När vi hade intervjuat alla i urvalsgruppen fann vi tre olika sorters föreställningar kring pedagogens roll i den fria leken. Dessa är: Tar en roll i den fria leken, Är mer som ett stöd åt barnen och finns i deras närhet i den fria leken samt Den fria leken ska vara fri från aktivt vuxet deltagande.
En del av pedagogerna nämnde sin roll som övergriper alla tre kategorier kring rollen i den fria leken. Mona (förskollärare) och Petra (barnskötare) tar gärna roller i barnens lek. Under observationen visade det sig att Petra tog en roll i barnens fria lek. Under den fria leken lekte barnen en styrd lek. I denna styrda lek tog Petra en ledande roll. Successivt avlägsnade hon sig från leken, först genom att överlåta den ledande rollen till ett barn för att till sist lämna leken helt. Barnen fick då fortsätta leka leken själva utan hennes medverkan. Mona (förskollärare) ser sig även sig som ett stöd i rummet i form av att vara närvarande. Så här föreställer sig Mona om sin roll i den fria leken:
Ja, asså, här på småbarnsavdelningen kan jag tycka att, jag kan mycket väl gå in i dockrummet när dom lite större barnen leker där och är mä, i leken å bäddar med bebisar och sånt där, annars tycker jag mer att jag sitter jag är där, jag tycker om att va där dom är, alltså man sitter man är tillgänglig när det är någonting, jag finns där dom kan klättra på mig dom kan komma till mig jag kan, se men jag kanske inte går så mer in asså, och okey man sitter kanske mer mycket, och observerar dom och så, för barn små barn leker ju mycke, alltså, de e ju inte så mycke lek, men när större barn så, jag menar när jag var på stora barn tycker jag det är ganska roligt att leka mä dom faktiskt (Mona, förskollärare).
Som ett stöd i den fria leken ser sig även Sofie (barnskötare), Anna (förskollärare), Baskim (barnskötare) och Olivia (förskollärare). Observationen visade att Olivia var med som ett stöd när barnen spelade fotboll under den fria leken. Att Olivia var med under fotbollsspelandet gjorde så att alla, som ville vara med, fick vara med och ”känna” samt skjuta på bollen. Sofie (barnskötare) ser sig som ett stöd när det gäller att ta fram material så som kritor med mera till barnen. Annas föreställningar kring sin roll i den fria leken lyder följande:
Min roll där det kan ju va om det e nån som har svårt att komma igång, så som måste liksom sätta igång dom, men sen tycker jag att i den fria leken, där är de barnen som ska leka, sen att jag kanske finns med som ett övervakande öga men alltså, jag tycker inte att jag ska va med å leka, utan de är dom som leker, jag kanske stöttar lite så om, det blir något problem eller så men, jag vill ska tycker inte att jag ska befinna mig i leken (Anna, förskollärare).
Att pedagogerna agerade som ett stöd i den fria leken visade sig i observationerna. Både Anna (förskollärare) och Sofie (barnskötare) ingick som ett stöd i form av att de hjälpte barnen med att ta fram material till barnen till exempel pärlplattor och kritor. På så sätt fann de en sysselsättning åt barnen. Även Baskim (barnskötare) var med i barnens fria lek som ett stöd. Han var ett aktivt stöd i leken genom att hjälpa några barn med att bygga en koja. När kojan var färdigbyggd lämnar dock barnskötaren leken, men däremot kom han med förslag till barnen hur leken med kojan kunde utvecklas.
Anna (förskollärare) nämnde även att det finns fördelar med att inte ingå i barns fria lek. Detta för att barn idag kan känna press från vuxna. Om en vuxen är med i leken kan barnet kanske inte slappna av eftersom att det tänker på om han eller hon gör rätt för att tillfredställa pedagogen. Om pedagogen inte deltar kan barnet slappna av och bli sig själv samt att allt inte behöver vara vad det är och perfekt. Olivia (förskollärare) kan, om någonting inte fungerar, gå in och ta en roll i den fria leken. Karoline (förskollärare) och Amedina (barnskötare) ser sin roll som att vara i närheten av barnen när barnen leker själva. Detta eftersom att de måste ha kontroll och veta vad barnen gör så att de inte skadar sig själv eller varandra.
Alla pedagogerna ansåg till stor del att det var positivt om de deltog i den fria leken. Amedina (barnskötare) tycker att hon kunde bidra med tips och idéer om hur leken kan breddas och utvecklas. Mona ansåg att hon kunde ’styra upp’ leken på så sätt att hon
kunde inspirera barnens tänkande i den fria leken. Hennes föreställningar om vad hon kan ge leken för stöd är följande:
… om de nu leker mamma-pappa-barn… så kan man ju styra opp leken till exempel att man kan ha ett kalas, de har kanske inte tänkt på att man kan ha, nån av bebisarna fyller år, och man kan styra opp det lite grann, att nu ska vi gå till affären å handla, och då måste jag klä på min bebis, så går man ut och handlar, asså man och sen leker de det i kanske två dagar att de ska gå med sina bebisar och handla, för då märker man ju det då att då har de ju tatt det åt sig, det då att man kans ju faktiskt gå med bebisarna och handla, så på det sättet kan man ju inspirera dom på nått sätt …(Mona, förskollärare).
Även Karoline ansåg att hon kunde bidra med tips och idéer men förutom det ansåg hon också att hon kunde hjälpa barnen att bibehålla den ’röda tråden’ i leken. Hon anser även att det är en bekräftelse för barnen om pedagogen är med i den fria leken. Hon säger följande:
På nått sätt tror jag att man, visar, hur viktig den fria leken är att man bara inte, sitter på en stol å tittar liksom, det känns att man inte är så engagerad då, barnen ja, jag tror att man höjer glädjen, med barnen att de tycker att de är kul att man, är med visar att det är viktigt (Karoline, förskollärare).
Baskim (barnskötare) ansåg att han kunde styra leken på ett pedagogiskt sätt. Han är också inne på samma spår som Malin nämligen att det är en bekräftelse för barnen om en vuxen ingår i den fria leken. Hur pedagogerna bekräftade barnen i den fria leken visade sig under observationerna. Bekräftelserna skedde genom det verbala språket, ögonkontakt samt beröring mellan pedagogerna och barnen. Det var även en sorts bekräftelse att hjälpa barnen att plocka fram det material barnen själva inte kom åt i verksamheten, vilket vi kan se i följande observationer.
Anna (förskollärare) hjälper pojke, 2005-11-16 inne i målarrummet på avdelningen Grodan
13.50: Anna hjälper en pojke som vill pärla ett halsband. Hon plockar fram pärlor, nål och tråd. Sedan kollar hon vilka pärlor som är tillräckligt stora och lägger dem i en plastmugg med pojkens namn på. En stund senare frågar hon de barn som leker i dockvrån om inte pojken får vara med och leka där inne.
Sofie (barnskötare) i en ritsituation, 2005-11-16 inne i lilla samlingsrummet på avdelningen Grodan
14:00 Sitter med två stycken barn (ca 2 år) när de ritar. Hjälper dem med att ta av pappret från kritorna.
14:05 Sitter fortfarande med de två barnen som ritar. Pratar med dem. Bekräftar dem hela tiden.
14:10 Har plockat undan kritorna och ritsituationen är över. Det ringer i telefonen och J. svarar. Går iväg för att prata.
Bekräftelsen från förskollärarna samt barnskötarna skedde dock först efter det att barnen själva sökte kontakt med pedagogerna. Det som Olivia betraktade vad hon kunde bidra med i den fria leken var detta:
Ja, ja det beror lite på va de rör sig om, min kunskap om hur man bygger ett hus, kan jag bidra med ibland, em, ja man kan ju ta, om man bygger med lego till exempel så, har man kanske, viss kunskap om vilka grejer man kan får ihopa så att de blir en bil å, ja de beror på vad de e för fri lek, helt enkelt. Vad man kan bidra med, rita kan man göra de e också en fri lek ibland ju, att man sitter å ritar, å då kan man göra förebilder för dom som dom kan, träna på nu, till exempel e dom intresserade av att stjärnor, å hur gör man en stjärna, å så gör man då som vuxen en stjärna så härmar ju barnen, till sist så kan, med hjärta å, med bokstäver, så att man försöker vara en förebild (Olivia, förskollärare).
Undersökningen visade också att alla ansåg att det fanns negativa vinklar om pedagogen inte deltog eller om den vuxne deltog på sina grunder. Om pedagogen tar för mycket plats i leken blir då lätt att den fria leken blir styrd av den vuxne. Detta nämner bland annat Petra. Hon säger så här:
… Om barnen har speciell grupp, å jag tycker att det fungerar jättebra med dom då ska jag inte tramp liksom, med mina förslag, när dom leker jättefin, då få då ska man observera å sitta brevid att det ska fungera ,men de tycker inte jag att ja ska, trampa i deras, liksom, området, för att vi ibland tar för mycket plats, tycker jag, det ska man inte göra (Petra, barnskötare).
Även Amedina (barnskötare) är inne på samma linje som Petra (barnskötare). Hon anser följande: ”De ska vara lagom inte så mycke å inte alltså man ska inte bestämma så mycke å ha koll på dom hela tiden då släpper dom gå ut där ifrån de gör dom...”. Däremot anser hon att barn kan känna trygghet om en vuxen är med. Olivia
(förskollärare) menar att om hon eller någon annan vuxen är med i leken kan leken byggas upp kring denna person och leken blir inte så naturlig då. Det fanns också en rad negativa aspekter på om pedagogen inte deltar i den fria leken. Det kunde vara som att gå miste om vad som verkligen skedde i en konflikt och på så sätt inte kunna lösa den på ett konsekvent sätt. Pedagogerna kan även gå miste om närheten till barnen, vad barnen leker samt med vem barnet leker.
Majoriteten av pedagogerna anser sig själva agera på liknande sätt när barn inte kan leka. Både barnskötarna och förskollärarna skulle medvetet ta med barnet till gruppen och på ett smidigt sätt hjälpa barnet in i leken. Olivia (förskollärare) och Baskim (barnskötare) ansåg att de stannade upp och frågade barnet vad det ville göra. När pedagogerna befinner sig i dessa situationer funderar de tillsammans med barnet ut en lösning så att de hittar en sysselsättning som fungerar för barnet. Karoline (förskollärare) däremot säger att hon får skapa en roll till sig själv i leken och även erbjuda barnet en roll. Hon ’lurar’ in barnet i leken på ett smidigt sätt. På samma sätt resonerar Mona (förskollärare) kring hur hon agerar när ett barn inte kan leka. Hon menar att hon som vuxen nästan alltid blir accepterad av de andra barnen i leken, vilket bidrar till att det barn som har svårt för att leka även blir accepterat. Detta fick vi även bekräftat under observationen med Mona. Under observationen visade Mona att hon hjälpte en pojke att komma in i några andra barns lek genom att själv beträda den träbåt som är byggd på gården och prata med dem som redan lekte där. När Mona sedan lämnade den fria leken var pojken kvar på båten och lekte med de andra barnen där. Detta visade sig även under observationen av Karoline:
Karoline (förskollärare) hjälper en flicka in i leken, 2005-11-17, satt i hallen mellan lekrummen på avdelningen Hunden.
14.20: Karoline observerar att en flicka står i stora rummet och tittar på några andra flickor som byggt en koja av kuddarna. Karoline går dit och frågar om flickan vill vara med och leka. Efter att flickan svarat ja frågar Karoline de andra flickorna om flickan får vara med och leka. Efter svaret ja ser hon till att flickan kommer in i kojan. Samtidigt sätter Karoline sig på huk och pratar med barnen om vad de leker.
Mona säger även att hon skulle bli kvar i leken och efter en stund successivt avlägsna sig från leken. Om barnet då stannar kvar i leken och leken fungerade har hon lyckats med sin insats. Detta poängterar även Sofie hon säger följande:
Då måste man gå in och hjälpa det barnet, att komma mä i leken, Ja, det där är också lite fall till fall, men, ofta får man kanske va mä som vuxen då, och introducera barnet i leken, för det är inte alla barn som kan leka fri lek, som kanske inte är vana vid det hemifrån, ocksåää, när man märker, man kanske för va med ett par gånger, så märker man att det här fungerar bättre och bättre, så avlägsnar man sig man kanske börjar med att bara, sitta mä brevid i rummet, och sedan kommer man en bit utifrån rummet (Sofie, barnskötare).
Om det är så att barnet kan leka men ändå inte får vara med i leken, då ingriper personalen på olika sätt. En del av personalen pratar med barngruppen som har sagt nej till barnet. Det kan vara så att barnet som inte får vara med har förstört för gruppen eller rent av kanske inte tycker om leken och blir därför retsam och bråkar med de andra barnen. Pedagogerna försöker helt enkelt prata med barnen och lösa de problem som har uppstått. Baskim berättar om sitt sätt att agera på:
Ehh, man kan, de har hänt å jag har frågat varför dom inte vill leka om, de kan, säga anledningar till varför de inte vill leka med honom, de kan hända att dom säger att han, leker inte eller han, är inte snäll han, förstör vår lek eller det kan vara olika anledningar så, man vet kan samtala och prata med dom, förklara och sen prata med de här, barnet som inte lekte med dom han eller hon ska vara snäll, och inte förstöra leken å hon ska vara mä sen, men man försöker att övertyga dom att han eller hon ska vara med (Baskim, barnskötare)
Sofie (barnskötare) och Anna (förskollärare) pratar om att de agerar på liknade sätt. Anna brukar prata med gruppen om det är så att barnet aldrig får vara med. Annars så brukar hon också förklara för barnet som inte får vara med att gruppen kanske vill leka klart först eftersom att de har lekt en stund redan. Gruppen vill bara avsluta leken för att sedan påbörja en ny eller kanske finna en roll åt barnet. Amedina (barnskötare) däremot försöker direkt att finna en roll åt barnet som inte får vara med. Ett annat sätt som visade sig i undersökningen är det sätt som Mona hanterar situationen på. Hon säger följande:
Då kanske han å jag börjar leka, nånting, och börjar vi då leka, så kommer det ju genast nån annan för de tycker det är rätt roligt när vuxna leker, och då brukar de komma och vilja vara med oss istället, och då har man ju kanske höjt statusen, lite grann hos de barnet, att de vill vara med honom och leka (Mona, förskollärare).
5.3.1 Analys
I studien har det visat sig att det finns skilda meningar om pedagogerna ska vara närvarande eller deltagande i barnens fria lek. Detta visar sig mellan barnskötarna och förskollärarna samt avdelningarna. Det skiljer sig också angående i vilka situationer pedagogerna ska vara närvarande i den fria leken. Alla pedagogerna ansåg att om det är ett barn som inte kan leka så måste man hjälpa det barnet samt introducera det i den fria leken. Knutsdotter Olofsson (1999) menar att om pedagogen är närvarande i barnens lek kan pedagogen hjälpa barnet i situationer som barnet inte förstår. Pedagogen kan till exempel visa barnet när det är lek och när det är verklighet, samt hur man beter sig som en god lek kamrat mot de övriga barnen. Detta resulterar i sin tur till att barnen lär sig lekreglerna som krävs för att den fria leken ska kunna fortgå.
Knutsdotter Olofsson (1987) belyser vikten av att pedagogerna är närvarande i barnens fria lek. Pedagogerna behöver dock inte vara aktivt deltagande utan kan bara vara närvarande i barnens lek. Denna närvaro resulterar då i att barnen kan känna en trygghet och bidra till ett lugn hos barnen och i deras lek. Det var dock inte alla i vår studie som ansåg att pedagoger skulle vara närvarande i barnens lek om den fungerade utan konflikter eller problem. Det visade sig dock att Karoline (förskollärare) ansåg sig kunna vara en förebild för barnen i den fria leken, om hon deltar. Detta belyser även Pramling Samuelsson och Sheridan (1999). De menar också att om en pedagog är närvarande i barnens lek kan det innebära att ett barn som har svårt för att leka kan få delta i de andra barnens lekar i alla fall.
Det var flera i vår studie som talade om att de går in i barnens fria lek om den behöver styras upp till exempel vid konflikter. Samtidigt kom det dock fram att Baskim (barnskötare) inte bara styr upp leken själv utan han låter barnen i vissa fall försöka lösa konflikterna själva. Hangård Rasmussen (1983) talar om vikten att pedagogen är närvarande i barnens fria lek för att hjälpa barnen om leken behöver styras upp. Han anser dock att det även är viktigt att barnen får chansen att försöka lösa och styra upp konflikterna själva. Detta bidrar då till att barnen skapar och utvecklar en större förståelse för sig själva, varandra samt verkligheten. Flera av pedagogerna i vår studie ansåg att de kan hjälpa barnen att styra upp leken eller komma med idéer. Två av barnskötarna i vår studie ansåg dock att om de kommer med tips och idéer till barnens lek ska det inte vara för mycket. Barnen kan då tappa lusten till leken och går istället därifrån.