Pedagogernas syn på elevers olikheter

I följande avsnitt redovisas hur pedagoger beskriver elevers olikheter samt vilka möjligheter och svårigheter de kan se med tanke på att alla elever är olika.

6.1.1 Olikheter som de beskrivs av pedagogerna

När vi ställde frågan vad pedagogerna kan se för olikheter i sin klass eller den elevgrupp de huvudsakligen arbetar med, fick vi till en början svar som:

Det finns inga likheter.

Det är ett tvärsnitt av samhället – hela spektrat.

När vi bad dem utveckla sina svar kom mer detaljerade beskrivningar av olika elever. Utifrån det som pedagogerna då tog upp som olikheter i en grupp, kan vi urskilja sju kategorier; sociala svårigheter, ålder, elever som stör, egenskaper hos elever, de ”duktiga” eleverna, de ”svaga” eleverna och elever med någon form av diagnos.

Den första kategorin handlar om elever som har sociala svårigheter, utanför skolan, som påverkar deras skolsituation på ett eller annat vis. Pedagogerna nämner fosterhemsplacerade barn, de som är ledsna och oroliga på grund av problem i familjen såsom skilsmässor eller missbruk. Pedagoger som arbetar i skolår 6-9 tar även upp elever med egna drogproblem. De som har väldigt stora krav hemifrån att lyckas med sitt skolarbete tas också upp.

Åldersaspekten är den andra kategorin, som nämns av ett flertal, direkt eller indirekt, som en olikhet.

Som en tredje kategori framträder en grupp som alla pedagoger tar upp. Det är de elever som av olika anledningar upplevs som störande. Till exempel elever med normbrytande beteende, utagerande elever, de som behöver ständig bekräftelse och de som har ett stort rörelsebehov.

Olika egenskaper hos elever urskiljs som en fjärde kategori. Pedagogerna beskriver att det i en grupp finns allt från elever som är egoistiska till dem som är hänsynsfulla och sätter andras behov först. Det finns de som tar ansvar för sina handlingar och för sitt skolarbete, medan andra inte klarar det. Vidare möter de elever som är ivriga, hjälpsamma, stöttande, men också drömmare som inte är här och nu.

Den femte kategorin som utkristalliseras ur materialet är de ”duktiga” eleverna. De som är mogna, socialt och utvecklingsmässigt, studiemotiverade och de som gillar utmaningar. Inom denna kategori nämns också de högpresterande som är starka matematiskt och språkligt, eller som en pedagog uttrycker det, de ”MVG-iga”. Pedagogerna nämner också elever med stora krav på sig själv.

Som en motpol till förra kategorin beskriver pedagogerna de ”svaga” eleverna, vilken kan insorteras som en sjätte kategori. De som har svårigheter kunskapsmässigt och som är i stort behov av stöd. Elever som har inlärningssvårigheter och är omogna både socialt och understimulerade nämns också. Samtliga pedagoger tar upp de tysta barnen och då främst flickor. Även flitiga men svaga elever berörs, liksom elever med stora koncentrationssvårigheter.

Den sjunde och sista kategorin är elever med någon form av diagnos. Pedagoger nämner dyslektiker, de som tillhör särskolan, elever med autism eller Asbergers syndrom. Här nämns också ”fysiskt handikappade”. En pedagog upplever att det finns elever med ”något fysiskt eller psykiskt fel på hjärnan”.

6.1.2 Möjligheter samt svårigheter med att elever är olika

Som svar på frågan vad som kan vara positivt med att elever är olika utkristalliserade sig två kategorier; sociala och kunskapsmässiga vinster.

Vad det gäller sociala vinster, framhåller pedagogerna att på grund av att elever är olika bidrar det till att de utvecklar empati och förståelse för andra, bland annat för elever med funktionsnedsättning.

Kunskapsmässiga vinster, är enligt pedagogerna att eleverna lär och inspireras av varandra på grund av att de har olika erfarenheter och egenskaper, vilket ger en styrka i gruppen. Lärande sker enligt pedagogerna i sociala sammanhang. De nämner dialog och kommunikation som viktiga metoder i lärandet, vilka bidrar till att elever kan upptäcka att man har olika sätt att se på saker. Pedagogerna anser att man berikar varandra genom att olika perspektiv kommer fram i diskussioner, vilket är utvecklande för eleverna. Även det faktum att man är olika långt kommen i sin kunskapsutveckling anses som positivt, då elever kan hjälpa och förklara för varandra. De menar att detta leder till att de blir stärkta i sin egen kunskap. En pedagog uttryckte det positiva med att elever är olika på följande sätt:

Det är det som är så härligt. Det är det som ger liv åt klassen. Den största fördelen tycker jag nog är att dom blir väldigt fina människor. Dom lär sig att se var och en för den dom är och ta vara på varandras kunskaper och se positiva sidor hos varandra.

Vad det gäller svårigheter med att elever är olika är två, av fem kategorier, baksidor av det som upplevs som positivt. Att framhålla det som olika elever är duktiga på, för att andra ska inspireras, kan bli något negativt. Eleverna kan bli nertryckta av att andra kan mer och bättre än dem och pedagogerna menar att deras roll är viktig för att skapa ett sådant klimat att alla stärks så att det positiva överväger. De fem kategorierna som framträder som svårigheter är; grupper som spretar mycket kunskapsmässigt, att hinna med ”duktiga” och ”tysta” elever, för lite tid för planering och att skapa relationer, att hantera elever som är väldigt avvikande och att elever vill vara som andra och därför tackar nej till stöd.

Att eleverna har olika kunskaper och erfarenheter upplevs å ena sidan som positivt, men å andra sidan bidrar det också till att pedagogerna upplever det svårt att räcka till för alla olika elever. De upplever det som problematiskt när gruppen spretar mycket kunskapsmässigt. De uttrycker det på följande sätt

Om du vill lära ut något visst moment och måste lägga dig på någon slags medelnivå kan du tappa dem som tycker att det är för svårt och dem som tycker det är för lätt. Det är nog det största bekymret, om du har en sån grupp som spretar för mycket.

Det är jobbigt att ha en grupp som spretar mycket, så man hamnar väl lätt på den där gyllene medelvägen. För det är svårt, vansinnigt jobbigt att individualisera när man har en klass på 20-25 elever och möter sju, åtta klasser. Så att det blir någonstans mittemellan där ingen egentligen är riktigt nöjd.

Pedagogerna poängterar att det allt för ofta är de ”duktigaste” eleverna som behöver extra utmaningar, som får stryka på foten. Eftersom det är svårt att hinna med, prioriteras inte dessa elever i den utsträckning pedagogerna skulle önska. De upplever det också svårt att bemöta och hantera de ”tysta” eleverna.

En svårighet har med tidsaspekten att göra. Pedagogerna upplever sig inte ha tillräckligt med tid att planera sin undervisning. De saknar också tid för att lära känna och bygga relationer med eleverna i den utsträckning de skulle önska.

Pedagogerna uttrycker det som problematiskt när någon elev är väldigt avvikande. De menar att det kan vara svårt att få in den eleven i gruppgemenskapen och att detta blir svårare ju äldre eleverna är. Vidare anser de att de elever som är väldigt avvikande verkligen måste ges chans att visa sina starka och goda sidor.

En problematik som förknippas med ålder innebär att de äldre eleverna inte vill vara olika alla andra och tackar därför, i vissa fall, nej till hjälp i form av kompensatoriska hjälpmedel och specialundervisning.