Enligt det kenyanska styrdokumentet ska pedagogen behandla och bemöta flickor och pojkar likvärdigt. Vi kommer därför att redogöra för hur detta ser ut på de utvalda skolorna i Kenya.
Flertalet av de intervjuade pedagogerna anser att när det gäller lärande så behandlas eleverna jämställt på skolan eftersom de får samma skoluppgifter att utföra. De undervisas dessutom på samma grunder och utifrån samma läroplan och läromedel i klassrummet. Om eleverna till exempel undervisas i matte eller engelska tar de del av samma material och samma uppgifter samt att bedömningen vid prov och muntliga redovsiningar är likvärdig. Vid belöning
uppmuntras eleverna efter prestationer och inte efter könstillhörighet. Pedagogerna uttrycker att de i klassrummet uppmuntrar eleverna till att känna sig lika värdefulla.
förhållande till pojkars, de ska bland annat hämta vatten, städa skolan och agera som pedagogens ”hjälplärare”. Pedagogerna menar att flickorna gör det lättare kroppsarbetet medan pojkarna utför det tyngre arbetet. Till exempel om ett träd har fallit ner och det ska tas bort engageras pojkarna i det arbetet eftersom de vanligtvis är starkare än flickorna. Dessa könsmönster är något som pedagogerna har blivit tillsagda att förändra. De båda könen ska behandlas jämställt och ta del av samma sysslor i skolan.
The work which is given to girls is more than the work given to boys. That we have been taught to discourage. When we as teachers tell the boys to do the same work as the girls, they will rebell and refuse to do it. They do it when they have been forced and some of them will end up not doing it anyway. The reason for this is the african culture.
Vid tilldelning av vissa sysslor hänvisar pojkarna till att det är flickornas uppgift, eftersom det är flickor som utför dem i hemmet. Pedagogen menar dock att de på skolan försöker uppmuntra till att båda könen ska utföra samma sysslor samt att jämställdhet ska råda. Ett exempel när de behandlas lika är vid val av ”headstudent” då alla elever oavsett kön får chansen att vara med i valet. När det till exempel behövs en ”headboy”ska det även finnas en ”headgirl”. Pedagogerna försöker balansera detta och inte ge ett kön mer förmåner än det andra.
Samtidigt som många av pedagogerna menar att jämställdhet råder menar några av de
intervjuade att särbehandling av elever uppträder automatiskt vid en viss ålder. I och med att pojkar i de högre åldrarna vanligtvis presterar bättre än flickor så har pedagogen en tendens att visa mer uppskattning till pojkarna. Detta menar de intervjuade är ett tydligt tecken på att de behandlas olika.
Utifrån observationerna märktes tydliga olikheter mellan könen vid tilldelning av sysslor i skolan. Pojkarna var de som utförde de tyngre sysslorna så som att förflytta tunga föremål mellan de olika klassrummen. I många klassrum fanns inte tillräckligt med stolar för eleverna att sitta på och därför var pojkarna tvungna att mellan lektionerna flytta dessa. Som de
intervjuade pedagogerna tidigare uttryckt gavs flickorna de mindre fysiskt tunga sysslorna. De suddade svarta tavlan och sopade de olika klassrummen. Under lektionstid observerades inga tydliga skillander i hur pedagogen behandlade de båda könen.
skolan i och med att de tar del av samma läroplan och undervisning. I de fall då ojämlikhet uppstår är vid tilldelning av sysslor. De intervjuade anser att det finns situationer då pojkar är mer lämpade att utföra en typ av syssla, särskilt då stor fysisk styrka krävs. De försöker dock att fostra pojkar till att utföra samma slags sysslor som flickor och tvärtom, vilket många gånger medför protester från pojkarnas sida.
8.3.1 Tidsfördelning och röstlägen
Hur pedagogen bemöter och behandlar elever i skolan speglas även i hur de fördelar tiden mellan de olika könen. Genom att redogöra för pedagogernas tidsfördelning kan ytterligare en aspekt på jämställdhet uppdagas. Vidare beskrivs pedagogernas olika röstlägen som en del i deras bemötande och behandlande av flickor och pojkar.
Enligt majoriteten av de intervjuade pedagogerna fördelar de tiden jämställt mellan könen, eftersom de undervisas i helklass. Dock menar ett fåtal pedagoger att eftersom flickor ofta är väldigt blyga och har dåligt självförtroende spenderar de mer tid till flickorna. Genom att uppmuntra och ägna mer tid till dem är målet att flickorna ska känna lika stort värde och självsäkerhet som pojkarna. Pojkarna behöver inte på samma sätt denna uppmuntran eftersom de är fria och har en god självkänsla. En pedagog berättar:
We always spend more time in girls because with them they are lackning so many things in life and apart from that we have so many girls who are very ,very shy. To make the girls feel free like the boys do, we as teachers have to get to know them and to do that we need to spend more time on the girls.
När denna särbehandling sker reagerar ofta eleverna väldigt starkt. Om flickorna är de som får mest tid av pedagogen uttrycker pojkarna omedelbart: ”Teacher! Why are you just talking and advicing the girls more than us? Do you love them more than us?” Pedagogerna menar att när dessa frågor uppkommer är det viktigt att ha goda argument till varför denna
särbehandling sker: ”You boys are good so we want them also to be as good as you are”. Andra reaktioner som de intervjuade berättar om är att det särbehandlade könet skulle känna avundsjuka och att de inte var omtyckt av pedagogen. Eleverna uttalar inte alltid i ord det missnöje som finns, men det märks ofta genom deras reaktioner att de känner sig
diskriminerade. I och med att eleverna anser sig vara jämställda reagerar de vid ojämn tidsfördelning och menar att ingen borde få mer eller mindre tid. Till skillnad från flertalet är
en av pedagogerna av den uppfattning att eleverna inte skulle klaga eftersom de är vana med att ett av könen får mer uppmärksamhet och tid än det andra.
En annan situation där pedagogen gör en skillnad mellan de båda könen är vid användandet av olika röstlägen vid tilltal till pojkar respektive flickor. Trots pedagogers strävan om ett jämställt klassrum berättar många att de använder en mjukare röst när de talar till flickor. Anledningen till detta är att flickorna är blyga och lättskrämda. Mot pojkarna är pedagogerna mer hårda och barska:
The voice to the girls has to be softer than the one to boys. Because kenyan boys are very hard and you have to stress something strongly when you talk to them. The boys are free and brave and you need to be strict with them. The boys can be very rude so as a teacher you must be very cruel so that they will behave good.
Samtidigt som många pedagoger talar om ett varierat röstläge menar några av de intervjuade att klassrumsrösten i stort sätt alltid ska vara densamma. De anser fortsättningsvis att som pedagog bör man tala till eleverna på ett likvärdigt sätt så att alla känner sig älskade och uppskattade. En annan uppfattning är att röstläget varierar beroende på vilken information som ska framföras i klassrummet. Om det handlar om en tillrättavisning så är pedagogens röst hård oavsett vilket av könen som har handlat fel.
Vi kan utifrån observationerna samstämma med de intervjusvar som framkommit. Tiden i klassrummet fördelas relativt jämnt mellan de båda könen. Det som framkom var dock att pojkarna fick svara på fler komplicerade frågor som ledde till att de fick mer talutrymme och plats i klassen. Flickorna däremot fick besvara enklare ja/nej frågor. Angående pedagogers användande av olika röstlägen fann vi i likhet med de intervjuade att olika röstlägen användes vid tilltal till pojkar och flickor.
Sammanfattningsvis kan konstateras att åsikterna angånde tidsfördelning mellan könen skiljer sig. Flertalet pedagoger är av den uppfattningen att de fördelar sin taltid jämnt mellan pojkar och flickor. Andra menar att de ägnar större del av sin tid till flickorna i och med att de har dålig självkänsla och behöver uppmuntras och stöttas i sin utbildning. Diskussionen kring varierat röstläge är även något som skiljer sig mellan de intervjuade. Majoriteten anser att en mjukare röst används vid tilltal av flickor medan de använder en hårdare röst mot pojkar.