Oskyldighetspresumtionen 51

”Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts”175

Oskyldighetspresumtionen konstituerar en utgångspunkt att förhålla sig till när en människa står anklagad för att ha begått ett brott. Utgångspunktens innebörd är att den misstänkte ska betraktas som oskyldig fram till dess att motsatsen har bevisats. Oskyldigheten ger givetvis inte uttryck för något faktum, utan utgör endast en presumtion för hur man från början måste förhålla sig till den misstänkte.176 Oskyldighetspresumtionens existens kräver dels att bevis- bördan placeras på åklagaren. Därutöver innebär presumtionen att man vid tvivel ska tolka till den misstänktes förmån. Presumtionen har därmed en nära koppling till principen om favor

defensionis.177 _{Det finns ingenting i art. 6.2 som talar om vad som krävs för att motbevisa} oskyldighetspresumtionen. Relevant för frågan är däremot det uppställda beviskravet, för Sveriges del ”ställt bortom rimligt tvivel”, som etablerar en gräns för när presumtionen om                                                                                                                

172 _{Danelius, (2015), s. 327, Nowak, (2003), s. 141. Se t.ex. Albert och Le Compte mot Belgien, § 30 st. 3, Funke}

mot Frankrike, § 45, Averill mot Storbritannien, §§ 53-54.

173 _{Van Dijk m.fl., (2006), s. 592-593, 626, John Murray mot Storbritannien, § 45, Condron mot Storbritannien,}

§§ 66, 68.

174 _{Nowak, (2003),s. 195, Danelius, (2015), s. 327. Se t.ex. John Murray mot Storbritannien, §§ 45, 57-58, Tel-}

fner mot Österrike, §§ 17, 20, Krumpholz mot Österrike, § 30.

175 _{EKMR art. 6.2.}

176 _{Nowak, (2003), s. 31-32.}

oskuld inte längre kan upprätthållas. Även bevisföringen och bevisvärderingen samt hur dessa går till blir relevant för frågorna om och när åklagaren lyckas motbevisa presumtionen på ett legitimt sätt.178 Av detta kan man dra slutsatsen att även om art. 6.2 inte uttalar något om be- visfrågor blir sådana relevanta när man redogör för oskyldighetspresumtionens räckvidd i det enskilda fallet.

Oskyldighetspresumtionen är inte bara en av de tre huvudpunkterna i EKMR art. 6 utan också en grundläggande straffprocessuell princip vars existens och innebörd får betydelse för både uppbyggnad och funktion av det straffprocessuella förfarandet i samtliga medlemsstater. Dess efterlevnad är en förutsättning för att rättssystemet ska betraktas som legitimt. Därför blir dess innebörd av vikt både vid lagstiftning och vid bedömning av enskilda fall. Presumtionen kan bl.a. verka utfyllande vid luckor i lagen och vara vägledande i svårbedömda fall. Presumtion- en kan därför sägas ha en vidare betydelse och verkar på ett högre plan än normer som inte utgör grundläggande straffprocessuella principer.179

Tidigare redogjordes för ED:s uttalanden om att EKMR art. 6 kan åberopas från och med när den misstänktes situation blivit väsentligen påverkad av myndigheters agerande, detsamma gäller för oskyldighetspresumtionen.180 _{Tidpunkten för upphörande av möjligheten att åbe-} ropa oskyldighetspresumtionen kan illustreras av fallet Phillips mot Storbritannien. ED kon- staterade att förverkande av tillgångar som enligt nationell lag skulle presumeras härröra från narkotikahandel, när förverkandet skedde efter att han funnits skyldig till narkotikabrott, inte innebar att han blivit anklagad för ett nytt brott och därmed inte kunde åberopa oskyldighets- presumtionen. Vidare konstaterades att i samband med att han dömts för narkotikabrottet hade möjligheten att åberopa oskyldighetspresumtionen i relation till det brottet också upphört.181 Beslut som tas och åtgärder som sker efter det att dom har meddelats kan dock falla in under art. 6.2 om beslutet i fråga är en konsekvens av förfarandet, exempelvis frågor om rättegångs- kostnader.182

Att ”betraktas som oskyldig” är ett abstrakt uttryckssätt som behöver konkretiseras på olika sätt för att lättare kunna tillämpas i praktiken. Oskyldighetspresumtionen behöver alltså kon- kretiseras genom olika normer som ger uttryck för att den som är anklagad för brott inte på förhand bedöms vara skyldig. Rätten till tystnad är ett exempel på en nödvändig konkretise-                                                                                                                

178 _{Nowak, (2003), s. 167.}

179 _{Nowak, (2003), s. 32, 49-50, 411. Se t.ex. Telfner mot Österrike, § 15.}

180 _{Nowak, (2003), s. 335, Träskman, (1988), s. 480 om att presumtionen bör gälla åklagare och andra myndig-}

heter vid beslutsfattande även före rättegång, Mikolajová mot Slovakien, § 40.

181 _{Phillips mot Storbritannien, § 35.} 182 _{Van Dijk m.fl., (2006), s. 629-630.}

ring av oskyldighetspresumtionen som verkar för dess genomslagskraft i praktiken. Rätten till tystnad kan på så sätt härledas ur oskyldighetspresumtionen.183 Rätten till tystnads nära sam- band med oskyldighetspresumtionen innebär också att de delvis kan motiveras av samma ar- gument. Det skulle t.ex. anses förkastligt om domstolar tilläts meddela domar i strid med pre- sumtionen, eftersom denna anses ge uttryck för en grundläggande straffprocessuell princip. I och med att rätten till tystnad kan härledas ur presumtionen, bör det därmed även anses för- kastligt om rätten till tystnad inte respekteras.184 Rätten till tystnad (och skyddet mot självinkriminering vilket mer om nedan) syftar till att ge ett skydd mot att myndigheter an- vänder sig av otillbörligt tvång gentemot den misstänkte, på så sätt kan rättsövergrepp undvi- kas och genomslagskraften av EKMR art. 6 säkerställas.185 En viktig begränsning av rätten till tystnad är att den inte är absolut. Det sagda illustreras framförallt av det faktum att ED har ansett det tillåtet att under vissa förutsättningar dra för den tilltalade negativa slutsatser av tystnaden.186 Vilka dessa förutsättningar är och vad de innebär kommer att redogöras för längre fram i arbetet.

Ovan nämndes att oskyldighetspresumtionen föranleder att bevisbördan ligger på åklagaren, vilket bl.a. innebär att den misstänkte inte behöver vara behjälplig i utredningen om dennes eventuella brottslighet. Rätten till tystnad innebär därmed också att man inte ska behöva be- lasta sig själv. I nära anslutning till detta ligger även rätten att inte behöva vittna mot sig själv. Rätte till tystnad omfattar därmed även ett skydd mot självinkriminering.187 Vad gäller skyd- det mot självinkriminering innebär detta att rätten till tystnad enligt EKMR kan utvidgas och gälla även andra än sådana som står ”anklagade för brott”.Även vittnen som genom uttalan- den skulle kunna avslöja omständigheter om egen brottslighet och därmed sannolikt riskera att åtalas för detta bör rimligtvis omfattas av rätten att vara tyst.188 ED har bl.a. uttalat att trots att rätten till tystnad och skyddet mot självinkriminering inte är absoluta rättigheter, kan en lagenlig bestraffning för att man vägrat uttala sig om viss sak och därmed åberopat sin rätt till tystnad, innebära en kränkning av både art. 6.1 och 6.2.189 Även fall när myndigheter bestraf- fat den misstänkte för att ha vägrat inge dokumentation som skulle kunna användas som bevis                                                                                                                

183 _{Nowak, (2003), s. 195, 411.} 184 _{Träskman, (1993), s. 610.}

185 _{John Murray mot Storbritannien, § 45, Allan mot Sotrbritannien, § 44, Saunders mot Storbritannien, § 68.} 186 _{Nowak, (2003), s. 411-412, John Murray mot Storbritannien, § 47, O’Halloran och Francis mot Storbritan-}

nien, § 53, Adetoro mot Storbritannien, § 47, Condron mot Storbritannien, § 56, Beckles mot Storbritannien, § 57.

187 _{Danelius, (2015), s. 299, Nowak, (2003), s. 196, 411, Bring & Diesen, (2009), s. 119, 121, Saunders mot}

Storbritannien, §§ 68-69, 75-76.

188 _{Nowak, (2003), s. 196, 416, 421, Serves mot Frankrike, §§ 46-47.}

189 _{Heaney och McGuinness mot Irland, §§ 47, 55-59, Quinn mot Irland, §§ 47, 56, 60. Jmfr. O’Halloran och}

mot den misstänkte har av ED ansetts strida mot rätten att inte behöva belasta sig själv.190 Vidare har ED uttalat att rätten att inte behöva belasta sig själv kan innebära en inskränkning i vittnesplikten, vilket alltså talar för att rätten till tystnad ges företräde. ED har dock specifikt uttalat att rätten till tystnad inte berättigar en misstänkt att vägra avlägga ed. Eden innebär ett löfte att tala sanning, och utgör i sig inget tvång mot den misstänkte att belasta sig själv.191 Vidare anses rätten att inte belasta sig själv bli kränkt för det fall den misstänkte vilseleds till att avslöja omständigheter som är till men för denne. Det sistnämnda har ett nära samband med situationer som kan motivera en inskränkning av den fria bevisföringen. Även om det främst är upp till de nationella domstolarna att reglera bevisfrågor så kan de krav som EKMR ställer upp för en rättvis rättegång verka vägledande för de nationella domstolarna även i såd- ana frågor.192 ED har dock konstaterat att rätten att inte belasta sig själv inte kan göras gäl- lande när polis eller annan behörig person genom utövandet av lagliga tvångsmedel anskaffar material från den misstänkte. Exempel på sådant material är dokument som erhålls genom husrannsakan, blodprov och vävnadsprov för DNA-testning.193