I den här delen har vi valt att titta närmare på normalitet/avvikelse utifrån de svar som vi fick när vi gjorde våra intervjuer med skolledarna. Vi ska titta närmare på vad rektorerna säger om den särskilda undervisningsgruppen utifrån normalitet/avvikelse begreppen.
Att man har problem i dagens skola med att klara av de heterogena klasserna var de många rektorer som lyfte fram, man klarar inte av den naturliga differentieringen i klasserna och måste särskilja vissa elever för att få till en mer homogen klass, en rektor resonerar så här:
Ja fast det är ändå de här utåtagerande eleverna som inte hänger med, som har det svårt. Men det ska inte behövas, vi skulle kunna arbeta så pass elevdifferentierat så att det inte skulle behövas. Men vi är inte där, det är bara att inse.
Flertalet av rektorerna hade en grundtanke om att de eleverna som gick i SUG inte skulle bli permanenta i gruppen. Man ville undvika att eleverna fastnade i gruppen och ville att eleverna skulle bli mer flytande mellan klassen och SUG. Många rektorer var medvetna om risken att det lätt blir en permanent placering av eleverna som får sin undervisning i SUG. En av rektorerna beskrev det så här:
Om jag använder skolspråk och säger såhär, det är svårt att hitta rätt ord, för det är så jävla mycket dramatik kring det här, men vi får dem inte att skolfriskna till, utan det blir oftast en permanent placering.
Två av skolledarna ansåg att dagens skola vilar på en gammal struktur och en tradition som ibland inte alltid gynnar elevernas utveckling. De pekar på att skolan idag bygger på en normativ tradition och skolledarna ifrågasätter till exempel varför vissa ämnen är viktigare än andra. Är ämnena i dagens skola utformade och genomtänkta så att eleverna i skolan får ut mest kunskap, eller vilar ämnena på vad som anses vara ”normal” skolstruktur? En skolledare beskriver det så här:
Nej men jag tänker så här; att svensk skola har en slags struktur som ser likadan ut hela tiden. Vi har till exempel det här med kärnämnen, tre ämnen blir viktigare än andra ämnen.
också fråga sig… vem visste att alla mår bra av att läsa de här 16 ämnena? Det finns ju en massa annat man skulle kunna göra…
En av skolledarna vill bryta mönstret som finns i skolan om åldergrupperingar för att få mindre kunskapsspridning. Rektorn skulle vilja se en kunskapsindelning för att få mindre spridning i klassen. På så sätt skulle man få en mer homogen grupp, som pedagog skulle det vara lättare att hitta sin nivå att undervisa på gentemot klassen. Rektorn utrycker sig så här:
Vi arbetar åldersgrupperat, att eleverna är grupperade i klasser efter ålder. Och då får man en stor kunskapsspridning i klasserna och jag tror att det är svårt som pedagog att veta var man ska ligga någonstans. De leder ofta till att eleverna får jobba mycket själv, så länge vi jobbar på det sättet så tror jag att vi kommer att ha problem med vissa elever som inte får det stöd de behöver.
En rektor resonerar kring problematiken med att de inte har någon specialpedagog för de äldre eleverna. På så vis kan man inte enligt skolledaren arbeta på det sätt man vill, med den
problematiken som eleverna har:
Ja sen så har jag ingen specialpedagog för de äldre eleverna just nu och det är inte så bra, så att det enda vi kan göra med dem är att diagnostisera dem. Men sen kan vi inte jobba så mycket med specifika problem utan det får bli vanliga lärare som tar den biten.
Analys
Precis som Persson (2007) menar har skolorna problem med de heterogena grupperna i
skolan, man har svårt som pedagog att tillgodose alla elever för att spridningen i klassen är för stor. Den naturliga differentieringen blir ett problem som man har svårt att lösa i dagens skola. Precis som en rektor beskriver, upplevs det som ett dilemma var man som pedagog ska ligga någonstans om kunskapsspridningen i klassen är för stor. Specialpedagogiskt stöd har då fått i uppgift att lösa problematiken med de heterogena klasserna genom att ta hand om de elever som man anser vara ”svaga”.
Vidare menar Persson (2007) att de heterogena klasserna ställer stora kvar på den kompetens som en pedagog måste ha, vilket medför stora pedagogiska utmaningar. Är lösningen på problemet med de heterogena klasserna verkligen SUG, frågar sig Persson. Eller är det en bred allmänkompetens som pedagog som krävs, så att man kan ta tillvara på den mångfald som finns i skolan.
Vad som är normalt och inte normalt är en vansklig diskussion, och det är svårt att avgöra. Men att få en ”stämpel” som avvikare kan vara känsligt och svårt att handskas med som elev. Men det kan upplevas som nödvändigt som pedagog att göra denna stämpling, för att dra en linje när det kommer till elevernas kunskapsspridning. Tideman (2000) menar att stämpeln som ”avvikare” ibland krävs för att dessa elever ska få sina behov tillgodosedda.
Även Nilholm (2007) resonerar kring detta att uppnå en normalitet genom att kompensera avvikelsen, vilket är något som kan vara fallet när specialpedagogiskt stöd erbjuds via SUG. Nilholm kallar det ett kompensatoriskt perspektiv. Nilholm menar att man utgår ifrån att eleverna i någon form är onormala och att man genom normaliseringsarbete ska få den som är avvikande att bli mer normal.
Att som lärare ge sin tid till alla kan vara svårt, framförallt till de elever som behöver extra stöd och hjälp i klassrummet, det är då lätt att man försöker hitta en skiljelinje på vem som är avvikande så att man på så sätt kan berättiga att de behöver extra stöd. Man behöver dra en linje för att underlätta sitt eget arbete som pedagog, för att det är svårt att hjälpa dessa elever i den ordinarie undervisningssituationen. Tideman (2000) menar att få en stämpel som avvikare gör att man hamnar i en kategori, denna kategoritillhörighet är ofta en kvalifikation för att få just den hjälp man behöver.
Några av skolledarna menade även att skolans normer kan ifrågasättas. Varför ska skolan bygga på samma normala och traditionella struktur? Gynnas verkligen eleverna på bästa sätt av denna skolstruktur eller begränsar man dem och hämmar deras utveckling? Detta var något som skolledarna frågade sig. Även Martinsson & Reimers resonerar (2008) kring detta. De menar att man vill skapa en normativ stabilitet genom skolans styrdokument och värdegrund. Genom att göra värden och normer grundläggande och svåra att ifrågasätta begränsas debatten kring vad som är normalt och vad som är avvikande. Alltså menar man att skolan tvingas, genom sina nuvarande styrdokument, in i ett normativt arbetsätt. Skolledarna menar att detta kan begränsa elevernas utveckling och göra det mindre gynnsamt för elever i behov av särskilt stöd.