Pedagogernas reflektioner

Efter kategoriseringarna satte vi upp resultaten på väggen för att få en överblick inför reflektionerna kring dem. Här kommer pedagogernas syn på normer och likabehandling utifrån resultaten av kategoriseringarna från sångrepertoaren att presenteras.

J: Vad ser ni när ni ser de här?

D: Nej, men jag tycker det kommer fram det man tänker på vad vi har pratat om innan med våra normer, vad har vi för normer på (avdelningen) bland annat. Att vi pratar svenska och att vi är väldigt aktiva är två väldigt tydliga normer som jag tycker speglar våran avdelningen väldigt starkt faktiskt. […] Bara att vi synliggör detta så tror jag det kan leda till en förändring. Jag känner, ja, jag känner det starkt, det här får vi se över lite.

D uppmärksammar att sångerna främst är på svenska och majoriteten av sångerna är aktiva, vilket hen kopplat ihop och ser likheter till verksamheten. Genom att granska vad de faktiskt gör, synliggöra deras görande möjliggör det till att ta ställning till ifall de ska förändras eller inte. Men bara för att vi synliggör betyder inte det att de automatiskt kommer leda till förändring (Bromseth 2010).

4.3.1 Möjliga effekter av sångrepertoaren

På frågan hur de tror att resultaten från kategoriseringarna av sångerna skulle kunna ha för möjliga effekter svarade de:

D: Det blir en indikation på hur man ska vara. På vad som som är rätt, är jag väldigt rädd för.

R: Men det behöver väl inte vara något. Alltså titta på det vi sjunger, är det någonting här som någon känner nej, de här var inte en bra text?

O: Det kanske är balansen, fördelningen. D: Ja..

O: 26 aktiva, 5 passiva och en som vi tyckte var neutral.

K: Obalansen visar ju på att vi förstärker normer här, det gör vi ganska tydligt. O: Vad får utrymme, vad syns, vad bekräftas.

R tolkar inte att låtarna i sig är problematiska medan D, O och K anser att själva fördelningarna av låtarna gör att normer förstärks. Obalansen gör att endast vissa perspektivs synliggörs och bekräftas enligt O. Vilket går att jämföra med Rosenbergs (2002) resonemang kring att det är inte själva heterosexualiteten som är problematisk utan det normativa i det. Så sångerna i sig själva kanske inte är förtryckande, men när vi tar sångrepertoaren som en helhet visar det på en ensidighet ur flera aspekter, så som språk, ursprung, tema och aktivitet. Det är inte säkert att denna ensidighet i sångrepertoaren skapar ojämlika makthierarkier men det är möjligt att det är positioner som framställs som “normala” och något andra blir då “avvikande” eller osynliggjorda (Mulinari & de los Reyes 2005, Rosenberg 2002, Young 2000). Att endast denna sångrepertoar skulle ha denna effekt kan en ställa sig frågande till, men den kan förstärka redan existerande normer. De diskuterar vidare med ett barn i barngruppen som exempel.

D: Ta exempelvis (ett barns namn) när vi ser hen framför oss så ser vi inte ett aktivt barn rent rörelsemässigt.

O: Mer och mer.

D: Mer och mer, ja absolut. Hör du också nu, det är nått eftersträvansvärt, du säger redan vad som är mer positivt, det är att hen inte har varit aktiv, hen är påväg nånstans, förstår du?

O: Två saker ser jag nog, dels den rent fysiska förmågan…

D: Du belyser att hen kommer förändras och nå dit vi vill att hen ska. O: Ehm, ja…

D: Genom ditt uttryck så var det de du förmedlade och det är det jag menar genom att sjunga 26 stycken sånger om *fartfyllt utrop* då är de, då signalerar man ju att de här du håller på med är nja. Var är henoms status i barngruppen? Ja, hen är absolut inte högst upp, de är ett resultat.

R: Det kan bli så menar du? D: Nej, men alltså…

K: Vi förstärker.

O: Vad kan, vad kan de olika barnen och deras personligheter spegla sig, var är den här låten som handlar om mig.

D: Precis.

D tolkar O:s uttryck att hen uttrycker vad som är önskvärt; att vara aktiv och att sångerna förstärker det, vilket resulterar i att barnet i frågas status inte är så högt i barngruppen. Det är barnet som avviker från normen som synliggör att normen finns (Rosenberg 2002). De positioner som inte finns representerade i sångerna är

positioner som synliggörs kan bli normerande. (Young 2000). D kopplar ihop sångrepertoaren med att de kan verka normerande i verksamheten och förstärka de makthierarkier som redan finns. De fortsätter att resonera kring möjliga effekter för detta barn i deras verksamhet.

D: De handlar väl om ta nu (barnets namn) igen då, hen som bara pratar polska med (en av föräldrarna)… Tjeckiska? Att en del av mig har inte en plats i förskolan.

R: Mm.

D: Hens förälder pratar ju bara polska med henom. R: Mm.

D: Jag säger inte att (barnets namn) tänker så. O: Än.

D: Men vad får hen med sig från oss, helt plötsligt när man är 17 år så kommer en känsla av att man duger inte.

R: Mm, kan bli så…

O: Om vi inte, kompenserar vi? De som vi ser här [resultaten från sångerna] , som inte 7

ser så bra ut, kompenseras det i nån annan del av vår verksamhet?

K: Det gör ju inte det. Om man nu tänker på aktiv, förutom det självklara att man då sover efter man ätit så är det inte mycket aktiviter vi har som stärker normen om att inte vara jätteaktiv, de är inte mycket. Språket lyfter vi inte i något annat sammanhang.

O: De olika språken menar du? K: Nej, hens.

O: Vi lyfter å andra sidan inte direkt i stunden tillräckligt mycket nån annan, nu har något språk ploppat upp mer, men de handlar mer om att de är två barn som behöver de som ett extra stöd i instruktion och vi råkar kunna de och det är engelska, vi hade inte klarat det på nått annat språk. Likabehandling.

D uttrycker en oro att genom att barnets språk inte synliggörs kan ge effekter på självkänslan i framtiden. O undrar om normerna kompenseras i någon annan del av verksamheten, vilket K anser att det inte gör. O menar att de inte lyfter andra språk heller, förutom engelska som de använder som stöd i instrukturer, vilket de inte har kunskap till att göra med något annat språk. Hen tillägger med vad jag tolkar som ett sarkastiskt tonfall “likabehandling”, vilket jag tolkar som att O menar att det inte är. Deras språkkunskaper begränsar dem i likabehandlingen.

Vi vet inte hur barnet i fråga upplever eller kommer att uppleva sångrepertoaren utifrån att de främst är på svenska och aktiva. Ur ett normkritiskt perspektiv är det intressant och relevant att analysera dessa normer oavsett hur de upplevs. Genom dessa normer är de endast vissa perspektiv som synliggörs och andra blir osynliggjorda. Att till stor del sjunga sånger som är aktiva och på svenska kan göra det till det vanliga och allmängiltiga, alltså norm (Rosén 2010, Young 2000).

Författarens tillägg.

4.3.2 Sig själv som arbetsredskap - pedagogernas bakgrunder

Utifrån diskussionen kring om de lyfter andra språk i verksamheten fortsätter vi diskutera hur pedagogernas bakgrunder kan påverka deras möjligheter att se normer.

R: Jag kan ju säga så här, jag har föräldrar som kommer från ett annat land och när jag växte upp då skulle man inte lära sig sitt eget, alltså föräldrarnas språk. Utan man skulle lära sig svenska, men jag vet inte om jag har känt liksom att jag har tagit skada av det. Man kan inte se sig själv klart, de kan man ju inte men ja, de var ingen som prata tyska med mig förutom mina föräldrar, att jag tänkte på det eller kände mig…. på nått sett halv av det. Inte som jag kan känna nu, men de är klart visar nån intresse, de kan man ju alltid göra. Vi kan inte prata polska eller alla språk, men däremot kan man ju visa intresse. Vad heter mjölk på polska, ska vi titta här på PENpal , då kan man känna sig sedd de är ju 8

mycket de, att man ska se barnen….

K: Ja, ibland är de ju en pusselbit som saknas och man märker det inte förens… R: ..bekräfta. Ja de är klart, de var det du tänkte på kanske?

D: Jag tänker på massa olika, jag har ju också en förälder som inte kommer från Sverige och känner heller inte, att mitt modersmål har spelat nån roll… De är nog det jag tänker, jag tror inte jag tänkte på det när jag var liten men jag tänker på de nu. Hur man såg på, att en del av ens arv är inte.. Det räknas inte.

O: Ointressant.

D: Det är ointressant, det ska inte komma på tal och det är väl nu.. Ju äldre man blir och lite någorlunda visare som man.. Vad är det vi säger, vad signalerar det, det är bara din pappas del som räknas inte din mammas del…

Dessa två pedagoger har egna erfarenheter av att deras föräldrar pratar ett språk som pedagogerna på förskolan inte pratar med en. De har inte upplevt det som begränsande eller smärtsamt men de drar inte heller slutsatserna att de är så för alla. Även om en inte kan ett språk så kan en alltid visa intresse enligt R. D och O drar slutsatserna att inte lyfta barnens olika modersmål är att sända ut signaler om att språken är ointressanta och då även de föräldrar som pratar de språken är ointressanta. I normkritik kritiserar en normerna oberoende ifall någon känner sig kränkt eller inte (Rosén 2010), därav blir de intressant att reflektera kring pedagogernas görande oavsett barnets känslor. Att barnens alla språk inte lyfts kan ses som ett osynliggörande där den dominerande gruppen framställer sin kultur som det allmängiltiga och vanliga. Det som avviker blir då annorlunda, vilket skapar olika maktpositioner (Young 2000). Att inte pedagogerna lyfter andra språk kan ses som osynliggörande och förstärkande av en språknorm. Detta motsätter inte att barnen endast pratar svenska eller gör motstånd till denna norm på olika sätt (jmf Dolk 2013, Martinsson 2014).

Vi fortsätter att prata kring deras likheter och olikheter i arbetslaget.

R: Vi kan inte allt så därför är de bra att man är många, så kommer du med din typ av musik och ni kommer med er och jag kommer med mitt, så får barnen väldigt olika och de är ju jättebra.

O: Vilket resulterar i att på något område blir de väldigt enahanda väldigt stereotypt svenskt.

R ser möjligheterna i att de är flera som arbetar tillsammans då de kan bidra med sina olikheter. O ser då deras likheter vilket resulterar i att det blir stereotypt svenskt. Ur vissa aspekter är pedagogerna säkert olika men när vi har tittat på deras gemensamma sångrepertoar visar resulterar det i en ensidighet utifrån språk, ursprung och vad sångerna handlar om. Enligt Harding (1993) är en kropp alltid situerad och lever i en kontext. Om pedagogerna har vuxit upp i liknande kontexter är de möjligt att de reproducerar den kultur de vuxit upp i, vilket då blir en snäv bild av samhället. Det kan också vara så att en viss kultur är norm inom denna förskola och oavsett bakgrund är det den norm-kulturen som reproduceras.

D och K reflekterar kring sin uppväxt.

D: Jag har aldrig lyssnat på, och det är ju verkligen personligt, jag har aldrig lyssnat på barnmusik själv. Alltså jag är uppvuxen med Michel Jacksson, Prince och Madonna. Jag kan liksom inte komma ihåg en musikgenre som har varit anpassad över huvudtaget.. De finns liksom inte och därför blir det så här.

K: Samma här.

D och K berättar att de inte växt upp med vad de kallar barnmusik utan pop som Madonna, Prince med flera. Musiken har inte varit anpassad till dem som barn, jag tolkar det som att barnmusik är musik skrivna av vuxna för barn (Lorentzon 2012). D resonerar att det är en orsak till resultaten. Jag tolkar det som att hen menar resultaten av sångrepertoaren, att de är ensidiga. De diskuterar vidare kring hur ens ryggsäck påverkar arbetet.

D: Men sen så tänker jag då att jag och då K som kom fram att vi inte har nån relation till barnmusik. Tänk om de hade varit fem stycken av oss som jobbade. Det är ju de, vi har ett uppdrag. Vi ska erbjuda barnen en variation och en mångfald, de står i vårt uppdrag, så vi kan inte bara vara som jag och K… Jag tänker sånt är jätteviktigt att komma ihåg. Ja, man har sina ryggsäckar men de får på nått sätt begränsas lite också.

O: Ryggsäcken kan ses som en positiv bieffekt. D: Ja, när den förhöjer.

K: Det ska ju vara ett komplement och inte det enda vi har.

Som pedagog på en förskola är en del av ens uppdrag att visa på mångfald, enligt D, men att vara ur vissa aspekter ett homogent arbetslag gör att de uppdraget inte uppfylls. D uttrycker även att genom att inte ha en relation till barnmusik från sin barndom, att det blir svårigheter att uppfylla sitt uppdrag med en bred sångrepertoar. O och K lägger till att de har sin bakgrund och det är positivt när den kan bidra med något som ger mångfald och variation. Om verksamheten endast utgår ifrån den egna bakgrunden kan det bli en nackdel, enligt pedagogerna om hela arbetslaget har snarlik bakgrund.

Jag tolkar det som att de önskar sig någon slags grundkunskap. Pedagogerna kopplar ihop bakgrund till sina egna erfarenheter från sina barndomar. Under våra träffar är det ingen av pedagogerna som kopplar ihop bakgrund till utbildning eller formell kunskap och det är inget som diskuteras i relation till förskolans verksamhet kring sångrepertoaren.

Att inte få en relation till barnmusik från barndomen blir då svårigheter att ge

barnmusik idag, enligt D. Underliggande i detta verkar det vara en viss typ av barnmusik som ses som önskvärt att förmedla och den kan en få från barndomen. Om alla pedagoger var uppväxta med barnmusik skulle det då blivit en bred variation i sångrepertoaren, även om det var samma barnmusik?

4.3.3 Sammanfattning

Pedagogerna har samtalat kring normer och likabehandling utifrån sångrepertoaren som kontext. Pedagogerna frågar sig ifall alla barn kan spegla sig i sångrepertoaren, vilket de anser att de inte kan. Alla barn blir därav inte representerade och inkluderade främst efter språk och aktivitet. Pedagogerna diskuterar sin egen bakgrund i relation till verksamheten och resultaten visar att de olikheter de bidrar med ändå ger ett homogent resultat.