Neuropsykiatriska diagnoser som gränsobjekt mellan medicin och pedagogik

Kärfve (2000a) ser en tydlig tendens på att närvaron av neuropsykiatriska dia-gnoser har ökat i grundskolan. Allt fler elever får svårigheter med att nå de kun-skapsmål som läroplanen beskriver. Orsakerna beskrivs ofta som inlärningssvå-righeter och beteendeproblem. Kärfve konstaterar att den neuropsykiatriska dia-gnosen ofta blir det incitament och verktyg som behövs för beslutsfattare i sko-lan att tidigt skilja ut dessa individer från de allmänt förekommande undervis-ningsformerna. Samtidigt hävdar hon att en neuropsykiatrisk diagnos inte är ett villkor för att få rätt form av särskilt stöd i undervisningen och att skolans styr-dokument är tydliga ifråga om särskilt stöd till elever som riskerar att inte nå kunskapsmålen. Kärfve menar att skolans krav på elever har genomgått en dra-matisk förändring över tid och att avvikelser i utveckling och mognad uppmärk-sammas på ett helt annat sätt i dagens skola.

En försenad läsinlärning är emellertid någonting betydligt mer ödesdigert numera. Eftersom att idén att varje försening (jämfört med genomsnittet) i den intellektuella och motoriska mognaden kan vara kopplad till en underfunktion i

hjärnan, bedöms barnets prestationer på ett helt annat sätt än tidigare. Tidigare gavs många olika förklaringar till att ett barn exempelvis inte lärde sig räkna i samma takt som klasskamraterna. Lättja, ointresse, språkbegåvning kunde tjäna som ursäkter. Nu är svaga framsteg i matematik ett tecken. Skolpsykologen kontaktas. Det är en paradoxal utveckling. För barnens skolresultat sjunker dramatiskt. (Kärfve, 2000a, s. 106-107)

Trots visionen om En skola för alla med en läroplan som stipulerar att alla elever skall nå de uppsatta kunskapsmålen, faller idag en rad individer utanför systemet beroende på olika inlärningssvårigheter, beteendeproblem eller uttalade funkt-ionshinder. Dagens skolsystem med en målrelaterad läroplan tydliggör dessa in-divider på ett sätt som skiljer sig från äldre tiders skolformer och läroplaner. Skolverket (2001b) genomförde 2000 en studie av orsakerna till att elever lämnar grundskolan och gymnasieskolan utan fullständiga betyg. Undersökningens resul-tat redovisades i process-, individ- samt systemrelaterade faktorer. En av delstu-dierna berörde elever med diagnoserna ADHD, DAMP samt Aspergers syndrom. Resultatet från delstudien visade att det fanns brister i undervisning s-processen och lärarnas kompetens, men påpekade också att de förändringar som skett i utvecklingen av skolans arbetssätt i påtaglig mening missgynnade elever med denna typ av funktionshinder.

Samhällsutvecklingen kräver en ny typ av kunskaper där initiativkraft, målinriktning, snabbhet och samarbetsförmåga premieras. De nya projektinriktade arbetssätten inom skolan är ett sätt att möta dessa krav. Förutom ökade krav på elevens planerings- och initiativförmåga, medför de projektinriktade arbetssätten att klassrumsklimatet förändras. Arbetet i klassrummet blir mer rörligt, småprat och förflyttningar tillåts och är ofta en förutsättning för samarbete. Skolans personal anser att elever med koncentrationssvårigheter och bristande initiativförmåga därmed kan få ökade svårigheter att delta i den stora gruppen. (Skolverket, 2001b, s. 62)

Sedan kommunaliseringen genomfördes av skolan har kraven ökat och blivit mer långtgående i syftet att omstrukturera den för att svara mot den nya tidens behov av kunskap och social kompetens (Båth, 2006). För de elever som faller utanför ramen av dessa nya krav på individuella färdigheter, kan en neuropsykiatrisk dia-gnos vara en förklaringsmodell för de tillkortakommanden som uppstår (Kärfve, 2006). När medicinska bedömningar möter uppfattningar och tolkningar av sko-lans professionella aktörer om diagnosproblematikens praktiska och teoretiska implikationer för praxis i berörda elevers skolvardag, kan dessa uppfattas som diffusa och oklara. En orsak till detta kan vara den till synes distinkta gränslinje

4. DET PEDAGOGISKA PERSPEKTIVET

som framträder, då neuropsykiatrins naturvetenskapligt präglade yrkesspråk mö-ter pedagogikens professionsområden. Delar av den teoribildning som exismö-terar kring den neuropsykiatriska diagnosen DAMP, implementeras som ett kun-skapsparadigm och förklaringsmodell i skolans institutionella verksamhet med fokus på elever i behov av särskilt stöd med främst beteendeproblem och inlär-ningssvårigheter som kan härledas från denna diagnos.

I detta blir den uppenbara motsättningen mellan skolans organisatoriska självständighet och graden av dess institutionella samspel med det omgivande sam -hället synliggjord. Därför kan det ökande antalet neuropsykiatriska diagnoser inte bara ses som ett individrelaterat fenomen. De måste också betraktas i ett större perspektiv mot bakgrund av de senaste årens genomgripande samhällsförän d-ringar och tendenser till värdeförskjutningar i normalitetsbegreppet (Kärfve, 2006). Samhällsutvecklingen pekar entydigt mot att allt högre krav kommer att ställas på enskilda individers kunskaper och demokratiska kompetens i det o f-fentliga livet. En medicinsk diagnos, med de direktiv som skall vara vägledande för de pedagogiska åtgärder om särskilt stöd som förväntas verkställas inom ra-men för skolans befintliga resurser, ställer också frågan om dess vetenskapliga grund och syfte. Problembilden kompliceras ytterligare av politiska åtgärder där de ekonomiska kostnaderna för samhället är en faktor som det är omöjligt att bortse ifrån.

Kärfve (2000a) pekar på att det ökande antalet neuropsykiatriska diagnoser med-verkar till att etablera ett normalitetsbegrepp som ter sig främmande i ett m o-dernt och demokratiskt samhälle, som i övrigt vinnlägger sig om stor tolerans och frihet. Neuropsykiatriska diagnoser är som funktionshinder omdebatterade, i såväl skola som övrigt samhällsliv. Ett ökande antal elever i grundskolan med etablerad beteendeproblematik och kognitiva tillkortakommanden sägs svara mot en neuropsykiatriskt betingad störning, där en diagnos innebär ett incit a-ment för krav om att frigöra skolans resurser för särskilt stöd. Haug (1998) är en av flera inom pedagogisk forskning som tar upp problematiken med fördelning av extra resurser för elever i behov av särskilt stöd. Överväganden och beslut, inom ramen för ansträngd skolbudget, om ekonomiskt betungande insatser för särskilt stöd vid beteendeproblematik i den pedagogiska verksamheten, förutsät-ter ofta förekomsten av en medicinsk diagnos.

I den bilden framstår den omfattande anslutningen till de biologiskt orienterade diagnoserna som ett svar på ekonomiska nedskärningar och försämringar […]. (Haug, 1998, s. 51)