Nationellt arbete - Hur återställer vi Östersjön?

LRF och dess medlemmar har sedan lång tid haft ett stort och kraftfullt engagemang för svensk vattenmiljö och i synnerhet Östersjön. Ett systematiskt arbete med vattenvård sker inom lantbruksnäringen sedan 1980-talet och grundar sig på olika styrmedel; lagstiftning, EU-stöd, rådgivning och kunskapsförmedling, forskning och miljöövervakning. År 2001 startade Jordbruksverket, LRF, länsstyrelserna och rådgivningsföretagen vattenvårdskampanjen Greppa Näringen där lantbrukare erbjuds allsidig och praktisk rådgivning genom ett sort antal moduler (se bild) som bland annat syftar till att minska läckaget av näringsämnen.

Arbetet stöds ekonomiskt av EU, svenska staten och lantbrukarna själva. Det är frivilligt att vara med men projektet har haft stor framgång bland Sveriges lantbrukare. I dagsläget är cirka 10 000 lantbrukare med, och över 40 000 rådgivningsbesök har genomförts. Detta har resulterat i mer resurseffektiva och mindre miljöpåverkande gårdar med lägre överskott av såväl kväve som fosfor på gården.

Greppa Näringen har sedan starten 2001 lett till betydande minskningar av kväve- och fosforöverskotten på många gårdar. De minskade överskotten har resulterat i en årlig minskning av kväveutlakningen med 800 ton kväve och en minskning av fosforutlakningen med 15-30 ton fosfor sedan 2001. Förlusterna av ammoniak har minskat med 700 ton och läckagen av växtskyddsmedel har också minskat. Över 85 procent av lantbrukarna uppger att de vidtar åtgärder efter att de har fått besök av en rådgivare från Greppa Näringen.⁶ På grund av naturlig systemtröghet i mark- och vattensystemen tar det relativt lång tid innan

förbättringar syns i vattendragen. I fjol publicerade SLU rapporten ”Kväve- och fosfortrender i jordbruksvattendrag – Har åtgärderna gett effekt?”⁷ I majoriteten av de 65 undersökta och jordbruksdominerade vattendragen påvisades trender med sjunkande halter och tillförsel av kväve och fosfor.

LRF är också engagerat i olika LOVA-projekt (Lokala Vattenvårdsprojekt) som är ett stöd inriktat på praktiska åtgärder för att minska övergödningen i Östersjön och Västerhavet och som har funnits sedan 2009. Bidraget har gått till små men viktiga insatser på lokal nivå för att motverka övergödning. Flertalet LRF-avdelningar runt om i landet har fått LOVA-stöd för strukturkalkning av jordbruksmark och på så sätt bidragit till att minska jordbrukets negativa miljöpåverkan. På flera håll har LOVA-pengar också möjliggjort projekt med syfte att säkert återföra näringsämnen från enskilda avlopp till åkermark. I och med att regeringen i budgeten 2013 sänkte anslaget till vattenvård kapades emellertid också resurserna till LOVA. Anslaget till åtgärdsinriktat vattenvårdsarbete minskade från 738 Mkr till 503 Mkr. Av dessa fördelade

6 Broschyren ”Rådgivningen för lantbruk och miljö”:

http://www.greppa.nu/download/18.1dbcbad113c7ffa7b0380007894/Radgivning_for_lantbruk_2013_korr.pdf

7 http://publikationer.slu.se/Filer/NrTrendRapport_2012_1.pdf

Havs- och vattenmyndigheten 310 Mkr vidare till länsstyrelserna, vilket ska täcka länsstyrelsernas hela vattenvårdsarbete omfattande vattenförvaltning, kalkning av sjöar, fiskevård, åtgärdsprogram för hotade arter och LOVA-stöd. Detta ska jämföras med 2012 då motsvarande summa var 430 Mkr. Dessutom har länsstyrelsernas gemensamma arbetsgrupp sett över fördelningen av vattenvårdsanslaget mellan olika sakområden, varvid LOVA kraftigt prioriterades ner och sänktes, på Havs- och vattenmyndighetens inrådan, med 80 procent.

Länsstyrelsernas arbetsgrupp är dock starkt kritiskt till nedskärningarna och konstaterar att

”LOVA-anslaget har under flera år varit ett mycket värdefullt tillskott för det åtgärdsinriktade vattenmiljöarbetet för landets kustlän. Att det upphör innebär att arbetet med Baltic Sea

Actionplan (BSAP), restaureringen av Östersjön m.m. kommer att tappa fart.” ⁸ LRF delar denna uppfattning och har argumenterat för fortsatta och förstärkta LOVA–satsningar.⁹

Ett annat exempel som kan nämnas är den unika svenska modell som finns för att bekosta FoU om hållbar matproduktion. På initiativ från lantbruksnäringen dras ett halvt öre från varje kilo mjölk som bonden levererar och på motsvarande sätt finansierar bland annat

spannmålsnäringen och köttbranschen forskning. De insamlade medlen administreras av Stiftelsen Lantbruksforskning som under de senaste åren har beviljat 50-100 miljoner kronor varje år till tillämpad forskning. En stor del av forskningen har fokus på miljöfrågor och 2008 inleddes en särskild satsning på fosfor. 24 forskningsprojekt tar ett helhetsgrepp på frågan och genererar ny värdefull kunskap.

Sammantaget har LRF:s mångåriga kunskapsinriktade vattenvårdsarbete lett till ökad medvetenhet och kunskap bland lantbrukare, som i förlängningen resulterat i betydande och dokumenterade minskningar av kväve- och fosforläckage från svenska gårdar. Det kanske bästa kvittot på detta hittas i SCB:s återkommande meddelande ”Kväve- och fosforbalanser för jordbruksmark och jordbrukssektor”, från och med 1995 och senast publicerat 2011 med siffror till och med 2009¹⁰.

8 PM om fördelning av anslaget för åtgärder för havs-och vattenmiljö 2013:

http://www.bwz.se/miljorapporten/UserFiles/Files/1007_PM%20om%20vattenv%C3%A5rd.pdf

9 http://hd.se/ledare/2012/07/31/vattenvardssatsning-som-behovs/

10 http://www.scb.se/Statistik/MI/MI1004/2009A01/MI1004_2009A01_SM_MI40SM1102.pdf

Figur 1 i den publikationen visar hur det årliga medelöverskottet per hektar har ändrats över tid (balans = överskott):

LRF:s och det svenska lantbrukets arbete har oftast skett i samverkan med både den offentliga och akademiska sektorn, och i en del sammanhang med miljöorganisationer som WWF. Det samlade resultatet gör att svenskt lantbruk anses ligga i framkant inom den europeiska lantbruksnäringen med avseende på dessa frågor och betraktas av EU-kommissionen som en konstruktiv näringslivsaktör på miljöområdet.

33 6.2 Gränsöverskridande samarbete

LRF är också en aktiv och ofta drivande partner i samarbeten över nationsgränserna i Östersjöområdet.

Redan 1998 var LRF drivande och medverkade till att nätverket Baltic Farmers Forum on Environment (BFFE) etablerades vid ett uppstartsmöte i Visby på uppdrag av Nordiska Bondeorganisationers Centralförbund. BFFE syftar till att öka kunskapen och engagemanget bland lantbruksorganisationer i länderna runt Östersjön när det gäller kopplingen mellan hanteringen och nyttjande av växtnäring på gårdarna och Östersjöns övergödning. BFFE är även observatör i HELCOM och är därigenom lantbruksnäringens röst inom HELCOM.

När EU:s Östersjöregionsstrategi¹¹ initierades 2009 samlade sig flera av

bondeorganisationerna inom BFFE och bidrog gemensamt med ett antal förslag till värdefulla projektidéer för att förverkliga strategins ambitioner om ett mer ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbart lantbruk. LRF var särskilt drivande för projektförslaget Baltic Deal – Putting best agricultural practises into work¹² som tillsammans med FoU-projektförslaget Baltic Manure för bättre stallgödselhantering blev accepterat som flaggskeppsprojekt inom strategin. In i projektet Baltic Deal tar LRF med sig bland annat 10 års erfarenheter från Greppa Näringen¹³ och 20 års erfarenheter från demogårdsnätverket Odling i Balans¹⁴. Baltic Deal-konsortiet samlar fem rådgivningsorganisationer och två bondeorganisationer under perioden 2010 – 2013. Utöver dessa sju partner från lika många länder har projektet över 30 samarbetspartners i alla nio länder runt Östersjön, inklusive Ryssland. Syftet är att höja bönders och rådgivares kunskap om hur man genom miljöinvesteringar, miljöåtgärder, kunskap och förbättrad jordbrukarsed kan minska växtnäringsläckage från gårdarna, samtidigt som gården behåller hög produktion och konkurrenskraft. Det sistnämnda är av särskilt stor vikt för att attrahera bönder och rådgivare i länder med mindre fokus på Östersjöns

övergödning än till exempel Sverige och Finland. En central del av projektet har varit

11 Östersjöstrategin som beslutades 2009:

http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=COM:2009:0248:FIN:SV:PDF och uppdateringen 2012:

etableringen av ett unikt demogårdsnätverk med 118 demogårdar som ligger i framkant. Den polska partnern CDR har ansvaret för denna del av projektet och har ambitiöst nog själva bildat ett nytt, nationellt nätverk med 48 gårdar, fördelade på 2-4 i varje polsk region. Ett antal av Baltic Deals demogårdar är även nationella eller regionala vinnare i WWF:s Baltic Farmer Award. Baltic Deal har fått starkt stöd av EU-kommissionen och betecknas ofta som ett gott exempel på en möjlig förgröningsmodell för CAP – en kunskaps- och rådgivarbaserad modell med skräddarsydda lösningar som baseras på den enskilda gårdens unika förutsättningar, såväl ekonomiskt som miljömässigt. Även WWF Europe och Friends of Earth har lyft fram Baltic Deal som ett föredömligt ”best practice”-projekt från lantbrukssektorn tillsammans med 18 andra projekt med inriktning på miljö och hållbar utveckling som får finansiering ur EU:s strukturfonder.¹⁵ LRF har nu i början av april 2013 skickat in en ansökan till Svenska Institutets utlysning för 3-åriga tematiska partnerskap – Baltic Deal Bridge – innehållande totalt 23 partners, varav 12 bondeorganisationer och 11 rådgivnings- och

kunskapsorganisationer. Antalet länder har utökats till 10. Utöver de sju som är med i Baltic Deal är även Ryssland med, samt Tyskland och Norge. Ett huvudsyfte med det tematiska partnerskapet Baltic Deal Bridge är att förbereda för en ny ansökan till Baltic Deal 2.0 när större finansieringskällor från EU blir utlysta.

Kunskapsutbytet mellan länderna för att få ner övergödningen har således intensifierats med LRF:s aktiva medverkan och ledning. Det är betydande skillnader i hur långt de olika Östersjöländerna har kommit i arbetet med växtnäringsfrågan inom lantbrukssektorn.¹⁶ Av Östersjöregionens cirka 2

15 Se webbsajten http://wellspent.eu/#the_baltic_sea

16http://www.greppa.nu/download/18.5df17f1c13c13e5bc4f800037036/%C3%96stersj%C3%B6l%C3%A4ndern as+top+25-130115.pdf

EU-medlemmarna. Samtidigt är kostnaderna för många åtgärder lägre där än i Sverige och de andra äldre EU-medlemsstaterna i regionen. Det är därför av stor vikt att man fokuserar på stöd och samarbete, med utbyte av kunskap, teknologi och möjliga flexibla

finansieringslösningar, för att bidra till att skillnaderna mellan Östersjöstaterna utjämnas över tid och därigenom att totalkostnaderna hålls nere. Samtidigt måste alla bidra med vad man kan till ett fortsatt ambitiöst och hållbart Östersjöarbete. Regeringen har under vintern och våren 2013 påbörjat ett initiativ för att förmå EU:s medlemsstater inom Östersjöregionen att poola resurser från framtida nationella medel från Landsbygdsprogrammen¹⁷ till en särskild pott för gränsöverskridande projekt som Baltic Deal. LRF stöder regeringen i denna ambition.

Skillnader i kunskap, åtgärder och teknik skiljer sig avsevärt mellan länderna, vilket möjliggör relativt snabb innovations- och kunskapsspridning genom gemensamma projekt som Baltic Deal och Baltic Manure.

För LRF är det en självklarhet att det kunskapsbaserade arbetet med övergödningsfrågorna i Östersjöregionen och Sverige måste fortsätta ha hög prioritet. Många av LRF:s medlemmar bor längs Östersjökusten och är genuint bekymrade över övergödningssituationen och exempelvis de av våra medlemmar som bedriver gårdsturism vid Östersjön är ekonomiskt avhängiga av dess välmående. Vi delar forskningens syn på övergödningstillståndet i Östersjön och önskar bidra till förbättring. Vi vill därför fortsätta att utveckla Greppa Näringen nationellt. Vi vill fortsätta att sprida detta arbetssätt på närsaltshantering och -effektivisering internationellt runt Östersjön genom projektet Baltic Deal. Vi vill ligga i framkant när det gäller såväl andelen av Landsbygdsprogrammet (LBP) som används till miljöersättningar och andelen miljöersättningar som riktar sig mot vatten- och

växtnäringsfrågor. Vi ser det därför som bekymmersamt att de pågående

budgetförhandlingarna i Bryssel kring EU:s långtidsbudget verkar skära hårt i LBP och hoppas att regeringen gör vad som står i sin makt för att göra minskningarna så små som möjligt och kompensera med nationella satsningar. Tillsammans med WWF,

Naturskyddsföreningen och Ekologiska lantbrukarna argumenterar nu LRF för att regeringen

17 Landsbygdsprogrammet (LBP) är en central del av EU:s jordbrukspolitik. Det omfattar stöd och ersättningar som ska stimulera till att utveckla landsbygden genom nya företag, varor och tjänster. Miljö och hållbar utveckling är också prioriterat i programmet. I Sverige går cirka 70 procent av LBP-budgeten till miljöersättningar. Detta är högst inom EU.

måste kompensera för dessa sannolika nedskärningar så att svenskt lantbruk kan fortsätta leverera kollektiva nyttigheter bland annat på miljöområdet i minst samma omfattning som nu.¹⁸ LRF och svenskt lantbruk önskar fortsätta vara en europeisk föregångare med sitt miljöarbete och sitt engagemang för Östersjön.

18 http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1667598-satsa-mer-pa-svenska-lantbruket

7 Miljöstyrning mot Östersjöns övergödning

7.1 Några viktiga milstolpar

Havsmiljöpolitik med inriktning på att minska Östersjöns övergödning har haft hög prioritet inom svensk miljöpolitik de senaste 40 åren. Det började med forskarupptäckter att allt inte stod bra till med Östersjön i slutet av 1960-talet. Under FN:s stora miljökonferens i Stockholm 1972 föreslog Sverige en regional havsmiljökonvention – världens första – för Östersjön, som sedan ledde till antagande av Helsingforskonventionen 1974.¹⁹ För att verkställa Helsingforskonventionen grundade fördragsparterna Helsingforskommissionen (HELCOM).²⁰

Under de cirka 40 år som har gått sedan dess har HELCOM:s roll som internationell motor varit en självklar del av svensk Östersjöpolitik. För Sverige och Finland, det andra landet i Östersjöregion med liknande politiskt fokus på Östersjöns miljötillstånd, har HELCOM blivit en internationell plattform för genomdrivande av (som regel) svensk-finska höga

havsmiljöambitioner.

HELCOM:s arbetssätt har utvecklats över tid. Under de första femton åren låg fokus på att bygga upp gemensam miljöövervakning och framtagande av rekommendationer kring olika verksamheter med utsläpp av gödande eller förorenande ämnen, som medlemsländerna sedan skulle beakta i sin nationella lagstiftning. Rekommendationerna byggde på konsensus i beslutsfattandet och frivillighet i hur länderna genomförde dem nationellt. Landet/länderna med lägst ambitioner fick därigenom stor makt men trots detta har de kollektiva ambitionerna varit höga.

19 Konventionen om skydd för Östersjöns marina miljö 1974 (Helsingforskonventionen):

http://www.helcom.fi/stc/files/Convention/convention1974.pdf

20 HELCOM:s webbplats: http://www.helcom.fi/ Ändrad fältkod

I början av 1990-talet växte missnöjet med att HELCOM var för lite orienterat mot konkreta och praktiska åtgärder. Sveriges dåvarande miljöminister Olof Johansson initierade därför HELCOM Joint Comprehensive Environmental Action Program (JCP), ett åtgärdsprogram som slutligen antogs 1992. Åtgärdsprogrammet blev en milstolpe genom att den fastslog mycket ambitiösa mål som fokuserade på eliminering av större punktkällor till utsläpp. Många av dessa var städer utan välfungerande reningsverk, eller industrier med höga utsläpp av olika förorenande eller gödande ämnen. En innovativ komponent i JCP var att den mobiliserade finansiering inte bara från länderna själva, utan även från internationella

finansieringsinstitutioner såsom Världsbanken, Europeiska Investeringsbanken och Nordiska Investeringsbanken. Detta arbete har skett successivt och idag har 109 av de 162 identifierade punktkällorna, över två tredjedelar, eliminerats.²¹

De politiska förändringarna i östra Europa efter 1989 förändrade radikalt förutsättningarna för ett närmare samarbete i Östersjöområdet. Mot bakgrund av detta, samt utvecklingen i den internationella miljö- och havslagstiftningen, undertecknades 1992 en ny och omarbetad Helsingforskonvention av alla Östersjöstater samt av EU som sedan dess formellt är en part i konventionen och i HELCOM.²²

En annan milstolpe passerades 1995 då Sverige och Finland blev EU-medlemmar, med allt vad detta innebar av uppfyllande av miljökraven i olika EU-direktiv. Detta innebar exempelvis nya lagkrav kring minskningar av närsaltsförluster inom sektorsdirektiv som urbana reningsverksdirektivet och lantbrukets nitratdirektiv.

Ett bredare politiskt initiativ med hållbart utvecklingsperspektiv togs av dåvarande

statsminister Göran Persson 1996 när han initierade världens första makroregionala Agenda 21-plan för Östersjöregionen.²³ Ett huvudsyfte med detta från svensk håll var att ge ytterligare skjuts till arbetet med Östersjöns återställande.

21 HELCOM:s webbplats: http://www.helcom.fi/projects/jcp/en_GB/pitf/

22 Konventionen om skydd för Östersjöns marina miljö 1974 (Helsingforskonventionen):

http://www.helcom.fi/stc/files/Convention/Conv1108.pdf

23 Regeringsbeslut om att upprätta ett sekretariat för Agenda 21-arbetet i Östersjöregionen:

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utredningar/Kommittedirektiv/En-Agenda-21-for-stersjoomrad_DIR1996;99/

Ändrad fältkod

2005 blev även Polen, Litauen, Lettland och Estland EU-medlemmar och därmed är nu alla kustländer runt Östersjön utom Ryssland medlemmar i EU. De vid det laget vässade

miljökraven i olika sektorsdirektiv började då också att gälla för de nya medlemsstaterna som samtidigt kom i åtnjutande av relativt generöst EU-stöd för att i viss mån kunna komma i kapp resten av Europa, exempelvis med reningsverk och investeringsstöd inom lantbruket till stallgödselsanläggningar. Vid denna tidpunkt inleddes även det operativa genomförandet av EU:s ramdirektiv för vatten²⁴ i alla åtta EU-länderna inom Östersjöregionen.

2005 var också året då HELCOM påbörjade arbetet med en ny, gemensam åtgärdsplan för miljön i Östersjöregionen. Detta resulterade i att HELCOM:s miljöministrar i november 2007 beslutade om en handlingsplan för Östersjön (Baltic Sea Action Plan, härefter BSAP) med preliminära miljömål och reduktionsbeting vad gäller tillförsel av kväve och fosfor.²⁵

7.2 HELCOM:s Baltic Sea Action Plan (BSAP) 2007 – återblick och analys Initiativet till BSAP var inspirerat av det arbetssätt som hade utvecklats inom konventionen för långväga luftföroreningar.²⁶ Två centrala komponenter i detta angreppssätt var begreppet kritisk tillförsel (critical load) till ekosystemen (marken och vattnen) av försurande ämnen, samt användande av ett modellbaserat beslutsstödssystem som kopplades till politiska och mellanstatliga förhandlingar och beslut om minskade nationella utsläpp av försurande ämnen med grund i definitionerna av kritisk tillförsel.

HELCOM, använde i sitt arbete beräkningar från det svenskutvecklade beslutsstödsystemet Mare Nest, en internationellt banbrytande beslutsstödsmodell som utarbetats av professor Fredrik Wulff med flera vid Baltic Nest Institute (Stockholms Universitet) inför BSAP-beslutet 2007. Forskarna beräknade först så kallad Maximal Tillåten Tillförsel (MTT), vilket avser den maximala tillförseln av kväve och fosfor för att kunna åstadkomma god ekologisk

24 Direktiv 2000/60/EG, ändrat genom direktiv 2008/32/EG

25 Mer bakgrund om BSAP finns på HELCOM:s webbplats: http://www.helcom.fi/BSAP/en_GB/intro/. Hela texten till BSAP 2007: http://www.helcom.fi/stc/files/BSAP/BSAP_Final.pdf

26 Se detaljerad information på webbplatsen för UNECE (FN:s ekonomiska kommission för Europa, ett av fem regionala organ under FN:s ekonomiska och sociala råd): http://www.unece.org/env/lrtap/

status i varje delbassäng i Östersjön och därigenom totalt för hela Östersjön. Grunden för detta styrdes av önskvärda siktdjup som korrelerar relativt väl med halter av växtplankton i vattenmassan. MTT utgjorde då den tillförselsnivå som eftersträvades. Differensen mellan befintlig tillförsel och MTT definierades som reduktionsbeting.

MTT av kväve och fosfor beräknades med utgångspunkt i den totala tillförseln, det vill säga summan av bakgrundsbelastning från marken och den antropogena belastningen från olika verksamheter. Det vore emellertid önskvärt att kunna särskilja bakgrundsbelastningen från den antropogena som har den främsta potentialen för belastningsminskningar. För det första vore det viktigt för att kunna bilda sig en uppfattning om hur stor del av den nuvarande tillförseln av kväve och fosfor till olika bassänger (och till Östersjön totalt) som kommer från bakgrundsbelastning respektive antropogen belastning. För det andra vore det starkt önskvärt som underlag för beräkningarna av de bassängsvisa och nationsvisa reduktionsbetingen.

Dessa borde lämpligen uteslutande beräknas från den antropogena tillförseln av kväve och fosfor eftersom det är denna som i första hand går att påverka. Inte minst vore detta viktigt för att undvika att länder med hög bakgrundsbelastning i förhållande till den antropogena belastningen, exempelvis länder med stora skogsområden, får orimligt höga reduktionsbeting.

Det saknades dock data för att enkelt kunna exkludera bakgrundsbelastningen och man valde att inte försöka uppskatta bakgrundsbelastningen, trots de potentiellt betydande

samhällsekonomiska konsekvenserna av ett sådant tillvägagångssätt. Den totala

bakgrundsbelastningens till Östersjön, i förhållande till den antropogena belastningen, är med andra ord okänt i dagsläget.

I beräkningarna för reduktionsbetingen ingick, utöver bakgrundsbelastningen, således såväl tillförseln från punktkällor vid kusten som tillförseln från de antropogena källorna i avrinningsområdet som tillfördes (och uppmättes) via vattendragen. Luftdepositionen, till större delen med antropogena källor, exkluderades dock från beräkningarna av

reduktionsbetingen i 2007.

När det gäller förutsättningarna för att åstadkomma reduktioner av kväve- och fosforförluster från antropogena källor, insåg såväl forskarna som beslutsfattarna att länderna inte

nödvändigtvis befann sig på identisk nivå när det rörde sig om närsaltsförlusterna för olika verksamheter, såsom reningsgraden vid reningsverk, eller växtnäringsförluster per arealenhet eller producerad mängd livsmedel. För att kunna belöna länder som hade kommit längre i sina ansträngningar att reducera förlusterna från olika antropogena verksamheter, ämnades ge

In document Hur återställer vi Östersjön? (Page 29-0)