Tala om sexualitet
Personalen ansåg att patienter och vårdpersonal generellt undviker att tala om sexualitet. De upplevde att sexualitet är förknippat med tabu men också med skuld och skam, och att det är en generell åsikt bland många människor i samhället. Det fanns uppfattningar om att tabu runt sexualitet håller på att förändras, att det är mer accepterat att tala om sexualitet idag.
En förklaring som personalen lyfte, var att det är skillnad mellan olika
generationer på hur man ser på, och talar om sexualitet. Åsikten fanns att yngre generationer skulle ha det lättare på något sätt att tala om sexualitet med patienter. Men personal beskrev dock, hur de som nyanställda inte visste hur de skulle hantera situationen, när det kom frågor om sexualitet från patienter. Ibland reagerade man med rodnad inför frågor som handlade om sexualitet, när man var ny i yrket. Efter några år så upplevde man att man blev bättre, och säkrare att tala om sexualitet. Detta ledde till att man som personal kunde möta dessa frågor utan att det kändes jobbigt. Personalen hoppades på att sexualitet idag är något som behandlas och tas upp som ämne, under läkar- och sjuksköterskeutbildningen. Detta för att de ansåg att det är av vikt att nyexaminerande skall ha mer kunskap, och erhållit träning i att tala om sexualitet. Åsikter fanns att det kan vara särskilt problematiskt för unga sjuksköterskor att tala om sexualitet.
”Är man yngre så kan det vara svårare att prata sex med någon…att man kan känna sig sexuellt trakasserad…alltså en äldre man som frågar mig om sex och jag är ung…han kanske bara vill prata sex med en ung tjej…och det är sådant man slipper efter åren går” (Informant 13)
Förtroende
Personalen förklarade att en långvarig kontakt med patienten påverkade
möjligheten till att få ett gott förtroende till patienten. Ett förtroende ledde till att man kan tala om sexualitet. Samtliga ansåg att förtroende mellan patient och personal är det allra viktigaste för att kunna tala om sexualitet, och förtroende måste byggas upp för att patienterna skall våga ta upp ämnet. Det är lika viktigt att ha förtroende till patienten, för att vårdpersonalen skall känna trygghet i att tala om sexualitet. Personal utryckte att det är ett problem idag, att hinna skapa ett förtroende, då korta vårdtider påverkar den tid som man har kontakt med patienten.
Genus, klass och etnicitet
Det framkom att det fanns en rad olika faktorer som påverkade samtalet om sexualitet i vården, som exempelvis patientens ålder, kön, klass och kulturell identitet. I vilken grad dessa aspekter påverkade samtalet var svårt att finna. Det fanns en uppfattning om att det är skillnad mellan mäns och kvinnors sexualitet. De uppgav att det var mycket ovanligt att tala om sexualitet med de patienter som var kvinnor. Majoriteten talade oftast enbart med de patienter som var män om sexualitet. En förklaring till detta kan bero på att de patienter som är män är den dominerande gruppen på enheten. Ett fåtal berättade att de drog sig för att tala om sexualitet med de patienter som var kvinnor. Uppfattningar fanns att de patienter som var kvinnor upplevde ämnet som något mer privat, gentemot de patienter som var män. Somliga uttryckte att de upplevde att det var av betydelse om personal och patient hade samma kön för att kunna tala om sexualitet, de ansåg att det kanske skulle vara mer lämpligt om patient och personal var av samma kön. Andra upplevde dock att det inte spelade någon roll om personal och patient hade samma kön. En majoritet ansåg att de patienter som är män har ett annat sätt att tala om sexualitet. Ofta hänvisade de till att det berodde på att det är en bild i allmänhet i samhället, att män har det lättare att prata om sexualitet. Upplevelsen fanns att kvinnor generellt inte pratar så mycket om sexualitet.
”Alltså män har en annan typ av jargong på något sätt…jag tror det är lättare för dom..för det är lite mer vad skall man säga tufft eller så på något
Att kunna bemöta patienters kulturella bakgrund är något som personalen också vill bli bättre på. En del av vårdpersonalen ansåg att det fanns större svårigheter, att tala om sexualitet, när det handlar om en patient med annan kulturell bakgrund, eller religiös åskådning. Personalen förklarade att de vill undvika att fördomar skulle påverka arbetet och kontakten med patienter. Personalen hade en
uppfattning om att kunskap och utbildning, leder till att fördomar försvinner inom yrkeskåren.
Tabu
Personalen beskrev ofta att sexualitet är tabu, eller något högst privat. De var lättare att fråga om andra livsstilsvanor så som motion och kost, än just sexualitet. De uppgav att det ibland även var svårt att fråga om andra livsstilsvanor, så som rök- och alkoholvanor trots att det är obligatoriskt. Personal uttryckte att det var ännu känsligare att fråga om saker som rör sexualitet. Förklaringar var att man i arbetet ville undvika att inkräkta på patientens integritet. Att då ta upp frågor som rör sexualitet, kunde ibland leda till att man riskerade att inkräkta på patientens integritet.
Tabu kring sexualitet påverkade ibland personalen själva, vilket ledde till att de upplevde att det är inte var helt enkelt att samtala om sexualitet. Några var osäkra på vilken roll man har, och hur man skall agera på ett professionellt sätt. Andra verkade känna sig väldigt trygga med att bemöta patienternas behov, och
upplevde det inte alls som något problematiskt. De i personalen som uppgav att de kände sig tillfreds, var i regel de som också stött på frågor om sexualitet från patienterna, i större utsträckning, jämfört med andra kollegor. Personalen beskrev även att frågor som rör sexualitet och döden, skulle kopplas till samtal om etik inom hela personalstyrkan. De upplevde att döden var ett ämne som det också kunde råda tabu om, trots att det är något som personalen verkligen möter i sitt arbete. Det fanns en uppfattning om att man borde tala mer om båda dessa ämnen. Ett fåtal beskrev att de ibland valde att undvika att tala om sexualitet, då de ansåg att de inte ville hamna i en diskussion där fokus på det medicinska, riskerade att försvinna.
”För att vi för ju journal …alltså jag vet när jag jobbade på… vi hade ju sex som en rubrik i journalen va…men det var det ingen som tog upp med
patienterna…fast vi hade en färdig mall att följa då”(Informant 12)
Inte bara det sexuella, utan också betona
närhet och ömhet
Några i personalen upplevde, att det ibland fästs stor vikt vid erektion och sexuell förmåga inom vårdarbetet. De påpekade att de i sitt arbete även betonar vikten för patienten, av att ha närhet och ömhet, under eller efter sjukdomen. De ansåg att det var av vikt för patientens livskvalitet, att man jobbade med sexualitet utifrån en helhetsbild, och inte då bara arbeta utifrån ett fokus på samlaget, utan även andra former av närhet. Att tala om ömhet och samliv var också en form av strategi för att närma sig sexualitetsämnet i mötet med patienterna.
”Det kanske skulle bli lättare för både patienten och personalen att ta upp ämnet om man talade om det som samliv….att återgå till ett normalt samliv…tala om närkontakt och kramar och smekningar…sen blir det kanske mer naturligt att komma in på sexualitet och samlag” (Informant 8).
Personalen beskrev att många patienter uttrycker att de upplever rädsla för att bli ansträngda under och efter sjukdomen. Ofta hjälper det patienten att då arbeta utifrån mindre, mer överkomliga och realistiska mål, som skall klaras av i
vardagen. Personalen ansåg att genom att arbeta på ett sådant sätt leder det till att patienten känner att det sker framsteg. Att då fokusera på samlag skulle kunna bli mer stressande för patienten.
”Att då tala om samlag är kanske inte lämpligt…utan bara stressande för patienten… mer du känner att du klarar detta att kramas och mysa… det är positivt att du orkar… det är ju skönt” (Informant 7)
Medicinsk information om effekter
Personalen rapporterade att man alltid upplyser om bieffekterna när det gäller mediciner. Har någon patient specifika frågor om ett visst läkemedel, hänvisar
man till FASS. En i personalen uppgav att den inte informerar om biverkningarna som medicinerna ger, då det inte ingick i dennes arbetsuppgifter. Det fanns en uppfattning bland vissa bland personalen att man tror och hoppas att det är läkarna som informerar patienterna om biverkningar. Andra i personalen beskrev att de tror att patienterna själva läser bi packsedeln eller kollar upp fakta på Internet. Vidare uttrycktes att det var svårt att tala om bieffekter för de patienter som var kvinnor, då man saknar kunskap hur medicinerna påverkar den kvinnliga kroppen.
Jag brukar tala om biverkningar rätt så ofta för mannen…men för kvinnan så vet vi inte vilka biverkningar det har...jag vet det inte i alla fall (Informant 12).
Personalen vet att patienter använder icke-receptbelagd Viagra trots att detta kan vara mycket farligt, i kombination med vissa mediciner som patienterna tar. De uppgav att de inte kan göra annat än att påvisa för patienterna att det är farligt att använda Viagra tillsammans med andra läkemedel. Personalen kände ibland en uppgivenhet inför patienters intag av icke-receptbelagt Viagra. De upplevde att det inte är bra för patienterna, och speciellt när det inte skrivs ut under
kontrollerade former av en läkare. De beskrev att Internet har blivit en form av självhjälpsapotek, något som kan få negativa konsekvenser för det medicinska arbetet. I arbetet hade de även stött på patienter som valt att sluta med sina mediciner, då de upplevt att biverkningarna påverkar deras sexualitet negativt. Personalen ansåg att detta var negativt, och några uppgav, en känsla av
maktlöshet, samt ett misslyckande från sjukvårdens sida, till följd av detta.