Vilka politiska subjekt/aktörer finns med i inramningen av miljöproblemen? Hur

miljöproblemen? Hur beskrivs dessa aktörers handlingsförmåga?

4.2.1.1. Arena 123

I Arena 123 finns ett avsnitt betitlat ”Politik mot klimatförändring” (Karlsson, 2011: 368).

Redan inledningsvis konstateras det att ”[d]et spelar liten roll om ett land minskar sina utsläpp av växthusgaser om inte också flertalet andra gör det” (ibid.) samt att ”[e]tt globalt problem måste bekämpas med global politik, dvs. med internationellt samarbete” (ibid.).

Denna globala politik måste enligt författarna omfatta ”[t]re vägar som inte utesluter varandra” (ibid.). Dessa ”tre vägar” innebär minskade utsläpp, utveckling av ny teknik som

släpper ut mindre växthusgaser och ny teknik som fångar upp utsläppen innan de når

atmosfären (ibid.). ”Enskilda och företag” förordas uppmanas till att minska sina utsläpp via en ”skatt på utsläpp” som borde ”vara lika stor överallt” (ibid.). Det föreslås även att man bör överväga att ”skapa en global marknad för utsläppsrätter” (a.a.: 369). Detta för att företag ska uppmuntras till att minska sina utsläpp och därmed ”tjäna pengar genom att sälja sina

överblivna utsläppsrättigheter” (ibid.) samtidigt som ”[f]öretag som har stora behov av utsläpp straffas” (ibid.). Systemet i fråga förordas också då det skulle öppna upp för möjligheten att ”från politiskt håll minska de totala utsläppen” genom att ”köpa upp rättigheter och låta bli att sälja dem vidare” (ibid.). EU påpekas ha upprättat en

utsläppsmarknad redan år 2005 (a.a.: 370). Annars nämns subventioner för företag och individer i form av bidrag eller skattelättnader som en möjlig politisk åtgärd (ibid.). Vad gäller Sverige som land konstaterar texten att ytterligare minskningar av utsläppen här skulle vara ”förhållandevis dyrt” (ibid.) och i stället borde Sverige enligt författarna hjälpa andra länder ”få tillgång till modern teknik” (ibid.). Slutligen förekommer ett stycke om vad enskilda individer kan göra: ”Som individer kan vi förstås göra en hel del. Vi är i allmänhet ganska intresserade av att sopsortera och anpassa vår konsumtion av livsmedel till mer miljövänliga alternativ” (ibid.).

Framställningen i fråga ramar egentligen inte in miljöproblemen som problem i behov av specifikt demokratiska lösningar. I stället konstateras det att samtliga länder måste vara delaktiga i det globala arbetet mot miljöförstöring, implicit oaktat de olika ländernas styrelseskick och (eventuella brister på) demokratiska processer. Miljöfrågorna framställs handla om hur enskilda agerar som konsumenter, inte demokratiska subjekt. Företag framställs vara lika centrala i arbetet mot miljöförstöringar som de framställs ha varit centrala i att orsaka dem. Internationella institutioner, som exempelvis EU, lyfts fram i och med en idé om att internationella utsläppsmarknader borde upprättas och regleras. Stater föreslås kunna delta på dessa marknader för att pressa företagsvärlden, eller som i Sveriges fall, bidra till teknikutveckling. På frågan ”Vad kan vi i Sverige göra?” (Karlsson, 2011: 370) blir det implicita svaret i princip ”dess invånare bör ändra sina konsumtionsmönster”.

4.2.1.2. Forum: Samhällskunskap 123

I Forum förklaras insikten om att globalt samarbete mellan olika länder var nödvändigt för att lösa ”de växande miljöproblemen” (Brolin & Nohagen, 2017: 119) enligt följande:

”På 1980-talet insåg fler och fler att det krävdes globala lösningar på de växande miljöproblemen. Världens länder hade blivit alltmer sammanflätade och beroende av varandra. Samtidens och framtidens stora frågor angår oss alla och utmaningarna

överlevnadsfrågorna träffas representanter för jordens alla länder i olika möten anordnade av FN.” (Brolin & Nohagen, 2017: 119)

De centrala aktörerna i arbetet mot miljöproblemen blir i denna inramning ”jordens alla länder” (ibid.) samt den internationella organisationen FN. Inramningen motiveras genom problembeskrivningen av miljöproblemen som en global fråga. Vidare i

läroboksframställningen belyses Kyotoprotokollet och andra klimatavtal som möjliga verktyg mot miljöproblemen (Brolin & Nohagen, 2017: 120). Även här framställs länder som de centrala aktörerna genom följande citat: ”Under 1990-talet ökade medvetenheten om att jordens klimat höll på att förändras. För att göra något åt detta kom industriländerna överens om att minska sina utsläpp med 5,2 procent” (Brolin & Nohagen, 2017: 120).

Förutom de centrala aktörerna med direkt makt att påverka utvecklingen med hänsyn till miljöproblemen i lärobokens inramning inkluderas dock även andra aktörer med en potential till att utöva indirekt makt i syfte att påverka utvecklingen. Se exempelvis följande citat:

”Omkring 2007 lyckades kunskapen om den pågående klimatförändringen att på allvar tränga ut i samhället. Medvetenheten hade väckts av rapporterna från FN:s klimatpanel och pumpats upp av Al Gores suggestiva film ”En obekväm sanning”. Detta var strax före klimatmötet i Köpenhamn 2009. Trots det lyckades världens länder inte enas kring något bindande avtal då.” (Brolin & Nohagen, 2017: 120)

I ovanstående citat framhävs ”FN:s klimatpanel” bestående av forskare och politikern samt filmskaparen Al Gore vars respektive gärningar menas ha medvetandegjort en implicit allmänhet i samhället med en antydd makt att påverka ”världens länder” att verka för att sluta ett klimatavtal, även om det inte gick hela vägen den gången. På nästa sida finns följande textstycke som ansluter till det som citerades tidigare:

”Sedan dess har vår kunskap om klimatet ökat. Idag är klimatforskarna eniga om att det pågår en global uppvärmning och att den till stor del är orsakad av mänsklig aktivitet.

Denna medvetenhet finns idag hos en hos en stor majoritet av jordens befolkning. Det var denna ökande insikt som ledde till att jordens länder till slut kunde enas om ett nytt avtal – trycket blev för stort.” (Brolin & Nohagen, 2017: 121)

Här antyds det att ett folkligt tryck på politikerna i ”jordens länder” (ibid.) ledde till att länderna slöt ett klimatavtal. Hur medvetenheten eller insikten hos ”en stor majoritet av jordens befolkning” (ibid.) kanaliserades för att pressa jordens länder står dock inte tydligt utskrivet i brödtexten. Inte heller individueras olika nationer eller deras respektive

befolkningar i denna inramning. I en bildtext står det dock: ”Här ställer demonstranter vid

Place de la Republique krav på beslutsfattarna att nå ett kraftigt avtal.” (Brolin & Nohagen, 2017: 121). Alltså är åtminstone demonstranter en viktig aktör i sammanhanget när det kommer till att pressa olika länders regeringar att agera.

Påtryckning framställs inte enbart som relevant vid slutandet av internationella klimatavtal utan även vid deras efterföljning:

”För att avtalet ska fungera i praktiken måste ländernas klimatarbete vara öppet och möjligt att kontrollera. Därför kommer det att finnas regler för hur länder ska rapportera sina klimatåtgärder och hur dessa sedan ska granskas. I detta ingår också att forskare, journalister, aktivister och engagerade medborgare ska delta i debatter, berätta om sina framgångar och stödja länder som släpar efter. Man hoppas att man genom denna öppna process också undvika (sic.) det så kallade freerider-problemet, dvs. att vissa länder skaffar sig fördelar genom att smita undan från förpliktelserna.

Länder som inte sköter sina åtaganden ska riskera att hamna i en slags global moralisk skamvrå.” (Brolin & Nohagen, 2017: 122-123)

De nämnda grupperna ”forskare, journalister, aktivister och engagerade medborgare” (ibid.) förväntas alltså bidra positivt till upprätthållandet av klimatavtalet i fråga. Detta genom att nyttja press- och yttrandefriheten, rättigheter som konventionellt sett är grundlagsskyddade inom den liberaldemokratiska modellen.

4.2.1.3. Libers samhällskunskap 123

I Libers samhällskunskap 123 är redogörelsen för hur miljöproblemen kan eller bör hanteras tämligen begränsad sedd till dess textmässiga omfång. Det är dock ändå möjligt att analysera ett par textställen för att se vilka aktörer som belyses i inramningen av arbetet mot

miljöförstöring i läroboken.

”Den globala uppvärmningen betraktas av det överväldigande flertalet klimat- och väderforskare som det största hotet mot människans långsiktiga överlevnad. De varnar därför för att en oförmåga att agera gemensamt för att begränsa skadeverkningarna av detta hot, riskerar att bli katastrofal.” (West & Hedengren, 2018: 684-685)

Citatet ovan illustrerar hur författarna ramar in den globala uppvärmningen som ett

miljöproblem som måste lösas av en mänsklighet som ”agera[r] gemensamt för att begränsa skadeverkningarna” (ibid.). Intressant i sammanhanget är hur läroboksförfattarna ramar in denna abstrakta mänsklighets gemensamma men i övrigt ospecificerade agerande som absolut nödvändigt med hänvisning till ”klimat- och väderforskare” (ibid.). Dessa forskare

aktörer med påstådd handlingskapacitet i frågan pekas ut. Libers samhällskunskap 123 lyckas dock bli något mer specifik vad gäller centrala aktörer i arbetet med miljöfrågorna:

”Efter fyra års förhandlingar lyckades världens ledare – från totalt 195 länder - komma överens om ett klimatavtal i Paris i december 2015. Det centrala i avtalet, som trädde i kraft 2016 och ingår i FN-systemet, är att minska utsläppen av växthusgaser så att den globala uppvärmningen hålls under två grader, men helst under 1,5 grader. Det betyder att de globala utsläppens snarast måste nå sin topp för att sedan börja minska. Ett annat viktigt inslag i Paris-avtalet är att stödja länder som drabbas av klimatförändringarnas effekter, i praktiken genom att industrialiserade länder ekonomiskt stöder utvecklingsländer.” (West & Hedengren, 2018: 685)

I citatet ovan nämns ”världens ledare” (ibid.) som distinkta aktörer, om ändå relaterade till sina ”195 länder” (ibid.). Även FN nämns. Dessutom upprättas en dikotomi där

industrialiserade länder menas vara ämnade att agera för att understödja utvecklingsländer ekonomiskt.

4.2.1.4. Reflex 123

I Reflex 123 förekommer en utförlig utläggning kring hur miljöproblemen bekämpas politiskt och vilka aktörer som författarna anser vara relevanta i sammanhanget: ”Här ska vi göra en översikt över vad som görs på olika beslutsnivåer, alltifrån det globala arbetet med FN som aktör till det lokala miljöarbetet på kommunnivå och individnivå” (Almgren et al, 2017: 108).

På internationell nivå nämns först FN och flera av dess underorganisationer (ibid.). FN:s miljöprogram UNEP ”har byggt upp flera system för information och övervakning av miljön”

(ibid.) och ”[f]lera internationella konventioner har förhandlats fram under UNEP:s överinseende” (ibid.). FN:s kommission för hållbar utveckling, CSD och FN:s klimatpanel, IPCC bestående av forskare nämns också (ibid.). Författarna påpekar däremot att ”FN har inga egna medel att se till att medlemsländerna följer avtal och rekommendationer på miljöområdet” (ibid.).

Även EU nämns som en viktig aktör på internationell nivå (Almgren et al., 2017: 109). EU:s främsta prestation som politisk aktör i arbetet mot miljöförstöringen anges vara ”ett system med utsläppsrätter för växthusgaser” (a.a.: 111). I detta sammanhang nämns även EU:s medlemsländer samt ”de företag som släpper ut mycket koldioxid” (ibid.) som viktiga aktörer på utsläppsmarknaden.

Vad beträffar Sverige förklaras det att ”[e]ftersom Sverige är medlem i EU kanaliseras en stor del av det svenska miljöarbetet genom unionen” (ibid.) och att ”[s]om regeringen framhåller

krävs beslut på europeisk nivå för att komma till rätta med miljöproblemen” (ibid.). Däremot redovisas ändå en lista av svenska institutionella aktörer på området: miljö- och

energidepartementet, Naturvårdsverket, länsstyrelserna och kommunerna (a.a.: 112).

Slutligen presenteras individen som den rent av viktigaste aktören eftersom ”det är den enskildes val som avgör hur framtiden ska bli” (a.a.: 113). Med val menas här ”dina val av konsumtion, transporter, resor och bostäder” (ibid.). ”[H]ållbart medborgarskap” (ibid.) nämns i sammanhanget med fokus på konsumtionsmönster och det menas att en ekonomi präglad av att man hyr och lånar i stället för äger och köper skulle vara bra för miljön.

4.2.1.5. Stringent: Samhällskunskap 2-3

Boken Stringent är ytterst återhållsam avseende resonemang kring hur miljöproblemen kan eller bör motverkas. ”[V]ärldens ledande politiker” (Holmstedt, Hydén och Svenning, 2020:

235) omnämns i och med ”träffats för att försöka komma överens om hur problemen ska lösas” (ibid.). Dock noterar läroboksförfattarna att ”[d]et […] är svårt för beslutsfattare att vinna röster på att införa hårdare miljölagar, vilket på kort sikt sannolikt leder till sämre konkurrenskraaft för landets industrier” (a.a.: 236). Detta påstås gälla ”[s]ärskilt om du är politiker i ett land där befolkningen länge varit fattig, men där ekonomin sedan några årtionden börjat få fart, som i exempelvis Indien, Brasilien och Kina” (ibid.). Här impliceras medborgarna som aktörer. Dock alluderar författarna enbart till medborgarna som ett hinder för miljömässiga framsteg. Dessutom inkluderas intressant nog Kina i exempellistan på länder där politiker skulle ha svårt ”att vinna röster på att införa hårdare miljölagar” (ibid.).

Att inte bara diverse grundlagsskyddade rättigheter och maktdelningsprocedurer utan den formella demokratiska val-processen som sådan framställs som problematisk i

sammanhanget gör att en illiberal demokratisyn blir ett för svagt ord för att beskriva Stringents inramning av lösningen på miljöproblemen.