Nivågruppera och stimulera men på distrikts och föreningsnivå

Lyth motiverar ungdomslandslagsverksamheten som viktiga stimulations- och

utbildningsaktiviteter; att spelarna måste ha något att sträva emot. Alla som vill satsa på sin idrott har, logiskt sett, den vuxna eliten som slutmål. För att detta slutmål skall nås är det nödvändigt att det är en stimulerande verksamhet under den långa resan mot målet. Men att snäva nationella selektioner som utmynnar i ungdomslandslag är nödvändiga

stimulationsaktiviteter ställer jag mig frågande till. Det är stimulerande för det fåtal som väljs

154 _{Lyth, s 49}

73

ut, medan det för den stora massan, de som slås ut på vägen, snarare har motsatt effekt, vilket Tomas Petersons argument handlar om.156 Om inte ungdomslandslag upp till U18 hade funnits hade inte spelarna ens funderat över det, stimulationsaktiviteterna hade istället endast varit på en mer lokal och regional nivå vilket hade varit helt naturligt. Och om inte det är tillräckligt för vissa spelare bör de fråga sig varför de idrottar överhuvudtaget. Att endast se ett investeringsvärde, att i framtiden få ut någonting av idrotten genom sina framgångar, är ett tecken på att idrotten i sig inte känns rolig.

Tränare, föreningar och distrikt måste förhålla sig på olika sätt till spelare som kommit olika långt i sin utveckling. Att nivågruppera spelare på träningar vid olika moment utefter

kunskapsnivå, och flytta spelare från olika grupper beroende på hur de utvecklas, är ett bra förhållningssätt. Av samma anledning förespråkar jag att exempelvis en exceptionellt duktig 14-åring som kommit så långt i sin utveckling att han platsar i ett 15 årslag skall få spela där, såvida denne själv är mogen och intresserad av att bli uppflyttad. Det kan finnas sociala aspekter att ta hänsyn till också, och göra något mot spelarens vilja är inte att föredra. Dessa resonemang kan också kopplas till att det går göra vissa vaga antaganden om vilka spelare som har bra förutsättningar att lyckas och dessa måste stimuleras, vilket går utmärkt att göra på förenings- och distriktsnivå. Det finns spelare som redan vid 16-17 års ålder, även om de är väldigt få till antalet, är mogna för senioreliten och dessa måste naturligtvis stimuleras i en sådan riktning.

IFK Göteborg har en ideologi som även innefattar att de försöker ta ut spelare som är på ungefär samma nivå som motståndarna, eftersom man utvecklas bäst mot spelare på samma kunskapsnivå.157 _{Det är ett resonemang jag har förståelse för, men på föreningsnivå, eftersom}

det är en väldigt decentraliserad verksamhet och kontexterna och förutsättningarna kan skilja sig åt, anser jag att det går och är motiverat att nå framgång på olika sätt.

Detta kan exemplifieras av Malmö FF och IFK Göteborg som når framgångar med sina ungdomsverksamheter utifrån olika ideologier. Det handlar lite hårddraget om att IFK Göteborg försöker stimulera en bra bredd och först vid U-truppen börjar sin riktiga spetsning av spelare (finns undantag med tidigare värvningar i IFK Göteborg), medan Malmö FF

156 _{Peterson 2004}

74

försöker ha bra lag som vinner genom hela ungdomsverksamheten och klubben rekryterar fortlöpande spelare från nio års ålder för att uppnå detta. Båda lagen får fram spelare till sina A-lag, med skillnaden att MFF får fram betydligt fler spelare som funnits i

ungdomsverksamheten längre än vad IFK Göteborg får och tvärtom. I sammanhanget måste också nämnas att föreningarna verkar i olika kontexter med olika förutsättningar. Exempelvis finns det fler elitlag i Göteborg än i Malmö, som kanske (behöver inte nödvändigtvis vara så men rimligtvis) innebär att fler spelare får bra utbildning och att det motiverar en stimulering av en bra bredd i högre grad (mer kring resonemangen i referensen).158

På distriktsnivå finner jag det lämpligt att ungefär vid 13 års ålder börja med tematräningar, enligt Lyths förslag (se 7.1.4), för de spelare och deras respektive tränare som är intresserade av att vara med på det. Sedan för att i ungefär 16 års ålder i större utsträckning välja ut en bred ”ungdomselit” att stimulera genom olika zonläger för att sedan selektera fram spelare till ett eventuellt elitläger varifrån den första landslagstruppen tas ut. Riksinstruktörerna skulle kunna få verka endast på distriktsnivå, få ansvaret knutet till en viss del av landet och arbeta utifrån det.

8.5 Relative age effect

Thomas Lyth lyfter fram ett par resonemang och tankar kring Relative age effect som måste bemötas. Han anser att problematiken kan ha en koppling till att de som är födda tidigt på året i större utsträckning än de som är födda sent på året är planerade barn, vilket kan innebära att de är mer välkomna, får mer kärlek, växer upp i en tryggare miljö, och att chansen därför är större att de hanterar problem när de dyker upp på ett bättre sätt.

Resonemanget i sig, att barn som får mer kärlek och växer upp i en tryggare miljö kan hantera problem på bättre sätt är det inget märkvärdigt med, men varför skulle tidigt födda barn på året i större utsträckning vara planerade barn? Det är den frågan resonemanget faller på. Vad skulle orsakerna till det i så fall vara?

Vidare menar Lyth att om alla stimuleras lika mycket så kanske det är bättre att vara sent född på året, att ”födelsekurvan” kommer att gå i den riktningen då istället.159 _{Det kan jag definitivt}

158 _{Sundström 2007, s 37-39} 159 _{Lyth, s 49}

75

hålla med om, att förhålla sig på samma sätt till alla spelare har rimligtvis en negativ inverkan på talangutvecklingen. De som är tidigt utvecklade, de som är bra vid de tidiga tonåren, måste stimuleras på ett annat sätt än de som inte är det. Men det går enligt mig utmärkt att göra på förenings- och distriktsnivå. Det handlar om, som också tidigare uttryckts, om att använda sig av nivågrupperingar vid träningar och matchspel.

Lyth har tankar om att en framflyttning av ungdomslandslagen till U18 skulle innebära en risk att talanger väljer andra idrotter. Och att seniorföreningar inte släpper sina spelare till

distriktsturneringar vid 17-18 års ålder.160 Han hade kunnat ha en annan inställning till detta. SvFF, som är det överlägset största specialförbundet inom svensk idrott, som med sitt selektionssystem verkat som förebild för många andra specialförbund, hade istället för en rädsla över att tappa talanger till andra idrotter kunnat gå i bräschen för en mer kvalitativ decentraliserad talangutveckling inom svensk idrott i stort.