Positionering beskriver den förhandling av sociala och situationella identiteter som sker i samspel mellan aktörer i en diskurs. Att inta en position i ett samspel är att anta en social identitet för den aktuella in- teraktionen. Denna identitet förhåller sig till den andra och de diskurser som finns i praktiken där samspelet äger rum (Goffman, 1970). Varje aktör i en diskursiv praktik har utifrån sina deltagarresurser, en inle- dande uppfattning om sin egen och andra aktörers ställning, position, i den diskursiva praktiken. Inom omgivande diskurser förhandlas de po- sitioner som uppfattas tillgängliga. Positioneringen sker i ett kontrastivt perspektiv där en position framträder i relation till den andra. På så vis sker positioneringen av andra till viss del genom positioneringen av den egna identiteten. Det jag är, är inte den andra, och vice versa.
Positionerna i en diskursiv praktik bestämmer vilken ställning, makt och ansvar varje aktör uppfattar att den egna personen och de andra har. Liksom positionering görs av den egna identiteten och den andra, positionerar emellertid också den andra sig själv och sina me- daktörer. I och med det sker samtidigt flertaliga positioneringsproces- ser, som varje aktör har att förhålla sig till (Eriksson, 1999). Positioner- ing inbegriper förhandling om makt (Fairclough, 1992). Beroende på aktörernas samstämmighet eller oenighet kan olika grad av medveten förhandling om positioner uppstå (Cromdal & Aronsson, 2000). Foucault (1984) hävdar att makt inte är något som ägs, utan något som görs, vilket synliggörs här. Om en lärare exempelvis får i uppdrag av rektor att undervisa nyanlända elever utan att känna sig kompetent för uppgiften, kan denna känna sig utsatt för maktutövning från rektors sida. Läraren kan utmana maktordningen genom att motsätta sig att ut- föra uppdraget, eller förhandla förutsättningarna för det. Den diskursiva praktiken kan möjliggöra vissa maktpositioner som aktörerna kan för- handla om. Omgivande diskurs kan proklamera en föreställning om vem makten tillhör, enligt den norm diskursen bidrar med. Inom en skoldiskurs kan exempelvis lärare ha en position med mer makt och även större ansvar än en elev eller förälder. Rektor står ytterligare högre upp i ordningen. De som utifrån rådande normer initialt tilldelats mindre makt kan emellertid utmana hierarkin, genom att exempelvis ifrågasätta vem som har givits beslutanderätt i en fråga, eller på andra vis utmana en position (Fairclough, 2001). Samspelet påverkas och ut- fallet av den förhandling som påbörjas återskapar eller omförhandlar positioner till kommande interaktioner.
Positionering innebär situationella förhandlingsprocesser (Fair- clough, 1992). Det ger att de sociala identiteter som skapas är tillfälliga. En aktör har därmed inte en identitet utan multipla. Skapandet av iden- titeter och användningen av dem är ett sätt att hantera en interaktion, inte medel för att uttrycka ett innersta väsen (Davies & Harré, 1990, Lee & Roth, 2004). Goffman (1981) menar att deltagare i en diskurs väljer den position som upplevs minst hotfull eller bäst försvarbar givet omständigheterna. Vilken den positionen är kan skifta under ett samtal, vilket innebär att positionen också kan förändras flera gånger under en och samma interaktion och att en person kan förhålla sig olika till samma medaktör, beroende på kontext eller ämne som behandlas. Ex- empelvis kan en person anta en identitet som berättare av en historia i ett samtal och senare byta position och anta en identitet som någon som delger åsikter. Positionering kan också uttryckas genom det sätt på vil- ket något berättas. Att exempelvis anlägga en raljerande ton för att
återge något kan ge uttryck för att hävda en uppfattning om sin egen högre position i förhållande till det eller den det berättas om. Fackspråk eller ordstäv i ett samtal, kan även det vara sätt att positionera sig högre i förhållande till den andra (Lee & Roth, 2004), medan uttryck för att det som sagts är egna åsikter eller teorier, kan signalera en positionering i underordning gentemot medaktörerna.
I föreliggande studie är teorier om diskurs och positionering utifrån ett maktperspektiv utgångspunkter för att lyfta fram aktörernas uppfatt- ningar om introduktionstiden och deras samspel inom den. Vilka dis- kurser som här formar den diskursiva praktiken beskrivs i det andra re- sultatkapitlet. Goffmans teorier om positionering tas som utgångspunkt här, trots att han inte företräder sociala teorier om social ordning och omgivande diskursers inverkan på det enskilda samtalet (Collins & Slembrouck, 2007). Goffmans syn på interaktion bidrar dock med in- sikten om omöjligheten för en person att frigöra sig från påverkan av tiden och rummet som interaktionen pågår i, liksom med insikten om att något som sägs oundvikligen påverkar positioneringen mellan dem som är inom hörhåll för det sagda. Att arbeta med positionering för att djupare förstå det material som skapats genom studien medför att de olika aktörernas uppfattning om sina egna och andras identiteter och vad de möjliggör eller förhindrar under introduktionstiden kan synlig- göras och diskuteras i det tredje resultatkapitlet. I följande kapitel redo- görs för studiens genomförande.
5 Metod och genomförande
För att möjliggöra kunskapande om introduktionsverksamheten med hjälp av diskurs och positionering har material skapats genom intervjuer med fyrtioen aktörer. Detta material har sedan analyserats med inspi- ration av kritisk diskursanalys i enlighet med Fairclough (2001). I föl- jande avsnitt beskrivs hur detta gått till. En övergripande presentation av deltagarna i studien och de skolor där de är verksamma ges också. Slutligen diskuteras studiens vetenskaplighet ifråga om reliabilitet och etiska hänsyn.