Olika verksamheter och olika arbetssätt

Generellt i den litteratur och de artiklar som har använts i studien beskrivs främst två inriktningar inom biblioterapin. Dessa två inriktningar har olika namn men bland annat använder Rozalski m.fl. (2010) sig av utvecklings- respektive

terapeutisk biblioterapi, vilket vi valt att använda oss av i studien. I våra intervjuer benämns inte dessa inriktningar, men vi har kunnat se att verksamheterna arbetar och pratar utefter dessa uppdelningar. Detta då tre av verksamheterna endast använder böcker i behandlande syfte. Vi kopplar detta till den terapeutiska

biblioterapin där det finns ett syfte att bearbeta ett speciellt problem eller situation tillsammans med professionella. Den fjärde verksamheten menar vi använder sig av både utvecklingen och terapeutisk biblioterapi då arbetet i verksamheten sker på olika områden, vardagsrutiner samt delvis behandling.

Då verksamheterna har olika målgrupper och organisatorisk struktur arbetar verksamheterna olika med val av böcker. I ett behandlande syfte sker läsning av boken med riktad läsning, där ett specifikt problem tas upp. Kris 1 och 2 menar att det krävs ett syfte med läsningen därför är det svårt att läsa traditionella

sagoböcker vid dessa möten. Detta är även något som Tussilago 1 och 2 poängterar. Vi kan därför ana att valet av realistiska böcker vid dessa möten handlar om att barnen har ett behov av att få sin verklighet bekräftad. Genom intervjuerna har vi förstått att i verksamheter där behandling av

krissituationer sker används i större grad riktade och realistiska böcker. Vi tolkar det som att barn behöver få bekräftelse i det som de har upplevt och att det finns en tanke bakom att ha verklighetstrogna böcker som beskriver händelser i svåra situationer. Något som vi har diskuterat är om verksamheterna har valt bort folksagor för att arbetet med en sådan saga tar längre tid i bearbetning av ett problem. Det kanske tar för lång tid för barnet att våga komma fram till det specifika problemet, eftersom så många olika tolkningar kan göras av en sådan saga. Kanske skulle folksagan kunna användas i behandling om det fanns mer tid, då en fördel med folksagan, enligt Bettelheim (1978), är att den inte tränger sig på barnet utan följer barnets bearbetningsprocess. BUP 1 menar att det finns en poäng med att använda folksagan även i behandlande syfte då barnet kan tolka in vad denne behöver. Men det är möjligt att detta inte alltid räcker för att barnet ska känna att den vuxne har förstått allvaret i situationen och bekräfta och accepterat barnets historia. Genom användning av en mer realistisk berättelse, vilket också används i verksamheten, kan barnet snabbare känna sig bekräftad av den vuxne då barnet klart och tydligt kan se att de pratar om samma typ av händelse. Om

barnets problematik inte är känd av den vuxne eller att om barnet är tystlåten om det som har hänt kan en sagobok, menar vi, ha sina fördelar då den på ett mjukare sätt närmar sig ämnet. Kris 2 menar att en tecknad figur ibland kan verka mindre skrämmande. Detta är något som Enebacken 1 pratar om då de i deras verksamhet arbetar både med fiktiva och realistiska böcker då det ibland kan vara lättare för barnet att identifiera sig med en tecknad figur.

Vi har diskuterat utifrån informanternas svar att det är skillnad på hur olika ämnen skildras i de riktade böckerna. När det gäller exempelvis misshandel är det lättare att använda realistiska illustrationer än om det handlar om det mer tabubelagda ämnen som exempelvis sexuella övergrepp. När det gäller sexuella övergrepp sker beskrivningarna mer abstrakt än vid exempelvis misshandel. Vid tabubelagda ämnen kan därför mer abstrakta bilder och berättelser med fördel användas. Barnet har då en möjlighet att i sin takt tolka in och bearbeta sina upplevelser.

På detta sätt kan olika böcker användas för att öppna upp för kommunikation och för ett mer avslappnat samtal. Vi kan även se en fördel för de vuxna att läsa barnböcker då de kan uppleva det som svårt att prata om de mest tabubelagda övergreppen. De vuxna kan genom boken få hjälp att formulera sig kring själva problematiken som de kan använda i samtal med barnet. Boken används då som ett redskap i mötet.

BUP 1 samt Tussilago 1 och 2 menar att barn kan ha svårt att ta till sig den riktade sagan när de befinner sig i svår kris. Barnet måste, menar informanterna, ”få allt på plats” innan boken kan tas med i arbetet. Detta är något som även Allen Heath m.fl. (2005) beskriver då hon menar att det finns tillfällen då biblioterapi är effektivt och ineffektivt att använda sig av. Exempelvis är biblioterapi inte effektivt då barnet själv är psykiskt instabil.

7.4 Bokens betydelse

Bokens betydelse är något som tas upp av informanterna och i litteraturen. Bettelheim (1978) anser att boken ibland kan ge mer tröst åt barnet än en vuxen. Kanske är det så att Bettelheim trots många inspirerade åsikter, har en övertro till folksagans betydelse vid sidan av en trygg vuxen. BUP 1 menar dock att boken kan vara bra som hjälpmedel för de föräldrar som behöver hjälp med att prata om sin psykiska sjukdom med sina barn. Boken kan då fungera som ett tillfälligt komplement för föräldern för att förklara för barnet om sin sjukdom. Boken kan istället för föräldrarna ge det stöd och tröst som barnet i stunden behöver.

Prater (2006) menar att boken inom skolan kan används för att reflektera över sina problem. Utifrån boken ges möjlighet att finna lösningar på problem samt att förstå både sina egna och andras känslor. Vi tolkar detta som att det sker en bekräftelse av barnets egna situation då boken skapar ett liv som inte kan nås med ord beskriver Bahlenberg (1996). Något som även beskrivs av många är att utsatta barn bör läsa böcker som inger hopp. Tussilago 1 och 2 menar att barn som är utsatta har så mycket elände och stress i sina liv ändå att de inte behöver läsa om negativa slut. Feuerverger (2010) menar att det är av stor vikt att barn få känna mening i sina liv och ser hopp om en ljusare framtid. Det är även viktigt att barnen känner sig starka och värdiga ett bra liv. För att inge hopp menar Allen Heath m.fl. (2005) att det är viktigt att boken beskriver vad karaktärerna i boken kan göra och inte fokusera på det negativa. Något vi tolkar in är att

verksamheterna arbetar med att stärka individer och få barnet att tro på sitt eget liv vid sidan av sina föräldrar, vilket är något som även Tussilago 1 och 2 beskriver. Tussing och Valentine (2001) menar att fördelarna med att läsa böcker bland annat är att det ger en förmåga att hantera situationer och på ett konstruktivt sätt minska stressen kring problemet. Detta är något som även BUP 1 pratar om och hänvisar till att barn som har mycket fantasi har lättare att dagdrömma och därigenom har lättare att hantera stress som finns runtomkring dem. Vi kan se att läsning kan fungera som en skyddsfaktor för barn som utsätts för stress under barndomen. I vår studie har det framkommit delade meningen om utifall utsatta barn är i större behov av fantasifigurer än andra barn. Bettelheim (1978) betonar att fantasifigurer kan fungera som en trygghet för utsatta barn. Bettelheim menar att föreställningarna kan fungera som en tillfällig trygghet om inte detta går att finna i någon vuxen. Tussilago 1 och 2 beskriver att utsatta barn hittar strategier för att överleva men att det kan handla om allt ifrån fantasifigurer till musik med mera.

Det förklaras av Statens Folkhälsoinstitut att kultur så som litteratur är hälsofrämjande, särskilt för utsatta barn (Winzer, 2005). Genom att öka medverkande i kulturella aktiviteter för dessa barn sker en mer likvärdig och bättre hälsa då läsningen inverkar på inlärning och utveckling (a a). Detta är något som BUP 1 tar upp och menar att böcker har betydelse för utveckladet av språket och för ett större ordförråd. BUP 1 menar att böcker idag tyvärr är en klassfråga. Vi menar att det därför finns en poäng att inom socialt arbete plocka in böcker som en del i behandling, men även som en del i det hälsofrämjande arbetet i stort, då dessa professioner arbetar med speciellt utsatta grupper (Winzer 2005). Vi instämmer därför i resonemanget som Statens Folkhälsoinstitut för, att litteraturen borde ha en större del i arbete med utsatta grupper (a a).