Fortbildning menar förstelärarna ger dem en möjlighet att få mera input och feedback från fler håll än som förskollärare, och berättar att de sedan sprider sina nya
kunskaper vidare till arbetslagen. Här går det att tolka att rollen har fått en viss status som gör att försteläraren hamnar i första urvalet i fortbildningssituationer, till exempel genom att berätta att de först fått åka till området Reggio Emilia eller ta del av kurser i ledarskap. Öquist (2008) menar emellertid att för att en organisation ska fungera optimalt innebär inte ledarskap att endast en individ styr en hel organisation utan att det finns chefer på alla olika nivåer. Kollegialt lärande är ett tillvägagångssätt för ledaren att upprätthålla gränser där den via sin kunskap delger och presenterar förändringar i verksamheterna till individer mellan olika nivåer. En individs
läroprocess är beroende av andra aktörer för att organisationen ska få en samsyn (jfr Öquist, 2008).
Att sprida kunskap till sina medarbetare kommer med ett individuellt ansvar där personalen också hålls ansvariga för sin egen utveckling. Detta talar en förstelärare om genom att beskriva hur denne introducerat ett nytt program för att föra pedagogisk dokumentation på förskolan men säger också att det är upp till personalen att använda sig av metoden. En annan förstelärare uttrycker ett liknande resonemang genom att påpeka att det även är upp till personalen att hålla sig a jour med ny forskning. Dessa exempel tydliggör vilket ansvar förstelärarna anser sig ha i frågan om att sprida kunskap. De uttrycker att de gärna stödjer och hjälper till i arbetslagen, men det blir tydligt att det finns ett individuellt ansvar hos medarbetarna som syftar till att själva tänka kritiskt i utvecklingsfrågor och att se till att de verktyg som ges kommer till
33
användning. Gränser mellan roller och ansvarsområden är en faktor som hjälper organisationer att skapa en helhet, framhåller Öquist (2008).
Ytterligare en aspekt som lyfts fram är hur förstelärarna ser på sitt uppdrag utifrån området personaltrivsel. Hur de sammankopplar sitt uppdrag med frågor som berör arbetslagets olika viljor eller personligheter har delgetts av deltagarna genom att samtala om två olika förhållningssätt:
Nu måste jag liksom inte slåss för varenda grej utan nu har jag någon annan som tänker lite som jag och så nu kan jag mer diskutera på ett annat sätt.
Här beskriver förskolläraren hur försteläraren fungerat som stöd och bollplank i olika frågor där arbetslag haft olika tankesätt och konflikter uppstått. Till följd av
skillnaderna inom arbetslaget upplevde deltagaren sig ensam och utanför. Förstelärarens funktion i sammanhanget blev att skapa sig en förståelse för medarbetarens upplevelse och verka som en medlare för att lösa den uppkomna situationen. Ett annat sätt att resonera på ser vi i följande citat:
Om det är något allvarligt då kan jag ju hjälpa den här kollegan att – nämen vi får gå till förskolechefen och pratat om det här […] det är inte ofta jag går in och medlar i något.
Försteläraren menar att när en osämja uppkommit i arbetslaget som gör att situationen känns olöslig faller det på förskolechefens bord att ta sig an dilemmat för att försöka hitta en lösning. Dennes funktion är inte att lösa personalfrågor men förmedlar gärna kontakten till den rätta personen att prata med. Dessa två förhållningssätt visar på att det finns olika sätt att se på vad som ingår i en förstelärares uppdrag.Detta kan förstås utifrån Goffmans (2004) resonemang om att en roll intar olika skepnader beroende på vilka sociala sammanhang som existerar. Individen anpassar sin karaktär efter de förväntningar och normer som finns kopplat till rollen.
I berättelserna är det inte endast förstelärarna som sätter gränser utan även personalens attityder blir signifikanta i diskurserna.
34
Nja så hade jag sagt det som förskollärare då hade jag ju haft en annan legitimitet i det för jag är där varje dag, man du vet går back med folk och man gör grovgörat liksom.
Här uttrycker en förstelärare ett sätt där personalen positionerar sig gentemot dennes förslag genom att argumentera att pedagogerna har större insyn i den dagliga
verksamheten, vilket gör att den innehar mer legitimitet i organisatoriska frågor som behandlar barngruppen eller miljöer. Orsaken kan förklaras med att verksamhetsbesök endast sker var tredje vecka eftersom försteläraren har många avdelningar att vara på.
Nej, nej inte ett dugg! De tyckte att det här bara var något som kom uppifrån igen, ja någon som ska inspektera och kontrollera. Hitta fel och brister.
Här påvisar en förstelärare ännu ett sätt hur personalen har satt gränser för hur denne kunnat utföra sitt uppdrag. Genom att se tjänsten som en felsökare vars syfte endast är att kontrollera och förändra är personalen inte mottagliga att bli handledda i
verksamhetsutveckling vilket gör att uppdragets målsättning försvåras. Detta förhållningssätt kan förstås utifrån Elias och Scotson (1999) resonemang om att kollektiva värderingar etablerar begrepp som ”vi” och ”dem” vilket leder till att positioneringar och gränser skapas mellan olika individer.
I intervjun framgår det att det finns arbetslag där pedagoger är säkra i sitt arbete med barnen, för att själva kritiskt granska och komma med förslag på utvecklingsarbete. Detta gör att försteläraren väljer att i mindre utsträckning befinna sig på de
avdelningarna. I förlängningen kan detta tolkas som ett sätt för personalen att sätta gränser för hur mycket de anser sig behöva förstelärarens hjälp i det dagliga arbetet.