Personalens erfarenheter av att möta
sexualitet
Något som blev tydligt under intervjuerna var att ju mer erfarenheter och upplevelser personalen hade av att tala om sexualitet med patienter, desto mer uppgav de ett behov av att tala om sexualitet med patienter. Erfarenheterna av att möta sexualitet i yrket varierade bland vårdpersonalen, beroende på var och när man träffade patienterna. Om de träffade en patient i en akutsituation, så talades det sällan om sexualitet, vilket var naturligt när det handlar om liv och död.
Det är så mycket problem när man kommer in i sjukvården…man mår inte bra och det är så mycket med…man skall ha läkemedel och så…då kanske man inte tycker…nej det är inte läge att ta upp det nu…utan det tar man någon annan gång…och så blir det aldrig av (Informant 2).
Personalen uppgav att det är främst under återbesök, samt utskrivningar som patienter och vårdpersonal väljer att ta upp sexualitet och sexuella problem. Således är det av betydelse om patienten befinner sig på mottagning eller avdelning huruvida man talar om sexualitet med patienter. Några inom
personalstyrkan uppgav att det är vanligt förekommande att det träffade patienter som vill tala om sexualitet. Med ”vanligt” så kunde det handla om att man mötte patienter några gånger i veckan, som vill tala om ämnet. Få rapporterade att de aldrig eller väldigt sällan upplevt att de i sin personalroll behövt tala om sexualitet med patienter. De som uttryckte att de aldrig upplevt behovet av att tala om sexualitet, berättade att de inte tänkt på, att ta upp ämnet. Det var inget de hade funderat på hittills. Under intervjuerna uttryckte dock samtlig personal att sexualitet var viktigt att diskutera med patienter, om dessa så önskade. Ingen av personalen upplevde det som olustigt på något sätt, att tala om sexualitet med patienter.
Hur personalen skulle vilja tala om
sexualitet
Önskemål fanns om ett öppnare klimat inom enheten att tala om sexualitet, dels med kollegor, men dels också med patienter. De önskade att man kunde utbyta erfarenheter inom personalstyrkan. Förhoppningen fanns att man skulle känna sig tryggare, om man visste hur ens kollegor såg och agerade i ämnet inom
yrkesrollen. De hade en uppfattning om att man skulle vara bättre förberedd, då de visste vad ens kollegor mött för frågor i arbetet.
Kunskap och yrkesroll
Personalen förklarade att en orsak till att de undviker att tala om sexualitet, beror på att de var specialiserade i sina yrkesroller. Som personal var man utbildad inom ett visst område, och de höll sig inom sitt kompetensområde, för att det är den
kunskap som man bemästrar. Upplevelsen av att ha otillräcklig kunskap, är en orsak till att personal väljer att inte tala om sexualitet. Personalen menade att läkare spelar en stor roll för patienterna när det handlar om sexuella bekymmer. Det är läkarna som kan skriva remisser, så att en patient kan få hjälp. Läkarna är de i personalen som ser till att något görs. Dock upplevdes det att det ibland råder en skillnad mellan patienter och läkare som leder till att patienter kanske inte alltid vågar fråga läkaren om sexualitet. De förklarade det med att det beror på att det finns en bild av läkare, som de mest välutbildade inom sjukvården. De har mest ansvar, men de kanske inte är de bästa på att tala om sexualitet med
patienter. Dels för att läkarna inte träffar patienterna lika frekvent, dels för att det ibland finns maktasymmetri läkare och patient emellan.
”Alla patienter träffar ju hela personalen…det är undersköterskor,
sjuksköterskor, läkare…och läkare tror jag är allra sämst att prata om det”
(Informant 6).
Personalen upplevde att de inför patienten inte kunde erbjuda hjälp, om de inte fick läkaren att skriva en remiss. Andra hade en annan uppfattning där de
upplevde att läkarna var duktiga på att uppfatta patienternas problem. De beskrev att när läkarna skriver en remiss omgående, så ser de att patienterna blir nöjda, då deras problem tas på allvar och att det sker något direkt.
”Jag tror att initiativet att tala om sex skall komma från läkaren oftare…Det skall inte ligga på patientens ansvar..det tror jag” (Informant 3).
Samtliga beskrev dock att de kände att det inte blir seriöst, om personalen vid enheten måste hänvisa patienten till vårdcentral eller husläkare för vård. Vårdpersonalen vill kunna erbjuda patienterna hjälp när de är på enheten. De upplevde att det är fel gentemot patienterna om de behöver söka sig någon annanstans inom sjukvården.
Personal beskrev att man är medveten om att äldre personer har en sexualitet. De uttrycker att det skett en förändring i synsättet inom sjukvården de senaste åren, när det gäller äldre personers sexualitet. Inom vårdpersonalen har detta
uppmärksammats, och de har tagit del av forskning för att kunna lära sig mer, så att patienternas behov kan bemötas. Personalen utryckte att det hela tiden finns en strävan inom enheten att bli bättre att möta frågor som rör sexualitet.
Personliga erfarenheter
Ibland hände det under intervjuerna att informanterna kom in på sexualitet utifrån deras privata perspektiv, även när det gäller patienter. Personalen förklarade att fakta som de förmedlar är i många fall sådant som vårdpersonalen tagit reda på själva. Det uttrycktes att det råder brist på praktisk litteratur som riktar sig till yrkeskåren. Att ge olika budskap till patienter kan undvikas om man har en utarbetad kunskapsbas för att förankra det man säger till patienterna.
”Ja jag tror det men jag tror samtidigt…Min teori är att… ja fast det är ju baserat på mina erfarenheter…lite vet man ju hur ens nära vänner har det eller…alltså man pratar ju om det och så” (Informant 1).
De nya generationerna
Vårdpersonalen beskrev att man tror att det kommer att ske en förändring i arbetet med sexualitet, när det sker ett generationsskifte inom professionen. De hoppas på att nya kollegor kommer att behandla ämnet på ett nytt sätt, något som kan leda till att professionen pratar mer öppet om sexualitet. Dock ansåg många i
personalen att det kan vara särskilt svårt att tala om sexualitet med patienter när man kommer som ung och ny till sjukvården.
Tips och råd som man ger till sina yngre kollegor är att dessa skall tala om ämnet på ett allvarsamt sätt. Vidare uttrycks att det finns mycket man bör ta i beaktning när det gäller sexualitet. Trots att det är ett viktigt ämne, så måste man läsa av om patienten vill tala om sexualitet. Samtliga ansåg att det måste finnas en lyhördhet, för att känna av hur patienten upplever situationen. Om man skall ta upp det, eller vänta ut, är frågor man brottas med i yrkesrollen.