Självinkriminering 63

”Ett vittne får vägra att yttra sig om en omständighet, vars yppande skulle röja att vittnet eller någon vittnet närstående, som avses i 3 §, har förövat brottslig eller vanärande hand- ling.”237

I Sverige anses det vara en medborgerlig skyldighet att på domstols begäran vittna i en rätte- gång.238 Enligt RB 36:1 är dock parterna i målet obehöriga att vittna. Med ”parterna” menas i detta avseende både tilltalad och målsägande, trots att målsägande egentligen inte är att be-                                                                                                                

235 _{SOU 1926:32 s. 69.}

236 _{Lindell m.fl., (2005), s. 49-50, Bring & Diesen, (2009), s. 312, RB 23:13.} 237 _{RB 36:6 st. 1.}

trakta som part i rättegången. Anledningen till detta är att det har ansetts orättvist att målsä- gandens utsaga ska kunna avges under de trovärdighetsgarantier som vittneseden medför när den tilltalades utsaga inte kan det. Det sagda innebär däremot inte att den tilltalade och målsä- gande inte kan komma att höras i bevissyfte.239 Förhör med en tilltalad sker inte under san- ningsförsäkran utan upplysningsvis, detta framgår av RB 37:1 och RB 37:2 st. 1 e contrario. Den tilltalade har under förhöret inför rätten ingen skyldighet att uttala sig, domstolens rätt att bevisvärdera tystnaden måste däremot ses mot bakgrund av EKMR.240

Ett vittne som hörs inför rätten är berättigad att inte yttra sig om sådant som skulle röja upp- gift om att denne, eller någon till denne närstående, förövat brottslig eller annan vanärande handling, RB 36:6 st. 1. Om bestämmelsen blir tillämplig kan den således verka som ett skydd mot att vittnet begår mened. Bestämmelsen syftar till att ett vittne inte ska behöva bidra till att denne, eller någon till denne närstående, senare kommer att bestraffas. Den situation som uppstår när ett vittne står inför valet att antingen begå mened eller avslöja egen brottslig- het, har inte ansetts rimlig och det är på den grunden som bestämmelsen motiveras. För att rätten till tystnad i detta fall ska aktualiseras torde dock krävas att den som hörs vet att den vanärande eller brottsliga handlingen har begåtts.241 _{Av förarbeten till bestämmelsen framgår} att domstolen har att i varje enskilt fall pröva om vittnets vägran att uttala sig om viss sak är lagligen grundad. Om ett vittne medvetet förfar med oriktiga uppgifter till stöd för sin rätt att vägra uttala sig om viss omständighet eller om denne oriktigt förnekar kännedom om viss omständighet kan ett eventuellt menedsansvar bli aktuellt.242

Vad som utgör en ”brottslig handling” bör innebära en sådan handling som enligt svensk lag utgör brott och som kan föranleda påföljd.243 Svårare är att definiera begreppet ”vanärande

handling”. Rättspraxis får härmed anses vägledande men med förbehåll om att vad som är

vanärande måste bedömas utifrån den rådande moraluppfattningen. Det som ansågs vanä- rande på 80-talet är inte nödvändigtvis vanärande idag.244 Det faktum att man genom att be- svara viss fråga bryter ett löfte om att inte avslöja något kan i och för sig kännas vanärande, men utgör ingen giltig grund enligt RB 36:6.245 Ett annat konkret exempel är minderårig som                                                                                                                

239 _{Ekelöf m.fl., 4 H. (2009), s. 222-223, SOU 1938:44 s. 389.} 240 _{Ekelöf m.fl., 4 H. (2009), s. 251-252.}

241 _{SOU 1926:32 s. 269, Fitger m.fl., RB 36:6.}

242 _{SOU 1938:44 s. 394-395. Se t.ex. NJA 1980 s. 435 där två personer stod åtalade för mened för att ha ljugit}

om att viss person inte sålt narkotika till dem. Eftersom dessa uppgifter redan hade röjts under tidigare rättegång mot de båda så fanns inte grund för att tillämpa RB 36:6.

243 _{BrB 1:1, Fitger m.fl., RB 36:6.} 244 _{Ekelöf m.fl., 4 H. (2009), s. 232.} 245 _{RH 1995:32.}

köpt alkoholhaltiga drycker ”svart”, handlingen har inte ansetts vanärande men har däremot ansetts få betydelse vid bedömningen av brottslighetens (mened) art. Detta eftersom avslöjan- det likväl kan leda till visst ogillande från föräldrar, vänner och skola.246 JO har gjort ett utta- lande om att prostitution ska anses vara en vanärande handling som därmed utgör giltig grund att vägra yttra sig om, även om uttalandet gjordes på 50-talet anses det bärande än idag ef- tersom det vinner stöd av andra rättskällor.247

Självinkrimineringsskyddet har av svenska domstolar i flertalet fall också bedömts mot bak- grund av det skydd som följer av EKMR art. 6. I NJA 2001 s. 563 ansågs en kvinna som un- der ed medvetet lämnat oriktiga uppgifter om att hon företrätt ett bolag i en affär avseende ett köp av bl.a. inventarier från ett konkursbolag, ha rätt att vägra yttra sig om omständigheterna eftersom hon riskerade åtal för inblandning i affären. Domen motiverades bl.a. av skyddet mot självinkriminering som framgår av EMKR art. 6. I NJA 2005 s. 407, som också avsåg beedigande av konkursbouppteckning, ansågs dock den som redan dömts för ett brott inte besitta någon rätt att vägra avlägga ed p.g.a. de anklagelser som legat till grund för åtalet. I

RÅ 2007 not. 84 ansågs Skatteverket mot bakgrund av EMKR art. 6 inte ha rätt att ålägga en

person att vid vite lämna uppgifter om ett utländskt kontokort. Förfarandet kunde nämligen innebära att personen ifråga tvingades medverka till att denne ålades att betala skattetillägg. I

RÅ 1996 ref. 97 diskuterade RegR räckvidden av den misstänktes rätt till passivitet som kon-

staterats av ED:s praxis. Enligt RegR var det tydligt att denna praxis innebar att en misstänkt som vägrat lämna ifrån sig handling inte ska kunna bestraffas eller bli föremål för tvångsåt- gärder i syfte att aktivt medverka till att handlingen lämnas. I förevarande fall var det fråga om skattemyndighets rätt att genomföra urvalsrevision, något som enligt RegR kunde liknas med ett beslut om husrannsakan under förundersökning. RegR ansåg inte att de åtgärder som vidtogs som ett led i urvalsrevision kunde betraktas som straff eller tvångsåtgärder, och kon- staterade dessutom att rätten till passivitet enligt EKMR art. 6 inte kunde antas omfatta ett generellt skydd mot husrannsakan och liknande åtgärder under förundersökning eller skatteut- redning i syfte att utreda brott.

Sammanfattningsvis kan konstateras att skyddet mot självinkriminering innebär en rätt att vara tyst och en rätt till passivitet. Rätten till tystnad enligt RB 36:6 st. 1 är en speciell variant som inte gäller den tilltalade. Bestämmelsen gäller istället sådana som ännu inte är men som kan komma att bli misstänkta för ett brott samt även närstående till eventuellt framtida miss-                                                                                                                

246 _{NJA 2007 s. 624, se även TR:s domskäl i RH 2007:63.}

tänkta. Bestämmelsen utvidgar på så sätt den personkrets som rätten till tystnad under en brottmålsrättegång gäller för. När rätten till tystnad grundas på RB 36:6 st. 1 är den dock be- gränsad till att avse brottsliga och vanärande handlingar vilket medför att bedömningen av huruvida det föreligger en rätt att vägra yttra sig enligt RB 36:6 måste bedömas från fall till fall. Rätten till passivitet och till att inte aktivt behöva medverka till brottsutredning mot en själv synes även gälla med EKMR som grund. Skillnaden mellan RB 36:6 st. 1 och EKMR art. 6 är framförallt att den förra synes gälla enbart för vittnen under vittnesförhör inför rätten, medan EKMR art. 6 synes ge uttryck för rätten att inte behöva belasta sig själv på ett mer generellt sätt.