Masteruppsats Malmö högskola
30p Hälsa och samhälle
Masterprogrammet i Sexologi 205 06 Malmö
Hälsa och samhälle
Att samtala om
sexualitet
- VÅRDPERSONALS ERFARENHETER AV ATT
SAMTALA OM SEXUALITET MED PATIENTER
VID EN KARDIOLOGIENHET
Gustaf Hammar
Att samtala om
sexualitet
- VÅRDPERSONALS ERFARENHETER AV ATT
SAMTALA OM SEXUALITET MED PATIENTER
VID EN KARDIOLOGIENHET
GUSTAF HAMMAR
Hammar, G. Att samtala om sexualitet –Vårdpersonals erfarenheter av att samtala om sexualitet med patienter vid en kardiologenhet.
Masteruppsats i Sexologi 30 högskolepoäng.
Handledare: Eva Elmerstig
Abstract
Talking about sexuality
-Medical staffs´ experiences of conversations about sexuality with patients at a cardiology unit
The background of this essay is the taboo to talk about sexuality among people who suffer from some kind of illness. When a person gets ill and need medical attention, his or her life changes dramatically. The patients get treatment for their symptoms. The illness and treatment have often an influence on the patient’s sexuality. This study has taken place on a special medical unit for patients with cardiovascular diseases. The patients get treatment for eight weeks at the unit. It is very unusual that a patient is treated by a small team of medical staff during such a long time. This situation gives patients the opportunity to develop a trust and confidence that could lead to discussions about sexuality.But how do the doctors and nurses deal with patients regarding sexual problems?
The purpose of this study was to examine the medical staffs´ experience of conversations about sexuality with patients at a cardiovascular unit. A total of 13 medical staff was interviewed about their experiences concerning sexual problems in patients with cardiac disorders. The data was analyzed using latent content analysis. A number of categories were identified. Some staff have conversations with the patients about sexuality and some staff mean they do not have enough knowledge in the matter. Sometimes the staff is well prepared and sometimes they feel there is a lack of knowledge in dealing with problems concerning sexuality among patients. The staff had a wish for guidelines and more in-depth knowledge about sexuality, in order to be better prepared to deal with patient questions concerning sexuality.
Keywords: Sexuality. Talking about sexuality. Need for knowledge. Sexual scripts. Medical staff. Patients
1 Inledning ... 5
2 Att tala om sexualitet inom vården ... 6
3 Bakgrund ... 7
3.1 Sexologiska kunskaper hos sjukvårdspersonal ... 7
3.2 Svårigheterna med att prata om sexualitet inom vården ... 8
3.3 Förväntningar på sjukvårdspersonal ... 10
3.4 Sexualitet hos äldre ... 11
3.5 Definitioner ... 14
Sexuellt problem ... 14
Sexuell dysfunktion ... 14
Nedsatt sexuell förmåga ... 14
4 Syfte & Frågeställningar ... 14
4.1 Syfte: ... 14 4.2 Frågeställningar: ... 15 5 Material ... 15 6 Teoretiska utgångspunkter ... 15 6.1 Teori ... 15 6.2 Sexuella script ... 16 6.3 Socialkonstruktivism ... 16
6.4 Att begreppsliggöra idéerna ... 18
6.5 Organisationsteori ... 18
6.6 Makt och beroendeförhållande ... 19
7 Metod ... 20
7.1 Metoder för- och nackdelar ... 20
7.2 Undersökningsprocedur, datainsamling, datas karaktär samt hantering av data ... 21 Kontext ... 22 Forskningsetiska överväganden ... 23 7:3 Intervjuer ... 24 7.4 Intervjuguide ... 26 7.5 Fokusgrupper ... 27 7.6 Dataanalys ... 28
Tillvägagångssätt i denna studie ... 29
Trovärdighet och tillförlitlighet ... 30
Överförbarhet och generalisering ... 30
8 Resultat ... 30
8.1 Samtalet ... 31
Tala om sexualitet ... 31
Förtroende ... 32
Genus, klass och etnicitet ... 32
Tabu ... 33
Inte bara det sexuella, utan också betona närhet och ömhet ... 34
Medicinsk information om effekter ... 34
8.2 Personalen ... 35
Personalens erfarenheter av att möta sexualitet ... 35
Hur personalen skulle vilja tala om sexualitet ... 36
Kunskap och yrkesroll ... 36
Personliga erfarenheter ... 38
De nya generationerna ... 38
8.3 Patienterna ... 39
De patienter som är män ... 39
Vem vänder sig patienterna till ... 40
Hur patienter tar upp sexualiteten ... 40
Patientens anhöriga ... 40
8.4 Personalens förslag och åtgärder ... 41
Utbildning ... 41 Information ... 41 Beredskapsplan ... 42 Beredskap idag ... 42 Forum ... 43 9 Diskussion ... 44 9.1 Resultatdiskussion ... 44 9.2 Metoddiskussion ... 54 10 Konklusion ... 55 Referenser ... 56
1 Inledning
Samtalet om sexualitet har varierat över tid och för många är det ett ämne som upplevs som mycket privat. Sexualitet finns, stundtals brinner den inom varje individ, ibland råder totalt avsaknad. Oavsett ungdomen, barnets tidiga år eller ålderns höst handlar livet i mångt och mycket om kärlek och intimitet. Att bli förstådd, sedd, samt bekräftad utan att riskera att bli avvisad är för många en måttstock på hur jaget ses och uppfattas. Människor vill kunna uttrycka sina begär och ändå mötas av respekt utan att förminskas eller omyndigförklaras.
Dock är människan under olika delar av livet förpassad att låta omgivningen avgöra vad som är önskvärt eller opassande. Från att individen är liten så är det äldre som påverkar hur den nyfödde har möjligheter att forma sitt liv. Under hela livet utsätts och prövas individen. Det kan vara av personer med makt eller hur samhället anser att vi bör vara. Vid sjukdom eller på dödsbädden så finns risken att andra människor avgör vad som är tillåtet eller inte.
Inom vården talas det ibland om mycket privata områden, men det kanske inte alltid är så lätt att tala om sexualitet. Hjärtsjukdom och dess olika
behandlingsmetoder kan påverka individers sexualitet. När patienter vårdas en längre tid kan förtroende skapas mellan patient och personal som gör att patienten har lättare att ta upp frågor kring sexualitet. Dock kan personal känna otillräcklig kunskap och beredskap för dessa frågor. Hur vårdpersonal känner inför att tala om sexualitet med kardiologipatienter är vad denna studie handlar om.
2 Att tala om sexualitet inom vården
Lundberg (1991) anser att nästan alla sjukdomar kan påverka människors möjligheter att uttrycka sin sexualitet och uppleva sensualitet. För individer är sällan sexualiteten problemfri. Vårdsökande bär med sig sina problem in i
sjukvården men samtidigt kan sjukdomen även ha skapat nya svårigheter. Vidare menar Lundberg att litteratur om den mänskliga sexualiteten växt enormt under 1980-2000- talet. Dock hävdar Lundberg (1991) att kunskaperna i sexologi är bristfälliga hos den svenska vårdpersonalen. Att kunskap saknas visar sig speciellt när det handlar om att besvara frågor från patienter gällande sexualitet som inte är så vanligt förekommande (Lundberg 1991). Ofta vänder sig patienter i liten omfattning till personalen när det rör sig om frågor kring sexualitet. Det finns naturligt många olika anledningar till detta. Lundberg menar att patienten inte tror att det är tillåtet att fråga om saker som inte rör själva sjukdomen som ibland handlar om liv och död. Sexualitet upplevs vara alltför banalt att fråga om när en patient är sjuk. I vissa fall tror inte patienten att personalen har kunskap eller för den delen orkar samtala om sexualitet. Lundberg pekar på att det är i hög grad värdeladdat och tabubelagt att tala om sexualitet. Personalen i sin tur undrar vad omgivningen kommer att säga om de pratar om sexualitet med en patient
3 Bakgrund
3.1 Sexologiska kunskaper hos
sjukvårdspersonal
Utbudet av informativ litteratur om sexualitet som riktar sig till sjukvårdspersonal är mycket sparsam. Det finns en mängd litteratur som behandlar sexualitet på olika nivåer i samhället, men facklitteratur som riktar sig till sjukvårdspersonal saknas. Att det finns ett behov råder det ingen tvekan om (Lundberg 1991). Lundberg belyser att det egentligen inte finns några officiella anvisningar, som riktar sig till personal inom sjukvården. Vem som har ansvar för att personal skall kunna tillgodose patienternas behov, efter bästa möjliga förmåga är inte alltid tydligt formulerat. Det finns sexologisk kunskap hos sjukvårdspersonal, som används i mötet med patienter när det gäller frågor av sexologisk karaktär, men vad denna kunskap baseras på är aningen oklart, då det saknas anvisningar för sjukvårdspersonal (Lundberg 1991).
Hulter (2004) menar att det är svårt för vårdpersonal att genomföra en sexuell anamnes, då ämnet är tabubelagt. Vidare hävdar Hulter att den sexuella
anamnesen utgör grunden, för utredning av det sexuella problemet hos en patient. Därför bör sexuella symtom ses som vilket annat sjukdomssymtom, för att
undvika att det blir tabubelagt. Under anamnesprocessen kartläggs hur patientens situation ser ut idag, samt hur den varit tidigare. Ju mer grundlig anamnes, desto mer ledtrådar kommer fram, om vilka kroppsliga faktorer som kan innefattas i problemet. Efter anamnes och somatisk utredning, är det viktigt att kunna erbjuda sexologisk behandling. Hulter anser vidare att sexuella frågeställningar är svåra att hantera för all vårdpersonal, oavsett utbildning.
Vidare pekar Skansgård et al (1998) på att läkare och sjuksköterskor har samma informationsplikt, när det gäller olika behandlingar och dess konsekvenser. Detta innefattar också att information ges om konsekvenser som rör sexuell
sjuksköterskor, att en stor majoritet undvek att tala om sexualitet. Detta trots att sjuksköterskorna hade det som uppdrag i sin yrkesroll.
3.2 Svårigheterna med att prata om
sexualitet inom vården
Det finns flera studier som tar upp svårigheterna, med att samtala om sexuella problem, mellan sjukvårdspersonal och patienter. Hartman & Burkart (2006) undersökte i sin studie, hur tyska patienter över 30 år med erektionssvårigheter ställde sig till sexologisk konsultation. Bakgrunden till studien var att många patienter upplevde det svårt att samtala kring sexuell problematik, trots att dessa upplevde sig vara i behov av behandling. Även en del terapeuter uppgav, att det skulle vara känsligt att diskutera sexualitet med sina patienter. Forskarna
undersökte om patienter kunde tala med läkare, terapeut, eller annan vårdpersonal om frågor som rör sexualitet. Studien pekar på att det finns olika strategier för att kunna öppna upp ett samtal. Det kan ibland vara lämpligt att tala om patientens fysiska tillstånd för att få igång en dialog. Men det är också bra att ställa frågor som rör sexualitet, direkt i ett samtal med en patient. Vidare visade det sig att en stor majoritet av patienterna upplevde det som positivt att läkaren tog upp sexualitet. Patienterna upplevde att allmänläkare hade tillräcklig kompetens, för att driva frågor och behandling rörande sexualitet. En läkare behöver således inte vara specialistutbildad för att arbeta med sexualitet, enligt patienterna. Vidare fann forskarna att det är av vikt att sexualitet är ett ämne, som tas upp på läkar- och psykologutbildningar. Detta för att blivande vårdpersonal skall få träning tidigt i att tala om sexualitet.
Johansson & Hamberg (2004) pekar på att patienter önskar att läkaren skall vara kunnig, engagerad, samt intresserad av patientens livsvillkor. Vidare är det av vikt att läkaren för en dialog om olika behandlingsalternativ. Läkare, som patienter beskriver som dåliga, anses vara dominerande, nedlåtande eller visar ointresse för patienten som person. Huruvida det finns avsatt tid eller om läkaren verkar stressad, är något som många patienter anpassar sig till vid konsultation.
Ofta är studier som rör samtal om sexualitet inriktade på läkares samtal med patient när det rör frågor av sexuell karaktär. Studier som belyser sjuksköterska och patient råder det större brist på. Men det är ett område som det skett mer forskning om de senaste 10 åren.
Saunamäki, Andersson & Engström (2010) tillfrågade 100 stycken svenska sjuksköterskor om hur de förhöll sig till sexualitet i sin yrkesroll. Forskarna fann i sin studie, att flertalet av de tillfrågade, ansåg att de hade kunskap om hur
patienters sexualitet kunde påverkas genom sjukdom. Ungefär två tredjedelar uppgav, att de kände att de var tillfreds att tala om sexualitet. Samma antal menade att det även var sjuksköterskans ansvar att diskutera sexualitet. En stor majoritet ansåg dock att det inte fanns tid att tala om sexualitet i arbetet. Mer än hälften ansåg att de hade för lite kunskap, för att kunna bemöta patienternas frågor. Vidare framkom det att äldre personal kände sig mer tillfreds att tala om sexualitet. Ju längre man arbetat, ledde också till att personal var mer benägen och positiv, till att lyfta upp ämnet. De sjuksköterskor som fått särskild utbildning i sexologi, upplevde sig väl förberedda för att tala om sexualitet med patienter. Studien pekar på två aspekter som påverkar samtalet om sexualitet. Dels påverkar personalens ålder, och dels personalens utbildning, hur benägen man är till att tala om sexualitet i sin sjuksköterskeroll (ibid).
Nakopoulou, Papaharitou & Hatzichristou (2009) genomförde en studie bland grekiska sjuksköterskor. Syftet var att undersöka hur personalen förhöll sig till sexualitet i det vardagliga arbetet. I studien deltog 44 stycken sjuksköterskor. Forskarna fann att det fanns en rad olika teman som var av betydelse. Subjektiva antagande om sexualitet, möjlighet att samtala om sexualitet, utbildning samt träningsmöjligheter att kunna öva sig, var av betydelse. Vidare fann man också att grekiska sjuksköterskor uppgav, oberoende av arbetsplats, att genus samt ålder påverkar dem huruvida de anser det lämpligt att tala om sexualitet med patienter. Sjuksköterskorna efterfrågade mer utbildning inte bara sexologiskt, utan man ville även ha träning i samtalsteknik för att tala om sexualitet.
Waterhouse & Metcalf (1991) fann i sin studie att 92 % av de tillfrågade patienterna, hade en positiv attityd gentemot att sjuksköterskor samtalade om
sexuell problematik med patienter. Att läkare tog upp sexuell problematik ansågs enbart vara positivt av patienterna.
3.3 Förväntningar på sjukvårdspersonal
Guthrie (1999) fann i sin studie av skotska sjuksköterskor en rad aspekter som påverkade sjuksköterskors benägenhet att tala om sexualitet. Sjuksköterskans yrkestitel var en aspekt, som påverkade möjligheten att arbeta med sexualitet. Ju högre upp i hierarkin man befann sig, desto svårare var det att skapa en kontakt till patienten. Som avdelningschef hade man andra uppgifter som tog tid från patientkontakten. Bristen på en långvarig kontakt ledde till att personalen undvek att tala om sexualitet. Även en hög arbetsbörda, gjorde att personalen upplevde att de inte hade tid till patienterna när det gällde sexualitet. Sjuksköterskorna istudien upplevde, att det bland allmänheten fanns en viss föreställning om
sjuksköterskor. Denna föreställning innebar att sjuksköterskor objektifierades som ett sexobjekt, på grund av medias framställning, samt av yrkeskårens
arbetsklädsel. Det är av vikt att betona att sjuksköterskors arbetsklädsel varierar från land till land. I Sverige har oftast personalen oavsett kön, likadana
arbetskläder.
”There’s always a stigma attached to a nurse, isn’t there? I mean, all the comedy acts and all you see is the nurse with stockings and the high-heeled shoes and the massive boobs”(Guthrie 1999:318).
Alla 10 i studien uppgav att de blivit utsatta för någon form av sexuella
trakasserier. Huruvida det berodde på kläder eller annat framkom inte i studien. Vidare fann Guthrie (ibid) att sjuksköterskorna upplevde att deras arbetsmiljö omfattade stora inslag av fysisk beröring och kontakt. Detta var de visserligen vana vid, men sjuksköterskorna upplevde att detta skulle få en annan betydelse om man skulle tala om sexuell problematik med patienter. Även
sjuksköterskornas uppväxtmiljö, påverkade dem hur benägna de var att tala om sexualitet med patienter.
Johansson & Hamberg (2004) menar att ett genusperspektiv är viktigt att ha i åtanke, när det handlar om konsultation med patienter. Är det en läkare som är man och patienten en kvinna, så finns det en rad olika aspekter som kan påverka mötet. Läkare sitter på en kunskap som inte patienten har. Ett läkar- och
patientmöte är aldrig jämställt, menar forskarna. Det finns en maktasymmetri avseende expertis, kunskap och behov. Klass, utbildning och språk är saker som påverkar mötet mellan läkare och patient. Forskarna hävdar att istället för att använda begreppet makt, så talar man hellre om auktoritet, när det handlar om mötet. Attribut som den vita rocken, stetoskopet och ett stort skrivbord ger läkaren ett överläge gentemot patienten. Läkaren vill inte nödvändigtvis ha, eller skaffa sig dessa maktattribut, men våra kulturella och samhälleliga föreställningar laddar läkaren med en makt som måste förvaltas. Johansson och Hamberg (2004) pekar på att om det är en läkare som är man och patienten är kvinna, så innebär
könstillhörigheten att läkarens maktposition förstärks ytterligare. Något som beror på mannens överordnade position i samhället som helhet, vilket sammanfaller med läkarens överordning i konsultationen. Dock menar författarna att det inte alltid är så att läkaren kan bestämma i konsultationen. Trots sin underordnade maktposition kan patienten ifrågasätta och gå emot läkarens förslag. Det visar t.ex. sig när läkare och patient känner varandra, vid hembesök, eller att patienten hänvisar till andra personer med kompetens.
”Min granne som är professor i neurokirurgi sa att jag borde gå till min läkare och få en remiss till röntgen för detta” (Johansson & Hamberg 2004:119).
Dock menar forskarna att det finns en fara i att upprepa stereotyper av manliga och kvinnliga patienters eller läkares beteenden. Patienter beter sig olika när de möter läkare beroende på vilka förväntningar de har. Samma beteende hos en läkare som är kvinna eller man kan uppfattas och värderas på olika sätt.
Genuspersperspektiv handlar inte om enkla svar om vilken roll genus spelar in. Men genom att sjukvårdpersonal diskuterar genusaspekter i konsultation, kan man bli bättre på att möta patienter (Johansson & Hamberg 2004).
Enligt Statistiska centralbyrån (2010) ökar medellivslängden bland Sveriges befolkning. Människor lever allt längre och är också sexuellt aktiva, även i äldre åldrar. Det är en viktig aspekt att ha med i åtanke när det gäller
sjukvårdspersonals möjligheter att tala om sexualitet med patienter.
Skoog (2010), pekar på att äldre personers sexualitet länge varit ett tabubelagt ämne och möts av fördomar. Länge har det ansetts att äldre personer inte skulle vara sexuellt aktiva, vilket är en vanlig fördom. Studier bland äldre pekar dock på, att trots ålder är många 65-85- åringar sexuellt aktiva. Vetenskapliga studier har samfällt påvisat att sexuella behov och förmåga kvarstår i de högsta åldrarna. Sexualiteten är precis som för yngre, viktigt hos äldre, för att man skall känna livskvalitet (Skoog 2010).
Lindau et al (2007) undersökte i sin studie, sexuell aktivitet hos amerikaner mellan 57-85 år. Undersökningsgruppen bestod av 3005 personer, där 1550 var män och 1455 var kvinnor. Forskarna fann att var fjärde kvinna, och varannan man mellan 57-85, haft någon form av sexuell aktivitet det senaste året. Det visade sig att det var mest förekommande att man hade sex mellan 2-3 gånger i månaden. Samma siffror gällde också onani, oavsett om man hade partner eller inte. De som valde att inte svara på frågan var 14 procent. Den vanligaste orsaken till att männen inte kunde ha sex, var erektionsproblem. Bland kvinnorna var det torra slemhinnor, oförmåga att få orgasm eller brist på lust som påverkade sexualiteten. Kvinnor som befann sig i ett fast förhållande uppgav i högre utsträckning, att de hade bristande lust. När det gällde frågan om de tog någon form av läkemedel, för att öka sin sexuella lust, uppgav 14 procent av männen och en procent av kvinnorna att de gjorde det. Bland männen uppgav 38 procent, och 22 procent av kvinnorna, att de talat med en terapeut om sexualitet sedan de fyllt 50 år. Vidare fann forskarna att hälsa och tillgång till partner är något som påverkar undersökningsgruppens sexuella aktivitet. Att leva i en fast relation innebar inte att individen nödvändigtvis var mer sexuellt aktiv. Personer som hade korta sexuella förbindelser var även de sexuellt aktiva i högre ålder (Lindau et al 2007).
Nasubum, Sing & Pyles (2003) fann i sin studie att kvinnor i åldern 65 år och uppåt, upplever liknande problem när det gäller sexuell hälsa, som yngre kvinnor. Sexualitet skiljer sig inte i någon större grad beroende av ålder. Studien bygger på 964 kvinnor som regelbundet besökte en gynekologisk mottagning. Av dessa var 163 stycken (17 %) över 65 år. Syftet med studien var att finna vilka erfarenheter kvinnorna upplevde, när det gällde att diskutera sexualitet med en terapeut.
Forskarna fann dels att terapeutens bemötande spelade roll, men att samma former av frågor ställdes av patienterna, oavsett deras ålder. Patienterna önskade att personalen de mötte på mottagningen skulle vara lyhörda, och kunniga, i att diskutera sexuell hälsa. Det var av vikt att terapeuten lyfte ämnet, för att patienten skulle känna sig trygg att tala om sexualitet. Patienterna önskade även att
terapeuten erbjöd ett uppföljningsbesök, så att patienten hade möjlighet att återkoppla från tidigare besök. Gruppen över 65 år kände att åldersskillnad är något som försvårade samtalet om sexualitet, med en terapeut. För att överbygga detta önskade man att yngre terapeuter bör vara särskilt noggranna, och
uppmärksamma på att lyfta frågor som rör sexualitet, när de möter äldre patienter. Dessa resultat kan tolkas på olika sätt. Äldre människor är idag kanske mer
sexuellt aktiva än på 1970-talet. Å andra sidan kan det vara så att samma åldersgrupp var lika sexuellt aktiva då med, men att skillnaden är att idag vågar äldre tala om det (jmf Thomassen 2007). Här uppkommer vikten av att kunna få tillåtas att tala om sexualitet.
Tidigare forskning visar på att det är av vikt för patienter att tala om sexualitet, oavsett ålder. Patienter önskar att personalen de möter lyssnar, har kunskap och kommer med råd.
Som nämnts i flera studier, så finns det en mängd problem när det handlar om att kunna tala om sexualitet inom vården. Det finns uttryckta behov från patienter att sjukvårdpersonal skulle ha möjlighet att arbeta med dessa frågor på ett bättre sätt, men det finns också kunskaper och strategier inom sjukvårdsyrket. Tidigare forskning har påvisat att personalen har olika möjligheter att arbeta med sexualitet, beroende på yrkesroll. Vidare är även hierarkier inom vården något som påverkar arbetet, samt bemötandet av patienters frågor. Hur dessa kunskaper och strategier ser ut bland vårdpersonal, är vad denna uppsats handlar om.
3.5 Definitioner
Sexuellt problem
Hulter (2004) menar att det kan ske förändring i det sexuella utan att det behöver vara ett problem. Ett problem uppkommer först när någon upplever det som ett problem. Människor som inte har något intresse av sexualitet eller inte har lust till sex behöver inte uppleva detta som något problem.
Sexuell dysfunktion
Brattberg & Hulter (2002) anser att upplevelsen av sexuell dysfunktion (sexuellt problem) utgår från patientens subjektiva upplevelse av bristande förmåga. Vidare kan sexuell dysfunktion innefatta nedsatt lust, fysiska, psykiska störningar samt medicinska effekter som påverkar den sexuella funktionen. Även farmaka som används vid sjukdom påverkar i många fall den sexuella funktionen (Lundberg 2002).
Nedsatt sexuell förmåga
Fugl-Meyer (1998) fann i sin studie att en person som har en långvarig sjukdom eller varaktig skada inte behöver vara otillfreds med sexlivet. Sexualitet behöver inte vara ett problem vid ohälsa enligt Fugl-Meyer. Men sjukdom eller medicinsk behandling kan leda till nedsatt sexuell förmåga. Dock kan individen trots detta känna sig tillfreds med sitt sexliv.
Fugle-Meyers resonemang är väsentligt när det gäller mötet med patienter. Det finns patienter vars sexualitet påverkas, eller förändras vid sjukdom. Men det behöver inte vara ett problem för individen i fråga. Det är av vikt att
sjukvårdpersonal är medveten om detta när de möter patienter.
4 Syfte & Frågeställningar
4.1 Syfte:
Att studera vårdpersonals erfarenheter av samtal kring sexualitet med kardiologpatienter.
4.2 Frågeställningar:
-Hur ser samtalet om sexualitet ut inom vården?
-Vilka strategier finns?
-Vilka behov/önskemål finns inom personalstyrkan? -Finns det någon kvalitetssäkring i den information som ges av personal till patient?
5 Material
Studien baseras på 13 stycken intervjuer med sjukvårdspersonal vid en
kardiologienhet. Intervjuerna har skett i ett enskilt rum på en medicinklinik i södra Sverige. Tiden för intervjuerna har varierat mellan 30 till 50 min. Intervjuerna har spelats in digitalt på diktafon, och sedan transkriberats, därefter tolkats och analyserats.
6 Teoretiska utgångspunkter
6.1 Teori
”En första allmän karakterisering är att en teori är en abstrakt förenkling av verkligheten. Den beskriver och underbygger regelbundna samband mellan fenomenen och ordnar fakta till en meningsfull helhet. Teorier uttrycker något allmänt, något allmängiltigt, som skall förklara eller öka förståelsen av ett fenomen” (Thomassen 2007).
Eliasson (1995) menar att när vi väljer perspektiv måste vi försöka se
sammanhang, samt samband mellan historiska-strukturella förhållanden, så som människors vardagliga villkor, liv, arbete, handlingar, kunskaper, behov och subjektiva handlingar. Vidare anser Eliasson (1995) att forskaren väljer sida och perspektiv. Men detta är något man kan göra mer eller mindre uttalat. Eliasson är dock av åsikten att skenbar neutralitet inte bara döljer forskarens
6.2 Sexuella script
Sexuella script utgår ifrån att det inte finns någon naturlig sexualitet. Individer förhåller sig till vad samhället anser vara normalt. I mötet med dessa värderingar och normer lär sig individen av sin omgivning vad som är önskvärt beteende eller inte. Det är svårt för en individ att agera spontant. Människor får olika manus som man förhåller sig till. Sexualitet är därför inte en biologisk drift, utan det är socialt och kulturellt bestämt (Gagnon & Simon 2004).
Gagnon & Simon (2004) menar att det finns tre olika nivåer av script:
Kulturella, vilka handlar om vilka övergripande värderingar som råder i
samhället.
Interpersonella, dessa handlar om hur man strukturerar relationerna mellan
människorna.
Intrapsykiska, talar om för individen hur man bör handla och reagera i en
viss bestämd situation.
Vad innebär då ett sexuellt script?
Det kan handla om vem man får ha sexuellt umgänge med. Vad är acceptabelt eller oacceptabelt sexuellt? Vid vilka tillfällen anses det vara lämpligt att tala om sexualitet? Men också när det är rätt att ha sexuellt umgänge. I Sverige har det länge varit okej att ha sex med någon som man är kär i, ett ganska tydligt exempel på ett sexuellt script. Det är viktigt att
tillägga att dessa script förändras över tid och ser olika ut i olika samhällen (Gagnon & Simon 2004).
Sexuell scriptteori har likheter med social konstruktivism som beskrivs i följande stycke.
6.3 Socialkonstruktivism
Begreppet social konstruktion innebär att människor skapar verkligheten. Man agerar sedan i denna verklighet. Sexualitet skapas alltså genom människors
subjektiva medvetande. Det som människor kommer överens om för stunden blir norm. Människor påverkas av dessa ofta underförstådda bilder (normer) av hur sexualitet skall vara för att den skall ses som normal (Rosenberg 2002). Denna norm förändras och ifrågasätts dock hela tiden. Man måste alltid se sexualitet utifrån sin sociala, historiska, kulturella samt politiska kontext då sexualitet ständigt förändras och omformas. Queerteorin är exempelvis ett förhållningssätt som verkar och utmanar dagens samhälleliga normer om sexualitet. Problemet med att sexualitet konstrueras, är att det är personer med makt som ger sig
tolkningsföreträde och kan bestämma vad som är rätt eller fel sexualitet. Detta kan leda till att människor utan tolkningsmakt, kan förtryckas eller inte har en chans att påverka normen (Rosenberg 2002).
Carabine (2004) menar att socialkonstruktivismen förkastar alla universella, historiska och kulturella definitioner av sexualitet. Samma fysiska sexuella handlingar må ha olika kulturella och sociala betydelser eller konsekvenser förknippade med sig. Detta beror på hur handlingar kategoriseras och förs in i olika sociala kontexter, samt under vilken tidsaspekt. Carabine hävdar att ett socialkonstruktivistiskt perspektiv kring sexualitet ser ut som följande:
För det första förkastar och utmanar förhållningssättet att det skulle finnas någon naturlig sexuell essens. För det andra intresserar sig socialkonstruktivism snarare för hur en individ kan utveckla sin egen sexuella identitet, snarare än sexuell aktivitet. Att skapa en sexuell identitet är en kamp mellan vad samhället säger att en individ bör vara, samt hur individen själv vill vara. För det tredje fokuserar socialkonstruktivismen på sociala betydelser av hur en individ förhåller sig till sexuella handlingar, beteenden, känslor, relationer samt begär. Det är inte bara individen själv som avgör vad som är sexuellt eller inte. Samhället har
förhållningssätt som avgör vad som är sexuellt eller inte. Dessa måste individen även förhålla sig till. Betydelsen som sexualitet får är beroende av social, kulturell samt historisk kontext. Socialkonstruktivism lägger fokus på vad som anses vara sexuellt eller icke-sexuellt. Därför får kontexten stor betydelse. Något som anses vara sexuellt i en viss kontext upplevs kanske inte alls som sexuellt i en annan kontext. När man får tala om sexualitet beror således på vilken kontext man befinner sig i (Carabine 2004).
6.4 Att begreppsliggöra idéerna
Thomassen (2007) menar att det är en skillnad när något är ”konstruerat” eller ”verkligt”. Talar man om att barnmisshandel är socialt konstruerad, handlar det om en idé om barnmisshandel. Vårt sätt att begreppsliggöra vad barn utsätts för uppstod vid en viss tidpunkt. Begreppets betydelse kom senare att utvecklas. Det betyder inte att barnmisshandel inte fanns tidigare, utan det är vårt sätt att
begreppsliggöra, betrakta och förhålla oss till detta, som konstruerar
barnmisshandel som ett fenomen. Genom att sätta begrepp på idéer så blir det verkliga fenomen, som människor kan samtala om. Nya perspektiv gör det möjligt att blottlägga och finna fenomen som man tidigare inte var uppmärksam på.
6.5 Organisationsteori
Öhman (2004) belyser att den svenska hälso- och sjukvården består till 81 procent av kvinnor på landstingnivå. Inom landstingen är 7 procent av sjuksköterskorna män, medan 58 procent av läkarna är män. Detta förhållande har betydelse för organisationen, genom att det påverkar arbetet. Hälso- och sjukvården beskrivs ofta som en hierarkisk arbetsorganisation. Denna hierarki mellan och inom yrkesgrupper präglas ofta av interna kulturer och värderingar, som underordnar kvinnor. Män och kvinnor arbetar därför ofta med olika arbetsuppgifter. Man verkar också på skilda platser inom arbetsorganisationen. Inom hälso- och sjukvården finns det både en vertikal och en horisontell arbetsfördelning. Den vertikala arbetsfördelningen återfinns i en hierarkiskt ordnad organisation. Modellen bygger på att utbildningsnivå, ansvar, kompetens och därmed också makt, status och löner är knutna till vart i hierarkin någon befinner sig. En sådan vertikal arbetsfördelning råder mellan läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster samt arbetsterapeuter. Den horisontella arbetsfördelningen handlar om vem som gör vad inom olika yrkesgrupper. Detta kan visa sig så att kvinnor tenderar att söka sig till vissa specialiteter inom läkaryrket, än vad deras manliga kollegor gör (Öhman 2004).
Bauman (1990) talar om den kulturella koden. Överför man det i ett
förstå hur kulturen formar organisationen. De som har insikt om
organisationskulturens normer och värderingar får ett optimalt utrymme till handling. Vet individen om vilka oskrivna regler som gäller i interaktionen emellan människor i en specifik kontext, så får denna individ stort
handlingsutrymme. Överförs detta till hälso- och sjukvården så innebär kulturella universalia att det finns inom organisationen ett specifikt medicinskt språk och förutbestämda roller i systemet. Albinsson & Arnesson (2000) menar att undersköterskor, sjuksköterskor och läkare utgörs av tre olika yrkeskategorier. Varje yrkeskategori har sin egen kultur med normer och förväntningar.
Undersköterskor och sjuksköterskor upplever sig som utbytbara, dels sinsemellan, men också för att de behandlas som ett kollektiv av läkare och patient. Läkarna framstår som en professionell grupp. Läkaren som individ tillskrivs autonomi, ansvar och frihet. Därför ses läkarna som unika individer och förväntar sig också att bli bemötta som sådana (Albinsson & Arnesson 2000).
Beroende på var en individ befinner sig i organisationen, så har denne olika normer och förväntningar att förhålla sig till.
6.6 Makt och beroendeförhållande
Foucault (2002) menar att makt inte är en institution och inte en struktur. Det är inte en viss förmåga som vissa skulle vara utrustade med. Makt är namnet man sätter på en sammansatt strategisk situation i ett givet samhälle. Makt är
närvarande överallt. Det är ett styrkeförhållande mellan krafter som kämpar i en maktrelation. En kraft kan inte existera ensam utan bara i förhållande till andra krafter. Makt är multidimensionell och den verkar lika mycket uppifrån och ner, som nerifrån och upp. Den riktas både mot den som dominerar och dem som domineras. Vidare menar Foucault att sexualiteten inte är en passiv roll i maktrelationer. Sexualiteten är användbar som utgångspunkt för de mest varierande strategier.
Inom hälso- och sjukvård syftar makten på en produktivitet. Hälso- och
sjukvården som institution och dess målsättning är att normalisera samt korrigera den sjuka individen med rationalitet som kärnpunkt. Varje kultur drar sin egen
gräns för vad som anses friskt eller sjukt, vilket är ett uttryck för makt. Patienten blir inom hälso- och sjukvården ett objekt för ett särskilt vetande, den medicinska vetenskapen. Makt enligt Foucault finns i alla sammanhang. Den finns i mötet vårdpersonalen emellan, och den finns i mötet mellan patient och vårdpersonal (Albinsson & Arnesson 2000).
Socialkonstruktivism och sexuella script är applicerbara verktyg för denna studie. Genom att ta på sig dessa glasögon får jag möjlighet att samla in och granska mitt material. När, var, hur och med vem är det okej att tala om sexualitet inom
vården. Även maktrelationerna inom hälso- och sjukvården utifrån Foucaults tes är av vikt för denna studie.
7 Metod
Studien är kvalitativ där semistrukturerade intervjuer använts som datainsamling. En innehållsanalys har använts för att finna olika teman i informanternas utsagor. Jag har använt mig av kvalitativa intervjuer, då jag anser att det är den metod som lämpar sig bäst för att undersöka mina frågeställningar.
7.1 Metoder för- och nackdelar
Eliasson (1995) skriver att kvalitativa metoder ses av förespråkarna som en garanti för respekt för individen. Detta för att det blir subjekt-subjekt relationer mellan forskare och informant. Detta leder till att det finns inlevelse och
solidaritet med dem vi forskar om. Men samtidigt påvisar Eliasson att det kan vara förödande för forskningsarbetet att göra principiella antagande för antingen
kvalitativa eller kvantitativa metoder. Forskaren måste vara beredd på att göra kompromisser.
Kvale (1997) pekar på risken att det är lätt att frestas till att avfärda den kvalitativa intervjun som en metod för forskning. Kunskapen metoden ger är subjektiv, då den är beroende av informanterna. Men Kvale anser att styrkan med intervjusamtalet, ligger i att det fångar en mängd personers olika uppfattningar om ett ämne. Metoden ger forskaren en möjlighet att ge en bild av en mångsidig, och
kontroversiell mänsklig värld. Utifrån Kvales resonemang håller jag med om det sistnämnda. Jag vill undersöka vad en grupp personer känner och upplever. Att då använda mig av den kvalitativa intervjun ger mig möjlighet att ta del av
människors berättelser och åsikter. Jag anser också att jag bör använda mig av semistrukturerade intervjuer (Robson 2002). Detta för att jag vill att fokus ligger på ett huvudtema, samtidigt som jag kan ha andra underordnade områden som jag vill belysa.
7.2 Undersökningsprocedur,
datainsamling, datas karaktär samt
hantering av data
Totalt 13 stycken sjukvårdspersonal (läkare och sjuksköterskor) vid en kardiologenhet vid ett sjukhus i södra Sverige har deltagit i denna kvalitativa intervjustudie om ”-Hur ser samtalet om sexualitet ut inom vården”?
Kontakt upprättades via telefon med sektionschefen. Sektionschefen ansåg att studien var intressant och av vikt för enheten, och jag fick tillåtelse att genomföra studien vid enheten. Enheten består av en avdelning samt en mottagning. Därefter följde en introduktion av projektet, i samband med ett personalmöte vid enheten. Vid detta möte deltog endast de som var avdelningsansvariga för mottagningen, samt avdelningen. I samband med mötet gavs både skriftlig och muntlig
information om projektet. Informationen om projektet förmedlades via avdelningsansvariga till resterande personal (se bilaga 1). Respektive avdelningsansvarig tillfrågade personal som arbetar på mottagningen, och
avdelningen om de ville medverka i studien. De i personalen som accepterade att delta uppgav detta till avdelningsansvarig. Avdelningsansvarig i sin tur
kontaktade mig om tid och plats, då intervjuerna skulle ske. Jag befann mig på kliniken i 3 veckor för att genomföra datainsamlingen. Intervjuerna skedde individuellt, i ett särskilt rum på avdelningen. Innan intervjun påbörjades frågade jag varje informant om de undrade över något. Samtliga ansåg att de fått
tillräcklig information i bilaga 1. Intervjuerna spelades in på band, och skrevs ut i sin helhet i en personlig dator med specifikt lösenord, för att kunna logga in. Utskrifterna avidentifierades. Banden var inlåsta i en säkerhetsbox vid enheten. Datorn var inlåst i säkerhetsbox när den inte användes.
Kontext
Studien genomfördes på en enhet bestående av en kardiologavdelning, och en kardiologimottagning i södra Sverige. Personalen utgörs till stor del av kvinnor. Enheten har både manliga och kvinnliga patienter, men de flesta
kardiologpatienter utgörs av män. Genomsnittsåldern bland patienterna är 68 år.
Urvalsförfarande
Urvalet av informanter bestod av sjukvårdspersonal, som utgjordes av läkare och sjuksköterskor, vid en sjukhusenhet i södra Sverige. Syftet var att jag ville ta del av informanternas utsagor, och ta del av deras erfarenheter och upplevelser. Den erhållna kunskapen kan överföras till liknande kontext. Urvalet har varit selektivt, då intervjuerna skett vid en särskild enhet. Personalstyrkan utgjordes av 38 personer. Totalt deltog 13 stycken vårdpersonal i studien. Det var både kvinnor och män som deltog. Gruppen bestod av både läkare och sjuksköterskor som yrkestitel. Ingen av informanterna var under 30 år. Tiden man varit yrkesverksam varierade, och åldrarna var spridda. Således var det ingen homogen grupp. För att inte riskera att röja informanternas identitet så kan inte
bakgrundinformationen så som kön, ålder, utbildning, tid man arbetat eller härkomst utvecklas ytterligare.
Tidsbegränsningen för studien har varit en faktor som lett till mitt urval. Vidare har arbetets omfattning och personalens tidsmöjligheter påverkat studien. Efter 10 intervjuer fann jag en viss mättnad i mitt material, då informanterna uppgav i allt större utsträckning liknade svar. De informanter som valt att delta, är de som ligger till grund för studien. En del av de tillfrågade valde att inte ställa upp i studien, fick jag berättat för mig. Några av dessa uppgav skäl som att man inte stött på ämnet, eller att man inte ville tala om sexualitet. Andra som inte velat delta har skäl som jag inte är medveten om. Totalt utgörs personalstyrkan av 38 personer, men jag är inte information om hur många som tillfrågades av
De som ställt upp i studien är således vårdpersonal som kan tänka sig att tala om sexualitet.
Samtycke och information
Skriftlig och muntlig information har givits till sektionschefen, som därefter givit godkännande till att genomföra studien vid enheten. Sektionschefen har även delat ut bilaga 3 till personalen. Informanterna har fått personlig förfrågan om att delta i studien, dels muntligt men också i form av ett informationsbrev. Varje informant har delgivit samtycke till att delta i studien.
Forskningsetiska överväganden
Att delta i undersökningen var helt frivilligt. Varje deltagare kunde välja att avbryta sin medverkan när de önskade, utan att behöva förklara sina skäl till detta, även efter genomförd studie. Anonymisering garanterades. Personal fick tillstånd att delta i undersökningen av sektionschef. Jag var väl medveten om att studien berör ett känsligt ämne. Det fanns dock en uttryckt önskan bland personalen att man vill tala om frågor som rör sexualitet i sin yrkesroll, men att de upplever viss begränsning i mötet med patienter. Avdelningen är unik inom sjukvården då patienter befinner sig på avdelningen i upp till 8 veckor för behandling. Under denna period kan det utvecklas en relation mellan patient och personal, som innebär att frågor som rör sexualitet kan aktualiseras och behöva besvaras. Därför kunde det vara av särskild vikt att genomföra studien vid enheten. Intervjuerna skedde enskilt med tanke på att studiens ämne kan upplevas som känsligt. För att garantera anonymisering av informanterna, samt att intervjuerna behandlades konfidentiellt hölls intervjumaterialet inlåst i en säkerhetsbox. Efter studiens slut kommer ljudfilerna att kasseras.
Studien är godkänd av Malmö högskolas Etikkommitté. Utlåtande 2010-03-03 Dnr Hs60-10/156:9
Syftet med uppsatsen är att studera vårdpersonals erfarenheter av samtal kring sexualitet med kardiologpatienter. Studien kan leda till att sjukvårdspersonal får det lättare att arbeta med frågor som rör sexualitet. Detta kan komma både personal och patienter till gagn.
Publicering av resultat
Materialet kommer att offentliggöras i form av en Masteruppsats via MUEP.
7:3 Intervjuer
Gordon (1970) menar att intervjuer alltid sker utifrån ett bestämt syfte.
Intervjuarbetet har bestämda mål. Intervjun är det verktyg som forskaren använder sig av för att samla information, för att uppnå målen eller målet. Målet i sig är ofta inte en slutpunkt, utan det resultat forskaren kommit fram till, som skall användas för någonting. Gordon (ibid) hävdar att intervjun främst består av tre olika
moment. Den första är informationsinsamling, den andra informationsanalys, och slutligen ett resultat.
Gordon (1970) menar att det måste finnas någon form av styrning när en intervju sker. Frågan är hur denna skall se ut. Enligt Gordon (ibid) påverkas styrningen i stor utsträckning av vilket mål forskaren har med intervjun. Är syftet med intervjun att ta reda på vissa människors konsumtionsmönster, blir naturligtvis vissa frågor mer adekvata att ställa än andra. Syftet med intervjun påverkar intervjuns upplägg och disposition. Gordon (ibid) hävdar emellertid att det finns ytterligare faktorer som påverkar. Intervjuarens sätt att lyssna, ställa följdfrågor, teoretiska utgångspunkter, samt värderingar är faktorer som påverkar intervjun. Det är viktigt att tillägga att intervjuarens värderingar kan vara mer eller mindre medvetna.
Således belyser Gordon (1970) att det finns olika former av intervjuteknik som bygger på tre punkter
a) frågornas formulering
b) intervjuns disposition eller upplägg
Gordon (1970) menar att ett bra sätt för att få tillförlitlig data är att använda sig av öppna frågor. I praktiken innebär det att intervjuarens frågor utformas på ett sätt, så att det blir naturligt för den intervjuade att uttrycka sig med egna ord. Därför är det ofta passande att inleda frågorna med s.k. frågeord: Varför, hur, vad, var, vem. Men det går lika bra att inleda med ”Kan du berätta något om…” ”Skulle du vilja beskriva…” eller något liknande (ibid). Ibland kan det vara lämpligt att använda sig av en mer diffus frågeformulering. Detta kallas för projektiv teknik. Tekniken bygger på att frågan är medvetet ställd, så att den intervjuade kommer att projicera vissa, kanske för denne, omedvetna föreställningar i svaret. Ett exempel på en sådan projektiv fråga kan vara:
”Hur tror ni människor i allmänhet ser på det här med de moderna råden som rör kostmetodsfrågor?”
Svaret på frågor av sådan karaktär kommer med stor sannolikhet att avspegla informantens egna attityder, eller värderingar, då denne knappast kan känna till den allmänna opinionens inställning till kostmetoder. Informanten överför således sina egna attityder, samt föreställningar till någon annan eller några andra, i detta fall till ”människor i allmänhet”. Det kan ju dock i vissa fall vara så att
informanten är väl insatt i hur stora grupper i samhället beaktar en särskild fråga. Gordon (1970) menar att den projektiva frågetypen är bra att använda när
intervjun kommer in på ett laddat eller känsligt område, där den intervjuade av olika skäl kan uppleva att det är svårt att klarlägga sin egen åsikt på ett tydligt sätt. Frågan ställs inte alltid för att intervjuaren primärt är intresserad av att få reda på om informanten har några kunskaper i ämnet. Snarare ställs frågan för att finna hur attitydmönstret ser ut, hur nyanserad och insiktsfull syn på omvärlden, informanten har och hur inlevelsefull denne är i andras problematik.
Mina frågor (se intervjuguide) bygger mycket på de metoder Gordon utarbetat. Det är frågor av öppen karaktär med inslag av en indirekt frågemetod. Jag har funnit att det är det mest lämpliga sättet att genomföra min studie på, som ger tillförlitlig data. Vidare så har frågorna som legat till grund för studien baserats på vad tidigare forskning inom området kommit fram till. Utifrån föregående studiers
resultat, så har frågorna som ställts varit av värde för att undersöka området. Likheter men också olikheter gentemot tidigare forskning kan på så sätt upptäckas. Dock är det alltid problematiskt när det kommer till att skapa en intervjuguide. Vilka frågor kan man ställa, samt vilka är mest relevanta för att undersöka fältet och ta del av informanternas utsagor? Ambitionen med frågorna var att bygga vidare på tidigare forsknings resultat och fynd.
Gordon (1970) anser att det är av värde att använda sig av projektiv teknik. I denna studie, har frågorna medvetet ställts för att undersöka vårdpersonals
upplevelser och erfarenheter, av att samtala om sexualitet med kardiologpatienter. Fråga 1 och 6 är utifrån Gordons definition av öppen karaktär. Fråga 2 till 5 är ställd på ett sätt så att den intervjuade har möjlighet att projicera vissa omedvetna föreställningar i svaret. Frågorna bottnar i en projektiv teknik. Informantens svar på frågorna kan dels avspegla informantens egna attityder samt värderingar. Dels finns det möjlighet för informanten att överföra sina egna värderingar, åsikter till någon annan eller några andra. I detta fall kan informanten berätta om sina erfarenheter, genom att tala utifrån andra kollegor inom vårdpersonalen samt utifrån patienterna.
7.4 Intervjuguide
Huvudfrågor:
1. Kan du berätta för mig om du upplevt att det någon gång skulle varit bra att samtala om sexualitet med patienter?
2. Upplever du att patienter har behov att tala om sexualitet?
3. Tror du att man undviker frågor som rör sexuell hälsa?
5. Vad tror du behövs för att man skall kunna samtala om sexualitet med patienter?
6. Har du förslag på åtgärder för att öka er beredskap här på enheten?
Följdfrågor:
-Om ja, Vad tror du beror på?
-Det var intressant, kan du berätta mer?
-Om ja, hur känns det att tala om det?
-Om nej, hur kommer det sig? -Om ja, hur upplever du det? - Hur kände du då?
7.5 Fokusgrupper
Det skulle kunna vara lämpligt att använda sig av fokusgrupper och nedan följer en diskussion huruvida metoden är passande eller inte.
Wibeck (2000) menar att det är lämpligt att använda fokusgrupper för att kunna utvärdera olika projekt inom exempelvis kommuner och landsting. Metoden kan användas för att studera innehåll, till exempel gruppmedlemmars åsikter, tankar, attityder, uppfattningar samt argumentation. Att studera fokusgrupper ger forskaren möjlighet att få en inblick i hur kunskap och idéer utvecklas, och används i en viss kulturell kontext. Det som undersöks, är dock hur åsikter, attityder och idéer uttrycks i en grupp.
Wibeck (2000) pekar på att det finns en rad faktorer som påverkar en grupp.
Det är intrapersonella faktorer, interpersonella faktorer samt miljöfaktorer. De intrapersonella (individuella) faktorerna påverkar gruppen på två sätt. För det första avgör deltagarnas personlighetsdrag deras beteende i gruppen samt hur
andra reagerar på detta. För det andra kan personlighetsdrag påverka gruppens beteende. En individ som är utåtriktad kan upplevas som vänlig och intelligent, vilket kan få andra i gruppen att förhålla sig mer positivt till personens åsikter. Interpersonella faktorer handlar om interaktionen mellan deltagarna. Detta påverkas i stor grad av förväntningar på hur andra kommer att agera. När man intervjuar en grupp, vill medlemmarna ofta förbli medlemmar av en grupp. Detta kalls gruppkohesion, vilket innebär att det finns hos individen en inneboende önskan att känna samhörighet med gruppen (Wibeck 2000). Trots att
fokusgrupper är tillfälliga, är det viktigt att gruppen lyckas identifiera sitt uppdrag, att bidra med information för att studien skall lyckas. Risken med gruppkohesion är att samhörigheten blir för stor, vilket leder till att det finns bara ett rätt sätt att tänka. Social makt är också en viktig faktor. Social makt handlar om att kunna påverka människor i en gruppsituation. Även icke-verbal
kommunikation så som ögonkast, leenden och kroppshållning är sådant som påverkar interaktionen inom gruppen. Även Robson (2002) menar att metoden kan leda att det blir olika maktförhållanden inom gruppen, att några eller någon dominerar mötet vilket kan påverka hela samtalet negativt.
Jag anser att det inte är lämpligt att använda mig av fokusgrupper, då det innebär att intervjun sker i gruppform. Mitt syfte är att ta del av varje informants utsaga. Att intervjua en grupp har sina fördelar men också sina nackdelar. Gruppens sammansättning och interna hierarkier kan påverka hur informanterna väljer att utrycka sig, samt vad de förmedlar. För att kunna arbeta utifrån mina
frågeställningar så har jag valt att ha enskilda intervjuer med mina informanter.
7.6 Dataanalys
Intervjuerna analyserades enligt innehållsanalys.
Wibeck (2000) menar, att innehållsanalys är ett bra tillvägagångssätt när forskaren vill komma åt innehållsliga aspekter, av det som sägs i en intervju.
Innehållsanalys bygger på att man återgår till sitt syfte med studien. Detta för att forskningsfrågan styr både datainsamling samt val av analysmetod. Ofta styrs ämnen av intervjuguiden, men ofta kommer det fram nya ämnen som bör ingå i
analysen. Det kan ibland vara så att intervjuguidens frågor genererat så lite information, att det inte är meningsfullt att ta upp dem. Har man ett stort material kan det vara lämpligt att dela upp analysarbetet i mindre delar. Analysprocessen av data består av att koda materialet, dela upp det i enheter och söka efter trender samt mönster (Wibeck 2000). Analysprocessen förutsätter systematiska steg, ett
definierat protokoll där de olika stegen preciseras, samt verifierbara resultat,
vilket innebär att någon annan skulle kunna komma fram till liknande resultat. Det sista är viktigt för att visa på att forskningsresultaten inte är felaktiga, på grund av att forskaren har varit selektiv i sitt tillvägagångssätt. Forskaren bör kunna
förklara sin analysprocess, samt vara medveten om sitt tillvägagångssätt. Vidare skall val av analysenheter och kriterier tydligt påvisas.
Carlsson (1991) menar att den kvalitativa analysen bottnar i att man gör en innehållsanalys av materialet som skall analyseras. Definitionsmässigt innebär innehållsanalys en bearbetning av ett budskap, i form av tal, text samt åtbörder enligt vissa på förhand uppställda regler. Forskaren kan exempelvis se hur ofta känslomässiga uttryck, sakliga beskrivningar och definitioner används. Metoden ger dels möjlighet att identifiera och kvantifiera manifest innehåll, dvs. sådant som uttrycks klart, men också att kunna tolka meddelandets latenta budskap. Vid kvalitativ forskning gäller det att skapa ordning i kaoset. Utgångspunkten ter sig följande, att forskare genomför intervjuer för att få information. Nästa steg är att informationen reduceras och struktureras för att kunna vara hanterbar. Grunden i innehållanalys är att dels göra en objektiv beskrivning av manifest innehåll, men också för att kunna göra en tolkning av mer subjektiva latenta budskap.
Utifrån tidigare resonemang har jag funnit innehållsanalys som mest användbart, för att genomföra en analys av mitt material, samt att kunna besvara mitt syfte och frågeställningar.
Tillvägagångssätt i denna studie
Efter att ha läst de transkriberade intervjuerna, påbörjades analysen genom att koda. Analysprocessen av data bestod av att koda materialet, dela upp det i enheter och söka efter trender. I materialet fann jag återkommande teman, som presenteras under resultat.
Trovärdighet och tillförlitlighet
Inom all forskning är frågor som rör trovärdighet och tillförlitlighet centralt. Inom kvalitativ forskning finns det inte några fasta kriterier för hur tillförlitligheten skall värderas (Kvale 1997). Ely (1993) beskriver tillförlitligheten vid kvalitativ forskning som följande;
”Att vara pålitlig som kvalitativ forskare innebär allra minst att
forskningsprocessen utförs korrekt, att resultaten i största möjliga mån stämmer överens med de studerade personernas upplevelser. Hela företaget måste grundas i etiska principer om hur fakta samlas in och analyseras, hur ens egna antagande och slutsatser kontrolleras, hur deltagarna engageras, och hur resultatet
förmedlas”(Ely 1993:105).
Överförbarhet och generalisering
Då mina informanter inte är så många till antal så kan det bli problematiskt att kunna dra några generella slutsatser. Målet i kvalitativa studier är inte att kunna generalisera utan att kunna överföra resultatet till en liknande kontext. Mitt mål är att finna teman i informanternas utsagor. Dessa teman har jag sedan möjlighet att använda mig av i en kvantitativ studie t.ex. i form av enkäter. Processen blir således så att min studie möjligen ger frukt åt en större studie, som sedan kan leda till generaliseringar.
8 Resultat
Arbetet efter intervjun började med en transkription av intervjumaterialet. Därefter genomfördes en innehållsanalys. Efter att ha kodat materialet, delat upp det i enheter uppkom ett antal teman.
Dessa har delats in i fyra olika grupper - Samtalet
- Personalen - Patienten
- Personalens förslag och åtgärder
I varje grupp finns det underrubriker för vad som kommit fram vid analysen av data.
8.1 Samtalet
Tala om sexualitet
Personalen ansåg att patienter och vårdpersonal generellt undviker att tala om sexualitet. De upplevde att sexualitet är förknippat med tabu men också med skuld och skam, och att det är en generell åsikt bland många människor i samhället. Det fanns uppfattningar om att tabu runt sexualitet håller på att förändras, att det är mer accepterat att tala om sexualitet idag.
En förklaring som personalen lyfte, var att det är skillnad mellan olika
generationer på hur man ser på, och talar om sexualitet. Åsikten fanns att yngre generationer skulle ha det lättare på något sätt att tala om sexualitet med patienter. Men personal beskrev dock, hur de som nyanställda inte visste hur de skulle hantera situationen, när det kom frågor om sexualitet från patienter. Ibland reagerade man med rodnad inför frågor som handlade om sexualitet, när man var ny i yrket. Efter några år så upplevde man att man blev bättre, och säkrare att tala om sexualitet. Detta ledde till att man som personal kunde möta dessa frågor utan att det kändes jobbigt. Personalen hoppades på att sexualitet idag är något som behandlas och tas upp som ämne, under läkar- och sjuksköterskeutbildningen. Detta för att de ansåg att det är av vikt att nyexaminerande skall ha mer kunskap, och erhållit träning i att tala om sexualitet. Åsikter fanns att det kan vara särskilt problematiskt för unga sjuksköterskor att tala om sexualitet.
”Är man yngre så kan det vara svårare att prata sex med någon…att man kan känna sig sexuellt trakasserad…alltså en äldre man som frågar mig om sex och jag är ung…han kanske bara vill prata sex med en ung tjej…och det är sådant man slipper efter åren går” (Informant 13)
Förtroende
Personalen förklarade att en långvarig kontakt med patienten påverkade
möjligheten till att få ett gott förtroende till patienten. Ett förtroende ledde till att man kan tala om sexualitet. Samtliga ansåg att förtroende mellan patient och personal är det allra viktigaste för att kunna tala om sexualitet, och förtroende måste byggas upp för att patienterna skall våga ta upp ämnet. Det är lika viktigt att ha förtroende till patienten, för att vårdpersonalen skall känna trygghet i att tala om sexualitet. Personal utryckte att det är ett problem idag, att hinna skapa ett förtroende, då korta vårdtider påverkar den tid som man har kontakt med patienten.
Genus, klass och etnicitet
Det framkom att det fanns en rad olika faktorer som påverkade samtalet om sexualitet i vården, som exempelvis patientens ålder, kön, klass och kulturell identitet. I vilken grad dessa aspekter påverkade samtalet var svårt att finna. Det fanns en uppfattning om att det är skillnad mellan mäns och kvinnors sexualitet. De uppgav att det var mycket ovanligt att tala om sexualitet med de patienter som var kvinnor. Majoriteten talade oftast enbart med de patienter som var män om sexualitet. En förklaring till detta kan bero på att de patienter som är män är den dominerande gruppen på enheten. Ett fåtal berättade att de drog sig för att tala om sexualitet med de patienter som var kvinnor. Uppfattningar fanns att de patienter som var kvinnor upplevde ämnet som något mer privat, gentemot de patienter som var män. Somliga uttryckte att de upplevde att det var av betydelse om personal och patient hade samma kön för att kunna tala om sexualitet, de ansåg att det kanske skulle vara mer lämpligt om patient och personal var av samma kön. Andra upplevde dock att det inte spelade någon roll om personal och patient hade samma kön. En majoritet ansåg att de patienter som är män har ett annat sätt att tala om sexualitet. Ofta hänvisade de till att det berodde på att det är en bild i allmänhet i samhället, att män har det lättare att prata om sexualitet. Upplevelsen fanns att kvinnor generellt inte pratar så mycket om sexualitet.
”Alltså män har en annan typ av jargong på något sätt…jag tror det är lättare för dom..för det är lite mer vad skall man säga tufft eller så på något
Att kunna bemöta patienters kulturella bakgrund är något som personalen också vill bli bättre på. En del av vårdpersonalen ansåg att det fanns större svårigheter, att tala om sexualitet, när det handlar om en patient med annan kulturell bakgrund, eller religiös åskådning. Personalen förklarade att de vill undvika att fördomar skulle påverka arbetet och kontakten med patienter. Personalen hade en
uppfattning om att kunskap och utbildning, leder till att fördomar försvinner inom yrkeskåren.
Tabu
Personalen beskrev ofta att sexualitet är tabu, eller något högst privat. De var lättare att fråga om andra livsstilsvanor så som motion och kost, än just sexualitet. De uppgav att det ibland även var svårt att fråga om andra livsstilsvanor, så som rök- och alkoholvanor trots att det är obligatoriskt. Personal uttryckte att det var ännu känsligare att fråga om saker som rör sexualitet. Förklaringar var att man i arbetet ville undvika att inkräkta på patientens integritet. Att då ta upp frågor som rör sexualitet, kunde ibland leda till att man riskerade att inkräkta på patientens integritet.
Tabu kring sexualitet påverkade ibland personalen själva, vilket ledde till att de upplevde att det är inte var helt enkelt att samtala om sexualitet. Några var osäkra på vilken roll man har, och hur man skall agera på ett professionellt sätt. Andra verkade känna sig väldigt trygga med att bemöta patienternas behov, och
upplevde det inte alls som något problematiskt. De i personalen som uppgav att de kände sig tillfreds, var i regel de som också stött på frågor om sexualitet från patienterna, i större utsträckning, jämfört med andra kollegor. Personalen beskrev även att frågor som rör sexualitet och döden, skulle kopplas till samtal om etik inom hela personalstyrkan. De upplevde att döden var ett ämne som det också kunde råda tabu om, trots att det är något som personalen verkligen möter i sitt arbete. Det fanns en uppfattning om att man borde tala mer om båda dessa ämnen. Ett fåtal beskrev att de ibland valde att undvika att tala om sexualitet, då de ansåg att de inte ville hamna i en diskussion där fokus på det medicinska, riskerade att försvinna.
”För att vi för ju journal …alltså jag vet när jag jobbade på… vi hade ju sex som en rubrik i journalen va…men det var det ingen som tog upp med
patienterna…fast vi hade en färdig mall att följa då”(Informant 12)
Inte bara det sexuella, utan också betona
närhet och ömhet
Några i personalen upplevde, att det ibland fästs stor vikt vid erektion och sexuell förmåga inom vårdarbetet. De påpekade att de i sitt arbete även betonar vikten för patienten, av att ha närhet och ömhet, under eller efter sjukdomen. De ansåg att det var av vikt för patientens livskvalitet, att man jobbade med sexualitet utifrån en helhetsbild, och inte då bara arbeta utifrån ett fokus på samlaget, utan även andra former av närhet. Att tala om ömhet och samliv var också en form av strategi för att närma sig sexualitetsämnet i mötet med patienterna.
”Det kanske skulle bli lättare för både patienten och personalen att ta upp ämnet om man talade om det som samliv….att återgå till ett normalt samliv…tala om närkontakt och kramar och smekningar…sen blir det kanske mer naturligt att komma in på sexualitet och samlag” (Informant 8).
Personalen beskrev att många patienter uttrycker att de upplever rädsla för att bli ansträngda under och efter sjukdomen. Ofta hjälper det patienten att då arbeta utifrån mindre, mer överkomliga och realistiska mål, som skall klaras av i
vardagen. Personalen ansåg att genom att arbeta på ett sådant sätt leder det till att patienten känner att det sker framsteg. Att då fokusera på samlag skulle kunna bli mer stressande för patienten.
”Att då tala om samlag är kanske inte lämpligt…utan bara stressande för patienten… mer du känner att du klarar detta att kramas och mysa… det är positivt att du orkar… det är ju skönt” (Informant 7)
Medicinsk information om effekter
Personalen rapporterade att man alltid upplyser om bieffekterna när det gäller mediciner. Har någon patient specifika frågor om ett visst läkemedel, hänvisar
man till FASS. En i personalen uppgav att den inte informerar om biverkningarna som medicinerna ger, då det inte ingick i dennes arbetsuppgifter. Det fanns en uppfattning bland vissa bland personalen att man tror och hoppas att det är läkarna som informerar patienterna om biverkningar. Andra i personalen beskrev att de tror att patienterna själva läser bi packsedeln eller kollar upp fakta på Internet. Vidare uttrycktes att det var svårt att tala om bieffekter för de patienter som var kvinnor, då man saknar kunskap hur medicinerna påverkar den kvinnliga kroppen.
Jag brukar tala om biverkningar rätt så ofta för mannen…men för kvinnan så vet vi inte vilka biverkningar det har...jag vet det inte i alla fall (Informant 12).
Personalen vet att patienter använder icke-receptbelagd Viagra trots att detta kan vara mycket farligt, i kombination med vissa mediciner som patienterna tar. De uppgav att de inte kan göra annat än att påvisa för patienterna att det är farligt att använda Viagra tillsammans med andra läkemedel. Personalen kände ibland en uppgivenhet inför patienters intag av icke-receptbelagt Viagra. De upplevde att det inte är bra för patienterna, och speciellt när det inte skrivs ut under
kontrollerade former av en läkare. De beskrev att Internet har blivit en form av självhjälpsapotek, något som kan få negativa konsekvenser för det medicinska arbetet. I arbetet hade de även stött på patienter som valt att sluta med sina mediciner, då de upplevt att biverkningarna påverkar deras sexualitet negativt. Personalen ansåg att detta var negativt, och några uppgav, en känsla av
maktlöshet, samt ett misslyckande från sjukvårdens sida, till följd av detta.
8.2 Personalen
Personalens erfarenheter av att möta
sexualitet
Något som blev tydligt under intervjuerna var att ju mer erfarenheter och upplevelser personalen hade av att tala om sexualitet med patienter, desto mer uppgav de ett behov av att tala om sexualitet med patienter. Erfarenheterna av att möta sexualitet i yrket varierade bland vårdpersonalen, beroende på var och när man träffade patienterna. Om de träffade en patient i en akutsituation, så talades det sällan om sexualitet, vilket var naturligt när det handlar om liv och död.
Det är så mycket problem när man kommer in i sjukvården…man mår inte bra och det är så mycket med…man skall ha läkemedel och så…då kanske man inte tycker…nej det är inte läge att ta upp det nu…utan det tar man någon annan gång…och så blir det aldrig av (Informant 2).
Personalen uppgav att det är främst under återbesök, samt utskrivningar som patienter och vårdpersonal väljer att ta upp sexualitet och sexuella problem. Således är det av betydelse om patienten befinner sig på mottagning eller avdelning huruvida man talar om sexualitet med patienter. Några inom
personalstyrkan uppgav att det är vanligt förekommande att det träffade patienter som vill tala om sexualitet. Med ”vanligt” så kunde det handla om att man mötte patienter några gånger i veckan, som vill tala om ämnet. Få rapporterade att de aldrig eller väldigt sällan upplevt att de i sin personalroll behövt tala om sexualitet med patienter. De som uttryckte att de aldrig upplevt behovet av att tala om sexualitet, berättade att de inte tänkt på, att ta upp ämnet. Det var inget de hade funderat på hittills. Under intervjuerna uttryckte dock samtlig personal att sexualitet var viktigt att diskutera med patienter, om dessa så önskade. Ingen av personalen upplevde det som olustigt på något sätt, att tala om sexualitet med patienter.
Hur personalen skulle vilja tala om
sexualitet
Önskemål fanns om ett öppnare klimat inom enheten att tala om sexualitet, dels med kollegor, men dels också med patienter. De önskade att man kunde utbyta erfarenheter inom personalstyrkan. Förhoppningen fanns att man skulle känna sig tryggare, om man visste hur ens kollegor såg och agerade i ämnet inom
yrkesrollen. De hade en uppfattning om att man skulle vara bättre förberedd, då de visste vad ens kollegor mött för frågor i arbetet.
Kunskap och yrkesroll
Personalen förklarade att en orsak till att de undviker att tala om sexualitet, beror på att de var specialiserade i sina yrkesroller. Som personal var man utbildad inom ett visst område, och de höll sig inom sitt kompetensområde, för att det är den
