Varför praktik/anter?

Mediebranschen står inför utmaningar om framtiden och de svårigheter som arbetarna och arbetsgivarna står inför när det gäller att komma in i arbetslivet kan även hittas i andra kreativa branscher och i andra länder (Randle et al., 2015). Tewksbury (2015) hävdar att ha praktik inom tv-branschen har idag blivit en standard för ett första steg till att får en betald anställning och att arbeta sig uppåt. Detta är dock något som arbetsgivarna i föreliggande studie inte är helt eniga om. Ur ett historiskt perspektiv kan begreppet praktikarbete identifieras med Deweys (1916) och Schöns (2003) filosofier om att lära genom att göra och att lära genom att reflektera. Denna uppfattning är något som delas av samtliga arbetsgivare som menar att en av anledningarna att praktikanter anlitas är att lära upp en ny person inför framtiden och ge vidare utbildning i hur branschen fungerar. Detta är dock inte den enda anledningen till att praktikanter anlitas. Werne (2018) hävdar att orsaken till att praktikarbete blivit en allt mer vanlig branschstandard främst beror på de globala förändringar som skedde inom den teknologiska utvecklingen och

organisationsstrukturer på 80- och 90-talet. Den digitala utvecklingen har påverkat hela mediebranschen och tvingat företagen att utveckla nya arbetsmetoder och strategier för att anpassa sig till det digitala landskapet och konsumenternas efterfrågan och behov. (Aris & Bughin, 2009) Även Einstein (2015) och Standing (2013) menar att praktikarbete är en vidare effekt av den prispress och prestationskrav som tv-kanalhusen och produktionsbolagen ställts inför, dels efter dessa organisationsförändringarna, men i synnerhet sedan finanskrisen 2008. Enligt Dex et al. (2000) kan dessa förändringar kopplas till dagens form av praktikarbete eftersom det lett till att tillvaron hos de anställda blivit allt mer osäker, fler frilansar och anställda med kortsiktiga kontrakt. Werne (2018) beskriver att det idag finns betydligt fler som vill arbeta i tv-branschen än vad det finns arbetstillfällen, vilket bidragit till exploatering och försämrade villkor för de anställda. I och med den digitala utvecklingen och ökade

41

konkurrensen inom mediebranschen hävdar Artis och Burghin (2009) att tv-landskapet i både Europa och USA är under stor press. De digitala alternativen för konsumenterna har förändrat tv-marknaden dramatiskt sedan 1980-talet då statlig tv via eluttaget har ersatts av digitala lösningar där privata aktörer tagit allt större plats (Aris & Bughin, 2009; Wieten et al., 2000). Att konkurrensen om arbetsplatserna och arbetspositionerna är hög är något som samtliga arbetsgivare ser som ett problem. Det har lett till att personer som vill in i branschen är villiga att göra nästan vad som helst för att komma in. Ayo beskriver att ”folk vill göra det, och folk gör

det [(arbetar gratis)]. Jag menar om folk inte skulle göra det så skulle man ju vara tvungen att göra på ett annat vis” (Ayo). ”Det är svårt för oss också när det kommer personer som verkligen vill ha praktik och verkligen vill komma in genom att jobba gratis när vi kanske inte ens behöver någon” (Ayo). Att det är så många som är villiga att arbeta gratis och ha praktik gör

att projekten riskerar att bli hierarkiskt uppbyggda då man verkligen måste arbeta nerifrån och uppåt. Alex menar att den hierarkiska uppbyggnaden beror på att nästan alla som arbetar i tv- branschen är frilanspersonal. När ett projekt är slut, går man vidare till nästa vilket gör att ”folk

byts ut så himla fort och lätt” (Alex). Alex menar vidare att detta leder till att ”det är svårt att satsa på folk. Jag kan inte ta in en person och tänka långsiktigt” (Alex). Enligt Tewksbury

(2015) beror denna hierarkiska uppbyggnad med gratis arbetskraft på att produktionsbolag har som mål att minska kostnaderna, för att i sin tur öka vinsten för investerare och de högre uppsatta. Detta är något som arbetsgivarna inte utryckt sig direkt om. Utifrån det insamlade resultatet ur intervjuerna går det dock att hävda att arbetsgivarna indirekt ibland tvingas ta in praktikanter enbart på grund av ekonomisk prispress från tv-kanalerna och arbetsgivarnas egna chefer. Samtliga arbetsgivare menar att en praktikant inte kan får ett ansvar som en betald anställd skulle fått, men att det ibland är ett måste på grund av att pengarna inte räcker till. Arbetsgivarna är dock restriktiva med dessa uttalanden och menar vidare att största anledningen till att praktikanter anlitas just är för att det är många som söker sig till produktionerna. Andrea berättar att produktionsbolagen i vissa fall redan i budgetplaneringen räknat med att det kommer anlitas praktikanter. ”Inte allt för sällan är det så att produktionsbolagen har, redan när de

skickar iväg budgeten till kanalen, räknat med att här kommer vi ha 5-10 praktikanter i den här produktionen” (Andrea). Hesmondhalgh (2010) menar dock att arbetet med att det obetalda

praktikanställningarna kompenseras med den tid som behövs för arbetsgivarna att träna och lära upp en konstant tillströmning av unga, oerfarna arbetare. Detta kan i sin tur ses som en ”win- win” för både praktikanten och arbetsgivaren, produktionsbolaget och tv-kanalen. Dels eftersom arbetsgivarna och tv-produktionerna får en extra person som hjälper till utan betalning, men även för praktikanterna som får ovärdelig arbetslivserfarenhet och kontakter inför framtiden (Andrea).

42

”Tvånget” att ta emot praktikanter kan även bero på att det brustit i kommunikationen mellan personer på produktionsbolagen och arbetsgivarna. I några fall har kollegor godkänt

praktikförfrågningar från skolor, utan att vidare informera projektledaren eller producenten, vilket då lett till missförstånd och säkert negativa upplevelser för praktikanterna i det första skedet av praktikperioden. Otryggheten går att knyta an i Standings (2013) teori om att praktikfenomenet praktikanter är på väg in i prekariatet, att blir ”den nya farliga

samhällsklassen”. Å ena sidan menar Standing (2013) att risken för att praktikanter ska hamna i prekariatet är stor. Å andra sidan finns det vissa som välkomnar praktikarbeten och gärna hoppar på tillfälliga arbeten utan långsiktig framtid (Standing, 2013). Samtliga praktikanter ser inte praktikarbetet som en stor grej, utan ser det som en chans att lära sig branschen och en tillfällig fas som i vissa fall måste genomföras för att få en betald anställning inom branschen. För två av praktikanterna var praktikperioderna ett medvetet val då målet var att knyta kontakter och få vidare inblick i hur branschen fungerar. ”Jag tror att om man ska komma in branschen

på det här sättet så måste man vara beredd på att jobba gratis tyvärr” (Pax). För de två andra

praktikanterna var praktikperioden mer en rolig grej och något som ser bra ut på cv:t. För Pims del var konkurrensen högre då annonsen om en ledig praktikplats hade postats i en större grupp på Facebook. För Pim blev det som ett tävlingsmoment där vinsten var praktikplatsen. Dessa aspekter är också något som arbetsgivarna kan se som problematiskt när det kommer till att välja vem som ska få ha praktik i deras produktioner och inte. Att praktikanterna ser tv- branschen som en häftig och glamourös bransch gör att det kan vara svårt att veta vilka som verkligen vill arbeta i branschen och inte. I och med att majoriteten av arbetstagarna i tv- branschen är frilansare gäller det för arbetsgivarna att ständigt hitta tillräckligt duktiga

arbetstagare med kort varsel som kan uppfylla produktionens och tv-kanalernas behov (Dex et al., 2000; Werne, 2018). I detta fall kan en praktikperiod hjälpa arbetsgivarna att ”testa” hur en person fungerar innan de blir betalt anställda. Ayo menar att praktikanter i detta läget är värdefulla då betald personal som redan är etablerad inte finner något intresse i ”att hjälpa till

med lite allt möjligt”.