Personcentrerad vård

I detta avsnitt använder författarna begreppet person som synonymt med begreppet patient.

Begreppet person är centralt i personcentrerad vård och innefattar några viktiga

komponenter. Denna omvårdnadsform behöver ha goda terapeutiska relationer mellan den yrkesverksamma sjuksköterskan, patienten och dennes närstående. Relationerna ska bygga på ömsesidigt förtroende och förståelse och patienten och sjuksköterskan ska även dela kunskap med varandra. Att arbeta med patientens egen livshistoria och se till dennes hälsoresurser samt att låta patienten vara delaktig i sin vård är av stor vikt. Likaså att sjuksköterskan visar engagemang, är en god lyssnare och har god empatisk förmåga. Detta omvårdnadssätt skapar en känsla av delaktighet i den egna vården, förnöjsamhet med vården och en upplevelse av tillfredsställelse (McCormack & McCance, 2006).

Att känna sig som en person kan göra det lättare att utveckla strategier som strävar till måluppfyllelse. För det behövs att vårdpersonalen lär känna personen, vilket är en central del för att personen ska känna sig bekväm med att vilja öppna sig i relation till

vårdpersonalen. Kommunikationen kan äga rum i hemmiljöer, då syftet är att lära känna personen, dennes förhoppningar och framtidsdrömmar. Vikt läggs på den unika personen, med sjukdom eller funktionsnedsättning, där fokus bör ligga på styrkor, mål och behov (Thomson m.fl., 2019). Ett antal teman som anses vara viktiga hörnstenar i

personcentrerad vård är, bland andra empati, respekt, engagemang, relation,

kommunikation, delat beslutsfattande och samordnad vård. Samordning och tillgänglighet av vårdtjänster är centrala i den personcentrerade vården. Empati och engagemang handlar om att lyssna till personen och uppmärksamma personens tankar och livsberättelse. Här ses relationen mellan personen och vårdpersonalen som central. Kommunikation tar hänsyn till individuella värderingar och är ömsesidig, liksom delaktighet, att erkänna personen som högst delaktig i sitt liv och vård (Håkansson-Eklund m.fl., 2019).

Att som person erfara ett gott partnerskap, innebär bland annat att känna sig som en person och inte patient, där personen behandlas som jämbördig med vårdpersonalen, att personalen är medveten om personens självständighet och rätten att få vara med och

bestämma rörande vården (Gregory m.fl., 2018). Personcentrerad vård kan även ses som en samarbetsprocess, där personen ses om en aktiv deltagare i vårdplanering och

rehabilitering. Detta kan hjälpa personen att känna trygghet och även tvärtom, om inte samarbete finns mellan vårdpersonalen och personen minskar tryggheten (Thomson m.fl., 2019). En annan faktor som påverkar partnerskapet negativt är bristande kontinuitet, vilket avskräcker personen från att engagera sig. Här ses behovet av en trygg vårdrelation, så att personen har möjlighet att uttrycka behov, drömmar och mål och därmed känna en vilja att delta i vård och behandling. I forskningen ses även att en god vårdrelation kan underlätta det personcentrerade arbetet på så sätt, att viljan till engagemang hos personen ökar.

Därför bör partnerskapet vara fritt från hög personalomsättning, då det kan skada tilliten och tilltron till vidare arbete för personen (Hamovitch m.fl., 2018).

Partnerskap beskrivs som ett väl sammansatt team, med en öppen och tillitsfull relation mellan sjuksköterskan och patienten. Omtanke, stöd, god kontinuitet i vårdande och att varsamt vårda själva partnerskapet gynnar ett personcentrerat arbete, med goda

omvårdnadsresultat som följd. Ett flertal hinder kan ses, för att kunna utöva denna typ av vård, till exempel institutions- och sjukvårdsrelaterade, som kan bestå av brist på

vårdpersonal, hög arbetsbelastning, utbrändhet hos vårdpersonal och en begränsad tid hos personalen. Kommunikationshinder rör brist på sjuksköterskor och en överbelastning på sjuksköterskor som arbetar, vilket kan leda till bristande interaktion mellan sjuksköterskan och personen. Vårdpersonal är kritiserade för att ha fört klagomål om att tid för att bedriva denna typ av vård inte finns, vilket inte är fallet. Kvaliteten i interaktionen mellan

vårdpersonalen och personen är viktigare än mängden tid som tillbringas med personen.

Bristen på kvaliteten i interaktionen kan leda till att vårdresultat och uppfattning om vårdkvalitet försämras. Miljöhinder beskrivs vara något, som hämmar interaktion och kommunikation mellan patienten och sjuksköterskan. Ett annat miljöhinder som beskrivs är bristande samordning över olika hälso – och sjukvårdssystem och mellan medicinska och stödjande insatser, där personen har svårt att navigera i vårdsystemet. Ett annat exempel på miljöhinder är när det är svårt att hitta en vårdplats för inläggning av en patient som

uppsöker akuten. Dessa hinder som har med miljö att göra kan undanröjas, om

vårdpersonalen inte glömmer bort de små sakerna, som kan göra stor nytta för personen, till exempel att informera och diskutera vem personen kan vända sig till vid olika typer av hälsoproblem, ett varmt leende, att vända en kudde i sängen eller småprat i största allmänhet, som kan gynna personens livskvalitet. Det personliga hindret för att bedriva personcentrerad vård, är kopplat till kulturella och språkliga bakgrunder, övertygelser och världsbilder om hälsa och sjukdomar, samt sjuksköterskans, personens och andra

vårdgivares attityder. Dessa hinder ses påverka kommunikation mellan sjuksköterskan och personen samt vårdresultatet. Här blir en central del att sjuksköterskan och andra

vårdgivare måste reflektera över beteendet och dess konsekvenser för vårdprocessen (Kwame & Petrucka, 2021). För att vårdövergångar för äldre ska vara patientsäkra bör vården vara personcentrerad, vilket kan utövas med hjälp av tre teman: att lära känna patienten och dennes unika behov, att utnyttja redan befintliga kontakter över

vårdgränserna samt att överbrygga luckor i systemet (Baxter m.fl., 2020). Andra centrala delar i en samordnad vård är tillgång till information i rätt tid, effektiv planering och kommunikation. Vanliga utmaningar för både patienten och vårdaktören är bristen på informationsutbyte, otydlighet i ansvarsfördelning och en ostrukturerad

utskrivningsplanering. Patienten kan uppleva brister gällande kontinuitet och

kommunikation, vilket leder till en känsla av att vara oförberedd och mindre delaktig i övergången från akut – eller slutenvård till vård i hemmet, då ingen har en helhetsbild.

Omvänt kan en god upplevelse av kontinuitet i relation till aktuell vårdgivare ge positiva effekter, såsom hälsofrämjande och psykosociala effekter (Brooke m.fl., 2018). Vikten av att förbättra samordningen mellan olika vårdaktörer, är lika viktigt som att utveckla

hemsjukvården i sig. Om inte dessa förbättringar görs simultant kan detta leda till ökade kostnader för samhället i form av onödiga sjukvårdsbesök (Chappell & Hollander, 2011).

Några förbättringsåtgärder som skulle gynna en bättre samordning ur patientens synvinkel är ökad skriftlig kommunikation, att en samordnare erbjuds till patienten och en ökad inblandning och engagemang av geriatriska läkare (Asif m.fl., 2020). Att ha en fast

vårdsamordnare som kan ta ansvar för kontinuitet, regelbundna kontakter med patient och/eller närstående samt rådgivning och symtomhantering kan vara avgörande för patienten (Wennman m. fl. 2020). Här anser patienten att det är viktigt att personalen kommunicerar med varandra om dess tillstånd, behandling och framsteg, något patienten värdesätter då detta bidrar till förmågan till återhämtning. Denna vårdsamordning bygger på att patienten känner förtroende och detta förtroende behöver bekräftas regelbundet (Brooks m.fl., 2021; Lines m.fl., 2018). En samordnad vård finns enligt patienten om inslag som att bry sig om, att samarbeta tillsammans med patienten, att hjälpa patienten med att förstå och själv hantera den egna vården samt att anpassa vården för att möta de unika behoven (Youssef m.fl., 2019; Youssef m.fl., 2020).

Studier gjorda utomlands visar på positivt samband mellan personcentrerad vård och en bättre livskvalitet på äldreboenden. En person som upplever boendemiljön som mer personcentrerad, kan vara mer benägen att känna att den nuvarande platsen är personens hem, där personen kan maximera det individuella beslutsfattandet och vara delaktig i många olika aktiviteter, så även vardagliga. Personen kan också uppleva att behoven kan uttryckas, både av medicinsk och social karaktär, utifrån att trygghet upplevs i nära relationer med vårdpersonalen. Detta beror på att personen upplever att distansen till vårdpersonalen är mindre. Att lära känna personen för att personalen ska kunna stödja livsberättelsen och den personliga autonomin, är centralt för att kunna ge en mer personcentrerad vård (Yoon, 2018). Dock finns en skillnad i upplevelsen av

personcentrerad vård och boendeform. Här ses personer som bor i ordinärt boende

betydligt mer nöjda med vården än de som bor på särskilt boende. Anledningen ses vara att de som bor hemma med olika typer av stöd, upplever en högre kontinuitet, personal som är respektfull och har gott om tid, att relationen är personlig och att vården som ges är

personcentrerad (Karlsson m.fl., 2013).

Det finns även samband mellan personcentrerad vård och sociala behov. Att tillämpa en personcentrerad vård genom att till exempel öka delaktigheten i vården, i sociala

interaktioner, olika aktiviteter och andra positiva händelser i personens tillvaro kan bidra till en större tillfredsställelse. Dessa faktorer kan även ha en positiv inverkan på personens psykiska hälsa, vilket kan leda till att känslan av ensamhet minskar hos personen. Tvärtom kan känslan av ensamhet och tomhet öka då personcentrerad vård inte tillämpas (Andrew &

Meeks, 2018). Andra faktorer som förbättras då personcentrerad vård efterlevs, ses exempelvis i betydande förbättringar gällande tristess och känsla av hjälplöshet. Andra hälsovinster är att personens egenvård gällande aktuell sjukdom samt den psykiska hälsan kan förbättras, vilket kan öka personens livskvalitet. Positiva effekter som framkommer är att sjukvårdskostnader kan minska, då personens egen osäkerhet om sjukdom och

återhämtning reduceras (Ulin m.fl., 2015). Denna typ av vård, gynnar även sjuksköterskan på ett positivt sätt, då förmågan att möta personens individuella behov ökar (Brownie &

Nancarrow, 2013).