Forskningsöversikten visar att ensamkommande barns upplevelser kan sammanfattas i tre övergripande teman:3 1) grundläggande behov av kontroll
och säkerhet, 2) svårigheter och möjligheter i vardagen samt 3) identitet och tillhörighet. I det följande presenteras dessa teman översiktligt med exempel på underliggande teman som bygger på den sammanvägda analysen av de ingående studierna.
Grundläggande behov av kontroll och säkerhet
Detta tema belyser hur ensamkommande barns upplevelser av trauman och förluster, parallellt med stor osäkerhet om framtiden, bidrar till en brist på grundläggande trygghet, kontroll och säkerhet och att detta starkt påverkar hälsa och välbefinnande, förmågan att förhålla sig till vardagen och att kunna planera för en framtid.
Ensamkommande barn kämpar med att förstå upplevda trauman och hantera känslor av uppbrott och förlust kopplade till separationen från familjemedlemmar och ett välbekant sätt att leva på, att inte kunna språket, känna till lagar och regler och inte ha något nätverk i landet (Majumder m.fl. 2015; Sutton m.fl. 2006; Vervliet m.fl. 2014).
Tidigare trauman i kombination med osäker asylstatus leder till psykisk ohälsa, kontrollförlust, bristande självkänsla och oförmåga att relatera till framtiden. Problem med psykisk ohälsa och oförmåga att hantera vardagen relateras ofta till situationen som asylsökande: svårigheter barnen tidigare erfarit i relation till aktuell oro för asylbesked och för kvarvarande familjemedlemmar (Chase 2013; Connolly 2015; Devenney 2017; Groark m.fl. 2011; Majumder m.fl. 2015; Thommessen m.fl. 2015).
Ensamkommande barn med uppehållstillstånd ger sammanhängande berättelser om deras förflutna och mål för framtiden, medan de med osäker flyktingstatus har svårt att föreställa sig både framtiden och det förflutna och kan vara förvirrade eller skräckslagna (Devenney 2017). En grundläggande känsla av kontroll och säkerhet inför framtiden har central betydelse för hur ensamkommande barn mår här och nu (Chase 2013; Connolly 2015). Psykisk ohälsa är kopplad till tidigare traumatiska upplevelser, men försämras av osäkerhet över asylstatus och framtiden (Chase 2013). Systemet med tillfälliga uppehållstillstånd beskrivs av barnen öka känslan av maktlöshet och leda till ett ifrågasättande av meningen med att leva vidare. Rädsla för
2 CERQual är utvecklat för att bedöma tillförlitligheten (evidensstyrkan) hos det sammanvägda resul- tatet av kvalitativ forskning. Tillförlitligheten bedöms utifrån faktorer som metodbrister i de ingående studierna, i vilken utsträckning under liggande data är entydiga (koherens) och relevanta för frågan samt om datamaterialet är tillräckligt rikt. Tillförlitligheten bedöms utifrån fyra nivåer, från mycket låg till hög (se SBU 2018 för detaljerad information).
att behöva återvända dominerade deras oro (Groark m.fl. 2011). De uttrycker en kontrollförlust och en känsla av att inte ha någon möjlighet till inflytande, både i beskrivningar av det förflutna och av framtiden. De upplever sig helt utelämnade till asylsystemet (Groark m.fl. 2011).
Positionen som asylsökande kopplas till upplevd förlust av status och identitet samt känslan av att bli exkluderad (Chase 2013). Kategoriseringen påverkar hur ungdomarna blir bemötta och innebär ett stigma. Helen Connolly (2015) beskriver hur de barn och ungdomar som inte fått beslut i sina asylärenden har begränsad rätt att resa, vilket lyfts fram som exempel på hur en provisorisk status (”temporariness”) markerar skillnad i förhållande till andra barn.
Svårigheter och möjligheter i vardagen
Detta övergripande tema är omfattande och innefattar sex underliggande teman, som motsvaras av rubrikerna.
1. Det nya landet – både möjligheter och svårigheter
Ensamkommande barn utrycker en stark motivation att utbilda sig, anpassa sig till det nya landet och ta vara på de möjligheter som finns. Samtidigt kan strukturella och sociala hinder, liksom svårigheter kopplade till att befinna sig i ett nytt sammanhang, hämma en positiv utveckling (Goodman 2004; Groark m.fl. 2011; Luster m.fl. 2010; Oppedal m.fl. 2017; Pastoor 2017; Rana m.fl. 2011; Söderqvist 2014; Thommessen m.fl. 2015).
Två norska studier visar hur utbildnings- och yrkesmässiga val påverkas av ekonomiska och sociala faktorer, liksom av hinder i själva utbildningssystemet (Oppedal m.fl. 2017; Pastoor 2017). Att många ensamkommande unga är ”sena” i utbildningsprocessen jämfört med jämnåriga i mottagarlandet får ekonomiska konsekvenser eftersom stödet för gymnasiestudier i många länder har en övre åldersgräns. Detta kan resultera i att de väljer mer praktiskt orienterade utbildningar än de skulle önska. En annan viktig faktor för utbildnings- och yrkesval är ungdomarnas önskan att stödja anhöriga utanför mottagarlandet, vilket kan innebära att egna drömmar prioriteras ner i förhållande till en strävan efter att snabbt bli ekonomiskt självförsörjande (Oppedal m.fl. 2017).
Ensamkommande barn uttrycker behov av, men också svårigheter med, att balansera olika kulturella och religiösa kontexter (Luster m.fl. 2010; Ní Raghallaigh 2011; Qin m.fl. 2015; Rana m.fl. 2011; Söderqvist 2014). Studier visar att de eftersträvar en balans mellan tidigare erfarenheter och nya, att de försöker kombinera vad de ser som goda delar av kulturerna i ursprungslandet och i ankomstlandet (Qin m.fl. 2015; Rana m.fl. 2011).
2. Viktigt med stödjande relationer och inflytande i boende, samt tillgång till skola och aktiviteter
eget inflytande, oavsett boendeform (Bates m.fl. 2005; Kaukko & Wernesjö 2017; Luster m.fl. 2009; Malmsten 2014; Sirriyeh 2013; Wernesjö 2015).
Mat och måltider ges en särskild betydelse för välbefinnande och känsla av inkludering, delaktighet och kulturell kontinuitet, till exempel om familje- hemsföräldrar eller boendepersonal visar intresse för barnets önskemål eller för mat från ursprungslandet, men också att måltider i dåligt fungerande situationer kan upplevas exkluderande (Kohli m.fl. 2010; Malmsten 2014; Ní Raghallaigh & Sirriyeh 2015; Sirriyeh 2013).
Skolan upplevs som viktig för inlärning, inte minst av det nya språket, men också för välmående och relationer. Betydelsen av att vara tillsammans med andra, av skolan som distraktion från oro och som en stödjande struktur i vardagen lyfts i intervjuerna (Chase 2013; Malmsten 2014; Mels m.fl. 2008; Pastoor 2015). Samtidigt påverkar psykiska problem såsom sömnsvårigheter, oro och depression barnens förmåga att fungera i skolan (Malmsten 2014; Pastoor 2015).
Ett annat tema berör betydelsen av stöd från vuxna i skola och i förhållande till skola och utbildning samt för att förstå normer och värden i det nya landet (Devenney 2017; Oppedal m.fl. 2017; Pastoor 2015; Qin m.fl. 2015; Rana m.fl. 2011). I en studie (Pastoor 2015) berättar till exempel en pojke att han på grund av oro för släktingar varit mycket frånvarande från skolan. Han är besviken över att hans lärare inte frågade honom varför han var borta och uttrycker önskan om någon som visar honom ”den rätta vägen”.
Ungdomarna beskriver behov av, men samtidigt brist på, råd, stöd och uppmuntran kring utbildningsplaner och yrkesval, till exempel svårigheter med att få hjälp med studie- och yrkesvägledning (Devenney 2017; Oppedal m.fl. 2017). Stöd från familjehem i val av skola, läxor, och för anpassning till nya skolor upplevs viktigt (Qin m.fl. 2015). En del beskriver hur andras förväntningar på deras studieförmåga påverkar studievalet. Negativa förväntningar är vanligt, medan positiva förväntningar kan ha stor betydelse som uppmuntran och stimulans (Devenney 2017).
När det gäller skolan som plats för att utveckla relationer med jämnåriga beskrivs både positiva och negativa erfarenheter (Bates m.fl. 2005; Mels m.fl. 2008; Oppedal m.fl. 2017; Wernesjö 2015). I en studie med sudanesiska ensam kommande ungdomar i USA, beskriver dessa ett ibland chockartat möte med en för dem annorlunda skolkultur, liksom trakasserier från andra studenter. Men de beskriver också skolan som en arena för deltagande och för att skaffa nya vänner (Bates m.fl. 2005).
Fritidsaktiviteter är viktiga för att må bra, bygga sociala relationer och återskapa mening i tillvaron (Malmsten 2014; Mels m.fl. 2008; Pastoor 2017; Sutton m.fl. 2006). Aktiviteter beskrivs vara ett sätt att distrahera sig från traumatiska minnen och att kanalisera starka känslor (Sutton m.fl. 2006). Engagemang i ideella föreningar kan vara ett sätt att skapa mening och sammanhang i livet genom att kunna hjälpa andra (Pastoor 2017).
3. Stöd och vägledning från vuxna är betydelsefullt
Ensamkommande barn och ungdomar framhåller behovet och betydelsen av socialt stöd från vuxna. De beskriver behov av kontinuitet och möjlighet till inflytande och självständighet i relation till viktiga vuxna i vardagen, liksom hur relationerna, beroende på kvaliteten i dem, kan fungera antingen som hämmande eller främjande för välbefinnande och utveckling (Luster m.fl. 2010; Oppedal m.fl. 2017; Qin m.fl. 2015; Sirriyeh 2013; Sutton m.fl. 2006; Thommessen m.fl. 2015). Barnen beskriver behov av både praktiskt och emotionellt stöd, exempelvis praktiska råd, hjälp med läxor, stöd i hur man söker jobb eller skaffar vänner, men också hjälp med att lyssna och sätta ord på traumatiska upplevelser (Sutton m.fl. 2006).
En svensk studie beskriver att barnen sätter stort värde på ett personligt engagemang från personer som arbetar inom mottagandet. En ungdom uttrycker exempelvis uppskattning över att hens gode man gjorde mer än vad som kunde förväntas av henne inom ramen för sin roll, ”mer än normen” (Thommessen m.fl. 2015).
I studier av familjehemsrelationer beskriver barn med en nära relation till sina familjehemsföräldrar hur de upplever att de behandlas på samma sätt som övriga familjemedlemmar och att familjehemsföräldrarna fungerar närmast som mentorer, där relationerna förväntas hålla över längre tid än själva placeringen (Luster m.fl. 2010; Sirriyeh 2013). Familjelika relationer kan exempelvis mani- fest eras genom att barnets porträtt finns bland de andra familjeporträtten i vardagsrummet (Sirriyeh 2013). Familjehem beskrivs också kunna fungera som ”kulturmedlare” (cultural brokers) för att öka förståelsen för det nya hemlandet. De är också viktiga för att hantera negativt bemötande från omgivningen och hålla sig borta från problem (Luster m.fl. 2010; Qin m.fl. 2015). Andra barn beskriver negativa erfarenheter av familjehem: att de upplever verksamheten som en ”business”, att de bemöts med stränga regler, att de inte får äta tillsammans med den övriga familjen eller att maten hålls inlåst (Luster m.fl. 2010: Sirriyeh 2013).
Stark saknad efter, oro för, samt strävan att återskapa och behålla kontakt med den biologiska familjen är ytterligare ett tema (Majumder m.fl. 2015; Mels m.fl. 2008; Thommessen m.fl. 2015; Rana m.fl. 2011). Barnen beskriver hur de kämpar för att bibehålla kontakt med sin biologiska familj och de drömmer om att i framtiden kunna återse dem (Thommessen m.fl. 2015).
Barnen uttrycker ansvar för att hjälpa familj och vänner i hemlandet, ekonomiskt och på annat sätt (Rana m.fl. 2011). De beskriver även att de kan uppleva ett positivt inflytande genom en psykologisk närvaro av biologiska föräldrar och familj (Devenney 2017; Oppedal m.fl. 2017; Rana m.fl. 2011). Det kan handla om reell kontakt via telefon eller internet men också om en mental närvaro, oavsett om personerna är i livet eller inte.
4. Kontakt med jämnåriga är viktigt men också svårt
också svåra framgår i flera studier (Goodman 2004; Groark m.fl. 2011; Mels m.fl. 2008; Rana m.fl. 2011; Sutton m.fl. 2006; Wernesjö 2015). De belyser betydelsen av att kunna dela erfarenheter, särskilt med personer som har liknande bakgrund (Goodman 2004; Rana m.fl. 2011; Sutton m.fl. 2006). Vänner är viktiga för att hantera svårigheter och känna tillit (Groark m.fl. 2011). Barnen beskriver betydelsen av säkra och tillförlitliga relationer för förmågan att hantera påfrestningar relaterade till det förflutna och framtiden. Att vara med vänner kan också vara ett sätt att undvika svåra tankar och känslor kopplade till förlust och en osäker framtid (ibid.).
Några studier beskriver att ensamkommande barn inte vill diskutera personliga problem med jämnåriga vänner liksom att en del ungdomar har negativa erfarenheter av den egna etniska gruppen och inte ser sig som en del av den (Mels m.fl. 2008; Wernesjö 2015).
En stark önskan om att utveckla relationer med jämnåriga från mottagar- landet framkommer i flera studier. Samtidigt beskriver barnen olika svårig heter och hinder (Mels m.fl. 2008; Oppedal m.fl. 2017; Rana m.fl. 2011; Söderqvist 2014; Wernesjö 2015). I en svensk studie genomförd på en liten ort beskriver ungdomarna brist på naturliga mötesplatser där de kan komma i kontakt med personer som de kategoriserar som ”svenskar”. De beskriver att det krävs mycket egen aktivitet för att upprätta sådana relationer (Wernesjö 2015).
Diskriminering och trakasserier från jämnåriga tas upp som ett hinder för att etablera vänskap med ungdomar från majoritetssamhället. Sådana upplevelser beskrivs också påverka möjligheten att hantera vardagen negativt (Oppedal m.fl. 2017; Rana m.fl. 2011).
5. Varierande uppfattningar om och erfarenheter av socialtjänst, hälso- och sjukvård
Ensamkommande barn upplever socialtjänsten som viktig för grundläggande stöd, men också att stödet är otillräckligt (Connolly 2014; Oppedal m.fl. 2017; Sutton m.fl. 2006). De lyfter betydelsen av en förtroendefull och nära relation där de kan berätta om sådant som oroar dem (Connolly 2014; Sutton m.fl. 2006).
Ensamkommande barn uttrycker varierande uppfattningar om och erfarenheter av psykologiskt stöd från hälso- och sjukvården (Chase 2013; Groark m.fl. 2011; Luster m.fl. 2010; Majumder m.fl. 2015; Pastoor 2015). Vissa betraktar professionellt kurativt eller psykologiskt stöd som positivt medan andra är mer negativa. De uttrycker en rädsla för att tala om problem som kan trigga negativa känslor och att tala om problem med någon okänd. Det finns också en uppfattning att psykologiskt stöd endast är för ”galna” människor.
I en studie uttrycker ungdomarna att de är skeptiska till kliniska och terapeutiska interventioner för att hantera tidigare trauman, och att de upplever det bättre att se framåt än bakåt (Chase 2013). Samtidigt framhåller ungdomarna att de är begränsade i sina möjligheter att fokusera på sådant
som inger hopp om framtiden. Detta gäller särskilt dem som befinner sig i övergången från barn till vuxen i asylsystemet.
6. Att hantera svårigheter: En balans mellan olika strategier
Ensamkommande barn använder olika strategier (coping), såsom undvikande, flykt, positivt tänkande, skapa kontroll och jämförelser för att hantera svårigheter. Barnen försöker distrahera sig för att undvika svåra tankar och upplevelser (Goodman 2004; Groark m.fl. 2011). Vissa försöker dölja negativa känslor genom att visa upp ett positivt yttre, också som ett sätt att skydda sig själv från att bli negativt bedömd av andra (Sutton m.fl. 2006). Undvikande som enda strategi kan dock vara negativt på lång sikt (Goodman 2004). En viktig strategi är att ta kontroll över sitt liv, till exempel genom utbildning och att skaffa kunskap (Groark m.fl. 2011). Religion kan för en del upplevas som betydelsefull för välmåendet och förmågan att hantera svårigheter (Goodman 2004; Ní Raghallaigh 2011; Sutton m.fl. 2006).
Identitet och tillhörighet
Det sista övergripande temat handlar om hur ensamkommande barn kämpar med att få ihop det förflutna, nuet och framtiden på en övergripande existentiell nivå, i frågor kring identitet och tillhörighet. De strävar efter att både bevara modersmål, kultur och relationer i ursprungslandet samtidigt som de försöker anpassa sig till mottagarlandet (Luster m.fl. 2009; Luster m.fl. 2010; Ní Raghallaigh 2011; Ní Raghallaigh & Sirriyeh 2015; Pastoor 2017; Qin m.fl. 2015; Rana m.fl. 2011; Sutton m.fl. 2006; Söderqvist 2014).
Kulturella uttryck, framför allt i form av kommunikation och mat, men också religion, normer och musik, kan ge en känsla av kontinuitet i en situation med många förluster (Ní Raghallaigh 2011; Ní Raghallaigh & Sirriyeh 2015). Ett gemensamt språk med familjehemmet kan å ena sidan främja kommunikationen och skapa tillit. Ett familjehem med bakgrund i mottagarlandet kan å andra sidan hjälpa ungdomarna att lära sig det nya språket snabbare. Även sådana familjehem kan dock tillfredsställa behoven av kulturell kontinuitet om det finns vilja och öppenhet. Omsorgspersonens personlighet och respekt för barnens kulturella bakgrund beskrivs som viktigast. I en studie berättar en flicka uppskattande om hur hennes familjehemsmamma frågat om vilken mat hon vill äta och vilken musik hon tycker om. Ibland gick de tillsammans på kulturevenemang från flickans ursprungsland (Ní Raghallaigh & Sirriyeh 2015). Barn där boendet inte ”matchas” efter ursprung behöver få andra möjligheter att kunna underhålla sitt ursprungsspråk. En del som inte fått det uppger att de inte längre behärskar sitt modersmål (Ní Raghallaigh & Sirriyeh 2015). En svensk studie visar hur ensamkommande barn, utöver generella utmaningar i samband med att bli vuxen och att lämna samhällsvården, tampas med att förhålla sig till (egna och andras) föreställningar om svenskhet, men också att de relaterar sin identitet till flera platser i världen (Söderqvist 2014).