Omgestaltade av åtgärder

Efter genomförande av MCA och intervjuer med Gudrun och Anna på Piteå kommun så avsattes tid för att se över gestaltningsförslagen ytterligare en gång. Förslagen som kom fram denna gång fick således mer eftertanke än de första förslagen och även bidrag från flera aktörer. Vissa av förslagen från det första varvet ströks även då de dessvärre inte medgav god tillgänglighet. Dessa var S1 och U2. S1 var en direkt farlig åtgärd och U2 var alldeles för kostsam och komplex för att kunna vara ett alternativ. Förslagen S2, S3 och U1 bearbetades istället för att kunna ge förslag som var ytterligare lite bättre. I Figur 29 (sida 51) syns den förbättring som gjort till förslag S2, vilket helt enkelt är det trappsteg som löper längs utkant på den vänstra sidan. Detta för att förbättra framkomligheten för människor utan grövre rörelsenedsättning så att de inte måste gå omvägen runt för att använda rampen. För tydlighetens skull så är enbart två trappsteg gestaltade även om de ursprungliga tre stegen egentligen skulle tänkas behövas för den höjden. Huruvida rampen bör gå åt det högra eller vänstra hållet i bilden är dock inte djupare beaktat och bilden skall fortfarande ses som ett koncept.

FIGUR 29 FÖRBÄTTRING AV ÅTGÄRDSFÖRSLAG S2

Förslag S3 som kan beskådas i Figur 30 (sida 51) har i detta fall fått en gemensam entré istället för de två som rådde innan. I tillägg till det kan det även noteras att entrén i detta fall är gestaltat i en mer modern stil. Att beblanda byggstil behöver inte vara något definitivt, men det finns en klar möjlighet att göra det. Det som skulle kunna tänkas hindra detta är den bebyggelseantikvariska aspekten om byggnaden innehar särskilt kulturvärde, vilket den i detta fall gör, men det betyder egentligen bara det att Länsstyrelsen måste granska och godkänna förslaget (Åström & Stamblewski, 2016). Från Länsstyrelsen kan man som fastighetsägare även ha möjlighet att söka bidrag för att kunna tillgänglighetsanpassa (Åström & Stamblewski, 2016). Poängen är att det finns väldigt många sätt att utveckla en entré av den här typen, och med en arkitekts hjälp så skulle de flesta möjligheterna kunna utrönas samt på vilket sätt som den bebyggelseantikvariska aspekten måste tas hänsyn till.

Det första alternativet av förslaget längs med Uddmansgatan (U1) som tidigare gestaltades i Figur 27 (sida 46) har framförallt ett problem. Den byggdes en svagt lutande ramp direkt framför dörren vilket innebär att den kommer att bli väldigt svåröppnad för människor som har en grövre rörelsenedsättning. Sedan kan även åtgärdens legitimitet diskuteras. Det är en tämligen stor åtgärd för vad som kan anses vara ett väldigt litet problem. Men det är likväl ett problem. En vidareutveckling av hur problemet kan lösas kan ses i Figur 31.

Där så är det först och främst ett helt plant plan framför entrén. I förlängningen längs med husväggen är avåkningsskyddet bortplockat för att istället kunna fungera som ett trappsteg för att uppnå bättre framkomlighet längs med gatan. Samma typ av lösning har sedan använts för entrén till Uddmansgatan butik Othelia vars entréplan ligger betydligt högre upp. Vid detta tillfälle så blir det klart att lösningen givetvis är betydligt mycket mer lämplig. Detta kan beskådas i Figur 32.

FIGUR 32 IMPLEMENTERING AV U1 VID EN ANNAN ENTRÉ LÄNGS MED UDDMANSGATAN

Bebyggelse enligt denna idé har dessutom använts tidigare längs med Uddmansgatan till butiken Smycka. Just här dock så brister en del saker enligt inventeringen vid trappen och det som skulle kunna klassas som ramp. I övrigt så uppfyller entrén kraven som ställs enligt HIN. Entrén till smycka kan beskådas i Figur 33.

FIGUR 33 ENTRÉ TILL UDDMANSGATAN 6A OCH SMYCKA

Just vart gränsen går för hur stort hindret måste vara för att en åtgärd skall tillämpas är svår att dra. Kan hindret vara så litet som det som kan bevittnas i Figur 26 (sida 46) eller måste hindret vara av den magnituden som uppvisas i Figur 32 (sida53)? För tillgänglighetens skull anses det ändå från författarens sida att även de minsta tillgänglighetsproblem bör beaktas och åtgärder i stil med de enligt Figur 31 (sida 52) bör förverkligas, även om det i längden blir dyrt.

Kring vidareutveckling av åtgärdsförslag U2 finns det inte jättemycket som går att göra. Det som är möjligt är framförallt det som skrevs i MCAn, att använda mittenremsan för att inte behöva bygga över hela bredden på gatan utan enbart mellan entrén och mittenstråket.

7 SLUTSATSER

Från inventeringens resultat och analys kan det utläsas och konstateras att det inte råder någon egentlig skillnad i hur fastighetsägare sköter sitt tillgänglighetsarbete. Om något, så är det de olika gatorna som har olika god tillgänglighet. Storgatan medger då lite bättre tillgänglighet än vad Uddmansgatan gör. Skillnaderna är dock relativt små, så några definitiva slutsatser går inte att dra. De inventeringspunkter där störst fokus kommer att behöva fästas inom framtiden är framförallt kring ledstänger då de konsekvent brister i sin utformning. De skall gå 30 centimeter framför rampens eller trappens slut/start, men av de totalt 16 stycken trapper och 10 stycken ramper hade ingen ledstänger som uppfyllde kraven. I många fall saknades dessutom ledstång på båda sidor vilket även det är något som kommer att behöva ses över.

Gestaltningsmässigt har det visats sig att det går att hitta lösningar till de flesta fallen med besvärlig tillgänglighet. Ett av problemen är svårigheterna att implementera dessa lösningar tillsammans med alla andra faktorer som också spelar in. Det problem som är mest svåröverkomligt är dock vart gränsdragningen för ett problem skall dras. Exempelvis när blir en höjdskillnad ett problem? Uppstår problemet redan vid 1 centimeters skillnad eller måste problemet ha en höjdskillnad på 10 centimeter för att åtgärder skall kunna implementeras. Till detta så har inget svar funnits och inte heller sökts då det inte ingick i frågeställningen. Vidare finns det en del oenighet mellan fastighetsägare och kommun om hur tillgängligheten bör tas hand om. Hos fastighetsägarna sitter heller inte någon som är specifikt sakkunnig på tillgänglighetsfrågorna utan arbetet sker mestadels via konsulter där många sakkunniga finns. I och med de konstateranden som görs i gestaltningsförslagsdelen så står det klart att båda parter har en del saker de behöver jobba med.

Från kommunens sida bör de ta ett större ansvar för entréer på de gator som ligger i en svårare terräng. Detta då det är en omöjlighet för fastighetsägare att rätta till dessa problem själva, vilket även har påvisats i kapitel 6. Emellertid så kan det mycket väl påstås att detta är förbättringar som måste göras av gatan vilket i sådana fall innebär att kommunen kan lägga kostnaderna för förbättringsarbetet på fastighetsägarna enligt PBL 6 kap 24 – 25 §. Antingen helt eller delvis.

Fastighetsägarna behöver acceptera det att deras åtgärder inte kan implementeras på Storgatan utan måste ske inuti lokalen. Dock så kan kommun inte utöva några vidare påtryckningar här med rådande lagar då många hinder som behöver röjas undan inte är enkelt avhjälpta. Det rör sig ofta om trappor vilket påvisar markanta höjdskillnader mellan offentliga gator och offentliga lokaler. Således kommer inget att hända så länge som lagstiftningen ser

ut som den gör och inga större förändringar görs på fastigheten. När större förändringar görs på fastigheten, mer än 50 %, så kan kommun dock kräva att fastigheten måste tillgänglighetsanpassas då detta kan klassas som nybyggnation. Att utdela vite fungerar dessvärre inte då det måste finnas ett föreläggande för detta som har stöd i lagen. I övrigt saknas det dock tillräckligt konkreta medel för att påskynda denna process med att skapa god tillgänglighet.

I och med detta så finns ett behov av att se över lagar och regler för att kunna skapa bättre incitament för tillgänglighet över tid. Frågan är på vilken nivå som detta behöver göras. Alternativen är PBL, PBF och BFS, där PBL är den högst stående och BFS är den lägsta. Den enskilda bedömningen är att det behövs ett ingrepp i lagen, i PBL. BFS med HIN i spetsen behandlar främst de enkelt avhjälpta hindren medans PBL behandlar på en betydligt mer övergripande nivå. Under tiden som denna rapport har skrivits så har det ansetts finnas ett antal vägar fram kring hur detta skulle kunna tänkas lösas.

Det bör för bästa effektivitet finnas ett val mellan käpp eller morot för att motivera fastighetsägare att vidta de åtgärder som önskas. Antingen kan du som fastighetsägare jobba aktivt med frågan och få stöd för detta eller så gör du inte det och får det således svårare. Fler vägar att ta bör medge större incitament för att åtgärda de tillgänglighetsproblem som finns in till fastigheten.

Förslag med ”käpp” i åtanke:

• Skapa en klausul kopplat till byggnadsålder i PBL. Till exempel, om en byggnad är mer 50 år gammal så skall fastighetsägaren inte kunna åberopa att ett hinder inte är enkelt avhjälpt på grund av att det kostar för mycket.

• Lägga till ett stycke eller en paragraf I PBL 11 kap om förelägganden som skulle avhandla tillgänglighet för att kunna ta ut vite om fastigheten inte är tillgänglig. Ett förtydligande bör då vara med som säger det att detta inte gäller för byggnader i svår terräng, vilket konstaterats ovan att det är något som kommunen bör ta ansvar över. • Kräva att fastighetsägarna måste ha skapat en åtgärdsplan för att på sikt lösa

tillgänglighet till fastighet annars så tas vite ut i likhet med förslaget ovan.

Förslag med ”morot” i åtanke:

• Ge statliga/kommunala bidrag för att kunna tillgänglighetsanpassa fastigheten. Problemen skulle även kunna tänkas arbetas bort genom ökat samarbete mellan kommun och fastighetsägare. Förslagsvis så skulle Piteå kommun kunna initiera ett större ombyggnadsprojekt av Uddmansgatan där tillgänglighet skulle kunna vara en av aspekterna. Då skulle kommun exempelvis kunna erbjuda sig att betala för att bygga om belysningen på gatan om fastighetsägarna löser problemen in till sina entréer. Under ett sådant projekt bör även en bebyggelseantikvarie bli inkopplad för att kunna se till att byggnaderna blir

omhändertagna på absolut bästa sätt. För Storgatan är det svårare att föreslå något sådant då den inte är i samma behov av ombyggnation.

Ekonomiskt sett kommer detta att få implikationer på både fastighetsägare såväl som myndigheter, antingen om det rör sig om den kommunala ekonomin eller den statliga. Det är dessvärre ingenting som är möjligt att undgå. Det kommer att kosta att bygga bort det otillgängliga samhället.

8 DISKUSSION