Projektets tre faser

Om man betraktar föreliggande projekt som en helhet bestående av dels de projektdiskussioner och förstudier som utfördes inom det nämnda ”Skandia- projektet”, dels det som sedan kom att kallas PILOT, består projektet av följande tre olika faser:

• Fas I: Utveckling och planering – förstudier av rekryteringsunderlag

– utveckling och utprovning av utbildningsinnehåll • Fas II: Genomförande och datainsamling

– detaljplanering av utbildningens genomförande – genomförande av utbildningsdagar

– planering och genomförande av datainsamling till utvärderingen – uppföljningsperiod för utvärderingen

• Fas III: Analys och avrapportering

– analys och sammanställning av data från utvärderingens olika delar

– kontinuerliga lägesrapporter av resultat samt slutlig skriftlig avrapporte- ring

Fas II och III har genomförts efter att projektet fick namnet PILOT. Resultatet av dessa faser kommer att beskrivas mer i detalj i de kommande avsnitten och kommenteras därför inte närmare här. Den första fasen finns avrapporterad sedan tidigare, dels i ett VTI-notat och dels i ett VTI-meddelande (Nolén et al., 1992; 1995). En kort redogörelse för huvudresultat och slutsatsen av fas I ges dock nedan.

1.2.2.1 Utvecklings- och planeringsfasen

En viktig del i första fasen var att utveckla olika utbildningsmoment utifrån de grundtankar i projektet som beskrivits tidigare. En annan viktig uppgift var att undersöka om det fanns rimliga förutsättningar att få ett tillräckligt antal unga bil- förare att vilja delta i den utbildning som planerades. Redan enligt de ursprungliga utvärderingsplanerna av utbildningen var ambitionen att försöka studera eventuella effekter på olycksrisk och eftersom försäkringsbolaget Skandia redan tidigt deltog i projektdiskussionerna var avsikten att utnyttja deras register för analys av försäkringsrapporterade trafikskador. En skadeuppföljning via Skandias skaderegister förutsatte dock att de som skulle erbjudas vidareutbildningen var försäkringstagare i Skandia. En s.k. ”statistisk poweranalys” visade att det krävdes ca 3000 personer i projektet (2000 som utbildas och 1000 i en kontrollgrupp) för att ha en rimlig chans att statistiskt säkerställa en olycksriskminskning på 20 % två år efter genomförd utbildning (Eriksson, 1990). Innan man genomförde projektet i större skala var det därför viktigt att veta om det fanns förutsättningar att rekrytera tillräckligt med deltagare. Under fas I genomfördes två förstudier kring möjligheterna att rekrytera deltagare.

I den första förstudien testades hur några olika rekryteringsmetoder påverkade unga bilförares vilja att kostnadsfritt delta i en kommande endags vidareutbild- ningskurs (Nolén et al., 1992). Totalt testades åtta olika ”inbjudningsvarianter” genom en kombination av följande faktorer:

• typ av kontaktmetod (brevinbjudan – telefoninbjudan) • chans att vinna bensincheckar á 300 kr

• depositionsavgift i form av en anmälningsavgift som skulle återfås efter deltagandet

• ingen vinstchans eller anmälningsavgift

De olika inbjudningsvarianterna testades på ett slumpmässigt urval av 800 ung- domar mellan 18 och 24 år från Skandias försäkringsregister i de fyra länen Göteborgs och Bohus län, Malmöhus län, Skaraborgs län och Örebro län. Resul- tatet visade tydligt att det enbart var typ av kontaktmetod som hade signifikant effekt på andel anmälda ungdomar. Om inbjudan gjordes per telefon anmälde sig 30–40 % medan brevinbjudan enbart resulterade i 8 % anmälda. I studien på- verkades däremot inte andel anmälda av om man hade chans att vinna bensin- check eller fick betala en dispositionsavgift.

Av förstudie 1 kunde man bl.a. konstatera att inbjudan till en vidareutbildning i större skala måste baseras på telefoninbjudningar för att få tillräckligt med del- tagare. När förstudien genomfördes var dock inte utbildningsinnehållet färdigut- vecklat eftersom ”rekryteringsfrågan” hade prioriterats inledningsvis. De som genomförde telefoninbjudningarna tyckte det var besvärligt att inte kunna svara på detaljfrågor om utbildningen. Det bedömdes därför att det borde gå att få ännu högre andel anmälda när väl innehållet och formerna för utbildningen var färdig. Följande slutsatser drogs från förstudie 1:

• Inbjudan till utbildningen bör ske via telefonkontakt, men föregås av ett brev som beskriver utbildningen och talar om att någon kommer att ringa. • Utbildningens utformning och innehåll måste vara klart när inbjudan sker. • De personer som gör telefoninbjudan måste utan hinder kunna avsätta den

tid som krävs och vara tillräckligt välinformerade om projektet och utbildningen för att kunna svara på frågor från de inbjudna.

• Det ursprungliga rekryteringsområdet måste utökas så att rekryteringsbasen av antalet 18–24 åriga försäkringstagare i Skandia blir större.

Den andra förstudien bestod av en ”generalrepetition” inför en kommande huvud- studie (Nolén et al., 1995). ”Generalrepetitionen” innebar att ett slumpmässigt ur- val på ca 400 ungdomar (18–24 år) av Skandias försäkringstagare fick möjlighet att anmäla sig till en vidareutbildningsdag för bilförare. Urvalet drogs från fyra områden (Malmö, Göteborg, Skaraborg och Örebro) som definierats utifrån ca 7 mils radie kring de fyra platser där utbildningsdagarna genomfördes.

Vid inbjudan till ”generalrepetitionen” hade vissa förändringar gjorts med hän- syn till slutsatserna från förstudie 1. Utifrån resultatet av ”generalrepetitionen” gjordes också en uppskattning av att förväntad andel anmälda i en kommande huvudstudie skulle kunna uppgå till drygt 50 %, vilket var högre än vad som tidigare uppskattats utifrån förstudie 1.

Den övergripande slutsatsen från båda förstudierna som genomfördes under utvecklings- och planeringsfasen var att det borde finnas tillräckligt goda förut-

sättningar att kunna genomföra den huvudstudie som planerats, dvs. det som kom att bli PILOT. Grunden för denna slutsats var följande:

• Det bedömdes finnas förutsättningar att rekrytera tillräckligt med deltagare till en huvudstudie om populationen utökades genom att bredda upptag- ningsområdet från de fyra ursprungliga områdena till totalt tio områden. Det föreslogs också att de tio områdena skulle delas in i fyra övergripande regioner (Syd, Väst, Mitt och Norr) för att underlätta den praktiska hante- ringen och genomförandet av utbildningen.

• Endast smärre justeringar bedömdes behöva göras av utformningen och innehållet i den utbildning som testades vid ”generalrepetitionen”. Grund- strukturen i kursuppläggningen bedömdes kunna behållas i en kommande huvudstudie. Bedömningen grundade sig bl.a. på telefonintervjuer som genomfördes med 27 ungdomar några veckor efter att de deltagit i ”generalrepetitionen”. Intervjuerna visade att de flesta som helhet varit väldigt nöjda och också uppfattat budskapet i kursen (Nolén et al., 1995). Resultatet av projektets första fas var alltså ett beslut om att gå vidare med fas 2 och 3, vilket innebar att starta själva huvudprojektet och genomföra vidareutbild- ningen i större skala. Detta huvudprojekt fick namnet PILOT och en speciell projektlogotyp togs också fram (figur 5).

Figur 5 Pilotprojektets logotyp.