Personalen rapporterade att de har önskemål om temadagar med föreläsare som har specialkunskap i området. För att få till en bra dialog mellan patient och personal, så behöver personalen ha kunskap och fakta. När det gäller
vidareutbildning önskar de lära sig mer om vilka effekter som mediciner kan ha på patienternas sexualitet. Man vill ha fakta för att kunna ge patienten bästa möjliga råd. En del anser att de skulle vilja ha utbildning i hur man samtalar om sexualitet, många belyser att det är själva plattformen. Personalen upplever att de ibland känner sig otrygga på grund av att de inte alltid vet vilka råd som lämpar sig bäst. Det finns exempelvis en kunskapslucka i vilka biverkningar som medicinerna ger. Personalen förklarade även att man inte är helt säker på hur läkemedelseffekter skiljer sig för kvinnor och män. Inom personalstyrkan finns det mycket god kompetens att tala med patienter om olika hälsoproblem, men när det gäller sexualitet känner en del att de inte är lika säkra på att tala om ämnet. Vidare hade personalen önskemål om att få lära sig olika tillvägagångssätt för hur man öppnar upp för att kunna tala om sexualitet. De utryckte också att de vill ha en kunskapsbas att stå på, som är kvalitetssäkrad. Med kvalitetssäkrad menas dels hur olika mediciner påverkar, dels hur lättare form av sexologisk rådgivning kan se ut.
Information
Delar av personalen önskade att det trycks upp faktamaterial i form av broschyrer som kan ligga framme på mottagningarna. Helst skall det finnas material som riktar sig till både patienter och vårdpersonal. Det finns en önskan om ett tryckt materiel som riktar sig till patienter och som kan leda till att öppna upp för att samtala om sexualitet.
Utbildning, broschyrer nån som man kan bolla med när bekymmer kommer upp…så man vet hur man skall bemöta det…och hur man skall skicka vidare dem så att säga. (Informant 5)
Beredskapsplan
Personalen ansåg att det skall utformas en beredskapsplan för hur personalen skall gå tillväga när de möter en patient som vill tala om ett sexuellt problem. I denna beredskapsplan önskar de att det skall finnas en tydlig ansvarsfördelning.
Vi har diskuterat det inom hela personalkategorin….och frågan lyfts upp allt mer och mer det gör den…och vi har ingen eller vad jag känner till…inga riktlinjer för hur vi skall gå tillväga med…lyfta upp problemet till ytan men det har diskuterats.
(Informant 9)
Det uttrycktes att det fanns ett behov av en tydlig handlingsplan med
ansvarsområden. Personalen vill veta vem som skall göra vad, och till vem inom verksamheten man skall vända sig till, när det handlar om sexualitet. Förslag är att man arbetar i team, bestående av läkare, sjuksköterskor och annan personal. De ansåg också att de även skulle vilja få större möjlighet till uppföljningar. De skulle vilja veta hur det gick för patienter som fått hjälp. Fungerande det att dra ner på mediciner, eller hjälpte det att gå till en urolog, och vad hände där?
Vårdpersonalen uppgav att det är av vikt att saker följs upp så att man kan bli bättre på att guida patienter med olika symptom till rätt instans. Personalen upplevde även att patienten ges olika möjligheter till hjälp, beroende på vilka i personalen, som denna har kontakt med. En del läkare skriver remiss till urologen, andra gör det inte. Likadant är det med utskrift av Viagra, vilket varierar beroende på vilken läkare det rör sig om i frågan.
Beredskap idag
Idag finns det ett utbildningsprogram vid enheten som handlar om att ge patienterna information, om hur de skall lägga upp sitt liv efter sjukdom. Inom detta program är både sjuksköterskor, läkare och sjukgymnaster involverade. Programmet fungerar bra enligt vissa i personalen, och mindre bra enligt andra. Dock ansåg personalen att sexualitet inte är något som det fokuseras på så mycket, inom detta program. De uttryckte att man inom programmet hela tiden kan bli
bättre, på att tala och upplysa om sexualitet. Personalen upplevde att det kan vara svårt att tala om sexualitet med patienter i grupp. Det flesta i personalen ansåg att det lämpar sig bättre att tala om sexualitet i form av enskilda samtal, dock råder det många gånger brist på samtalsrum. Personal som har mottagning upplevde att dessa tillfällen fyller en stor funktion, då man kan samtala enskilt med patienter. Samtliga ansåg att det finns en strävan inom enheten att utvecklas för att bli bättre att bemöta patienterna när det handlar om sexualitet.
Personalen beskrev dock att när det gäller sexualitet så råder det en avsaknad av vårdprogram. Handlar det om exempelvis kost eller smärta så finns det
välutarbetade vårdprogram för hur man skall gå tillväga, eller vart man kan vända sig. Upplever en patient sig stressad så kan man koppla in kuratorn, gäller det rökavvänjning så använder man sig av rök terapeuten. När det kommer till sexualitet är det inte lika klart till vilken instans personalen skall hänvisa en patient till.
Andra upplevde att man inom enheten har en mycket bra beredskap för att möta sexuell problematik, de vet vart de skall hänvisa och vad de skall säga till
patienten. Alla i personalen anser att sexualitet är en viktig fråga. En majoritet av personalen rapporterade att deras yrkesmässiga intresse har lett till att de någon gång lyft frågan, och upptäckt att det finns ett behov bland patienterna. På den vägen har man fortsatt, och blivit allt tryggare att samtala om sexualitet. Det är väldigt sällan någon upplevt att det skulle vara fel, att diskutera sexualitet med en patient.
Forum
Sexualitet finns på ett sätt, men är samtidigt frånvarande inom sjukvården. Beroende på vem i personalen som tillfrågas så ges det ibland olika svar om sexualitetens betydelse. Men nästan samtliga i personalen, oavsett
yrkestillhörighet, uttrycker att de vill ha ett samarbete med undersköterskor, sjuksköterskor och läkare när det gäller att arbeta med frågor som rör sexualitet. Personalen vill att det skall finnas möjligheter att dela med sig av erfarenheter, samt återkoppling av behandling, så att man kan bli bättre på att bemöta patienters frågor om sexualitet.
9 Diskussion
Denna studie har kommit med en rad olika intressanta teman. Syftet var att ta del av informanternas utsagor och ta del av deras erfarenheter och upplevelser av samtal om sexualitet med kardiologi patienter
9.1 Resultatdiskussion
Sexualitet är för många människor ett känsligt ämne att tala om. Men det finns från patienters sida önskemål om att kunna tala om sexuell problematik.
Sjukvårdspersonalen förefaller också vilja samtala om ämnet med patienter då de anser att sexualitet är något viktigt. Dock upplever vårdpersonalen att de behöver stöd i form av kvalitetssäkrad utbildning för att kunna möta patienters behov. Vidare önskar vårdpersonalen att det skulle finnas bättre förutsättningar för samtal i arbetsmiljön. Korta vårdtider och brist på samtalsrum var något som påverkade samtalet, menade delar av personalen.
Johnsson & Hamberg (2004) fann i sin studie att huruvida det finns avsatt tid, eller om läkaren verkar stressad, är något som många patienter anpassar sig till vid konsultation. Även Guthrie (1999) fann i sin studie att bristen på en långvarig kontakt ledde till att personalen undvek att tala om sexualitet. En hög arbetsbörda gjorde också att personalen upplevde att det inte hade tid till patienterna när det gällde sexualitet. Saunamäki, Andersson & Engström (2010) fann också att en stor majoritet av personalen ansåg, att det inte fanns tid att tala om sexualitet i arbetet. Dessa studiers resultat har stora likheter med vad vårdpersonalen i denna studie uttrycker.
Personalen upplever att de skulle kunna känna sig mer bekväma i samtal med patienter, om de hade mer kunskap. Personalen önskar även att debatt om sexuell problematik förs inom yrkeskåren, för att få rutiner för att kunna ge en god vård. Vad innebär begrepp som sexuell hälsa, och vilken betydelse har det för
patienterna, är något personal vill veta mer om. Vidare så var alla i personalen införstådda med att mediciner påverkar patienternas sexualitet, men man vill ha mer kunskap om hur mediciner påverkar, samt om de påverkar män och kvinnor
på olika sätt. Utbildning i form av temadagar efterfrågades av vårdpersonalen, men vem som skall utbilda, hålla temadagar eller genomföra en kvalitetssäkring är oklart.
Vidare verkar det inte spela någon nämnbar roll huruvida det är läkare eller sjuksköterskor som informerar. Dock är det en stor skillnad att läkare är de som skriver remisser, och på så sätt ser till att patienterna får hjälp i form av urolog eller Viagra. Därav är det ibland av betydelse vilken läkare som patienten har, för vilken typ av hjälp patienten får.
Trots att många i personalen uppger att de saknar kunskap, så anser jag att det finns en bred kunskap och mängder av erfarenhet hos delar av vårdpersonalen. När det handlar om sexualitet finns det olika former av strategier för att arbeta med sexuell problematik. Delar av personalen menar dock att arbetet som bedrivs inte är kvalitetssäkrat. Från ledning och institutioner råder det ibland oklara direktiv för hur arbetet kring sexualitet skall bedrivas.
Sexuell problematik tenderar att slinka mellan stolarna. Det är närvarande inom vården, men det finns fortfarande en bild av att sexualitet är något tabubelagt. Synen på sexualitet har länge varit att det är något som unga och främst friska människor skall ägna sig åt (Forsberg 2010; Lewin 2010). Det tyder dock på att det har skett en förändring i detta synsätt. Personal är medveten om att äldre människor är sexuellt aktiva. Dock är det så att när en individ är sjuk, så står sjukdomen i regel i centrum. Det finns inte mycket utrymme att tala om sexuell problematik som följd av sjukdomen.
Lewin (1991) pekar på att utbudet av informativ litteratur om sexualitet som riktar sig till sjukvårdspersonal är mycket sparsam. Denna studie har visat på att
personal efterlyser litteratur och broschyrer om sexualitet som riktar sig både till personal och till patienter. Personalen önskar att det tryckta materialet skall innehålla fakta om olika läkemedels biverkningar och effekter på sexualitet. Personalen vill också att litteraturen innehåller råd för hur ett samtal om sexualitet med patienter kan se ut. Broschyrer som riktar sig till icke-svensk talande vore också lämpligt.
Guthrie (1999) fann att sjusköterskors klädsel skulle inverka på huruvida
vårdpersonalen fann det jobbigt att tala om sexualitet med patienter. Inget i denna studie pekar på att yrkesklädsel påverkar arbetet på enheten. Det skall tilläggas att klädsel för män och kvinnor är ofta den samma inom den svenska sjukvården. Personalen i Sverige bär inte samma typ av kläder, som personal i Skottland gör. Enligt socialkonstruktivismen (Carabine 2004; Rosenberg 2002) blir det som människor kommer överens om för stunden en norm. Människor påverkas av dessa ofta underförstådda bilder (normer) av hur sexualitet skall vara för att den skall ses som normal. Men denna norm förändras och ifrågasätts hela tiden. Man måste alltid se sexualitet utifrån sin sociala, historiska, kulturella samt politiska kontext då sexualitet ständigt förändras och omformas. Samtalet kring sexualitet är en pågående utvecklande process. Genom att personal frågar, så får de mer kunskap och det sker en förändring. Det som anses vara passande eller opassande att samtala om idag med patienter, kan förändras imorgon.
Gagnon & Simon (2004) menar att individer förhåller sig till vad samhället anser vara normalt. I mötet med dessa värderingar och normer lär sig individen av sin omgivning vad som är önskvärt beteende eller inte. Det är svårt för en individ att agera spontant. Människor får olika manus som man förhåller sig till. Sexualitet är därför inte en biologisk drift utan det är socialt och kulturellt bestämt.
Personalen påtalar vid flera tillfällen att det är tabu att fråga om sexualitet, men ändå samtalar både personal och patienter om sexualitet. Det förefaller som att sexualitet enligt scripten bör vara tabubelagt, men hur tabu det egentligen är, är svårt att säga. Det talas trots allt om sexualitet, det skrivs remisser och det bedrivs behandling. Så är sexualitet så tabubelagt att det leder till att patienter inte får hjälp? Mitt resultat pekar att det kan vara svårt att tala om sexualitet. Dock så talar personal om sexualitet med patienter. Det verkar som att det är mer accepterat att tala om ämnet inom vissa kontexter. Personalen menar att det är lämpligare att tala med en patient enskilt. Det finns faktorer som tyder på att sexualitet är något högst privat, men det kanske inte är svårare att tala om, än andra känsliga saker så som alkohol och döden. Dock kvarstår en inställning hos några i personalen att det skulle vara svårt att tala om sexualitet med patienter. Därför verkar inte delar av vårdpersonalen uppfatta att de redan bedriver ett väldigt bra arbete utifrån ett sexuellt perspektiv. Att samtala om sexualitet är starkt styrt av script. Det finns normer för vad man skall säga, åt vem, när och hur (Rosenberg 2002).
Nakopoulou, Papaharitou & Hatzichristou (2009) fann att det fanns en rad olika teman som var av betydelse för hur sjusköterskor förhöll sig till sexualitet i arbetet. Subjektiva antagande om sexualitet, möjlighet att samtala om sexualitet, utbildning samt träningsmöjligheter att kunna öva sig var av betydelse. Vidare uppgav sjuksköterskor, oberoende av arbetsplats, att genus samt ålder påverkar dem huruvida de anser det lämpligt att tala om sexualitet med patienter. Även
Saunamäki, Andersson & Engström (2010) uppgav att äldre personal kände sig mer tillfreds att tala om sexualitet. Ju längre man arbetat ledde också till att personal var mer benägen och positiv till att lyfta upp ämnet. De sjuksköterskor som fått särskild utbildning i sexologi upplevde sig väl förberedda för att tala med patienter.
Forskarnas resultat har många likheter med vad jag finner i denna studie. Ålder hos personal men också hos patienter är ett script som påverkar samtalet om sexualitet. Det verkar å ena sidan som att det är lättare att tala om sexualitet om man är i samma ålder som patienten eller delar något annat i övrigt. Men å andra sidan berättar personalen att patienter har en tendens att vända sig till personal som arbetat en längre tid, samt vid specifika tillfällen när man möts enskilt. Ålder är även något som påverkar vårdpersonalens inställning till att samtala om sexuell problematik. Det är tydligt att ju äldre en patient är desto mer drar man sig från personalens sida att ta upp ämnet. Det råder alltså skilda meningar om vad som är mest lämpligt. Det jag funnit är att hur samtalet ser ut mellan patient och personal snarare beror på förtroende, än ålder och kön. Känner patienter och personal att det finns utrymme och ett intresse så kan man tala om sexualitet.
Personalen uppfattar det som att talet om sexualitet varierar mellan olika
generationer. Att yngre generationer skulle ha lättare att tala om sexuallitet är för många något självklart inom personalen. Även Forsberg (2010) menar att det finns en bild av det skulle vara mer okej för yngre människor att vara mer öppna samt söka nya erfarenheter när det gäller sexualitet.
Jag är inte övertygad om att så är fallet. Nyanställda har en förmåga att anpassa sig efter de normer som finns på en arbetsplats (se Lewin 2010). Så förändring kanske inte sker i den takt man skulle önska. Min tanke är att generationer kan spela en viss roll för att ändra på normer, men jag tror snarare att vad som anses vara normalt eller onormalt, passande eller opassande definieras i den kontext man befinner sig i. Individernas ålder är nog av liten betydelse för en
förändringsprocess.
Vårdpersonalen önskar kunna diskutera sexualitet naturligt, som allt annat som rör livet och kroppen. För att frågor som rör sexualitet skall bli naturligt bör man
diskutera ämnet på de arenor och kanaler som finns inom vården. Det är viktigt att man inom personalen tar del av kollegors erfarenheter och upplevelser, så man får en bred erfarenhet att grunda arbetet på. Mycket kunskap finns, och slipas den till, och förs fram i form av återkommande diskussioner så kommer personalen att bli trygga i själva. Då kommer också personalen kunna känna sig säkrare när de talar med patienter. Personalen uttrycker återkommande att det är viktigt att känna när det är passande att tala om sexualitet. Det råder en balansgång mellan att å ena sida ge kunskap, samt å andra sidan vid vilken kontext det är lämpligt. Personalen vill undvika att riskera att inte respektera patientens integritet.
Lewin (2010) menar att det vid en viss tidpunkt finns uppsatta sexuella spelregler som är svåra att bryta mot. Gör en individ det, riskerar denna att hamna utanför gemenskapen i samhället. Om tillräckligt många människor väljer att ställa sig utanför detta regelverk, så kommer synen på vad som anses vara ett önskvärt eller ickeönskvärt sexuellt beteende att förändras. Enligt Lewin så är det inte särskilt vanligt att en sådan förändring förekommer. Individen utvecklas genom
samverkan med andra människor. Genom omgivningen formas individens föreställningar om vad som är normalt eller avvikande.
Jag menar att Lewins synsätt är aningen statiskt. Personalen på enheten uppger att det skett en förändring i samtalet om sexualitet, sedan ämnet kommit upp i och med studien. Individer förhåller sig till scripten, men när tillfälle finns så reflekterar och samtalar individer om andra saker, som inte har med scripten att göra. Scripten är starka på en samhällelig nivå, men är de lika starka när det handlar om ett enskilt samtal om sexualitet. Jag tror att det sker en förändring inom sjukvården när det gäller att ta upp sexualitet. Genom att personalen samtalar så blir det också mer accepterat att ställa frågor som handlar om sexualitet, både från patientens och från personalens sida.
Öhman (2004) belyser att den svenska hälso- och sjukvården består till 81 procent av kvinnor på landstingnivå. Av sjuksköterskekåren är 7 procent manliga, medan 58 procent av läkarna är män. Öhman menar att genusfördelningen har betydelse för organisationen, genom att det påverkar arbetet. Det har i min studie
framkommit att det finns hierarkier mellan olika personal på enheten. Men det är inte tydligt hur dessa ser ut och påverkar arbetet. Dock skall man ta med i
beaktning, att om de hierarkier som verkar likna Öhmans beskrivning finns, så är det kanske inte helt lätt för personal att tala om hierarkierna, då man vill vara lojal med sina arbetskamrater, och visa på att det råder en god stämning på enheten. Vidare så talade personalen sällan om sina kollegor utifrån kön. Personalen hade dock förställningar om hur personal av motsatt kön arbetade med frågor som rör sexualitet. Det var dock svårt att slå fast hur hierarkierna såg ut och verkade på enheten. Inom varje personalgrupp fanns det olika ledare som verkade ha mer eller mindre att säga till om hur arbetet skulle skötas. Som nämnts var samtliga i personalen lojala med enheten, kollegor och arbetet som utförs.
Albinsson & Arnesson (2000) menar att undersköterskor, sjuksköterskor och läkare utgörs av tre olika yrkeskategorier. Varje yrkeskategori har sin egen kultur med normer och förväntningar. Undersköterskor och sjuksköterskor upplever sig som utbytbara, dels sinsemellan, men också för att de behandlas som ett kollektiv av läkare och patient. Läkarna framstår som en professionell grupp. Läkaren som individ tillskrivs autonomi, ansvar och frihet. Därför ses läkarna som unika individer och förväntar sig att också bli bemötta som sådana (Albinsson & Arnesson 2000). Det finns hierarkier inom vården vilket uttrycks av några i vårdpersonalen. Läkare har andra plikter än sjuksköterskor. Beroende på var i organisationen man befinner sig så har man olika skyldigheter och
arbetsuppgifter. Detta behöver inte vara något problem i sig. Det är viktigt att