Projekt Pinocchio

Projekt Pinocchio (2008-11-03) har vi valt att presentera i denna undersökning, då vi kan se att ett projekt som detta skulle kunna hjälpa en elev i Hanz situation. Ett samarbete mellan BUP, skolan/förskolan och socialtjänsten ser vi som mycket positivt då ingen elev riskerar att skickas mellan instanserna, utan alla tar ett gemensamt ansvar. Det tillvägagångssätt som man arbetar efter i detta projekt hade kanske kunnat förändra skolans arbetssätt. Som vi har analyserat utifrån intervjuerna, är det rektorn som har tagit det största ansvaret och arbetat mest med Hanz. Huruvida socialtjänsten varit involverade i Hanz fall vet vi inte, men det har inte förekommit något samarbete mellan socialen och skolan. Hanz uppger att han enbart varit hos skolpsykologen en gång och att det var det enda som hans föräldrar hade krävt av honom.

En av instanserna som är involverade i teamet som arbetar med Projekt Pinocchio är BUP. BUP har inte varit inkopplade för samtal eller utredning i Hanz fall. Enligt rektorn har det inte förekommit någon utredning alls om Hanz aggressionsproblem, då det i slutändan inte är skolan

som avgör om en utredning skall ske. Aggressionsproblemen kommer vi att diskutera i nästa avsnitt.

4.3 Aggressionsproblem

Hanz säger själv att han hade mycket stora aggressionsproblem och att han ofta blev lätt och fort arg. Även rektorn och pedagog 1 styrker detta, då de menade att ”…det var en temperamensfull kille som inte kunde tygla sitt humör” och ”…han kunde brusa upp lätt och bli väldigt arg”. Detta samstämmer med Liljegrens (2000) syn på att aggressioner är något som kommer med stor kraft och trappas upp väldigt fort. Då eleven bli negativt bemött av omgivningen resulterar det i att aggressiviteten och känslan av att bli orättvist behandlad enbart ökar hos eleven. Hanz menar att han blev orättvist behandlad, medan rektorn menar att Hanz uppfattade sig som orättvist behandlad och att han kände sig missuppfattad.

Enligt Liljegren (2000) är det viktigt att alla berörda parter använder sig av sin gemensamma kraft för att komma fram till lösningar för att ändra elevens beteende istället för att lägga kraften på enskilda åtgärder. Att finna ett arbetssätt där samliga berörda parter upplever att de arbetar för eleven på bästa sätt är av yttersta vikt. I Hanz fall menar vi att rektorn är den som tagit största ansvaret och diskussionen om utfärdandet av reprimander för eleven har uteblivit. Hur dessa diskussioner om Hanz beteende har sett ut mellan rektorn och föräldrarna är inget vi får lov att diskutera.

Gunnarsson (1999) menar att skolan ofta uppfattar elevens aggressivitet och skolkande som ett inlärt beteende och skolan gör det till sin uppgift att försöka ändra detta beteende omgående, utan att ha gjort en grundlig undersökning om var problemen egentligen bottnar i. Att handla rätt blir en omöjlighet om man inte vet orsaken till elevens svårigheter. Rektorn menar att skolan har gjort sitt bästa för att hjälpa Hanz i hans skolsituation och för att komma tillrätta med hans aggressionsproblem, men det har inte gjorts någon utredning och därför blir det en omöjlighet att hjälpa honom fullt ut. Rektorn hade för avsikt att låta skolpsykologen utreda Hanz, men det är inte skolan som har sista ordet i denna typ av utredning. Även Hanz säger att det inte skett någon utredning av hans aggressionsproblem, men han nämner ingen orsak till detta. De tillfällen då

skolk förekom berodde det oftast på att Hanz blivit arg och lämnat skolan. Rektorn menade att Hanz alltid kom till skolan, men att han inte alltid gick på alla lektioner.

Flera gånger under våra samtal med Hanz berättar han att han har var stökig i skolan, att han hade svårt att läsa och skriva, samt att han var mycket aggressiv. Dessa uttalanden i kombination med Hanz kroppsspråk, som att sätta armarna i kors när han pratar om dessa situationer, gör att vi finner det troligt att Hanz mot sin bakgrund av sina upplevelser har en negativ självbild. Johannessen (1997) beskriver hur elever med en negativ självbild ofta bekräftar denna självbild med ett negativt beteende, som leder till att elevens möjligheter för positiv uppmärksamhet och att bli omtyckt minskar. Hanz berättade vid vårt första möte att hans skolgång inte gick bra eftersom lärarna inte tyckte om honom och att han inte tyckte om dem.

Ellmin (1985) hävdar att barns aggressionsbekymmer bottnar i att de känner att deras goda vilja eller deras kapacitet inte räcker till eller tas på allvar. Aggressiviteten uppstår i miljöer där de känner sig otillräckliga eller särbehandlade. Rektorn menar att Hanz hade svårt att föra sig i sociala sammanhang och att hans begränsade ordförråd gjorde att han inte alltid kunde göra sig förstådd verbalt så som han önskade. Hanz själv menar att han kände sig särbehandlad när han behövde längre tid än kamraterna för att prestera samma sak som de. Ellmins åsikter kan vi relatera till ett exempel, som Hanz berättade för oss under vårt första möte. Hanz försökte skriva av samma text från tavlan som de andra eleverna gjorde. Läraren frågade honom inför hela klassen om han hann med och detta ledde till att Hanz kände sig stressad och otillräcklig. Frustrationen över att inte kunna och hinna med ledde till att han fick ett utbrott och blev mycket arg.

4.4 Bemötande och handledning

Som vi nämnt tidigare upplevde Hanz att hans lärare inte tyckte om honom och att han därför inte heller tyckte om dem. Han kände sig orättvist behandlad och upplevde tydligt att han inte tillhörde lärarnas favoriter. Wiking (1995) anser att man som lärare inte kan tycka lika mycket om alla sina elever, men att läraren har ett ansvar att behandla alla elever lika och tillgodose samtliga elevers behov. För att inte visa sina känslor gentemot eleverna rekommenderar Wiking att de lärare som upplever att detta är en svår process skall få handledning. Huruvida Hanz

klasslärare uppfattade och visade sina känslor för honom kan vi endast spekulera i. Om lärarna fick någon handledning i hur de skulle hantera och visa känslor inför Hanz vet vi inte, men vi vet att Hanz upplevde att han inte var omtyckt. Pedagog 1 menar att det är viktigt att skilja på personen och personens handlingar. Vidare sa pedagogen att läraren även skall berätta för eleven att det är de handlingarna som eleven gör som läraren inte tycker om, men att läraren tycker om personen bakom handlingarna.

Gunnarsson (1999) påpekar att man som pedagog har mycket makt över eleven, vilket innebär att pedagogen har ett stort ansvar för varje elevs välbefinnande. Hanz nämner vid ett flertal tillfällen att lärarna och speciellt pedagog 2, ständigt kommenterade hans stavning med z i sitt namn. Dessa kommentarer om hans namn har etsat sig fast i Hanz minne och han kände sig mycket kränkt varje gång någon ifrågasatte hur hans namn stavades. Hanz menar att lärarna anklagade honom för att ljuga och hitta på en mer originell stavning, när det i själva verket var precis denna stavning Hanz fått av sina föräldrar. Vi ser här ett exempel på hur en lärares makt kan skada elevens välbefinnande och sätta djupa spår i en människa långt upp i vuxen ålder. När vi var på skolan för att få telefonnummer till pedagogerna och rektorn, informerade vi även om vad vi skulle skriva om och vilken före detta elev undersökningen skulle handla om. Den ekonomiansvarige på skolan sa genast, ”…jasså Hanz med z. Han var så noga med att man stavade hans namn rätt!” Några av Pedagog 2´s första meningar under vår intervju var ”… så har jag egentligen bara ett starkt minne, när jag tog fram den här katalogen igår, för den har jag sparat, så att man kan se vem det är då. Då kom jag ihåg en sak och det var att han stavade Hanz med z, och det var han otroligt noga med att det skulle vara.”.

Ekstrand och Lelinge (2007) hävdar, att all forskning pekar på att trygghet måste finnas i skolan för att eleverna skall kunna nå framgång. Hanz kände att han inte hade någon vuxen i skolan som han kunde lite på. Att han inte fann någon trygghet för någon vuxen på skolan, beskriver rektorn som ett ”…misslyckande från skolans sida”, och att Hanz kände det på detta vis upplevde rektorn var beklagligt både för sin egen del och för Hanz del. Hur viktigt det är att känna trygghet beskrivs av Gunnarsson (1999) som anser att en elev som inte får stöd i sin skolgång, inte heller kommer att utvecklas normalt kognitivt och social-emotionellt. Elevens identitetsutveckling och positiva självbild blir lidande och elevens ser ner på sig själv. Rektorn upplevde att Hanz var med

i ett kompisgäng, men att han aldrig hade någon nära relation med någon av kompisarna. Rektorn påpekar även att han hade sociala brister och svårigheter att uttrycka sig. I dessa problem kan vi se en koppling till avsaknaden av trygghet och bristen på vuxenkontakt i skolan. Vi kan inte se att Hanz upplevt någon lekfullhet och glädje tillsammans med en vuxen pedagog under skoltiden. Enligt Johannessen (1997) utvecklas en elev betydligt lättare i sitt lärande om eleven känner lekfullhet och glädje tillsammans med en vuxen pedagog. Trondman (2003) beskriver att det inte räcker att veta hur man skall göra i generella fall, utan man måste även kunna använda sig av ett hänsynstagande till enskilda situationer. Ingen situation är den andra lik, vilket man som pedagog måste vara väl införstådd med. Han menar vidare att en god pedagog måste kunna göra överväganden med gott omdöme. Med tanke på pedagogernas osäkerhet huruvida handlingsplanerna existerade och fungerade ställer vi oss frågande till om skolan arbetade utifrån någon tidigare generell handlingsplan eller om de såg till varje unik individs behov av stöd i sin skolgång.

Som vi nämnt i Liljgrens (2000) modell ovan är det av stor vikt att de pedagoger som arbetar med elever med problem ser till elevens positiva sidor. Även Johannessen (1997) påpekar att det är ett fåtal pedagoger som ser de bråkiga barnen på ett positivt sätt. Dessa pedagoger ser inte svårigheterna utan elevens möjligheter eftersom de kan se hur mycket kraft och energi det kan komma från ett bråkigt barn. När vi analyserat våra intervjuer ser vi ett tydligt mönster i båda pedagogernas och rektorns svar. Alla tre beskriver Hanz på ett relativt negativt sätt och vi får bara lite information om Hanz positiva sidor. Rektorn sa att samtalen han fört med Hanz under hans skoltid var byggda på att se framåt, men om och hur fokusen på Hanz positiva sidor såg ut vet vi inte. Jönsson (1999) anser att elever som Hanz lätt får en stämpel på sig från lärarnas och klasskamraternas sida. De förväntar sig att Hanz skall uppföra sig på ett visst negativt sätt, vilket sedermera leder till att dessa förväntningar övergår till Hanz själv, och att han till sist uppför sig som det förväntas av honom. Under vår intervju med Hanz ger han oss några exempel på tillfällen då han känt sig stämplad som en stökig elev. Hanz menar att lärarna sagt till hans klasskompisar och deras föräldrar under utvecklingssamtalen att de inte bör umgås med Hanz och hans kompisar. Han säger även att om det hände en incident i klassrummet kunde han bli utfrågad om hur han var inblandad i den, även om han varit helt oskyldigt. Om skolan hade gjort upp en

enskild plan eller om de följt någon generell plan har vi ingen information om, men om handlingarna hade funnits kvar hade vi troligtvis kunnat analysera djupare.

Emanuelsson, Persson & Rosenqvist (2001) menar att det relationella och kategoriskt perspektiven styr hur synen på en elev med en problematisk skolsituation ser ut. Utifrån våra intervjuer ser vi att skolan främst har använt sig av ett kategoriskt perspektiv då respondenterna från skolan menade att orsaken till Hanz skolsituation berodde mycket på honom själv. Rektorn menar att skolan gjort vad de kunnat för att hjälpa honom, i den mån att han fått samtal och specialundervisning för att ändra sitt beteende. Däremot kan vi inte finna några tydliga exempel på att lärarna kunnat se att problem med Hanz kan ha uppstått på grund av Hanz omgivning, det så kallade relationella perspektivet har troligtvis inte brukats. Liljegrens (2000) förändrings- och modellösningsproblem bygger på det relationella perspektivet och denna modell har som tidigare sagt inte används fullt ut. I Liljegrens modell undersöks även område utanför själva eleven. Faktorer som relationen mellan skolan och familjen, hemförhållanden samt relationen mellan eleven och lärarna anser Liljegren är faktorer som skolan måste undersöka för att finna orsaken till elevens komplicerade skolsituation, detta är ett relationellt perspektiv. Orsaken till problemet kan ligga på någon eller något annat än på själva eleven.