5.1 Polisen och nödvärn 39
5.1.5 Polisen och putativsituationer 45
5.1.5.1 Svea HovR B 2380-14
Rättsfallet handlar om en polisman som åberopat nödvärn då denne slagit en berusad man till marken med cirka tio batongslag. Polismannen hade vid tillfället en tjänstehund till sin hjälp men ingen förstärkning fanns att tillgå. Hovrätten fann att polismannen haft fog för sin upp- fattning om att det handlade om ett överhängande angrepp, bland annat med anledning av att mannen tidigare överfallit ett flertal personer. Mannen spände även halsmuskulaturen och kä- karna då polismannen samtalade med denne vilket enligt sakkunniga i målet talade för att
mannen förberedde sig för ett angrepp. Detta trots att det inte uttalats några allvarligare hot, mannen hade heller inga tillhyggen att tillgå. Hovrätten ansåg trots detta att kraven för ett pu- tativt överhängande brottsligt angrepp var uppfyllda.
Se även HD:s beslut nr SÖ 119/94 ovan i avsnitt 5.1.3.1 som även det är ett polisiärt mål där putativsituationen behandlas.
5.2 Allmänheten och nödvärn
5.2.1 Livsfarligt nödvärn
5.2.1.1 NJA 1977 s. 655
Aktuellt avgörande behandlar ett fall där K fått ta emot örfilar och hot om grövre våld från L inne på en restaurang. K lämnade efter angreppet restaurangen och L, med ett anhang av vän- ner, följde efter och skrek åt K att han skulle döda honom. K hade i sin medförda axelrems- väska en pistol som han tog upp och riktade mot L för att skrämma denne. I samband med det gick ett skott av som träffade L i bröstet så illa att denne avled. Åtalet mot K gällde vållande till annans död medan K hävdat att han handlat i nödvärnsexcess. HD konstaterade att L inte var beväpnad, att händelsen skedde på en upplyst gata, där folk var i rörelse. HD gjorde även gällande att om K gjort klart för L att han innehade ett vapen skulle med all sannolikhet L hejdat sitt angrepp. K uppgav själv att anledningen till att han bar runt på ett vapen var att han skulle kunna freda sig vid ett överfall, varpå HD ansåg att K var inställd på en situation av detta slag. K var även väl bekant med vapnet och eftersom angreppet inte kom överraskande, med tanke på vad som hade hänt på restaurangen, ansåg HD att omständigheterna inte var så- dana att K svårligen kunde besinna sig.
5.2.1.2 NJA 1990 s. 370
Detta mål behandlar V som bragde sin före detta make J om livet efter det att J utsatt henne för ett våldtäktsförsök. J hade knäppt upp hennes kläder och lagt ner henne mot parkerings- bromsen i bilen så att hon kände stor smärta. V försökte värja sig från det brottsliga angreppet genom att pressa sina händer mot J:s axlar, bröst och hals. Efter ett tag blev J medvetslös av strupgreppet. V kände ingen puls på J och drabbades således av panik varpå hon band J:s händer och tömde cirka fem liter bensin över hans kropp, tände på kroppen med en tändsticka och körde ifrån platsen. V hävdade att hon handlat i nödvärn alternativt nödvärnsexcess och
att hon utfört handlingarna efter att J blivit medvetslös i tron om att han var död. HD hade därför att avgöra när döden inträtt, om det var av strupgreppet, strypning med repet eller när J sattes i eld. Obducenten av J:s kropp konstaterade att det mest sannolika var att döden inträf- fade i samband med att kroppen sattes i eld. HD fastställde att om J försatts i medvetslöshet av strupgreppet skulle han ha återvunnit medvetandet om han lämnats i fred. HD konstaterade att V haft rätt till nödvärn för att avbryta J:s brottsliga angrepp men att nödvärnet upphört då J blev medvetslös. V dömdes därmed för grovt vållande till annans död då uppsåt inte kunde bevisas och det därmed inte kunde uteslutas att hon handlat som hon gjort i tro att J redan dött i bilen. Som påpekats i doktrinen ger domen tyvärr ingen information eller vägledning kring putativt nödvärn.114
5.2.1.3 NJA 1995 s. 661
Aktuellt avgörande presenterades redan ovan i avsnitt 1.1. Händelsen bakom rättsfallet var att en guldbutik blev utsatt för ett rån av gärningsman M som klev in i butiken och under pistol- hot tilltvingade sig kontanter medan gärningsman T väntade i flyktfordonet utanför butiken. B som var medhjälpare till butiksägaren övermannade M och tog hans pistol och sköt sedan två skott mot T som satt i fordonet utanför. T träffades av skotten och fick skador som dock inte var att anse som livshotande. B anförde sedan i rättsprocessen att han sett T göra en handrö- relse mellan bilsätena som han uppfattade som att T höll på att ta fram ett skjutvapen som han skulle använda mot B. Det visade sig sedan att T inte innehade något vapen men B:s uppfatt- ning gjorde putativt nödvärn gällande. Frågan i HD blev därför att utreda om B handlat i nöd- värn som inte var uppenbart oförsvarligt. HD konstaterade att det kan vara godtagbart att värja sig mot en angripare genom att avlossa skott med ett livsfarligt skjutvapen, men att det endast under speciella omständigheter kan anses som en proportionerlig åtgärd. Även om T framstod som en farlig brottsling, som kunde vara beväpnad och beredd att använda sitt va- pen, kunde hotet inte anses tillräckligt konkret och akut för att B:s handling skulle vara berät- tigad, att i förebyggande syfte vidta en så drastisk åtgärd som att skjuta mot bilen. HD konsta- terade även att det inte förelåg någon rätt enligt reglerna om excess.
5.2.1.4 NJA 2005 s. 237
Aktuellt mål har delvis redovisats i avsnitt 3.2.3.3, här följer dock en grundligare redovisning. I aktuellt mål hade D och M stämt träff för att göra upp då D var skyldig M en summa pengar. Vid mötet flög M på D och knivhögg D i bröstkorgen varpå D, som också var beväpnad med
kniv, knivhögg M så att denne sedermera avled. Även D:s skada var livshotande men denne överlevde efter läkarvård och hävdade att han handlat i nödvärn. HD konstaterade att rätten till nödvärn har gått förlorad när två personer ”gör upp” om inte den ene går klart utanför ra- men för vad som ansetts vara förutsatt. Detta innebär att varje part ska dömas för det våld denne utfört obundet vem som rent faktiskt startat våldsutövningen. HD fastställde vidare att det dödliga våld som händelsen innefattat kan vara tillåtet om förutsättningarna är sådan att den angripne är trängd så att sådant våld inte klart avviker från vad som är behövligt för att avvärja direkt livshotande våld eller att våldet riktat sig mot något som har ett synnerligen viktigt intresse.115 I detta fall fastställde dock HD att förhållanden på platsen var sådana att D kunde ha begett sig från platsen för att påkalla hjälp samt att D hade möjlighet att använda mindre våld. Vidare skedde händelsen mitt på dagen i ett område där det var nära till andra människor och att D haft alternativa handlingsvägar och att det utav D, utifrån sin ålder och utan särskild erfarenhet av den uppstådda situationen, kunde krävas att han handlat på ett al- ternativt sätt framför det dödliga våldet. D ansågs därmed inte ha handlat i nödvärn och även frågan om D kunde anses ha handlat i nödvärnsexcess behandlades av HD. HD konstaterade dock att D med anledning av att mötet var uppgjort inte var helt oförberedd på angreppet. För detta talade vidare att han bar sin kniv lättillgängligt samt att händelseförloppet inte var helt kortvarigt och att D uppgivit att han efter varje hugg tittade på M för att se huggets effekt. D ansågs därmed ha haft tid på sig att överväga sitt handlande. D:s individuella egenskaper eller hans sinnestillstånd talade heller inte i riktning att han svårligen kunde besinna sig. D dömdes därmed för dråp.
5.2.1.5 NJA 2009 s. 234
Bakgrunden i aktuellt mål var att J åtalades för grov misshandel sedan han slagit S i huvudet med en hammare ett flertal gånger efter det att J uppfattat att S angripit honom med en kniv. S fick synnerligen allvarliga skador av slagen och angreppet ansågs vara livshotande. HD ansåg att J i vart fall uppfattat det som att han var utsatt för ett direkt livshotande angrepp. HD hade därmed att ta ställning till om det förelåg ett uppenbart missförhållande mellan nödvärnshand- lingen och den skada som hotat J med tanke på S:s angrepp. HD ansåg att det fanns ett miss- förhållande och att J:s handling därmed var att anse som uppenbart oförsvarlig med bakgrun- den att S var ”så påverkad av de redan utdelade hammarslagen att det skulle ha varit möjligt
115 Som påtalats i doktrinen ger domen ingen klarhet kring nödvärn med dödligt våld som ut-
att avvärja vidare angrepp med mindre ingripande våld”.116 Vidare hade HD att ta ställning till om J svårligen kunde besinna sig och därmed kunde frias enligt regleringen kring nödvärn- sexcess. Till att börja med konstaterade HD att J haft tid för eftertanke och på den grunden kunde han därmed inte anses vara ursäktlig. HD hade därmed att ta ställning till om det inte kunde begäras av J att han skulle förmå att anpassa sitt handlande. Enligt domen var J att be- trakta som en ”fridens man”, han var tidigare ostraffad medan S var känd bland grannarna i diverse oenigheter med anmälningar och domar kring hot och våld. J var då händelsen utspe- lade sig övertygad om att S skulle ha ihjäl honom och hans barn.117 HD ansåg det därmed sammanfattningsvis vara klarlagt att J på grund av att han var uppjagad samtidigt som han hade en oerhörd rädsla befunnit sig i ett sådant psykiskt tillstånd som gjorde att han inte var i stånd att tänka och handla rationellt. J friades därmed då han ansågs ha handlat i nödvärnsex- cess.
5.3 Skillnader i försvarlighetsbedömningen
5.3.1 Stresspåverkan
Vid polisiära mål tar domstolen ofta i beaktan att polismannen befunnit sig i en stressfylld si- tuation vilket har påverkat dennes handlingsförmåga.118 Detta är något som HD endast har ta- git ställning till i NJA 2009 s. 234 och inte behandlat i de andra rättsfallen som jag redovisat utan istället har man till och med i sådana stressfyllda situationer talat om alternativa hand- lingsvägar.119 Att en polisman ofta hamnar i stressfyllda situationer kan ses som en självklar- het med tanke på vad arbetet som polis innebär. Trots detta kan det genom underrätternas do- mar förefalla som att en polisman oftare handlar med stresspåslag än vad gemene man gör. Detta är något som jag tror kan undvikas med mer adekvat utbildning för polismän där de får träna på situationer där de utsätts för stress och framförallt mer frekvent återkommande ut- bildning. Självklart är det svårt att uppfylla en såpass stressad situation som verkligheten kan utgöra i övningsformat men jag tycker likväl att Polismyndigheten måste ta ett större ansvar i
116 Jfr NJA 1990 s. 210 och NJA 2005 s. 237.
117 HD betraktade alltså både de objektiva och subjektiva faktorerna vid excessbedömningen
se vidare Martinsson, s. 141 ff.
118 Se Varbergs tingsrätt B 2304-13, HovR Skåne och Blekinge B 1158-92 samt Svea HovR B
2042-13.
119 Se NJA 2005 s. 237 samt även till viss del NJA 1977 s. 655 där man påtalat att händelsen
utspelat sig på en upplyst gata med folk i rörelse. Se även NJA 1995 s. 661 där man inte tar upp det stresspåslag som B måste ha känt då han blev utsatt för ett väpnat rån.
frågan, se vidare kring detta resonemang i avsnitt 6 samt avsnitt 7. Jag tycker mig dock se en klar utvidgning av försvarlighetsbedömningen till förmån för poliser i dessa fall i jämförelse med allmänheten.
5.3.2 Vapenanvändning
HD har konstaterat att användning av ett skjutvapen kan vara en proportionerlig åtgärd även för allmänheten.120 Här tycker jag dock att det finns en klar skillnad i försvarlighetsbedöm-
ningen för poliser kontra allmänheten, där den återigen är vidare för polismän. I NJA 1977 s. 655 hävdade HD till och med att det med största sannolikhet hade hejdat angreppet om perso- nen bara hade sagt att han innehade ett vapen, en syn som jag måste säga verkar vara ytterst naiv och som det inte varit på tal om att diskutera kring i de polisiära målen i underrätterna.121