. Vi har uteslutit arter som det finns mycket få fynd av, som känns osäkra eller som har begränsad utbredning. Urvalet begränsas också av att det varit nödvändigt att på kort tid ta fram bra bilder av tillgängligt material. Öland och Gotland har tyvärr blivit något försummade på grund av detta. Dvärgmaskrosorna har tagits med eftersom de liknar sandmaskrosorna och påträffas i samma miljöer.

Växterna har skannats in med en färgskanner och därefter behandlats i ett bildredigeringspro

gram (Adobe Photoshop). Jag har ibland tagit med flera exemplar av samma art för att visa variation i bladformer och storlek. Alla exemplar är bestämda (eller kontrollerade) av Hans 011- gaard. På varje bild finns ett skalstreck som mot

svarar 5 centimeter i verkligheten. På holkbilder

na är motsvarande skalstreck 1 cm. Frukterna är fotograferade med digitalkamera genom mikro

skop och här motsvarar skalstrecket 4 mm.

(21)

WENDT

För att säkert bestämma vissa sandmaskrosor fordras färgen på mogna frukter.Vanligast är den rödbruna färg, som till exempel Taraxacum taeniatum (A) har.

T. glaucinum (B) har vackert lysande röda frukter och andra, som T. dissimile (C), har grå frukter.

Sandmaskrosor

(sektion Erythrosperma)

Vad som utmärker sektionen som helhet be

skrivs i artikeln ”Maskrosor i södra Sverige — en introduktion” (sidan 78 i detta häfte).

I. T brachyglossum (Dahlst.) Raunk.

knoppmaskros

Bladen är mörkgröna. Bladflikarna är vanligen deltoida, ofta helbräddade, men på friskare mark kan de bli mer skärformade och ha några tänder på ovankanten. Andfliken är pillik med ± utdra

gen spets. Mittnerven är ofta orent rödanlupen.

Bladskaften är smala, vanligen vackert violetta.

Unga holkar är vanligen kraftigt pruinösa. Ytter

holkfjällen är ganska breda och utåtriktade.

Deras insida är nästan alltid mörkt gråviolett, särskilt på äldre holkar. De har en smal, ibland knappast synlig, hinnkant. Blomkorgarna är även i full blom mindre utbredda än hos andra arter (trattformiga, ses bäst i fält). Arten har rik

ligt med pollen samt svartgröna märken. Arten är allmän i Skåne och det verkar den vara även i övriga Götaland och Svealand och den är även noterad från Norrland.

I. T. brachyglossum

Helsingborg, 18/S 1998/GW Z A

(22)

WENDT

Några begrepp

Inre holkfjäll - långa jämnbreda fjäll, som sitter i en krans kring blomkorgen.

Yttre holkfjäll - sitter utanför de inre och är ungefär hälften så långa som dessa. Deras riktning är ibland viktig vid artbestämningen och den är mest karakteristisk strax innan holken öppnar sig helt. Hinnkanter och knölar samt fjällens längd, bredd och form är ofta viktiga karaktärer.

Knölar - de utskott, som brukar finnas strax under holkfjällens spets.

I litteraturen nämns även hornut

skott eller pucklar beroende på hur markerade de är. Knölarna brukar vara tydligast på de inre holkfjällen.

Blad - det är de mellersta bladen eller de inre (senaste), som är intressantast och som avses i be

skrivningarna. De tidigare bladen brukar vara mindre flikiga och inte lika karakteristiska.

Skärformade bladflikar (eller lober) - bladflikens överkant är mer eller mindre välvd vid basen.

Fliken är mer eller mindre långt, svängt och smalt utdragen.

(Innerbladen hos T. lacistophyllum är ett bra exempel)

Deltoida bladflikar - bladfliken har en lång överkant som är rak eller något svängd samt en kortare underkant. (I isophyllum är ett bra exempel.)

Märkets färg - beror på de mer eller mindre mörka papillerna på märkets utsida. Stiftet är delat i två märkesflikar. Flikarna brukar ha gul insida. Utsidan däremot, varierar i färg och är en viktig karaktär. Färgen kan förändras vid pressningen (spe

ciellt om man slarvar med den) och bör därför antecknas i fält.

2. T. commixtum Hagl.

Arten har vanligen långt utdragna skärformade bladflikar med något utvidgade bladspetsar som på bilden. På torrare mark kan flikarna dock vara kortare och deltoida. Långt ner på bladskaftet och på flikarnas över- och underkanter finns det ofta långa, nålformade småflikar eller tänder.

Holken är bred, kort och mörkgrön. De yttre holkfjällen är breda, löst tilltryckta - utåtriktade och har en tydlig hinnkant. Holkskaften är spindelvävshåriga, speciellt i yngre stadier. Pollen saknas och märkena är rent gula.

Det finns några fynd från Skåne och ett mindre antal från övriga Götaland, speciellt från Gotland.

2. T. commixtum DK, Fyn, 9/5 I993/H0

3. T. decipiens Raunk. hällmaskros

Bladens sidoflikar och även ändfliken varierar från breda deltoida, till smalare med utdragen spets. Sidoflikarna kan vara otandade, men det kan också finnas några smala vassa tänder på ovankanten. Bladskaften är smala och ganska mörkt rödvioletta. De yttre holkfjällen brukar ha en utdragen ganska lång spets och tydlig hinnkant. Knölar brukar förekomma på några av holkfjällen, men ej på alla. Blomkorgen är tät och starkt konvex. Pollen saknas och märkena är ljusare eller mörkare gröna. Se även 77 commixtum och 77 taeniatum. I Skåne är arten tämligen allmän, speciellt i de östra delarna. I övrigt finns det åtskilliga fynd och den är noterad en bit upp i Norrland.

(23)

WENDT

3. T. decipiens

Brösarp, 9/5 2000/GW

4. T. dentosum M. P. Chr.

Den största växten på bilden är mest representativ. Arten är nära besläktad med T. fiilvum och kan liksom denna bli grov och Ruderalia-lik. Bladens sidoflikar är deltoida — skärformade, nedåt- riktade och har ofta en iögonfal

lande stor tand ungefär mitt på flikryggen. Bladskaften är grova och ofta vackert rövioletta.

Blomspetsarna brukar vara lysan

de röda. De yttre holkfjällen har en smal men väl synlig hinnkant och de är tidigt utåt - nedåtböj- da. Knölar finns på en del holk

fjäll men de är inte särskilt tydli

ga. Pollen saknas. Märkena är ljusa, rent gula - svagt grönakti

ga. Frukten är gråbrun i moget skick, mera gråaktig än den hos

T. fiilvum. (Den senare har inte heller lika starkt färgade blad

skaft.) I Skåne är arten funnen på ett tiotal kustnära lokaler.

I övrigt fa noteringar. 4. T. dentosum

Brösarp, 9/5 2000/GW s-

fs

(24)

WENDT

5. T. discretion H. Ölig, glappmaskros

Bladen är ganska mörkt grå

gröna. De yttre (äldsta) bla

den har ofta bleka skaft, medan de inre bladen far mera färg på skaften. Bladen är smala med skärformade nedåtriktade flikar, som är fint tandade och kan ha djupa inskärningar på rygg

sidan. Flikmellanrummen är ganska smala, ofta helt ovingade och även de brukar vara tandade. De yttre holk- fjällen är ca 2 mm breda, kraftigt nedåtböjda, ofta rödaktiga med en smal men tydlig hinnkant och med en liten knöl nära spetsen. Pol

len finns och märkena är grönaktiga. Arten kan likna vissa former av T. scanicum, men är finare syltandad och har mer nedåtböjda ytter

holkfjäll. Det finns några nya och ett tiotal äldre fynd från Skåne. I övrigt finns det några uppgifter åtminstone från Blekinge.

5. T. discreum

Torekov, 21 /5 1999/G W kV

6. T. dissimile Dahlst. solmaskros

Arten är normalt något grov, men kan, som bilden visar, även bli mycket grov. Bladen kan variera avsevärt med hänsyn till flikarnas storlek och form. Ofta är flikarna mer eller mindre grovt tandade. De yttre holkfjällen är utstående, ganska breda, är brett hinnkantade och har knölar under spetsen. Arten saknar pollen och märkena är nästan svarta och kontrasterar tydligt mot de ljusgula blommorna. Frukten är grå, vilket är mycket ovanligt hos sandmaskrosorna. Från Skåne finns ett tiotal äldre fynd och ett nytt. Därutöver finns uppgifter om ett antal spridda fynd långt upp i landet.

6. T. dissimile Polen, Gdynia, 8/5 I997/H0

(25)

WENDT

7. T. falcatum DIs, Laxarby, 6/6 1951 /Haglund

6. T. dissimile Polen, Gdynia, 8/5 I997/H0

7. T. falcatum Brenner falkmaskros

Arten är vansklig att skilja från T. fulvum, som den delar åtskilliga av de iögonfallande karaktärerna med, till exempel avsaknaden av pollen, ljusa märken och röd-

aktiga - gulbruna frukter. Av bil

den framgår dock att bladflikarna hos T. falcatum sitter längre ifrån varandra, samt att sidoflikarnas övre kant i mellan- och innerbladen är svängda, så att flikarna blir mer eller mindre skärformade.

Flikarna kan i extrema former bli kraftigt uppsplittrade i långa tän

der. I fält ser man också att T. fal

catum har mer uppåtriktade blad.

Från Skåne uppges ett tiotal äldre uppgifter, men vi har ännu inte stött på den i inventeringen. Arten har en något nordlig tyngdpunkt i utbredningen och det finns spridda fynd av den långt upp i Norrland.

(26)

WENDT

8. T. fulvum Raunk. tegelmaskros

Arten förekommer ofta på odlad mark och kan då bli stor och Ruderalia-lik. På naturligare mark är den spensligare (se bilden). Bladen är deltoida - skärformade, vanligen med åtskilliga sylformade tänder på den övre kanten. Blomspetsarna bru

kar vara lysande röda. Holken är kort och ljus.

Ytterholkfjällen är mycket smala och har en smal men tydlig hinnkant. De är tidigt utåt — nedåt- böjda och har en tutpräglad knöl. Pollen saknas.

Märkena är ljusa och ger ett gult till ljusgrönt intryck. Arten har fått sitt latinska namn efter fruktens färg, gulaktigt röd, men normalt är fär

gen brun — gulaktigt brun. Arten är tämligen all

män och är en av de arter, som har den största utbredningen i landet. Den är inte heller krävande vad gäller växtmiljö, utan påträffas även på grus

planer, vägrenar osv.

8. T. fulvum Trolle-Ljungby, 25/5 1999/GW

9. T. glaucinum Dahlst. blågrå maskros Bladfärgen går i blågrönt (därav det latinska namnet). Växten ger ett robust intryck. Blad- flikarna är deltoida — skärformade och kan ha ganska långt utdragna spetsar. Flikarna är ofta rikt syltandade och nedåtriktade. Bladskaften är vingade och vanligen violetta nedtill. Holken är bred och mörk och blomkorgen är ganska vid.

Ytterholkfjällen är breda och tidigt utåtriktade och de har en bred och tydlig hinnkant. Knölar brukar finnas på både de inre och yttre holkfjäl

len, men de är inte alltid så tydliga. Pollen saknas och märkena är grågröna. Arten är tämligen säll

synt i Skåne och därutöver finns det spridda fynd från övriga Götaland och en bit upp i Svealand.

9. T. glaucinum Trolle-Ljungby, 25/5 1999/GW mm

(27)

WENDT

10. T. gotlandicum Dahlst. gutemaskros Man känner igen arten på de grågröna bla

den, som är breda i förhållande till sin längd, med den största bredden långt ute på bladet.

Bladflikarna är långa, smala och framåtsväng- da och har ofta ganska trubbiga spetsar. Blad

skaften är ovingade och ganska intensivt pur- purfärgade på ovansidan, medan de är blek

gröna - svagt färgade på undersidan. De yttre holkfjällen är korta och ganska breda och har en mycket tydlig ljus hinnkant. De är uppåt- riktade med något utåtböjda spetsar med en liten knöl. Med en bra lupp ser man att den övre halvan av fjällets kant är tätt cilierat.

Blommorna har pollen och märkena är grön

aktiga. (Jämför T. laetum, som den kan vara mycket lik.) Arten verkar vara vanlig på Got

land, och ganska vanlig även på Öland. I övrigt finns någon enstaka uppgift.

10. T. gotlandicum från typlokalen i Visby, 15/5

I996/H0

I I. T. isophyllum Hagl. sotmaskros Växten är vanligen liten, ibland mycket liten.

Bladen har likformiga flikar, som är korta, deltoida och nedåtriktade. De har ofta några små, vassa tänder på ovankanten. Bladskaften är smala och kan vara något rödvioletta.

Ytterholkfjällen är mycket korta och smala samt mer eller mindre horisontellt utstående.

De är vanligen försedda med knölar och sak

nar, eller har en mycket otydlig, hinnkant.

Blomkorgen är den minsta hos Erythrosperma- sektionen och oftast bara 2 cm i diameter i full blom. Kantblommorna har undertill en svartviolett rand som kontrasterar starkt mot den gula kanten. Pollen saknas och märken är mycket mörkt gröna, nästan svarta.

I Skåne är arten tämligen allmän. I övrigt finns det en hel del fynd från Götaland.

I I. T. isophyllum Falsterbo,

(28)

WENDT

I 2. T. lacistophyllum (Dahlst.) Raunk. backmaskros Arten är vanligen spenslig, men ofta högväxt. Dahlstedt (1921) skriver ”Den utmärker sig genom skärformiga flikar, som vid basen hava en hög pucklig rygg och äro utdragna i en smal och lång, oftast m. 1. m. uppåtböjd spets...” Kan det skrivas bättre! Flikarnas övre kant är helt släta eller har en sylformad tagg. Ändfliken brukar vara smal och långt utdragen. Bladskaften är smala och starkt rödvioletta. Korgen är stor och gles. De yttre holkfjällen är långa och långspetsade, saknar ofta knöl och har otydlig eller obefintlig hinnkant. Ytterholk

fjällen kan även på insidan fa en violett an

strykning, men aldrig lika stark som hos T. bracbyglossum. Arten har rikligt med pollen samt svartgröna märken. I Skåne är arten tämligen allmän. I övriga Sverige verkar den vara allmän i vissa trakter, speciellt i Svealand, men fynd har även noterats från Norrland.

12. T. lacistophyllum Ivö, 20/5 1999/GW

(29)

WENDT

I 3. T. laetum (Dahlst.) Raunk.

spädmaskros

Arten är ganska lätt att känna igen.

Den har ljusgröna blad med blekt gröna bladskaft. Holken är kort med breda, löst tilltryckta ytterholkfjäll, vilka har en bred hinnkant och rejäla, vackert rödlila knölar. Kantblommornas undersida har en ljusröd strimma. Den har rikligt med pollen samt rent gula märken. (Se även 77 limbatum och 77 gotlandicum) Det är en av de vanligaste arterna i Skåne I övrigt finns det åtskilliga fynd i Götaland och en bit upp i Svealand.

13. T. laetum Trolle-Ljungby, 25/5 1999/GW OBS! Holkfjällens stora knölar.

(30)

WENDT

14. T. limbatum

St. Köpinge, 8/5 2000/GW 14. T. limbatum Dahlst. bårdmaskros

Bladens sidoflikar är deltoida, som på bilden, men kan även vara mer utdraget skärformade. Vanligen finns det några sylformade tänder på ovankanten och i flikmellanrummen. Bladskaften brukar vara svagt rödvioletta nedtill.

Holken är lång och blekt grön. De yttre holkfjällen är långa, (mer än halva läng

den av de inre) ganska breda med tämligen bred hinn

kant och tydliga knölar.

De är uppåt - utåtriktade.

Korgen är stor (3,5-5 cm) och plan. Kantblommornas undersida har en gråviolett strimma. Pollen brukar fin

nas, men ofta sparsamt (ibland kommer det inte fram ur ståndarröret).

Märkena är ljusgröna - gulgröna. Arten är habituellt mycket lik T. laetum. Blad

skaften är dock rödvioletta, de yttre holkfjällen är mer utstående och har en puckel, som är avsevärt blygsammare än T. laetums stora, färgade och märkena är grönare. Den fullt utslagna blomkorgen är mycket stör

re än den hos T. laetum.

(Det kan skilja 1 cm på samma lokal.) Arten är mindre allmän i Skåne och är i övrigt spridd långt upp i Norrland.

(31)

WENDT

15. T. marginatum

Sm, Hagby, 27/5 1999/GW I 5. T. marginatum (Dahlst.) Raunk.

fransmaskros

Bladens utseende varierar avsevärt med biotopen och sidoflikarna kan vara från deltoida till smalt skärforma- de (se bilden). Vanligen finns det några — många sylformade tänder på ovankanten av flikarna och i flikmellanrummen. Bladskaften brukar vara rödvioletta nedtill. Holken är ganska lång och de yttre holkfjällen är löst tilltryckta. De är breda, relativt långa, mörkgröna och mer eller mindre röd- anlupna samt försedda med en bred och tydlig hinnkant. De brukar ha tydliga knölar. Pollen saknas och mär

kena är mörkgröna. Från Skåne finns några äldre uppgifter men vi har mis

sat den hittills i inventeringen. Eljest finns en hel del fynd spridda över Götaland, Svealand och även upp i Norrland.

(32)

WENDT

MS.«

I 6. T. parnassicum (silesiacum) Dahlst.

parnassmaskros

Bladen är friskt - gråaktigt gröna. (Exemplaret på bilden har gulaktiga blad på grund av något misslyckad torkning) Bladen har långa och smala skaft med tunna tänder. Den största bredden är ovanför bladets mitt och där kan flikarna sitta mycket tätt. Flikarna har oftast en tydligt konvex ovan

kant. Bladets yttre del är kort och bred och avslutas oftast med en liten, bred, mer eller mindre välavgränsad spets. Den utslag

na korgen är tät och blommor

nas spetsar är inte (som normalt) flata utan båtformigt hoptryckta, så att kronorna på avstånd ser spetsiga ut.

De yttre holkfjällen är små, äggrunda - lansettlika med smala hinnkanter och små knölar.

Knölarna är tydligare på de inre holkfjällen.

Pollen saknas. Märkena är grönaktiga. Några

16. I parnassicum

DK, Sjaelland, 13/5 I994/H0

fynd är gjorda i östra Skåne. Den är dessutom noterad åtminstone från Bohuslän och Oland.

I 7. T. proximum (Dahlst.) Raunk. brunmaskros

Arten varierar i utseende med biotopen och kan, på näringsrikare mark habituellt likna en liten ogräsmaskros. Bladens sidoflikar

varierar från breda, deltoida och tätt sittande (på torr och näringsfattig mark) till skärformigt utdragna med ängre flikmellanrum (på friskare mark). De har vanligen flera smala, spetsiga tänder på ovan

kanten. Bladskaften är skarpt rödvioletta.

Holken är kort och ganska mörkt grön och skaftet brukar vara rikligt spindelvävs- hårigt. De yttre holkfjällen är relativt långa, utdraget spetsiga och tidigt utåt — nedåtböjda. De saknar knöl och har mycket otydliga hinnkanter. Pollen saknas.

Märkena är grönaktiga.

Det är en av våra vanligaste sandmaskrosor och den förekommer förutom på de mera normala biotoperna även på till exempel gårds

planer och vägkanter.

17. T. proximum Trolle-Ljungby 29/4 1999/GW

(33)

WENDT

18. T. rubicundum Dahlst. rubinmaskros Arten brukar vara lätt att känna igen. Påfallande är de nästan trådsmala, lysande rödvioletta blad

skaften. Bladflikarna är vanligen skärformade och dessutom ofta uppåtsvängda. De är långa, smala, fmtandade och har en puckel vid basen.

Korgen är liten, gles och oregelbunden och har en rödviolett stiälk som alltid är kal. De yttre holkfjällen är breda och korta och tryckta till holken. De har väl synliga, breda, hinnkanter samt rejäla knölar. Pollen saknas vanligen, men kan förekomma ibland. Märkena är grönaktiga.

Arten är tämligen allmän i vissa kustavsnitt av Skåne. Den har också noterats ganska ofta från övriga Götaland samt från Svealand.

^ Al'

V ^

18. T. rubicundum Ingelstorp, 8/5 2000/GW

rT

V

i.