4. Metod
5.6 Omgivningens stöd och icke-stöd
Respondenterna har blandade erfarenheter och upplevelser kring stödet av sina resurser och nätverk. Alla respondenter förutom en (Amy) har erbjudits stöd i form rehabiliteringsteam eller hjärnskadeteam efter sin skada. Stödet från dessa rehabiliteringsteam ser vi att respondenterna haft positiva erfarenheter utav. För Moa har rehabiliteringsteamet haft en viktig funktion att hjälpa henne att komma vidare i sin rehabiliteringsprocess: “Jo men det har gett mig förståelse för min situation, stöd genom att de har hjälpt mig att orka fortsätta och kämpa och sagt att jag är på rätt spår och...de har hjälpt mig att se att det går åt rätt håll”.
Sara och Li menar att rehabiliteringsträffarna bidragit till ett värdefullt forum för att träffa andra att träffa andra personer som drabbats av hjärnskada:
“På något sätt så känner man sig som att man har en gemensam nämnare. Man känner sig så stark i att andra förstår en. Man pratar och tipsar varandra, man diskuterar problem som inte någon annan fattar. Jag kände att det fanns en tillhörighet att jag kände mig behövd, det var någon som väntade på mig. Jag gick inte hemma och bara väntade på att bli frisk utan att jag faktiskt träffade andra som hade samma problem”. (Sara)
Tim menar att all rehabilitering bidragit till att han kommit tillbaka så pass bra i arbetslivet samt att en kontakt i teamet hjälpte honom att hitta sitt nuvarande arbete inom revision där han trivs och känner sig förstådd. Många uttrycker vikten av att mötas av förståelse i sitt nätverk då det hjälper dem att ta sig framåt i rehabiliteringsprocessen. Li beskriver att det är viktigt att få hjälp och att känna hopp från andra: "Det betyder väldigt mycket när människor säger att de tror på en". För Li blev stödet från neuropsykologen och läraren det avgörande för steget till att utbilda sig och bli yogalärare: "Jag hade nog inte vågat åka dit (till utlandsstudierna) om min neuropsykolog inte hade sagt: Gör det! Och jag hade nog gett upp om inte den där läraren hade sagt: Jag tror på dig".
31
5.6.2 Bristande stöd och dess effekter
Vid känsla av bristande stöd i omgivningen upplevs nätverken istället skapa oreda i respondenternas liv. Amy ser sig inte ha fått något betydande stöd från omgivningen i sin situation utan har fått ta reda på saker själv. Hon är också den enda som inte erbjöds stöd från rehabiliteringsteam efter skadan. Sara beskriver en förändring i livet på alla plan efter skadan där hon mötts av oförståelse kring vad hjärntrötthet innebär samt en förlust av många vänner. Även Li beskriver hur hon inledningsvis efter skadan kände sig väldigt ensam i sin situation. Hon säger: “Jag såg ju ut precis som vanligt [...] de kunde inte riktigt förstå, jag fick ju kommentarer som att men kan du inte bara vara glad att du har överlevt”. Hon upplevde inte heller att vården hade så mycket kunskap om hennes skada och att hon efter två månaders rehabilitering blev “utkastad” och fick bearbeta händelsen på egen hand. Respondenterna har olika erfarenheter utav bemötandet från myndigheter och vård. Flera respondenter har upplevt misstro kring sin förmåga samt en känsla att hindras i sin karriärutveckling, en upplevelse att de inte får välja själva utan att myndigheter har styrt deras arbetsval. Sara och Joel har goda erfarenheter av kontakten med myndigheter medan Li istället beskriver hur dessa hindrat hennes utveckling: “Alltså vården är ju jättebra på många sätt men det är också väldigt liksom: Det kan du inte och det går inte”. Hon upplever sin arbetslivssituation vara i makten hos myndigheter där exempelvis Arbetsförmedlingen hindrat henne att utveckla sin idé att arbeta som yogalärare: “ [...] det är så många som säger vad man klarar av och inte klarar av [...] jag känner att jag blir fråntagen min egen frihet att välja själv [...]". Li menar att många fokuserar på det som inte fungerar vilket ger en minskad tro på den egna förmågan: "Jag var ju rädd för allt i början för det var så många som sa: Du kan inte göra det, och det är farligt. Man hade önskat lite mer fokus på förmågor istället för begränsningar". Liknande mönster ser vi hos Moa som menar att Arbetsförmedlingen hade behövt utveckla sitt sätt att arbeta och att se möjligheter istället för hinder. Hon ser brister i såväl bemötande som system:
"Det är ju inte så mycket samarbete kring de olika enheterna. [...] Det som jag tänkt mycket på är väl just med Arbetsförmedlingen, att de inte riktigt frågade mig om vad jag hade för tankar kring att...vad jag trodde skulle kunna funka, vad jag ville".
Moa beskriver att hon för sin arbetsförmedlare inte fick chans att välja arbetsplats själv, varpå utfallet blev att hon inte klarade av att vara kvar. Hon hade gärna sett andra lösningar
32
så att hon kanske inte varit helt sjukskriven idag. Tim har liknande erfarenheter och beskriver att han fått kämpa för att få stanna kvar på arbetsmarknaden. Han upplever att omgivningen på grund av hans skada till en början inte tog honom på allvar, varpå han kände ett behov att bevisa sin förmåga. Han säger: “Försäkringskassan ville sjukpensionera mig och folk mer eller mindre räknade som att jag var dum i huvudet”. Även Bo menar att myndigheter inte varit till stor hjälp: “De står bredvid och hejar på liksom. Det enda Arbetsförmedlingen har gjort är inte ett skit. De har skrivit papper, kollat att allt stämmer överens”.
5.6.3 Upplevelser av den egna förmågan i relation till karriärskapande
Hos respondenterna ser vi ett framträdande mönster av den negativa effekt som uppstår av att bemötas med misstro kring förmåga samt oförståelse kring funktionsnedsättning. Resultatet som framträder är att bemötandet inverkar negativt på respondenternas syn på sin egna förmåga och självkänsla, vilket också påverkar hur de ser på sina möjligheter på en framtida arbetsmarknad. Tim menar att hans nuvarande arbete med dess arbetsuppgifter kring räkenskaper har bidragit till ett sorts bevis där omgivningen numera har större tro på hans förmågor. Men omgivningens bemötande har också skapat en viss osäkerhet hos honom själv: "Jag har nog fått tron tillbaka, tron på mig själv till viss del men inte... jag är mycket medveten om att det tar lite längre tid, men jämfört med normalmänniskan så tror jag inte att det är extremt stor skillnad på hur jag är".
Li uttrycker osäkerhet inför att stå på egna ben utan inblandning i arbetslivet:
" [...]Så ska jag välja själv då måste jag koppla ifrån mig helt och hållet från alla myndigheter [...]och det är ju läskigt eftersom jag inte har full kapacitet, jag kan ju inte mäta mig med en frisk person i arbetslivet. Jag har begränsningar”.
Ur detta växer en känsla liknande Tims d.v.s. ett behov att visa att hon kan, att motbevisa sin oförmåga för omgivningen, samtidigt som hon räds för de eventuella bakslag det kan generera. Liknande mönster kan vi se hos Joel som kämpar med att kombinera arbete med sin sjukdomsbild trots läkares uppmaningar om hans nedsatta arbetsförmåga som han inte vill acceptera: “Jag har fått reda på att läkarna tror att jag aldrig kommer att kunna jobba heltid igen. Det var liksom inte vad jag ville höra”. Det som driver Joel att jobba vidare kan
33
tänkas bottna i en ovilja att andra ska se honom som sjuk och oförmögen att arbeta, han säger: “Det är nog att jag ska fan inte bli klassad som sjuk. Jag ska vara frisk [...] det är en envishet att vilja vara den jag var på något vis. Joel har ännu inte sökt några arbeten men uttrycker en viss oro kring vad framtida arbetsgivare ska tycka om hans sjukdomsbild och långa frånvaro från arbetsmarknaden, vilket mynnar ut i en misstro kring sin egna anställningsbarhet: “Jag kommer nog att köra stenhårt på att försöka starta firman som jag berättade om förut. Jag tror däremot att bli anställd blir svårt”.
5.7 Sammanfattning
Respondenterna i vårt resultat visar på en driven, lösningsfokuserad och positiv inställning till sin situation, de flesta också till framtida yrkesliv. Samtidigt upplevs en osäkerhet kring hur skadan kan inverka på deras arbetsförmåga, vilken upplevs hindrande. Också känslor av utanförskap på arbetsmarknaden finns där flera också efter lång frånvaro nämner vikten av att känna sammanhang, vara delaktig samt att känna sig behövd.
De flesta ser flera möjliga vägar att gå men sätter inte upp specifika karriärmål eller planeringar utan målet är mer att komma upp i arbetstid eller att återgå i arbete. För att ta sig framåt arbetar respondenterna aktivt med att finna strategier för att få vardagen och arbetslivet att fungera. Här framkommer exempelvis strategier kring att strukturera sin tid, samt att begränsa saker i sin tillvaro. De flesta har utfört någon form av arbetsträning för att pröva sina förmågor. För några av respondenterna har nya karriärvägar växt fram i den nya situationen där de hittat yrkesområden som tilltalar deras intressen. De flesta ser även att de kan överföra sina tidigare kunskaper samt erfarenheter från sin skada till ett framtida arbete. Resultatet i vår studie pekar på att omgivningens stöd i respondenternas nätverk är faktorer som har betydelse för deras rehabilitering samt återgång i arbete. Gott stöd ger positiva effekter där respondenterna upplever sig vara delaktiga och behövda. Stödet har också hjälpt dem att förstå sina skador och sin situation, samt bidragit till ökad motivation och större tro på sin egna förmåga. Motsatsen ser vi vid bristande stöd, då respondenternas syn på sin egna förmåga och självkänsla påverkas, vilket i sin tur även inverkar på hur de ser på sin anställningsbarhet på arbetsmarknaden.
34