Resultatdiskussion

Studiens syfte var att beskriva den äldre patientens upplevelse av vård i hemmet, med flera vårdaktörer. Resultatet visade att patienterna uppgav två områden som centrala för

upplevelsen av vård i hemmet. Dessa var att känna trygghet och att känna utsatthet. Vidare visade resultatet att patienternas behov togs på allvar vid vårdövergångar mellan olika vårdaktörer, men även upplevelser av ett kortsiktigt tänkande gällande patienternas hemgång. Patienterna beskrev att det var mycket att hålla reda på när vården utfördes av flera vårdaktörer och att det kunde vara svårt att själva navigera i systemet. Patienterna upplevde att det var otydligt vem som ansvarade för vad gällande deras olika diagnoser och att det var svårt gällande kontakten med vårdaktörerna, då de inte visste vem de skulle kontakta. Detta klargörs i tidigare forskning, att god samordning och tillgänglighet av vårdtjänster är centrala i den personcentrerade vården (Håkansson-Eklund m.fl., 2019).

För att uppleva god samordning mellan olika vårdaktörer beskrev patienterna en önskan om att personal hjälpte till att hålla i trådarna. Att patienterna upplever en otydlighet gällande kontakter med olika vårdaktörer är i linje med tidigare forskning, som lyfter fram otydlig ansvarsfördelning och brist på informationsutbyte som vanliga utmaningar för både

patient och vårdaktör. Förslag på förbättringsåtgärder som tagits fram kan ses i form av förekomst av en vårdsamordnare samt ökad skriftlig kommunikation (Asif m.fl., 2020), vilket även kan relateras till Eriksson (2018), som menar att vårdsamordnare kan vara ett sätt att nå ökad kontinuitet och därmed en ökad trygghet för patienten. Patienternas önskan om en vårdsamordnare kan också relateras till Wennman m.fl., (2020), som uttrycker att en fast vårdsamordnare som kan ta ansvar för kontinuitet, rådgivning och regelbundna

kontakter med patienten under hela vårdtiden, kan vara avgörande för patienten. Att som vårdaktör tillgodose patientens önskan om skriftlig information och lättillgängliga

kontaktuppgifter till respektive ansvarig vårdaktör, borde vara en relativt enkel åtgärd att utföra för att underlätta för patienterna i deras kontakter med vården, och är något som vi som specialistsjuksköterskor kan verka för att utarbeta rutiner kring. I resultatet framkom att utskrivning från sjukhuset till hemmet fått stoppas av patienterna själva, då upplevelsen var att planeringen inte var hållbar utifrån förutsättningarna. Detta kan ses i relation till tidigare studier som visar att utmaningar vid vårdövergångar till hemmet, för såväl patienterna som vårdaktörerna, kan vara att patienterna tvivlar på sin egen förmåga och blir isolerade hemma (Toscan m.fl., 2013). Denna kunskap, att vara lyhörd för patienternas tankar och upplevelser om den egna förmågan, anser författarna till detta examensarbete vara värdefull för vårdaktörer att ta till sig och omsätta i praktiken, vid omhändertagandet av patienter i samband med vårdövergångar.

Då Nära vård nu ska införas i landet kommer mer vård att utföras i hemmet, vilket kan medföra att patienterna eventuellt erhåller flera vårdaktörer. Detta kan då leda till att patienterna får ännu svårare att på egen hand navigera i vårdsystemet, vilket kan medföra en ökad otrygghet för patienterna. Detta kan relateras till Sveriges kommuner och regioner (2021b) som beskriver att den nära vården ska bidra till en jämlik hälsa där trygghet och självständighet ligger till grund för ansvarstagande och tillit. Detta förhållningssätt är i linje med vad som beskrivs i Patientlagen (2014:821) där målet med god hälsa är att vården ges på lika villkor för hela befolkningen, och att den ska utformas och genomföras i samråd med patienten. Detta korrelerar även med forskning som visar att utvecklingen av god

samordning är en central del som gynnar både patientens perspektiv och ett

samhällsekonomiskt perspektiv. Forskning visar även att det proaktiva arbetet som utförs av hemtjänst och hemsjukvård, och som i längden är mindre kostsamt för samhället, bör satsas på för att minska trycket på sjukhusvården (Chappell & Hollander, 2011; Henningsen

& McAlister, 2011).

Patienterna upplevde att personalen inte hade tillräcklig kunskap om dem och deras behov.

Vissa patienter upplevde att personalen inte samtalade med dem under tiden de utförde sysslor i hemmet. Dessa hinder kan ses som icke optimala förutsättningar för

personcentrerad vård. För att öka kunskapen om personen måste vårdpersonalen lära känna personen, vilket är en central del för att personen ska känna sig bekväm med att vilja öppna sig i relation till vårdpersonalen för att delge behoven, önskningar och

framtidsdrömmar. Här läggs vikt på den unika personen, med sjukdom eller

funktionsnedsättning, i stället för på sjukdomen i sig (Thomson m.fl., 2019). Att patienterna upplevde att personalen hade otillräcklig kunskap om dem och deras behov, stämmer inte heller med Erikssons (2018) vårdvetenskapliga teori, där relationen mellan patient och

personal bygger på ömsesidighet, att ge och ta emot kunskap och dela den med varandra.

Vidare visade resultatet att patienterna upplevde att många i personalen var för unga och saknade kunskaper som mer erfaren personal hade. Det påvisades också att patienterna upplevde att personalen uppvisade brist på respekt för den äldre människan. Gällande detta finns evidens i forskningen som visar att viktiga hörnstenar i personcentrerad vård

innefattar empati, respekt, engagemang, relation, kommunikation och delat beslutsfattande (Håkansson-Eklund m.fl., 2019). Här ser författarna till detta examensarbete att det finns brister i kunskapsnivån, främst hos personal inom hemtjänsten som arbetar ute i hemmen.

Författarna anser vidare att det vid introduktion av ny hemtjänstpersonal skulle behövas läggas mer fokus på utbildning inom basal omvårdnad, bemötande och personcentrerad vård. Resultatet visar att det finns brist på kunskap om den unika individen och dennes behov. En ökad kunskap inom personcentrerad vård hos personalen skulle kunna leda till en ökad trygghet för patienterna men även en ökad patientsäkerhet (Håkansson-Eklund m.fl., 2019). Detta betydelsefulla arbete för oss specialistutbildade sjuksköterskor, skulle kunna bli att utbilda personalen i ovanstående delar.

I resultatet sågs att det var viktigt för en god vårdrelation att känna trygghet och tillit i relationen mellan patienten och personalen. Detta stämmer väl överens med tidigare forskning som betonar att patienten ska vara en aktiv deltagare i vårdplaneringen för att känna trygghet (Thomson m.fl., 2019). Att tillgodose patientens individuella behov när behandlingsplanen skapas är även i linje med Youssef m.fl. (2020; 2021), som lyfter fram att en samarbetsrelation där patienten är en aktiv deltagare är en förutsättning för ett optimalt samarbete mellan patient och vårdaktör. I resultatet framkom även att patienterna tyckte att det var viktigt att bli lyssnade på och bli tagna på allvar av personalen, detta för att känna delaktighet och att bli sedda som personer. Det var viktigt att personalen pratade direkt till patienterna och inte över patienternas huvud. Att känna sig involverad i samtalet stärkte känslan av delaktighet. Detta kan relateras till tidigare studier som belyser att ett gott partnerskap innebär att personalen respekterar patientens självständighet och rätten att vara med och bestämma rörande sin vård (Gregory m.fl., 2018). Patienterna upplevde att läkarna inte hade tillräckligt med tid i samtalet, vilket väckte en känsla av frustration hos patienterna samt en känsla av bristande delaktighet. Detta stämmer väl överens med

forskningen som beskriver olika hinder för att utöva personcentrerad vård. Här nämns sjukvårdsrelaterade hinder som kan ses i form av till exempel tidsbrist hos personal (Kwame & Petrucka, 2021). Författarna till detta examensarbete menar att utövandet av personcentrerad vård inte behöver ta någon extra tid utan ska genomsyra mötet mellan patienten och vårdpersonalen. Exempel på det kan vara att föra enkla samtal, att ge ett varmt leende eller att hjälpa till med något som inte finns med bland dem vanliga göromålen. Detta överensstämmer med forskare som anser att det är kvaliteten i interaktionen mellan vårdpersonalen och patienten är viktigare än mängden tid som spenderas. Vidare menar forskarna att bristen på kvalitet i interaktionen kan leda till att vårdkvaliteten och vårdresultatet försämras (Kwame & Petrucka, 2021). Då grunden för en god vårdrelation mellan patienten och personalen till stor del utgörs av personcentrerad vård (McCormack & McCance, 2006), ser författarna till detta examensarbete ett behov av att synliggöra innebörden av personcentrerad vård som inbegriper de viktiga hörnstenarna empati, respekt, engagemang, relation, kommunikation, delat beslutsfattande och

samordnad vård (Håkansson-Eklund m.fl., 2019). Här blir vår uppgift som

specialistsjuksköterskor på respektive arbetsplats att hålla kunskapen och diskussionen kring personcentrerat arbetssätt levande, både hos kollegor och annan sjukvårdspersonal.

Denna syn på vårdrelationen går hand i hand med Eriksson (2018), där vårdrelationen är kärnan i vårdprocessen. Om inte vårdrelationen finns förloras en rad olika delar i

vårdprocessen, vilket drabbar patienten i slutändan.

Patienterna upplevde att det var negativt med ett stort antal personer som utförde vården i hemmet. När färre antal personal kom hem till patienterna ledde det till att personalen i högre grad visste vilka insatser som skulle utföras. Detta skapade trygghet hos patienterna.

Det gav också en mer personlig kontakt mellan patienterna och personalen. Detta

korrelerar med resultat från tidigare studier som belyser att bristande kontinuitet påverkar partnerskapet negativt, vilket hindrar patienten från att engagera sig i vården. Här menar forskarna att partnerskapet ska präglas av låg personalomsättning för att öka patientens tillit och tilltro (Hamovitch m.fl., 2018). Detta hävdar även Kwame och Petrucka (2021), som menar att god kontinuitet i vårdandet gynnar det personcentrerade arbetet. Även Eriksson (2018) påstår att kontinuitet i vårdandet är en central del för att bibehålla ett nära samarbete med patienten. I resultatet framkommer önskemål om ett färre antal olika personal som kommer hem till patienten, detta för att öka tryggheten men också för att kunna följa patienternas status, eller andra förändringar i patienternas tillstånd. Detta tror författarna på sikt skulle kunna vara mer kostnadseffektivt ur ett samhällsperspektiv, men även vara gynnsamt för patienternas trygghet. Det är något som författarna till detta examensarbete anser är något att värna om i planeringen av aktuella behov och insatser.

Vikten av att satsa på utvecklingen av kvaliteten inom hemtjänsten och de förebyggande insatser som utförs för att stödja människors möjligheter att bevara sin självständighet, kan ses i förhållande till Chappell och Hollanders (2011) studie, som belyser att konsekvenserna av en minskning av finansieringen till hemtjänsten blir att de människor som är beroende av hemtjänstinsatser kommer ta slutenvårdens resurser mer i anspråk. Vidare kan det leda till ett ökat kostnadstryck för slutenvården. Då författarna anser att bristerna gällande kontinuitet inom hemtjänsten behöver diskuteras och belysas, skulle resultatet av denna studie kunna delges chefer inom hemtjänsten, i syfte att se över arbetet med det

personcentrerade förhållningssättet i verksamheten.