Vilka områden i hjärnan anses vara korrelerade med PCE-liknande tillstånd? Vad kan vara problematiskt med dessa korrelationer?
Om vi följer Raphaël Millières resonemang ovan och nöjer oss med en något vidare definition av ”pure consciousness” är detta ett medvetandetillstånd som saknar ordinärt fenomenologiskt innehåll, bland annat i form av självmedvetande. Låt oss kalla Millières version för ett ”PCE-liknande tillstånd” för att påminna om att vi därmed rört oss bort från Formans striktare definition av PCE. Ett PCE-liknande tillstånd är alltså inte helt tomt, fenomenologiskt sett, men är ändå präglat av fullständig jaglöshet: ”[A] wholly “selfless” state, lacking self-referential thoughts, bodily ownership, body awareness and self-location”, som Millière skriver (Millière et al 2018, s. 15).
Vi är därmed tillbaka i diskussionen om vårt självmedvetande.
En basal fysiologisk fråga skulle här kunna vara: I vilken del av hjärnan uppstår vårt självmedvetande? Eller för att uttrycka det mer strikt: vad är självmedvetandets neurala korrelat? Om detta finns det, för att uttrycka det milt, ingen konsensus inom neurovetenskapen och medvetandefilosofin. Under de senaste åren har dock alltfler neuroforskare börjat intressera sig för hjärnans standardnätverk i detta sammanhang. Standardnätverket, ”the default mode network” (DMN), är det mest sannolika neurala korrelatet för vår känsla av själv, skriver bland annat neuroforskarna Andrew och Alexander Fingelkurts:
The accumulation of empirical data in neuroscience, including the study of direct causal relationship between brain activity and self-consciousness, has lead researchers to a suggestion that the brain default mode network (DMN) is a most probable neural correlate for the sense of self (Fingelkurts et al. 2016, s. 28).
Vad är då hjärnans standardnätverk?
till PET-studier13 inriktade på perception och kognition (Raichle et al. 2001; Raichle 2015, s. 433). DMN är ett nätverk av hjärnområden14 som blir mer aktiva när vår kropp är i vila och vi riktar uppmärksamheten inåt, men vars aktivitet sjunker när vi riktar uppmärksamheten utåt, mot vår omvärld (Letheby 2017, s. 5) DMN finns inte bara hos människan utan har också identifierats hos primater, katter och råttor (Raichle 2015, s. 433).
Enligt neurologiska studier korrelerar hög DMN-aktivitet med mentala tillstånd som brukar uppstå när vi är avslappnade, nämligen dagdrömmande, tankevandring och stimulus-oberoende tankar (Raichle 2015, s. 440). I standardnätverket initieras processer som stöder känslomässig bearbetning, självrefererande mental aktivitet och minnet av tidigare erfarenheter (Raichle 2015, s. 440). När standardnätverket är aktivt ägnar vi oss ofta åt mentalt tidsresande; vi funderar på tidigare erfarenheter och planerar inför framtiden (Andrews-Hanna 2012, s. 260).
Att vi tillbringar en betydande del av vårt liv i ”default mode” hörs redan av namnet; DMN är vårt standardnätverk. Enligt studier av bland annat Smallwood & Andrews-Hanna och Killingsworth & Gilbert ägnar vi uppåt hälften (!) av vår vakna tid åt tankevandring och dagdrömmeri (Smallwood & Andrews-Hanna 2013, s. 1; Killingsworth & Gilbert 2010, s. 932).
Standardnätverket tycks fylla flera viktiga funktioner för oss människor. Det ger oss möjlighet att integrera extern information, information från omvärlden, med vår interna information, våra egna mål, minnen och erfarenheter, vilket gör att vi kan följa långsiktiga planer och agera flexibelt. Det är när DMN är aktivt som vi utvärderar oss själva och funderar på hur vi ska kunna lösa problem på ett bättre sätt. Denna ständiga utvärdering gör att våra aktioner blir mindre stereotypa, och ger tillsammans med planering och framåttänkande en tydlig evolutionär fördel. Standardnätverket spelar också en viktig roll när det gäller vår förmåga att kunna skjuta upp belöningar (Gusnard et al. 2005, s. 679; Smallwood & Andrews-Hanna 2013, s. 1–2).
Standardnätverket har seglat upp som ett av de hetaste områdena inom neuroforskning på 2000-talet (Andrews-Hanna 2012, s. 260). Under de första 15 åren från publiceringen av
13 Positronemissionstomografi (PET) är en teknik där man använder radioaktiva, positronstrålande isotoper för att framställa bilder av olika strukturer i hjärnan, bland annat för att mäta blodflödet (https://www.psykologiguiden.se, hämtad 24/5 2021).
14 Standardnätverket utgörs huvudsakligen av ventromediala prefrontalcortex, dorsomediala prefrontalcortex, posterior cingulate cortex (bakre gördelvindlingen) och laterala parietalcortex (Raichle 2015, s. 439).
Raichle et al.:s artikel A default mode of brain function 2001, skrevs det nästan 3 000 vetenskapliga artiklar om DMN (Raichle 2015, s. 435).
Dessa studier har bland annat visat att vi inte mår bra av att tillbringa alltför mycket tid i standardnätverket. Tankevandring är korrelerat med en känsla av missnöje. ”A wandering mind is an unhappy mind”, som Killingsworth & Gilbert skriver (Killingsworth & Gilbert 2010, s. 932). Hög aktivitet i DMN är korrelerat med ångest, beroende och depression, medan sänkt aktivitet i DMN är korrelerat med högre välbefinnande och bättre prestationer (Stawarczyk 2013, s. 442; Garrison et al. 2015, s. 719). Detta kan i viss mån förklaras med att DMN är ett tillstånd där vi kritiskt utvärderar oss själva för att kunna prestera bättre framöver. Även om kritisk utvärdering kan göra stor nytta, gör den sällan någon glad.
Hög aktivitet i standardnätverket kan alltså beskrivas som ett ”ego-fokuserat” tillstånd där vi i hög grad är upptagna med oss själva, med vår egen historia och framtid, våra förhoppningar och besvikelser. I linje med detta borde Formans ”ego-lösa” PCE-tillstånd kännetecknas av en synnerligen låg aktivitet i standardnätverket. Och intressant har det faktiskt visat sig att meditation och andra upplevelser där vi så att säga ”glömmer oss själva” korrelerar med sänkt DMN-aktivitet. Vi ska avsluta detta avsnitt med att gå in djupare på några av dessa korrelationer.
Upplevelser av vördnad (awe-experiences) korrelerar med sänkt aktivitet i standardnätverket. Vördnad (awe) är en känsla som exempelvis kan utlösas av att vi ser hänförande naturliga objekt, som majestätiska bergsmassiv, storslagna landskap och vidsträckta oceaner. Känslan kan också uppstå när vi hör vacker musik, eller befinner oss i intensiv meditation. Vördnad går också att frammana experimentellt genom att visa en film med sänkt eller höjd hastighet: en droppe som bryter en vattenyta i slowmotion, eller en uppspeedad bildsekvens av en blomma som vecklar ut sina kronblad. Van Elk et al. har gjort försök som visar att DMN-aktiviteten sjunker om man visar filmer med denna typ av vördnadsinspirerande material (van Elk et al. 2018). Att känna vördnad associeras med minskat fokus på sig själv, till exempel ger en ökad känsla av vördnad ökad generositet och hjälpsamhet enligt studier som citeras av van Elk et al (van Elk et al. 2018, s. 3562).
Upplevelser av flow korrelerar med sänkt aktivitet i standardnätverket.
fokuserar på det vi gör (Csíkszentmihályi 1975). Att detta tillstånd av intensiv yttre uppmärksamhet skulle sammanfalla med minskad aktivitet i DMN – hjärnans inåtvända vilotillstånd – är alltså ingen överraskning. Bland annat har samband mellan flow och sänkt DMN-aktivitet påvisats i en studie av Ulrich et al (Ulrich et al. 2014, s. 199).
Meditation korrelerar med sänkt aktivitet i standardnätverket.
Det finns en rad olika former av meditation. Man kan grovt dela in dessa i två huvudtyper:
koncentrationsmeditation, där den mediterande koncentrerar sig på ett objekt, sin andning,
eller upprepningen av ett mantra, och öppen mindfulness-meditation som går ut på att neutralt notera hur tankar, känslor och sinnesförnimmelser uppstår och försvinner. Flera studier har visat att båda dessa typer av meditation korrelerar med sänkt DMN-aktivitet (Brewer et al. 2011; Fingelkurts et al. 2016; Berkovich-Ohana et al. 2016). Det förekommer också spekulationer om att det eventuellt skulle kunna vara möjligt att fördjupa meditations-upplevelsen genom att aktivt ”störa ut” den mediterandes standardnätverk med hjälp av exempelvis transkraniellt ultraljud. Vid University of Arizona pågår för närvarande studier i denna riktning.15
Påverkan från psykoaktiva substanser korrelerar med sänkt aktivitet i DMN.
Intag av den psykoaktiva substansen DMT, via Ayahuasca, korrelerar med sänkt aktivitet i standardnätverket visar studier av Palhano-Fontes et al (Palhano-Fontes et al. 2015). Samma sak gäller vid intag av psilocybin och LSD, enligt studier av Carhart-Harris et al (Carhart-Harris et al. 2012, s. 2142; Carhart-(Carhart-Harris et al. 2016, s. 4855).
Sänkt aktivitet i standardnätverket tycks alltså, sammanfattningsvis, korrelera med tillstånd där vår självmedvetenhet är lägre, som vid upplevelser av vördnad, flow-erfarenheter, meditation och vid påverkan av psykoaktiva substanser. Men betyder det att vi kan hoppas på att koppla begreppet ”pure consciousness” till radikalt sänkta aktivitetsnivåer i standardnätverket? Att vi skulle kunna få vår jagkänsla att helt upphöra genom att fullständigt släcka ned DMN? Så enkelt tycks det inte vara.
För det första är standardnätverket, DMN, trots det stora intresset, fortfarande ett förhållandevis outforskat fenomen, där det finns stora frågetecken kvar. Till exempel har det visat sig att DMN i princip alltid är aktivt i någon grad, till och med efter nedsövning. Detta
har visat sig vid narkos av såväl människor, katter som råttor. Standardnätverket tycks alltså ha andra uppgifter förutom de rent kognitiva, vilket väcker frågan om hur mycket vi egentligen vet om detta nätverk och dess funktioner (Raichle 2015, s. 442).
För det andra innebär Formans begrepp ren medvetandehändelse att medvetandet ska vara i fullständig avsaknad av ett jag. Men om vi drar oss till minnes Raphaël Millières lista på olika varianter av självmedvetande, tycks sänkt DMN-aktivitet framför allt handla om ett minskat kognitivt självmedvetande, att vi slutar vara medvetna om oss själva som oss själva (Millière 2020, s. 7–9). Men det finns ju också andra aspekter av självet, som rumslig och
kroppslig självmedvetenhet. Dessa former av självmedvetande borde ju snarast öka när vi
vänder oss utåt, bort från standardnätverkets inåtvända grubblerier och dagdrömmeri. Csíkszentmihályis, flowbegreppets fader, brukar till exempel koppla flow till fysiska strapatser, exempelvis i form av bergsklättring, vilket torde kräva såväl fysisk som rumslig självmedvetenhet (se t.ex. Csíkszentmihályis 2008, s. 54).
En mer närliggande hypotes skulle istället kunna vara att vi växlar mellan olika former av självmedvetande vid hög respektive låg DMN-aktivitet. Vid flow (låg DMN-aktivitet) sjunker det kognitiva självmedvetandet, medan den fysiska och rumsliga självmedvetenheten ökar. När vi sedan lägger oss ned för att vila efter flowupplevelsen aktiveras standardnätverket (hög DMN-aktivitet), vi sluter ögonen och börjar fundera på oss själva och vad vi ska göra härnäst. I detta tillstånd ökar vårt kognitiva självmedvetande, medan vårt fysiska och rumsliga självmedvetande tonar bort – vi försvinner ”bort i tankar”, som det heter.