Avgörandet i ”Parkfastigheten” påverkade rättsutvecklingen på ett sådant vis att domstolen ansåg det nödvändigt att även nyansera praxis gällande proportionalitetsbedömningen vid ansökan om strandskyddsdispens. Genom Mark- och miljööverdomstolens avgörande MÖD 2013:37 fastställde domstolen att andra omständigheter än de särskilda skälen som räknas upp enligt 7 kap. 18 c–d §§ MB inte var möjliga att beakta vid en prövning om strandskyddsdispens. Nya vägledande avgöranden ger nu möjlighet till en mer generell avvägning där även andra omständigheter kan beaktas vid en intresseavvägning. Det vägledande avgörande som har kommit att ersätta MÖD 2013:37 är MÖD 2020:2 I & II.
MÖD 2020:2 I avser mål M 4793–19. En fastighetsägare ansökte om strandskyddsdispens för att uppföra en jaktstuga på en fastighet som bildats genom avstyckning. Kommunen medgav dispens med motiveringen att en väg gjorde området avskilt från stranden på ett sådant sätt att strandskyddets syften inte påverkades.
Dispensens giltighetstid löpte ut innan uppförandet av jaktstugan avslutats.
Fastigheten förvärvades av en ny ägare vilken ansökte om ny dispens. Kommunen avslog ansökan och menade att vägen inte var avskiljande i den mening strandskyddsregleringen avser och att marken inte var ianspråktagen på sådant sätt att en hemfridszon bildats. Mark- och miljööverdomstolen konstaterade att det saknades
skäl för dispens enligt 7 kap. 18 c § MB med samma motivering som till kommunens avslag. Fastighetsägaren förvärvade fastigheten med en förväntning att slutföra den påbörjade byggnationen och menade att fastigheten saknade värde för honom om jaktstugan inte kunde färdigställas. Omständigheterna som påvisats och att dispens tidigare beviljats tillmäts inte någon egentlig betydelse då en ny ansökan ska prövas mot vad som gäller vid tidpunkten för ansökan eftersom regleringen om tidsbegränsning annars förlorar sin betydelse. Domstolen ansåg att det allmänna intresset väger tyngre än fastighetsägarens intresse.
MÖD 2020:2 II avser mål M 4244–19. Fastighetsägaren ansökte om dispens för att uppföra ett båthus som ersättningsbyggnad för en ladugård som skulle rivas. Dispens beviljades då området ansågs ianspråktaget. Dock uppfördes inte anläggningen i enlighet med beslutet. Båthuset uppfördes delvis utanför tomtgränsen och inreddes som ett bostadshus. Efter flertalet turer med beviljade och upphävda dispensbeslut beviljades slutligen dispens med villkoret att tomtplatsen skulle avgränsas, beslutet överklagades av länsstyrelsen. Mark- och miljööverdomstolen konstaterade att det inte förelåg särskilda skäl enligt 7 kap. 18 c § MB varför det blev frågan om en fristående proportionalitetsbedömning. Att nekad dispens medför en kapitalförstöring genom att byggnaden måste avlägsnas tillmäts inte någon egentlig betydelse då byggnationen uppförts i strid med dispensbeslutet. En annan bedömning skulle underminera dispensprövningens betydelse. Vad domstolen beaktar i målet var möjligheten till kompensation för den negativa påverkan som åtgärden medfört trots att byggnationen vidtagits i strid med beslutet. Det kan vara frågan om att annan ianspråktagen mark görs tillgänglig för allmänheten på ett sådant sätt att det kompenserar vad som nu tagits i anspråk. Domstolen fann att en sådan kompensationsåtgärd inte föreslagits av fastighetsägaren varför dispens inte meddelas.
I MÖD 2020:2 I & II förelåg inte några särskilda skäl för dispens och domstolen ansåg att det inte vore oproportionerligt att avslå ansökan om dispens efter en intresseavvägning. Gemensamt för det resonemang som domstolen för kring proportionalitetsbedömningen i båda målen är att tidigare praxis inte gav möjlighet att med stöd av 7 kap. 25 § MB bevilja dispens med beaktande av andra omständigheter än vad som framgår av 7 kap. 18 c–d §§ MB. Domstolen menar att med anledning av avgörandet NJA 2018 s. 753 finns anledning att nyansera praxis även gällande strandskydd. Dock är utgångspunkten att det allmänna intresset även fortsättningsvis kommer att vara mycket starkt vid en intresseavvägning. Domstolen hänvisar till att även den allemansrättsliga tillgången till naturen är grundlagsstadgad och att det av förarbeten framgår att strandskyddets syfte är långsiktigt bevarande av strandområdet.
Strandskyddsregleringen har inte som avsikt att inskränka pågående markanvändning utan att långsiktigt bevara det som är orört. Flera enskilda dispenser kan sammantaget
ge en betydande negativ inverkan på områden som i dagsläget kan anses sakna betydelse för strandskyddet.
I Högsta domstolens avgörande mål T 6460–19 var frågan hur bestämmelsen om intresseprövning förhåller sig till bestämmelsen om vad som kan beaktas som särskilda skäl för dispens från strandskyddet. Fastighetsägaren ansökte i efterhand om tillstånd till vattenverksamhet efter att den anläggning som uppförts enligt tidigare dispensbeslut blivit mycket större än vad beslutet medgav. Mark- och miljööverdomstolen avslog ansökan mot bakgrund av strandskyddsregleringen.
Högsta domstolen konstaterar att strandskyddsregleringen i sig inte utgör hinder för den tillståndspliktiga vattenverksamheten varför frågan blir om det finns särskilda skäl för dispens. Domstolen menar med beaktande av avgörandet NJA 2018 s. 753 att den slutliga kontrollen av rimligheten att neka dispens bedöms utifrån den proportionalitetsbedömning som framgår av 7 kap. 25 § MB. Bedömningen måste beakta samtliga omständigheter i det enskilda fallet och inte enbart de särskilda skälen som räknas upp i 7 kap. 18 c–d §§ MB för att fylla sin funktion. De dispensbeslut fastighetsägaren beviljats tidigare motiverades av den sökandes intresse av ett båthus med förråd och brygga för att bedriva sin verksamhet och att hans eget intresse vägde tyngre än vad det allmänna intresset förlorade. Högsta domstolen hade därmed att pröva de delar av anläggningen som gick utöver den beviljade dispensen. Att ett båthus för sin funktion måste finnas vid vattnet finner domstolen otvivelaktigt. Dock var utredningen begränsad och visade inte på något förändrat behov sedan tidigare ansökan som talar för att en större anläggning anses nödvändig. Vidare framgick det inte av utredningen huruvida behovet kunde tillgodoses utanför området eller inte.
Domstolen fann därför att särskilda skäl för dispens enligt 7 kap. 18 c § MB inte förelåg.
Vad som är av betydelse gällande avgörandet i målet är att Högsta domstolen slår fast att den olägenhet ett avslag innebär för fastighetsägaren i form av kostnadskrävande ombyggnad inte kan tillmätas någon betydelse vid en proportionalitetsbedömning då anläggningen olovligen uppförts. Utfallet av intresseavvägningen blev till fastighetsägarens nackdel då han inte påvisat att det enskilda intresset var av sådan betydelse att det kunde mäta sig med strandskyddets syfte.
Av vad som anförts ovan har domstolen i båda avgörandena tagit hänsyn till och fört resonemang kring den rättsutveckling som varit mot bakgrund av Högsta domstolens avgörande NJA 2018 s. 753. Domstolen har vid proportionalitetsbedömningen tagit ställning till andra omständigheter än vad som enligt tidigare praxis varit möjligt men menar att beaktande av omständigheter som är i strid med ett tidigare dispensbeslut skulle innebära att den som inte rättar sig efter regelverket får bättre förutsättningar än den som gör det. Domstolsavgörandena har en begränsad betydelse för dispensprövningen i sig men är av större betydelse i de mål
utfallet av intresseavvägningen är till den enskildes fördel eftersom en prövning enligt 7 kap. 25 § MB även ska omfatta andra omständigheter än vad tidigare praxis har begränsat till. Som tidigare påtalats ska dispens meddelas restriktivt och det allmänna intresset väger tyngre. Så även med beaktande av att det ska göras en helhetsbedömning av den enskildes intresse. Domstolen menar att sökande inte påvisat omständigheter som vid en intresseavvägning föranleder domstolen att göra en annan bedömning än att det allmänna intresset väger tyngre än den enskildes, varför det inte framstår som oproportionerligt att inte meddela strandskyddsdispens. Strandskyddets inskränkning i egendomsskyddet är betungande för den enskilde varför det kan anses att den enskilde får bära en orimligt stor börda vid nekad strandskyddsdispens.