Att leva med motstånd - Förvärvad hjärnskada ur ett psykologiskt samt karriärteoretiskt perspektiv

Examensarbete

Att leva med motstånd

Förvärvad hjärnskada ur ett psykologiskt samt karriärteoretiskt perspektiv

To live with resistance

Acquired brain injury from a psychological and careertheoretical perspective

Sandra Andersson

Jane Beckman

Studie- och yrkesvägledarexamen 180 hp Datum för slutseminarium: 2017-05-31

Examinator: Jonas Olofsson Handledare: Mikael Ottosson Fakulteten för

2

Sammanfattning

Att drabbas av förvärvad hjärnskada kan medföra begränsningar på arbetsmarknaden där individen inte längre har som alternativ att återgå till tidigare arbete och därmed tvingas göra nya karriärval. Syftet med vår undersökning är att ta reda på hur personer med förvärvad hjärnskada upplever och hanterar den karriärförändring skadan medfört samt vilka faktorer som kan ha betydelse för dem i skapandet av ny karriär. Våra frågeställningar är: Hur upplever personer med förvärvad hjärnskada sin nya karriärsituation? Hur hanterar och genomför de sin nya karriärsituation? Vilka faktorer har haft betydelse för dem i skapandet av ny karriär? För att kunna besvara frågeställningarna har vi genomfört kvalitativa intervjuer med åtta personer som drabbats av förvärvad hjärnskada vilket inneburit ofrivilligt karriärbyte. Resultaten analyserades sedan utifrån teorierna Känsla av sammanhang (KASAM) samt Social cognitive career theory (SCCT).

Studien visar bland annat på att den personliga inställningen till karriärsituationen samt omgivningens stöd eller icke-stöd var faktorer som i hög grad påverkade skapandet av ny karriär. De flesta av våra respondenter upplevde också meningsfullhet i sin karriärsituation vilket påverkade hanteringen av densamma.

Nyckelord: Funktionshinder, Förvärvad hjärnskada, Karriärövergång, Känsla av sammanhang, SCCT.

3

Förord

Ett stort tack till alla intervjupersoner som ställt upp i vår undersökning. Vi förstår efter omständigheterna hur utmattande en sådan här intervju kan vara för en person som drabbats av förvärvad hjärnskada. Vi förstår också att många av er har fått betala ett högt pris i form av energi för att vara med i vår studie. Vi är oerhört tacksamma för er medverkan!

Vi vill också rikta ett varmt tack till er som hjälpt oss att hitta dessa personer. Tack även till Mikael Ottosson för god handledning samt till examinator Jonas Olofsson för fin feedback på vår studie.

Arbetsfördelning

Arbetet med denna studie har varit en dynamisk process där vi hjälpts åt med samtliga delar. Förutom att vi varje dag via telefon har diskuterat arbetets upplägg och innehåll så har vi också arbetat i Google Docs där vi redigerat och kompletterat varandras texter. Problemformulering, syfte och frågeställningar har gemensamt växt fram under arbetets gång. Vi har gemensamt letat tidigare forskning som författats tillsammans. Likaså har teorierna varit gemensamma beslut som vi båda författat. Också val av metod samt skrivandet av dessa delar har vi gjort tillsammans. Vi har genomfört tre muntliga intervjuer med transkriberingar vardera, varpå vi gemensamt letat mönster och teman till författandet av resultat. Också analys samt diskussion har författats gemensamt.

4

Innehållsförteckning

1.1 Syfte och frågeställningar ... 7

1.2 Disposition ... 7

2. Tidigare forskning ... 8

2.1 Påverkansfaktorer för en lyckad karriärövergång ... 8

2.2 Upplevelsen av återgång till arbete ... 9

2.3 Förändrade värderingar ... 9

2.4 Stöd och icke-stöd ... 10

2.5 Sammanfattning ... 12

3. Teori ... 13

3.1 Känsla av sammanhang - KASAM ... 13

3.2 Social Cognitive Career Theory - SCCT ... 15

3.3 Teoriernas kompatibilitet ... 16

3.4 Sammanfattning ... 17

4. Metod ... 18

4.1 Metodval och metoddiskussion ... 18

4.2 Urval av undersökningsenheter ... 19 4.3 Datainsamling ... 19 4.4 Analysform ... 20 4.5 Etiska ställningstaganden ... 21 5. Resultat ... 22 5.1 Bakgrund ... 22

5.2 Inställning till den nya karriärsituationen ... 23

5.3 Upplevelser av arbetets roll och funktion ... 24

5

5.4.1 Nya arbetsvägar utifrån arbetsträning och intresse... 25

5.4.2 Kunskapsöverföring ... 26

5.4.3 Om framtida yrkesliv ... 27

5.5 Hantering av den nya karriärsituationen ... 28

5.6 Omgivningens stöd och icke-stöd ... 30

5.6.1 Det positiva stödet och dess betydelse ... 30

5.6.2 Bristande stöd och dess effekter ... 31

5.6.3 Upplevelser av den egna förmågan i relation till karriärskapande ... 32

5.7 Sammanfattning ... 33

6. Analys ... 34

6.1 Inställning till den nya karriärsituationen ... 34

6.2 Upplevelser av arbetets roll och funktion ... 35

6.3 Skapandet av nya karriärvägar ... 36

6.3.1 Nya arbetsvägar utifrån arbetsträning och intresse... 36

6.3.2 Kunskapsöverföring ... 37

6.3.3 Om framtida yrkesliv ... 38

6.4 Hantering av den nya karriärsituationen ... 39

6.5 Omgivningens stöd och icke-stöd ... 41

6.5.1 Det positiva stödet och dess betydelse ... 41

6.5.2 Bristande stöd och dess effekter ... 42

6.5.3 Upplevelser av den egna förmågan i relation till karriärskapande ... 43

6.6 Sammanfattning ... 44

7. Diskussion ... 46

7.1 Resultatdiskussion ... 46

7.2 Metoddiskussion ... 47

7.3 Undersökningens relation till studie- och yrkesvägledning ... 48

7.4 Förslag på fortsatt forskning ... 49

8. Referenslista ... 50

9. Bilagor ... 53

9.1 Information och forskningsetiska principer ... 53

6

1. Inledning

Att drabbas av olyckor, sjukdomar och skador kan innebära stora förändringar i en individs liv. Det kan medföra begränsningar på arbetsmarknaden där den skadade personen inte längre har som alternativ att återgå till tidigare arbete och därmed tvingas göra nya karriärval. Det kan också innebära ett avbrott på den förväntade livs- och karriärplanen där en person med stark karriäridentitet kan uppleva känslor av hopplöshet och förtvivlan. Det kan medföra ett trauma där hela ens jag- och världsbild rubbas (Haynie och Shepherd 2011, 501, 509, 520).

En grupp som drabbats av skador som i många fall medför ett personligt trauma är personer som drabbats av förvärvad hjärnskada. En förvärvad hjärnskada kan uppstå till följd av sjukdom, olycka eller förgiftning och innebär att celler i hjärnan förstörs. För individen kan skadan inverka på dennes förmåga och funktion såsom nedsatt minne, syn, språkförståelse, motorik, koncentration, hörsel etcetera. Hjärnskadan kan innebära nedsättning av såväl kognitiva funktioner såsom exempelvis bearbetning av information och uppmärksamhet, liksom motoriska funktioner som förlamning och balansproblem. Också personligheten kan skifta (Krogstad 2010, 11).

Med nedsatt minne, planeringssvårigheter och trötthet som följd får denna grupp svårigheter att konkurrera på arbetsmarknaden där effektivitet och lönsamhet prioriteras. Utmärkande för personer med förvärvad hjärnskada är att en mindre funktionsnedsättning gör att de får mycket svårt att behålla eller återgå till sitt arbete eller ens kunna ta sig in på arbetsmarknaden. Återgången till arbete tar därför tid, vilket kan bero på att det i arbetslivet saknas kunskap om förvärvad hjärnskada bland olika aktörer så som arbetsgivare och försäkringskassa. Dessa har oftast större erfarenhet och kunskap om personer med enbart fysiska funktionsnedsättningar (Strandberg 2006, 149, 155).

Counsil of the European Union (2008, 6) menar att ett särskilt fokus inom karriärvägledningen bör riktas mot individer med speciella behov. Att undersöka personer med funktionsnedsättning anser vi därför viktigt för att känna till deras upplevelser och hanteringsstrategier samt vilka faktorer som påverkar deras karriärskapande, för att därmed kunna anpassa vägledningen efter deras behov och situation.

7

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med vår undersökning är att ta reda på hur personer med förvärvad hjärnskada upplever och hanterar den karriärförändring skadan medfört samt vilka faktorer som kan ha betydelse för dem i skapandet av ny karriär. Vi önskar med denna undersökning att bidra till en ökad kunskap om personer med förvärvad hjärnskadas omställningsprocess till ny karriär.

Frågorna vi ämnar besvara är:

1. Hur upplever personer med förvärvad hjärnskada sin nya karriärsituation? 2. Hur hanterar och genomför de sin nya karriärsituation?

3. Vilka faktorer har haft betydelse för dem i skapandet av ny karriär?

1.2 Disposition

Näst efter ovan inledning med syfte och frågeställningar följer en redogörelse för relevant tidigare forskning för vårt undersökningsområde. Därefter beskrivs de teoretiska perspektiv som vi använt oss utav, samt teoriernas kompabilitet och en avslutande sammanfattning kring teoriernas användningsområde. Nästföljande avsnitt behandlar vårt metodval och metoddiskussion, urval, datainsamling, analysform samt etiska ställningstaganden. Studiens resultat presenteras sedan och följs därefter utav analys av det empiriska materialet. Slutligen förs en diskussion med tankar och reflektioner kring resultat och metod, varpå vi diskuterar undersökningens relation till studie- och yrkesvägledning. Vi avslutar med förslag på fortsatt forskning.

8

2. Tidigare forskning

I detta kapitel redogör vi för den forskning vi anser har betydelse för vår undersökning. Vi har delat in kapitlet i följande teman: Påverkansfaktorer för en lyckad karriärövergång, Upplevelsen av återgång till arbete, Förändrade värderingar samt Stöd och icke-stöd. Vi avslutar därefter kapitlet med en sammanfattning av resultaten.

2.1 Påverkansfaktorer för en lyckad karriärövergång

Haynie och Shepherd (2011, 502) har i sin kvalitativa studie undersökt karriärövergångar orsakade av skador och traumatiska händelser med fokus på hur övergångarna upplevts och hanterats samt vad som varit av vikt för en lyckad övergång. Deras resultat visar att personerna i deras undersökning som lyckades väl med sin karriärövergång hade en grundläggande tro på sig själva där de såg världen som meningsfull. De hade också en mer öppen och utforskande attityd där de såg karriären som en framväxande process (Haynie och Shepherd 2011, 511, 516).

Strandberg (2006, 43) undersöker i sin studie hur personer med förvärvad hjärnskada upplever de konsekvenser som uppstått ur skadan samt vilka erfarenheter de har i sin omställningsprocess. Ett resultat är att tid har varit en faktor för accepterandet av skadan, vilket påverkar den skadades självuppfattning. Ju längre tid som gått efter skadan ju större acceptans (Strandberg 2006, 148, 157). Acceptansen kan enligt Haynie och Shepherds (2011, 516) resultat påverka utfallet i den nya karriärsituationen, där de som har kommit till acceptans i högre grad lyckats väl med sin återgång till arbete. Tid och acceptans är alltså en viktig faktor för hur de upplever sig själva och hanterar sin karriärsituation.

Haynie och Shepherds (2011, 516, 519) resultat visar också att de som lyckats väl i sin återgång till arbete har haft en förståelse för hur deras tidigare kunskaper och kompetens kan användas i skapandet av en ny karriär. De har fört över både kunskaper från tidigare karriär men också erfarenheter från sitt trauma, till sitt nya karriärskapande.

9

2.2 Upplevelsen av återgång till arbete

I Strandbergs (2006, 149) undersökning visar resultatet att studiens deltagare har en önskan om en återgång till arbete och att de ser det som en betydelsefull del för deras identitet samt nätverk. Levack et al (2004, 290, 297) studerar vad som är av värde för personer med förvärvad hjärnskada när de ska återgå till arbete, samt deras erfarenheter i återgången. Också deras studie pekar på återgång till arbete som en viktig upplevelse av framgång för dessa personer. Men att det också är viktigt att jobbet känns meningsfullt och stimulerande. Matérne et al. (2017, 126, 130, 132) undersöker personer med förvärvad hjärnskada och deras upplevelser av möjligheter och hinder för en lyckad återgång till arbete. Deras resultat visar att det för många i rehabiliteringsprocessen var viktigt att sätta upp mål och att då huvudmålet var att komma tillbaka i arbete, där de flesta också ville komma tillbaka till heltidsjobb. Deltagarna i studien upplevde återgång till arbete som en viktig motivationsfaktor i deras liv. I Strandbergs (2006, 149) studie kan vi dock se att en återgång till arbetslivet för många var svår trots en stark motivation. Matérne et als (2017, 129, 132-133) studie visar att motivationen, som var en viktig drivkraft, också kunde bli ett hinder i att återgå till arbete. Detta om motivationen var för hög och de undersökta personerna gick för fort fram i sin process. De kunde då drabbas av bakslag vilket ledde till en regression i processen. Detta innebär att en balanserad motivation är av vikt för att komma vidare i sin karriär.

2.3 Förändrade värderingar

De som drabbas av hjärnskada går ofta igenom förändringar som berör bland annat identitet och roller, visar Strandbergs (2006, 145) studie. Också Haynie och Shepherds (2011, 520) studie pekar på detta. Resultatet visade att intervjupersonerna hade fått sina grundläggande antaganden om världen splittrade efter skadan. Matérne et als (2017, 130) undersökning visar att intervjupersonernas värderingar förändrats efter hjärnskadan. Där fanns deltagare i studien där arbete innan skadan hade varit det viktigaste i livet medan det efter skadan hade blivit viktigare med exempelvis familjeliv och natur. Johansson (2004, 59) undersöker

10

konsekvenser av hjärnskada med fokus på återgång till arbete. Även i Johanssons (2004, 40-41) studie visar resultatet att synen på arbete förändrats efter hjärnskadan där arbetets mening förändrats och vikten av arbete hade minskat. Den sociala delen i ett arbete hade dock ökat i betydelse.

Strandbergs (2006, 144) resultat visar att studiens deltagare efter sin hjärnskada upplevt svårigheter i att leva självständigt, varpå de strävade efter autonomi och oberoende. Också Haynie och Shepherds (2011, 511, 515) resultat visar på ett ökat behov av autonomi efter skadan där det också finns inbäddat i de karriärmål som sattes upp av studiens deltagare. De hade en önskan om flexibilitet och kontroll över sin egen situation varpå många drevs mot att bli egenföretagare.

2.4 Stöd och icke-stöd

Omgivningens stöd och dess bemötande gentemot personer med hjärnskada kan vara en avgörande faktor för tillfrisknande och återgång i arbete. Tidigare forskning visar på olika aktörers stöd från såväl samhälle, arbetsgivare, kollegor och anhöriga vilka spelar en viktig roll för framgångsrik rehabilitering och återgång till arbete (Matérne et al 2017, 133). Samma resultat framkommer i Strandbergs (2006, 145) studie som visar att det formella stödet (olika samhällsinsatser t.ex. hemtjänst, rehabilitering mm.) samt inte minst det informella stödet (familj, närstående och vänner) är av stor vikt för tillfrisknandet. Effekterna kan få positiva och negativa följder beroende på bemötandet. Snell et als (2016, 1, 4) studie har fokus på personer med förvärvad hjärnskadas förståelse av deras återhämtning och upplevelser av vad som möjliggjorde eller hindrade denna. Deras resultat visar att positivt, socialt stöd från omgivningen är en faktor som underlättar återhämtning. Vid upplevelse av att ha stöd gav det intervjupersonerna självförtroendet att fokusera på att förstå sin skada och återhämtning. Detta belyser även Strandberg (2006, 156-157) där det informella stödet ses ha en viktig funktion till att bidra med motivation och drivkraft, och där individen bekräftas i samspel med betydelsefulla människor. De professionella aktörernas specialistkunskaper är också viktiga då de bidrar med förståelse för personer med hjärnskadas specifika svårigheter och behov. Att mötas av oförståelse från

11

omgivningen kan upplevas vara en hindrande faktor. Snell et als. (2016, 5) studie speglar upplevelser av svårigheter kring att skadan inte syns varpå omgivningen därmed förväntar sig att den som drabbats av hjärnskada skall vara som innan skadan. Strandbergs (2006, 150) studie belyser problematiken som uppstår då omgivningens förväntningar och krav inte överensstämmer med de som drabbats av hjärnskadas kapacitet och där de dolda funktionsnedsättningarna får sociala konsekvenser i form av minskat socialt nätverk. Återigen beskrivs upplevelser av att i möten med andra inte vara förstådd, vilket kan ge känslan av att känna sig kränkt. Liknande problematik ses beskrivas av Snell et al. (2016, 4) som menar att när det sociala stödet var begränsat eller saknades upplevde personer med hjärnskada sina svårigheter förstoras. Det framkom beskrivningar av upplevelser av negativa uppfattningar om hjärnskadan och brist på förståelse av omgivningen vilket skapade en känsla av isolering och ensamhet.

Snell et al (2016, 5) menar att validering, dvs. att få sin diagnos bekräftad och där omgivningen visar förståelse för deras skada och situation, är en faktor av betydelse för framgång i återkomsten i arbetslivet. Här beskrivs om hur personer med hjärnskada upplevt sig mötas av misstro kring sina skador i kontakten med hälsovårdspersonal då de sökt förklaringar och klarhet kring sin situation. Något som följts av negativa effekter då det skapade stress och förvirring och upplevelser kring att bli ifrågasatt av "mäktiga andra" samt negativ påverkan på deras integritet och självkänsla (Snell et al. 2016, 5). Strandbergs (2006,146,157) studie visar på liknande resultat där personer med hjärnskada i mötet inom den allmänna hälso- och sjukvården har mötts av bristfälligt bemötande, detta menar han kan antas bero på bristande kunskaper om personer med hjärnskadas specifika behov. Strandberg menar att det kan förklaras av att stödet till en början är mer kunskapsintensivt och drivs av personer som är särskilt inriktade mot traumatisk hjärnskada och dess konsekvenser, men att stödet senare övergår i en mera allmän karaktär. Även i mötet med myndigheter beskrivs upplevelser av hindrande faktorer i tidigare forskning. Strandberg belyser känslan av icke-erkännande hos personer med hjärnskada vid kontakt med verksamheter som t.ex. Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, vilket kan ha sin grund i att där sällan finns personer med specialistkunskaper om patientgruppen (Strandberg 2006, 146, 157). Söderberg undersöker ”faktorer som hämmar respektive främjar karriärvalsprocessen över tid hos personer med rörelsehinder, utifrån deras eget

12

perspektiv” (Söderberg 2014, 15). Resultatet visar på hur rörelsehindrade kan vara utsatta för “grindvakteri” i sitt karriärskapande i mötet med vägledare, arbetsförmedlare etc. Dessa grindvakter "disciplinerar" de rörelsehindrade genom samhällets normer och rutiner till att placera sig i den roll som samhället fordrar. Det handlar om att omgivningen kan bemöta individen med låg tilltro till dennes förmåga, en sorts överbeskydd, om än på omedveten nivå, och där de kan utsättas för cooling-down effekter. Detta innebär att vägledaren inte ser till individens möjligheter utan istället begränsar individen till det alternativ vägledaren själv finner lämpligt för denne (Söderberg 2014, 21, 64-65, 173).

2.5 Sammanfattning

Vad vi kunnat se från Haynie och Shepherds (2011, 511, 516, 519) studie är att personlig inställning samt acceptans av sin situation var faktorer som påverkade den nya karriärsituationen. Också kunskapsöverföring från tidigare karriär och trauma till sitt nya karriärskapande var faktorer som påverkade. Vidare visade både Matérne et al (2017, 133), Strandberg (2006, 145), Snell et al (2016, 1, 4) samt Söderbergs (2014, 21, 64-65, 173) resultat att omgivningens stöd och dess bemötande kunde vara en avgörande faktor för tillfrisknande samt karriärskapande. Dessa resultat ger oss en riktning på vår fråga om vilka faktorer som kan ha betydelse för våra respondenters skapande av nya karriärvägar samt hur de hanterat den nya karriärsituationen.

Ett annat tydligt tema i den tidigare forskningen var att trauman orsakade av skador ofta ledde till en förändring av grundläggande värderingar, vilket både Strandberg (2006, 145), Haynie och Shepherd (2011, 520), Matérne et al (2017, 130) samt Johanssons (2004, 40-41) resultat visade på. Vidare pekade Strandberg (2006, 149), Levack et al (2004, 290, 297) samt Matérne et al (2017, 126, 130, 132) på upplevelsen av återgång till arbete som en viktig framgångsfaktor. Dessa resultat kan hjälpa oss att förstå hur personer med förvärvad hjärnskada upplever sin karriärsituation.

13

3. Teori

Vår insamlade empiri kommer att analyseras med hjälp av Antonovskys teori Känsla av sammanhang, KASAM samt Social Cognitive Career Theory, SCCT, av Lent, Hacket och Brown. KASAM har vi valt för att ur ett psykologiskt perspektiv kunna svara på hur personer som drabbats av förvärvad hjärnskada upplever och hanterar sin karriärsituation. Vi kompletterar denna med den karriärteoretiska teorin SCCT då vi vidare vill undersöka hur de, utifrån sin känsla av sammanhang samt utifrån sina erfarenheter, intressen och värderingar hanterar sin karrriärsituation. SCCT kan också förklara huruvida kontextuella faktorer haft någon påverkan för respondenternas karriärskapande. Nedan redogör vi för teorierna varpå en beskrivning om teoriernas kompatibilitet följer. Kapitlet avslutas med en sammanfattning.

3.1 Känsla av sammanhang - KASAM

Den medicinska sociologen Aaron Antonovsky intresserade sig för människors hälsa och studerade bl.a. hälsotillståndet hos kvinnor som hade överlevt förintelsen där han fann att många, trots svåra traumatiska upplevelser, var vid god hälsa. Han intar i sin bok hälsans mysterium således ett salutogent synsätt som fokuserar på hälsans ursprung (Levi refererad i Antonovsky 2005, 9-11). Kort beskrivet kan man säga att istället för att fokusera på varför människor blir sjuka (patologiskt synsätt) så söker han finna förklaringar till att så många människor förblir friska trots svåra påfrestningar i deras tillvaro och intar således ett salutogentetiskt synsätt. Antonovsky utvecklade således KASAM-teorin och menar att individens känsla av sammanhang inverkar på individens hälsa och hur denne hanterar stressorer i livet (Antonovsky 2005, 15-24).

Antonovsky (2005, 46) sammanfattar sitt teoretiska begrepp KASAM på följande vis:

“Känslan av sammanhang är en global hållning som uttrycker i vilken utsträckning man har en genomträngande och varaktig men dynamisk känsla av tillit till att (1) de stimuli som härrör från ens inre och yttre värld under livets gång är strukturerade, förutsägbara och begripliga, (2) de resurser som krävs för att man skall kunna möta de krav som dessa stimuli ställer på en finns tillgängliga, och (3) dessa krav är

14

utmaningar, värda att investering och engagemang”.

Teorin innefattar tre komponenter: Begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet som alla tillsammans utgör hur individen hanterar stress och traumatiska händelser i livet (Antonovsky 2005, 43-50).

Begriplighet utgör begreppets kärna och syftar till att ge en bild av hur och i vilken utsträckning människor upplever inre och yttre stimuli som förnuftsmässigt förståeliga. För en person med hög känsla av begriplighet kan händelser som sker i tillvaron förstås som förutsägbara, eller att de åtminstone går att ordna eller förklara. Vid exempelvis plötsliga händelser som dödsfall, krig eller olika nederlag i livet har personen förmåga att göra händelserna gripbara eller fattbara och där de ses som erfarenheter eller utmaningar som går att handskas med. För den med låg känsla av begriplighet är upplevelserna av omvänd art, och istället kan händelserna utgöra en känsla av att tillvaron de befinner sig i är kaotisk, oförklarlig och slumpmässig, där somliga upplever sig som ständigt otursföljda och att det så kommer att förbli resten av livet (Antonovsky 2005, 43-45).

Hanterbarhet handlar om hur individen upplever sig ha de resurser som krävs för att möta olika krav som ställs på stimuli i livet. Med resurser avses exempelvis personer i ens nätverk som familj, vänner, kollegor, läkare. Men också historien, partiledaren eller Gud - alltså personer eller andra faktorer som individen känner tilltro till (Antonovsky 2005, 45). Vid känsla av hög hanterbarhet ser individen på olyckliga händelser som något som sker i livet, men som är något en kan ta sig igenom och inte sörja för alltid. Medan de med känsla av låg hanterbarhet istället kan se på olyckor som orättvisa och där en känner sig som ett offer för omständigheterna i livet (Antonovsky 2005, 45).

Den mest betydelsefulla komponenten meningsfullhet menar Antonovsky (2005, 45-46, 81) utgör själva drivkraften till att individen försöker öka sin förståelse av sin tillvaro och omvärld och ses som begreppets motivationskomponent. Den avser visa på i vilken omfattning individen känner att livet har en känslomässig innebörd, där krav och problem som individen ställs inför i livet är värda att investera energi och engagemang i eller inte. Det kan tillexempel handla om olika livssektorer, områden eller saker som är av känslomässig betydelse för individen i dennes liv (Antonovsky 2005, 45,81).

Upplevelser eller händelser av olyckligt slag ses av dem med högt värde på meningsfullhet som utmaningar värda att kämpa för, och där individen väljer att söka

15

mening i händelsen och att hantera händelsen efter bästa förmåga. För dem med känsla av lågt KASAM ses sådana händelser snarare som betungande bördor och ovälkomna krav som de ville vara förutan (Antonovsky 2005, 46).

3.2 Social Cognitive Career Theory - SCCT

SCCT är en socialkognitiv karriärutvecklingsteori som förklarar hur vi karriärmässigt utvecklas genom lärande från erfarenheter samt genom samverkan utifrån våra intressen, förmågor och värderingar där även kontextuella faktorer påverkar (Lent et al. 2002, 259). Vidare bygger SCCT på tre begrepp hämtat från Banduras Social Cognitive Theory: självförmåga, förväntat utfall samt personliga mål. Dessa tre begrepp är de byggstenar Lent, Hacket Och Brown menar ligger till grund för karriärutveckling samt för deras teori SCCT. Självförmåga handlar om tron på ens egna förmågor, vilket är en subjektiv och dynamisk upplevelse av vad man tror sig klara av och inte. Genom prestationsmässig framgång så ökar självförmågan, medan upprepade misslyckanden bidrar till motsats. Självförmågan är situations- och kontextspecifik samt påverkas av andra personer.

Förväntat utfall är de förväntningar en individ har på utfallet av en handling. Förväntat utfall påverkas av tidigare erfarenheter samt från andra personers bedömningar och reaktioner men också genom att observera andras resultat (Lent et al 2002, 261-263). Det tredje begreppet personliga mål handlar om ens beslutsamhet att engagera sig i en viss aktivitet eller i att påverka ett framtida utfall (Lent et al. 1994, 85). Att göra detta hjälper en individ att styra sitt liv i en viss riktning samt forma sitt beteende (Lent et al. 2002, 263). Självförmåga och förväntat utfall påverkar de mål en person sätter upp för sig själv samt den ansträngning som läggs ned på att uppnå målet. De personliga målen påverkar i sin tur utvecklandet av självförmåga samt förväntat utfall. Måluppfyllelse ökar exempelvis ens självförmåga (ibid).

SCCT innefattar tre sammankopplade modeller som förklarar karriärutveckling: intresse-, val- samt prestationsmodellen (Lent et al. 2002, 264).

Intressemodellen. Intressen skapas utifrån självförmåga, förväntat utfall samt personliga mål. Individer utvecklar intresse för en viss karriär om de tror att de kan lyckas bra inom

16

den riktningen. Positiva erfarenheter inom en viss karriär gör det troligare att de utvecklar högre förväntningar, tro på sin förmåga samt får fortsatta positiva resultat inom denna. Personer utvecklar dock troligtvis inte intresse inom olika karriärer om de inte fått erfarenheter eller chans att utvecklas inom dessa (Lent et al 2002, 272).

Valmodellen. Karriärval påverkas av kontext och av andra människor, vi är inte helt fria i våra val (Lent et al 2002, 274). Möjliggörande strukturer och stöttande omgivning påverkar individer att ta tillvara på sina intressen och nå sina mål. Upplevelsen av barriärer och utan en stöttande omgivning så kommer människor troligtvis istället att kompromissa i sina val och därmed kanske utesluta karriärer som intresserar dem mest. När människor känner ett behov att kompromissa i sina val på grund av begränsade möjligheter, barriärer samt ostöttande omgivning så kommer deras val i första hand göras utifrån jobbtillgänglighet, upplevd självförmåga samt förväntade utfall. De kommer med andra ord att söka sig till yrken som är mindre intressanta för dem (Lent et al 2002, 275-277).

Prestationsmodellen fokuserar graden av människors prestationer samt ihärdigheten i deras karriärskapande. Prestationer påverkas av förmågor, självförmåga, förväntat utfall samt personliga mål. Ju större tro på sin självförmåga desto högre prestation samt målsättning. Lyckade erfarenheter främjar utvecklandet av nya förmågor. Förmågor i sin tur påverkas av självförmåga och förväntat utfall. När människor undervärderar sina förmågor undviker de utmaningar, sätter lägre mål, ger upp lättare samt drabbas av prestationsångest. Att istället överskatta sina förmågor kan innebära ett risktagande där personen är dåligt förberedd, vilket kan leda till misslyckande och uppgivenhet (Lent et al 2002, 277-278).

3.3 Teoriernas kompatibilitet

Som vi ser är teorierna kompatibla. Exempelvis handlar meningsfullhet i KASAM om att se viktiga områden i livet, i vilken grad respondenterna är engagerade i betydelsefulla saker. Personliga mål i SCCT handlar om beslutsamheten i att engagera sig i en viss aktivitet eller att kunna påverka ett framtida karriärutfall. Vi kan se att engagemang och

17

beslutsamhet går hand i hand vilket också påverkar hur respondenterna hanterar sin karriärsituation och skapar nya vägar.

Vi kan också se hur meningsfullhet i KASAM, påverkar utfallet utifrån valmodellen i SCCT. Ju större meningsfullhet en person upplever, där personen söker mening i händelser samt med flera områden som väcker intresse och engagemang, desto mindre är chansen att personen behöver uppleva en kompromiss i sina karriärval då de söker mening i de olika vägarna. Vi kan också se att graden av meningsfullhet påverkar ihärdigheten i karriärskapandet, och blir därmed kompatibelt med prestationsmodellen i SCCT.

Begreppet förväntat utfall i SCCT belyser ens förväntningar på en viss handling: vad tänker jag kommer hända om jag gör detta? Med begreppet hanterbarhet i KASAM kan det ge en fortsättning på svaret, huruvida det kommer att gå bra eller inte. Detta grundas på upplevelsen om jag har de resurser som krävs eller inte i mitt karriärskapande. Vilket också förklarar graden av självförmåga i SCCT: huruvida jag tror mig klara av detta.

3.4 Sammanfattning

Vi kommer att använda oss av KASAM-teorin och med fokus på begreppen begriplighet, hanterbarhet samt meningsfullhet. Detta för att förklara vilka känslor och upplevelser respondenterna har i sin nya karriärsituation. En hög känsla av KASAM skulle kunna innebära att man hanterar sin nya karriärsituation på ett mer framgångsrikt sätt då. Medan ett lågt KASAM kan innebära att man ser sig själv som ett offer och har svårt att skapa nya karriärmöjligheter för sig själv. Den andra teorin vi använder är Social Cognitive Career Theory och den använder vi för att förklara både individuella och kontextuella faktorer i skapandet av en ny karriär. Här kan vi exempelvis se hur ens upplevelser och tankar påverkar de handlingar vi utför men också hur miljö och andra människor kan påverka respondenternas tänkande och handlingar.

18

4. Metod

I detta kapitel presenteras de metoder vi använt i vår studie för att besvara våra frågeställningar. Kapitlet inleds med en beskrivning av metodval, följt av information om urval, datainsamling, analysform samt etiska ställningstaganden.

4.1 Metodval och metoddiskussion

Vårt syfte med undersökningen var att ta reda på hur intervjupersonerna resonerar kring den påtvingade karriärförändringen samt hur de hanterar karriärövergångsprocessen. Utifrån syfte och frågeställning har använt oss utav en kvalitativ metod för att kunna ställa följdfrågor, få djup i historierna och där ur nå förståelse och hitta mönster i de svar vi får (Larsen 2009, 23-24, 27).

Vi genomförde halvstrukturerade intervjuer utifrån teman och vägledande frågor för att den intervjuade skulle få större frihet med sina berättelser men också för att ge utrymme för oväntade fenomen som vi inte haft i betänkande (Kvale och Brinkmann 2014, 45, 48).

När vi började ta kontakt med intervjupersoner visade det sig att två personer på grund av sin hjärnskada inte orkade muntliga intervjuer och undrade om det gick att göra dem skriftligt i ett lugnare tempo istället. Vi anpassade oss efter deras behov men insåg att intervjuerna i samma utsträckning inte kunde vara halvstrukturerade då det skriftligt kunde bli svårare att få fram en rik, nyanserad berättelse samt att vi i samma grad inte kunde ställa följdfrågor. Så vi formulerade ett mer strukturerat intervjuformulär till dem som ville göra det skriftligt. Nackdelen med detta var att en del gav väldigt kortfattade svar och gav inte de nyanserade svar som vi önskade. En annan nackdel med det som Kvale och Brinkmann (2014, 190) benämner som datorstödda intervjuer är att vi heller inte kan observera intervjupersonerna vilket därmed bidrar till att vi heller inte kan tolka svaren. En fördel är om den intervjuade upplever någon form av skam kring ämnet, det kan då upplevas lättare att skriva ned sina tankar i lugn och ro (Kvale och Brinkmann 2014, 190-191).

19

4.2 Urval av undersökningsenheter

Kriterier för deltagandet var att intervjupersonerna hade drabbats av förvärvad hjärnskada, vilket innebar ett avbrott i den planerade karriären och där de nödgades göra nya karriärval. Intervjupersonerna varierar dock med avseende på skadeorsak, skadans svårighetsgrad samt tid efter skadan. De varierar även i sysselsättning då skadan uppstod, tre befann sig i studier och resterande fem i arbete. Vidare kriterier var att intervjupersonerna skulle vara i arbetsför ålder, mellan 20-60 år, den yngsta av våra respondenter är 28 år och den äldsta 51 år. Gemensamt är att alla har minst en gymnasieutbildning, trots att vi inte tagit hänsyn till utbildningsbakgrund. Vi har heller inte tagit hänsyn till strukturella påverkansfaktorer såsom kön, etnicitet, socioekonomisk status, ekonomi eller geografisk kontext vilka spelar roll för skapandet av karriär. Även individuella olikheter, värderingar samt världssyn kan påverka de intervjuades hantering av karriärövergångarna.

Intervjupersonernas geografiska läge varierar inom Sverige. För att hitta respondenter har vi vänt oss till relevanta Facebook-grupper och ställt öppna förfrågningar. Vi har också använt oss utav snöbollsmetoden (Larsen 2007, 78), där vi kontaktat relevanta föreningar och personer som vi tror har goda kunskaper om vårt ämne, och där dessa i sin tur kontaktat andra personer som kan vara relevanta för vår studie.

Intervjupersonerna har själva valt att de vill vara med i vår undersökning. Ett möjligt problem med vår studie är dock att de som valt att delta kan tänkas vara mer öppna, drivna och sociala, vilket kan påverka resultatet.

4.3 Datainsamling

Vid våra intervjuer var vi noga med att anpassa intervjuformerna efter respondenternas behov med anledning av deras hjärnskador och således utfördes intervjuerna på olika sätt. Vi genomförde totalt åtta intervjuer varav två skedde genom personligt möte, fyra genom telefonkontakt och två utfördes skriftligt. De muntliga intervjuerna varade mellan 60-90 minuter och spelades in med hjälp av telefon för att sedan transkriberas i sin helhet i ett gemensamt Google Docs dokument, likaså delades våra inspelade ljudfiler oss emellan för

20

att kunna ta del av varandras intervjuer för vidare bearbetning och analys. Högre validitet kan uppnås genom att arbeta med intervjuer gemensamt (Larsen 2009, 81). På detta sätt kunde vi båda säkerställa att den insamlade datan hade relevans för studien. Likaså underlättade ovan nämnda tillvägagångssätt oss att uppnå god reliabilitet, dvs. måttet av tillförlitlighet i undersökningen, vilken kan vara svår att uppnå vid kvalitativa undersökningar. Detta eftersom tolkningar och observationer kan göras på olika sätt av olika personer. Det finns alltså en risk att insamlad data kan ha uppfattats olika av oss, men genom noggrann hantering och med gemensamt arbete där vi tillsammans lyssnat och bearbetat texten så har vi därmed minimerat risken för feltolkningar (Larsen 2009, 80-81).

Vi använde oss av en intervjuguide (Larsen 2009, 85). Inför utformandet av denna läste vi först in oss på valt ämnesområde. Detta för att få en förförståelse och kunskapsgrund som stöd för att formulera relevanta frågor som kunde tänkas vara av intresse för att besvara vårt syfte och frågeställningar.

Vid intervjuerna arbetade vi med fokusering (Kvale och Brinkman 2009, 46), där samma intervjuguide användes som grund till samtliga intervjuer. Vid muntliga intervjuer användes intervjuguiden som ett stöd samtidigt som vi ställde följdfrågor kring information som vi fann vara av betydelse för vårt undersökningsområde. Som intervjuare intog vi förhållningssättet medveten naivitet (Ibid) vid intervjuerna. Våra frågeområden delades in i olika teman och vi använde oss i möjligaste mån av öppna frågeställningar där vi undvek färdiga kategorier och tolkningsscheman. Vi strävade efter att ha ett öppet sinne för eventuella oväntade fenomen som kunde framkomma i informanternas berättelser och intog likaså ett kritiskt förhållningssätt till våra egna potentiella antaganden. Arbetet har präglats av en flexibel process där vi låtit respondenterna framföra information som varit av vikt för dem själva, samtidigt som vi varit noggranna med att anpassa och ändra syfte och frågeställningar därefter vilket bidragit till högre validitet och relevans (Larsen 2009, 80-81).

4.4 Analysform

21

respondenternas egna perspektiv och där vi ämnat att skildra deras upplevelser och erfarenheter kring sin verklighet så som de själva uppfattar dem i sin vardag. Genom att använda en intervjuguide som fokuserar på olika teman och med en halvstrukturerad intervjuform har vårt fokus legat på att försöka förstå, tolka och beskriva de fenomen som undersökningspersonerna själva beskrivit under intervjun (Kvale & Brinkmann 2009, 42-43). Intervjumaterialet har sedan bearbetats utifrån meningskoncentrering där vi har sökt finna naturliga meningsenheter i texten av respondenternas livsberättelser för att sedan tematisera de dominerande drag som vi utläst av empirin. Vi har formulerat frågor till meningsenheterna utifrån vårt ställda syfte och slutligen knutit samman intervjuernas centrala teman i en deskriptiv utsaga (Kvale & Brinkmann 2009, 221-223).

4.5 Etiska ställningstaganden

Med utgångspunkt från de fyra huvudkrav som ställs på god forskningssed (Vetenskapsrådet 2002, 5-6) formulerade vi ett skriftligt dokument (se bilaga "Information och forskningsetiska principer") där vi beskrev vårt syfte med studien samt rådande villkor för deltagande vilket samtliga respondenter fick ta del utav innan intervjuerna genomfördes. Intervjuformen skedde såväl muntligt som skriftligt.

För att möta upp informationskravet informerade vi således om studiens syfte liksom att all insamlad empiri enbart avsågs att användas för studiens ändamål samt att deltagande var frivilligt (Vetenskapsrådet 2002, 7). Genom att vi informerade respondenterna om att deras deltagande kunde avslutas när som helst under studiens gång utan någon påtryckning från oss så förhöll vi oss till Samtyckeskravet (Vetenskapsrådet 2002, 9-10). Vidare redogjorde vi för konfidentialitetskravet genom att ytterst aktsamt hantera insamlat material så att det inte spreds vidare till utomstående. För att säkerställa att respondenternas anonymitet valde vi att fingera alla personliga uppgifter som skulle kunna tänkas röja respondenternas identitet, som exempelvis namn, bostadsort arbetsplats eller liknande (Vetenskapsrådet 2002, 12-13). Slutligen i enlighet med nyttjandekravet upplyste vi om att insamlad empiri enbart skulle användas i föreliggande studie (Vetenskapsrådet 2002, 14).

22

5. Resultat

I detta avsnitt redogör vi för våra resultat. Vi inleder med att beskriva respondenternas bakgrund för att skapa en uppfattning om deras skador och situation. Därefter redovisas resultatet indelat efter följande teman: Inställning till den nya karriärsituationen, Upplevelser av arbetets roll och funktion, Skapandet av nya karriärvägar, Hantering av den nya karriärsituationen samt Omgivningens stöd och icke-stöd.

5.1 Bakgrund

För att säkerställa respondenternas anonymitet har vi valt att inte skriva ut varje enskild individs ålder eller de individuella olyckor samt sjukdomar de drabbats av då dessa är av väldigt specifik art. Vi gör här en övergripande redogörelse för deras bakgrund.

Våra respondenter har förvärvat sin hjärnskada på olika sätt och har skadats i olika omfattning varpå de har olika grader av funktionsnedsättningar av såväl motorisk som kognitiv art. Gemensamt har de alla uttryckt att de åsamkats utav hjärntrötthet som påverkar deras förmåga att hantera och agera i vardagen. Faktorer som exempelvis huvudvärk, minnessvårigheter, svårigheter att hantera stress, stökiga miljöer samt även fysiska begränsningar har skapat hinder i karriären. Samtliga respondenter såg en framtid i sina tidigare arbeten, en framtid som vid skadan kom att bli svår att uppnå på grund av nedsatt arbetsförmåga. Samtliga har på grund utav sina skador tvingats byta yrke vilket inneburit att de behövt göra nya karriärval. Respondenterna har också varit ifrån arbetsmarknaden en längre tid. Två av respondenterna är helt sjukskrivna, två personer arbetar tjugofem procent med resterande tid sjukersättning eller aktivitetsersättning. Fyra personer arbetar i mindre omfattning och är sjukskrivna resterande tid. För hälften av respondenterna inträffade skadan år 2012. För resterande inträffade skadan mellan år 2002 till 2015. De är mellan 28 till 51 år gamla. Samtliga har i studien givits fingerade namn.

23

5.2 Inställning till den nya karriärsituationen

Bland de flesta av respondenterna kan vi se en positiv, lösningsfokuserad och driven inställning till deras situation. Typiskt är dock att det här drivet inte alltid är till fördel för dem då de kan drabbas av så kallade bakslag när de överansträngt sig. Bakslaget visar sig bland annat i form av en dränering av deras energi. Joel uttrycker ”Drivkraften är för mycket, att jag inte kan få balans”. Deras positiva inställning hjälper dem dock i deras situation: ”Man ser det på ett positivt sätt istället för att göra att det blir lite negativt av allt. Min inställning till livet har hjälpt mig mycket i min situation” (Tim).

Alla utom Amy uttrycker att de kan se positiva följder som uppkommit ur skadan. Det uttrycktes exempelvis i form av större öppenhet att prova nya saker, förbättrat tålamod, blivit mer ordningssam. Det uttrycktes också större acceptans för andra människor, mer empati, ödmjukhet samt omtänksamhet. Flera tar inte heller lika mycket för givet längre och menar att de uppskattar livet på ett helt annat sätt idag. ”Man får en annan dimension till livet, man tar inte allt för givet, man är glad och tacksam” (Sara). Också vishet uttrycks: ”På något sätt tror jag att jag åldrades väldigt mycket, väldigt fort. Det var hel hög med livserfarenhet som damp ner i knät ungefär samtidigt. Så på något sätt blev jag visare” (Bo). Li uttrycker till och med att hon uppskattar livet mer än vad hon gjorde innan skadan och säger: ”Man har fått insikter att förstå på ett djupare plan vad som är viktigt”.

Men också negativa följder av skadan beskrivs: ”Den (skadan) har hämmat mig väldigt mycket. Jag har inte samma ork och inte samma positiva anda riktigt idag” (Tim). Han uttrycker vidare: ”Jag är mer inbunden nu än vad jag var innan”. Också Amy vittnar om en större inbundenhet: ”Jag tar inte plats längre i en grupp, håller mig för mig själv”. I Tims fall beror det på en större osäkerhet kring sig själv samt kring omgivningens reaktioner. Ett mönster hos respondenterna visar att känslorna efter skadan går i toppar och dalar:

”Det har gått lite i dalar och toppar. När man kommer till insikt att man inte blir bra

då är man jätteledsen och arg, frustrerad och sur, gnällig, orkar ingenting, vill inget, tycker allting är meningslöst. Men sen kommer insikten att man faktiskt har överlevt då blir man lite sådär glad och euforisk liksom åh, Livet leker!” (Sara).

24

5.3 Upplevelser av arbetets roll och funktion

Innan skadan uttrycker flera respondenter att arbetets funktion främst var ett sätt att inbringa inkomst. Exempelvis menar Moa att arbete var ett måste för ekonomin:

"Jag tänker att man jobbar främst för att få pengar, sen lägger man ju väldigt mycket tid på sitt arbete och att man gärna vill att det skall vara stimulerande och roligt”.

I övrigt nämner de flesta faktorer som position, lön och status som betydelsefulla faktorer kring deras syn på arbetets funktion innan skadetillfället.

Efter skadan framträder en annan bild hos samtliga respondenter. Det tycks som att frånvaron från arbetsmarknaden skapat nya insikter, Moa säger: “Alltså man inser ju när man inte har ett arbete hur stort socialt sammanhang ett arbete är [...]”. Sara är på samma spår och berättar om känslan där kollegor samverkar i ett team mot samma mål:

“Den (känslan) finns inte längre, för jag har inget jobb. Eller jag har ju mitt nya jobb,

men det där andra, det här att vara i ett sammanhang, att känna sig behövd [...] det är borta. Och det (tung suck) tänkte man inte på innan”.

Bo berättar om åren av frånvaro från arbetslivet och det bristande sociala samspelet som det innebar och som numera skapat ett behov hos honom: “Att vara behövd är ett väldigt stort behov jag har. Jag vill få någon form av positiv uppskattning från andra människor”. Tim, som tidigare ansåg att pengar spelade stor roll i arbetet pekar nu på vikten av att ha en roll att fylla, en funktion, en faktor som numera är allra viktigast för honom. Eva i sin tur menar att känslan av att göra någon nytta är viktig för självkänslan. Li ser arbete som ett sätt att utvecklas: "Det är viktigt att komma framåt, att utmana sig själv". Vi kan likaså se att samtliga respondenter uttrycker en stark vilja att arbeta, men där förmågan till viss del hindrar, vilket kan ge en känsla av sorg och utanförskap, något som Moa belyser:

"Det är ju en jättesorg att inte kunna jobba och arbeta. Och jag tycker att det är jättejobbigt när jag kommer till arbetsplatser och ser andra som arbetar och trivs och att jag inte får vara med, eller kan vara med".

25

5.4 Skapandet av nya karriärvägar

5.4.1 Nya arbetsvägar utifrån arbetsträning och intresse

De flesta av respondenterna har gjort någon form av arbetsträning. De har testat sig fram för att på nytt lära sig om sin kropp, sina funktioner och förmågor, för att därmed se sina möjligheter och begränsningar på arbetsmarknaden. Tim arbetstränade exempelvis med sophämtning en period och menade på vikten att vara öppen för nya saker för att där ur lära sig. Även Li var inne på samma spår: ”Jag tänkte att liksom detta är inte det jag drömmer om i livet men jag måste bara hitta något som funkar”, sa hon om att arbetsträna i en butik. Moa agerade mot läkarnas rekommendationer om att arbetsträna i storkök och bestämde sig för att prova: ”så det gjorde jag under två års tid. Men kom fram till samma sak som läkarna till slut - att det var svårt”. Hon arbetstränade därefter inom trädgård och menar att hon därav har fått större förståelse för vad hon vill och inte vill arbeta med: ”Jag trivdes väl inte lika bra på den arbetsplatsen och jag insåg att jag behöver det här sociala, att jag tycker om att jobba med människor”. För Joel blev arbetsträningen en ny möjlighet. Han säger: ”Jag har gjort arbetsprövning på en billackeringsfirma också, så jag håller på med det också nu”. Li trycker på vikten av att prova sig fram: ”Så man måste ju på något sätt gå igenom den här resan för att förstå vad man klarar av. Man måste förstå vad man inte klarar av för att förstå vad man klarar av”.

För flera respondenter har nya karriärvägar växt fram i den nya situationen. Bo, Li och Sara tog in på en ny karriärväg baserat på intresse. Bo säger:

”Jag har ju bara väntat och hoppats att det ska bli bra.[...] Började att skriva böcker i

stället. Det började lite som en minnesövning för min egen skull, också för att kunna kartlägga vad som har hänt under sjukdomen, olyckan. Så då skrev jag och min moder en bok. [...] Och sen i och med att jag är lite understimulerad så började jag skriva på en till bok, och nu har jag inte så jättemycket kvar att skriva av min tredje bok. [...] Hade varit kul att vara en lagom känd författare”.

Li medverkade i en studie kring hjärnskada där hon kom i kontakt med mindfullness och yoga:

”Jag älskade verkligen mindfullness och yoga [...] jag kände att jag ville fortsätta med

det här på egen hand [...]) och efter det så började jag ju yoga. [...] Så någonstans där så började väl ett frö sås lite att Ja men det här kanske är någonting jag kan göra i framtiden. [...] då åkte jag till Indien och gjorde en utbildning där, en yogautbildning”.

26

Sara startade eget företag efter att ha inhandlat en drejskiva:

”Så helt plötsligt fick jag möjlighet att bränna min egen keramik och inte behöva gå på

kurs. [...] Sen blev det så här att när jag började göra saker så gjorde jag till mina kompisar som skulle på bröllop, födelsedagar m.m. [...] Och plötsligt var affären öppen och jag började sälja mer och mer”.

5.4.2 Kunskapsöverföring

Några kan se att de tagit lärdom av sin funktionsnedsättning och de erfarenheter de fått av denna, som de nu använder i skapandet av nya karriärvägar. Moa och Li ser hjälpandet av andra med förvärvad hjärnskada som en ny, möjlig yrkesväg. Li har börjat ha yogaklasser för andra med förvärvad hjärnskada och har även vidare tankar för nya yrkesmöjligheter:

”Alltså just nu tänker jag väldigt mycket på att jag kan se den här resan som jag har

gjort som en styrka då istället. Ja men nu har jag gått igenom det här, [...] det kanske blir som en styrka istället att kanske hjälpa andra som går igenom liknande grejer, att liksom jobba inom neurovården på något sätt”.

Moa vill också arbeta med att hjälpa andra i liknande situation och ser framför sig att utveckla rehabiliteringsorganisationen. Hon ser det som något positivt hon har gått igenom:

”Jag kom nog ganska snabbt in på att jag skulle kunna ha användning för det här jag gick igenom, att det fanns någon mening med att jag hade blivit sjuk och skulle gå igenom den här rehabiliteringen, att det var en livserfarenhet som jag skulle kunna ha nytta av framöver. Det har nog ändå varit väldigt bra liksom”.

Också Bo ser att han fått erfarenheter från skadan som han planerar ta med i sitt nästa bokskrivande: ”Jag har gjort undersökningar som få författare känner till. Jag vet hur det känns att operera armen fjorton gånger. Jag kan beskriva saker och ting mer trovärdigt”. Han använder sig också av erfarenheterna i sitt nuvarande arbetsliv:

”Jag har ju tack vare olyckstiden erfarenheter och kunskaper om svårigheter. I och med att jag jobbar i gymnasiesärskola där det finns alla möjliga funktionsnedsättningar, både intellektuella men även rent fysiskt. Jag menar det finns ju folk med rullstol, det finns blinda och döva, så jag har ju verkligen fått en förståelse hur livet ser ut när inte alla funktioner är på plats”.

Ovan kunde vi läsa hur några tagit lärdom av skadan som de nu utnyttjar i skapandet av ny karriär. De flesta kan också se hur de kan överföra sina tidigare, uppkomna innan skadan, erfarenheter och kompetenser till sitt nya karriärskapande. Bo för med sig sina erfarenheter som sjuksköterskestuderande till sin nuvarande arbetsplats där han hjälper till med

27

omvårdnad. Sara för med sig sin erfarenhet som förskolelärare samt från sin förskolelärarutbildning, till sitt keramikföretag: ”därifrån har jag med mig det här att pyssla, att göra saker och vara kreativ”. Tim kom i kontakt med sin nuvarande arbetsplats på grund av tidigare erfarenheter som han nu använder sig av: ”Ja dels att jag har en utbildning på universitetet och sen är det att jag alltid har haft lätt för bokföring och sådana saker”. Också Eva använder sig av sin kompetens inom fotografering på sin nuvarande arbetsplats. Joel har en tanke om att i framtiden använda sig av en tidigare utbildning: ”Jag har funderat på att bo på Gran Canaria och köra turister med båt, eller sådana saker eftersom jag är sjöbefäl”

5.4.3 Om framtida yrkesliv

De flesta ser positivt på sitt framtida yrkesliv. Moa säger: ”Jag har nog ändå tänkt att det ska bli bra. Eller liksom att jag ska ro i land det här, att jag håller på att simma över atlanten och det är tungt och kämpigt men att jag ska komma i mål”. Samtidigt som de uttrycker sig positivt om sin framtid så uttrycker några av dem också en osäkerhet inför densamma: ”Jag lever fortfarande lite på hoppet, jag tänker att det ska bli bättre, men åren har ju gått och man inser att det kommer kanske inte att bli det” (Moa). Li säger: ”Det är väldigt mycket osäkerhet just nu och jag vet ju inte vad jag kommer att klara av riktigt”. De flesta är också öppna för framtiden och kan se olika vägar: ”Ja det känns lite som att jag står lite i ett vägskäl nu i livet att.. det är lite svårt att se framåt i livet. Eller jag kan se men jag ser olika vägar [...] och det kan bli bra hur som liksom” (Moa). De flesta sätter heller inte upp yrkesspecifika karriärmål eller har konkreta planeringar. Målet är mer att de vill kunna gå upp i arbetstid. Eva säger om sitt framtida arbetsliv: ”Har inte funderat så mycket på det. Nästa steg är möjligen att så småningom kanske gå upp till tio timmar per vecka”. Li om sin yrkesframtid:

”Jag ser ändå ljust på framtiden samtidigt som jag vet inte rent arbetsmässigt hur det kommer att bli. Men på något sätt så kommer det ju att lösa sig och vad exakt det är jag kommer att arbeta med det vet jag inte. Hoppas att det kommer bli något med yoga eller på något sätt att få hjälpa andra människor på något sätt. [...] Och det förstår jag ju själv också att jobba heltid, det kommer jag aldrig klara av. Och jag vet inte ens om jag kommer att klara av att jobba femtio procent heller, men det är mitt mål iallafall”.

28 Bo säger:

”Jag vet att det kommer bli jättebra, men jag vet inte hur. [...] Det hade varit kul att forska någon form av vårdvetenskap. Och det hade varit kul att bygga upp hönshusen igen, skriva böcker, måla flera tavlor, kanske fortsätta på komikervägen också”.

Sara om att sätta upp mål:

”Jag sätter inte upp för stora mål, och inte för stora växlar. Jag vill inte säga att om fem år gör jag så här, för då blir jag bara besviken. Utan nu har jag min lilla takt, och min lilla verksamhet, och då är det så här och så får vi se vad tiden utvisar. Om jag sätter upp stora mål och framtidsvisioner så kan det hända att jag blir ledsen också. [...] Om man sätter upp för stora mål som man inte klarar av att uppfylla så mår man ju inte bra. Så jag tänker mer här och nu. Jag är nöjd som det är nu, så får vi se vad som kommer framöver”.

Tim säger att han planerar, men att han har en mer öppen planering. Han har en mer öppen inställning då han efter skadan insåg att det inte var någon idé att planera storartade saker, han menar att det inte går att förutse framtiden ändå. Li har också en mer öppen planering: ”Så det har jag också märkt att försöka styra för mycket, det blir inte heller helt bra, utan det är bra att liksom vara öppen och flyta med lite”.

5.5 Hantering av den nya karriärsituationen

För att klara sin vardag och för att kunna komma in på arbetsmarknaden eller komma upp i arbetstid så fick alla respondenter aktivt arbeta med att hitta strategier för att få det att fungera. Moa säger: ”Det finns ju liksom ingen medicin för min sjukdom, så det handlade ju om att hitta strategier, vi jobbade väldigt mycket med strategier”. Sara uttrycker: ”Hela livet är en strategi, varenda grej jag gör”.

De flesta har som strategi att planera och strukturera sin tid. Bo säger: ”Nedsatt ork, nedsatt transportförmåga. Så det krävs mycket mer planering för att göra någonting ganska enkelt”. Också Joel behöver strukturera:

”Om jag är på ett arbete så kan jag inte göra för många arbetsuppgifter samtidigt, för då blir det ingenting gjort, då funkar inte hjärnan. Man har tvingats att bli mycket mer strukturerad”.

En strategi är hos de flesta också att begränsa sig, då energin inte räcker till. Amy säger: ”Nytt för mig är att säga nej fast jag vill så mycket”. Moa uttrycker liknande:

29

”Jag har fått stryka, stryka, stryka saker från mitt aktiva liv till det liv som jag har idag. [...] Så då är det bättre att jag gör en sak som blir lyckad än att jag gör tio saker som inte blir bra”.

Samtidigt som de flesta är medvetna om att de behöver begränsa sig så syns ett mönster att de har som strategi att inte ge upp och att de pressar sig själva. Moa säger: ”Jag vill vara duktig så jag kanske pressade mig själv för mycket”. Också Eva pressar sig: ”Hitintills har jag inte sjukanmält mig även om jag är trött eller har huvudvärk. Jag går ändå”. Joel uttrycker: ”Jag fick reda på, med den lilla psykologkontakt jag haft, att mitt liv har gått alldeles för fort, jag har gjort alldeles för mycket samtidigt”.

Att acceptera sin situation har också varit en strategi för att ta sig vidare. Eva säger: ”Jag har lyckats acceptera min situation och göra det bästa av den situationen. Inte

acceptera i betydelsen det här är bra, men i betydelsen att så här är det nu, nu får jag göra det bästa av det”.

Li säger att hon levde i förnekelse ganska länge, att hon inte kunde acceptera sin situation, vilket hon behövt arbeta med:

”Att leva med ett motstånd hela tiden det tar så himla mycket energi. Att liksom på något sätt acceptera: Ja, jag har en förvärvad hjärnskada nu är det så här. Vad vill jag? Det här vill jag. Hur ska jag nå dit? Utifrån mina förutsättningar såsom de är nu, inte så som de var innan jag blev sjuk”.

Bo säger: ”Någonstans tänker jag att ja, men shit happens. Som Nalle Puh säger: När livet ger dig citroner gör en god lemonad”.

Många av respondenterna är aktiva och försöker lösa sin situation och sina begränsningar själva. Tim började exempelvis programmera för att träna sin hjärna, då det skapar nya kopplingar i hjärnan genom att lära sig nya saker. Joel började spela badminton och fick tillbaka lite av sina reflexer. Bo övade både minne och disciplin genom att skriva böcker. Flera har också aktivt sökt information via internet för att lära sig om förvärvad hjärnskada. Li hittade där en studie i ämnet, kontaktade forskarna och kom på så sätt i kontakt med mindfullness och yoga, vilket i sin tur hjälpt henne hantera motgångar och mer acceptera sin situation. Hon tog därefter kontakt med lärare och började yoga och utbilda sig inom ämnet. Hon säger också att hon fått bearbeta och styra upp väldigt mycket på egen hand:

”Alltså jag har styrt upp väldigt mycket själv kan jag känna. Liksom jag kände att jag behöver prata med någon så då anmälde jag mig till psykologiska institutionen och gick hos en psykologstudent över ett års tid, en gång i veckan”.

30

5.6 Omgivningens stöd och icke-stöd

5.6.1 Det positiva stödet och dess betydelse

Respondenterna har blandade erfarenheter och upplevelser kring stödet av sina resurser och nätverk. Alla respondenter förutom en (Amy) har erbjudits stöd i form rehabiliteringsteam eller hjärnskadeteam efter sin skada. Stödet från dessa rehabiliteringsteam ser vi att respondenterna haft positiva erfarenheter utav. För Moa har rehabiliteringsteamet haft en viktig funktion att hjälpa henne att komma vidare i sin rehabiliteringsprocess: “Jo men det har gett mig förståelse för min situation, stöd genom att de har hjälpt mig att orka fortsätta och kämpa och sagt att jag är på rätt spår och...de har hjälpt mig att se att det går åt rätt håll”.

Sara och Li menar att rehabiliteringsträffarna bidragit till ett värdefullt forum för att träffa andra att träffa andra personer som drabbats av hjärnskada:

“På något sätt så känner man sig som att man har en gemensam nämnare. Man känner sig så stark i att andra förstår en. Man pratar och tipsar varandra, man diskuterar problem som inte någon annan fattar. Jag kände att det fanns en tillhörighet att jag kände mig behövd, det var någon som väntade på mig. Jag gick inte hemma och bara väntade på att bli frisk utan att jag faktiskt träffade andra som hade samma problem”. (Sara)

Tim menar att all rehabilitering bidragit till att han kommit tillbaka så pass bra i arbetslivet samt att en kontakt i teamet hjälpte honom att hitta sitt nuvarande arbete inom revision där han trivs och känner sig förstådd. Många uttrycker vikten av att mötas av förståelse i sitt nätverk då det hjälper dem att ta sig framåt i rehabiliteringsprocessen. Li beskriver att det är viktigt att få hjälp och att känna hopp från andra: "Det betyder väldigt mycket när människor säger att de tror på en". För Li blev stödet från neuropsykologen och läraren det avgörande för steget till att utbilda sig och bli yogalärare: "Jag hade nog inte vågat åka dit (till utlandsstudierna) om min neuropsykolog inte hade sagt: Gör det! Och jag hade nog gett upp om inte den där läraren hade sagt: Jag tror på dig".

31

5.6.2 Bristande stöd och dess effekter

Vid känsla av bristande stöd i omgivningen upplevs nätverken istället skapa oreda i respondenternas liv. Amy ser sig inte ha fått något betydande stöd från omgivningen i sin situation utan har fått ta reda på saker själv. Hon är också den enda som inte erbjöds stöd från rehabiliteringsteam efter skadan. Sara beskriver en förändring i livet på alla plan efter skadan där hon mötts av oförståelse kring vad hjärntrötthet innebär samt en förlust av många vänner. Även Li beskriver hur hon inledningsvis efter skadan kände sig väldigt ensam i sin situation. Hon säger: “Jag såg ju ut precis som vanligt [...] de kunde inte riktigt förstå, jag fick ju kommentarer som att men kan du inte bara vara glad att du har överlevt”. Hon upplevde inte heller att vården hade så mycket kunskap om hennes skada och att hon efter två månaders rehabilitering blev “utkastad” och fick bearbeta händelsen på egen hand. Respondenterna har olika erfarenheter utav bemötandet från myndigheter och vård. Flera respondenter har upplevt misstro kring sin förmåga samt en känsla att hindras i sin karriärutveckling, en upplevelse att de inte får välja själva utan att myndigheter har styrt deras arbetsval. Sara och Joel har goda erfarenheter av kontakten med myndigheter medan Li istället beskriver hur dessa hindrat hennes utveckling: “Alltså vården är ju jättebra på många sätt men det är också väldigt liksom: Det kan du inte och det går inte”. Hon upplever sin arbetslivssituation vara i makten hos myndigheter där exempelvis Arbetsförmedlingen hindrat henne att utveckla sin idé att arbeta som yogalärare: “ [...] det är så många som säger vad man klarar av och inte klarar av [...] jag känner att jag blir fråntagen min egen frihet att välja själv [...]". Li menar att många fokuserar på det som inte fungerar vilket ger en minskad tro på den egna förmågan: "Jag var ju rädd för allt i början för det var så många som sa: Du kan inte göra det, och det är farligt. Man hade önskat lite mer fokus på förmågor istället för begränsningar". Liknande mönster ser vi hos Moa som menar att Arbetsförmedlingen hade behövt utveckla sitt sätt att arbeta och att se möjligheter istället för hinder. Hon ser brister i såväl bemötande som system:

"Det är ju inte så mycket samarbete kring de olika enheterna. [...] Det som jag tänkt mycket på är väl just med Arbetsförmedlingen, att de inte riktigt frågade mig om vad jag hade för tankar kring att...vad jag trodde skulle kunna funka, vad jag ville".

Moa beskriver att hon för sin arbetsförmedlare inte fick chans att välja arbetsplats själv, varpå utfallet blev att hon inte klarade av att vara kvar. Hon hade gärna sett andra lösningar