8. Analys
8.3 Svårigheten att förutspå satsa på en bredare ungdoms”elit”
Det är svårt att förutspå unga fotbollsspelares utveckling, men hur skall man förhålla sig till det? Är det så svårt att all selektion och spetsning av spelare i de tidiga tonåren bör betraktas som onödig, att det bara sänder fel signaler till spelare, är slöseri med resurser och ett
ineffektivt system? Så enkelt vill inte jag hävda att det är, det är snarare väldigt komplext. Det hela kan exemplifieras inom svensk fotboll med två spelare som kan betraktas som
ytterligheter. Å ena sidan Alexander Farnerud, den extrema talangen, som redan innan tonåren var exceptionellt tidigt utvecklad, debuterade i Allsvenskan vid sjuttonårsålder, debuterade i
145 Lyth, s 46-47 146 Lyth s 48 147s 53-64
70
A-landslaget och blev utlandsproffs vid artonårsålder. Å andra sidan Petter Hansson, inte i närheten av ungdomslandskamper, till viss del bänkad pojkspelare i sin lilla förening Söderhamns FF vid 16 år ålder, allsvensk debut vid 22 års ålder, landslagsdebut vid 25 års ålder, utlandsproffs året efter och därefter har blivit en etablerad spelare i A-landslaget.
Att detta är ett komplext område är också de olika åsikterna som finns inom fotbollsrörelsen ett tecken på. Vid vilken ålder är ungdomslandslag motiverat, hur många spelare skall inkluderas i olika satsningar, hur skall urvalet göras, etc. Det finns inget facit.
Med hänsyn till tidigare presenterad forskning på området, tillsammans med mina egna erfarenheter som aktiv spelare inom såväl ishockey som fotboll, är min uppfattning att det generellt går att göra vaga antaganden om hur bra spelare kan bli. Det är ingen slump att cirka hälften av A-landslagets spelare över tid har gjort pojk- eller juniorlandskamper (märk väl att det i seniorlandslaget kan röra sig om ca 15 årskullar). Intressant är också fördelningen av dessa 50% mellan pojk- och enbart juniorlandskamper (inget jag känner till då det inte är min statistik). Det är emellertid inte heller en slump att av de 103 spelare (109 med utlandsproffs inräknade) i årskullarna 83-86 som spelat minst 10 matcher från start i Allsvenskan eller Superettan, och därmed kan betraktas som etablerade, har 30 % inte ens varit med på elitpojklägret.
Vad som däremot är säkert är att tidiga satsningar och snäv selektion av ungdomsspelare i nedre tonåren inom fotboll i stor utsträckning gynnar de som är tidigt födda på året. Lika säkert är att detta faktum är ett bevis på hur svårt det är att plocka ut rätt spelare eftersom det på seniornivå är en mer jämn födelseuppdelning över kvartalen. Att ungdomslandslag födda - 91 och -92 har en överrepresentation på andra halvåret som Lyth påstår148 - statistiken har jag inte kollat upp men har ingen anledning att tvivla på den - måste betraktas som en slump. Det är ett så litet urval, medan det finns omfattande forskning med stort urval som pekar i motsatt riktning.
Thomas Lyth menar att det faktum att det kommer upp många nya spelare vid 17-18 års ålder betyder att verksamheten ute i föreningarna är skaplig samtidigt som verksamheten är för
71
dålig för de som kommer med på SvFF:s landslagsläger och ungdomslandskamper.149 Enligt
mig är det istället främst ett tecken på svårigheten att förutspå ungdomsspelares utveckling. Oavsett hur bra en talangutvecklingsverksamhet är kommer man inte runt problematiken att det är svårt att förutspå ungdomars utveckling. Det är också därför jag anser att de yngsta ungdomslandslagen sänder fel signaler till både de spelare som väljs ut och väljs bort, oavsett hur mycket talangutvecklarna försöker skapa förståelse för spelarna kring utvecklingsaspekter eftersom det blir lite av dubbla budskap.
I Sveriges U18 2007 hade knappt 40 % inte varit med på elitpojklägret.150 Det innebär att en stor och viktig förändring har skett sedan Tomas Petersons studie som visade att systemet i princip har varit stängt.151 Emellertid är det också ett tecken på hur oerhört svårt det är att plocka ut rätt spelare vid 15 års ålder. 40 % är en väldigt stor siffra och även om det inte går att generalisera utifrån ett U-landslag pekar det i samma riktning som all annan forskning. I Musch och Grondins forskningsöversikt kring relative age effect slås fast att det är i åldern 13-15 år som de största skillnaderna i fysiskt utveckling förekommer.152 Med det i åtanke är det logiskt att de intervjuade distrikten framförallt tycker att det första ungdomslandslaget, U15, ligger väldigt tidigt.
Studien om relative age effect i Europeisk ungdomselitfotboll, Uefa-turneringar (stort urval), visar på en stor utjämning av födelseuppdelningen vid U18.153 Då har de generellt växt färdigt, fysiska skillnader har jämnats ut, och de kan i större utsträckning än tidigare konkurrera på lika villkor.
Det är också vid denna ålder jag tycker det är rimligt att börja med ungdomslandslag. Då är det lättare att bedöma spelarnas förutsättningar att nå den vuxna eliten vilket innebär att ungdomslandslag kan fungera som viktiga utvecklings- och stimulationsaktiviteter för rätt spelare i större utsträckning än vid tidigare ålder. För landets bästa spelare i 18 års ålder, som ofta inte riktigt etablerat sig i senioreliten men många gånger är på god väg att försöka ta det där sista jobbiga steget, kan landslagsspel fungera som stimulerande, självförtroendehöjande
149 Lyth, s 49
150 Larsson, Roland, s48 151 Peterson 2004
152 Musch & Grondin 2001, s 155
153 Helsen F, Werner, Wincel, Jan van, Williams, Mark A., The relative age effect in youth soccer across
72
och vara viktigt för spelarnas fortsatta utveckling. Det är ingen slump att det är stora
skillnader på vilka spelare som representerar U15 och U18 i ungdomslandslagen, däremot är det rimligt att spelarna i U18 i större utsträckning även ligger i framkant tre år senare. Det hade varit rimligt att börja med ungdomslandslag lagom inför kval till eventuella U19 VM och U19 EM.
Thomas Lyth menar att om elitföreningar blir ännu bättre på att utbilda spelare innebär det en ökad svårighet för dem som inte är med där från början.154 Det är också den åsikten jag uttrycker i min C-uppsats, att en spridning av fotbollsakademier innebär olika förutsättningar för dem som är med och de som inte är med i dem155, men det motiverar bara i högre grad en stärkning av distriktsförbunden och en ökad kvalitativ decentraliserad (från SvFF)
utbildningsverksamhet. Sedan är det givetvis så att alla spelare inte vill träna mycket i 13-14 års ålder, som saknar intresse eller mognad för det, och då ska de givetvis inte göra det heller. Träningsverksamhet bör naturligtvis ta hänsyn och anpassas utefter ungdomarna och deras utveckling, mognad och intresse.
En intressant frågeställning är huruvida hälften av de spelare i A-landslaget, som har gjort pojk- eller juniorlandskamper, hade nått dit utan ungdomslandskamperna. Eftersom många når eliten utan att ens ha varit med på elitpojklägret pekar svaret i en jakande riktning. Det är trots allt, som Lyth också påpekar, på föreningsnivå den mest omfattande utbildningen äger rum och den har därmed också mest betydelse. Därför bör målet vara att stärka utbildningen för så många som möjligt, att spelarnas absoluta närmiljö, mikronivån i Bronfenbrenners ekologiska utvecklingsmiljö, är tillfredsställande och stimulerande för ungdomsspelarna.